Senaste inläggen

Av Maria - 8 november 2014 22:28

Nä, det kan man väl inte påstå...
Det infinner sig ett visst motstånd så här års, när man vadar i lera för att hämta sin häst, och allt för- och efterarbete kopplat till ett ridpass tar dubbel så lång tid pga lersanering av häst, ryttare och utrustning.
Höstlovet blev lite spavecka för Hottis och Boogie med skoning, kiropraktor och lugna skogspromenader. Mysigt, det också!

Har även lekt lite med nya "sadeln"!

Den är väldigt skön och riktigt stadig. Boogie verkar helt klart gilla den för hon är pigg och framåt när vi leker i den.
Ett bra komplement!

Tillsammans med Carolina har jag dock kört vanliga sadeln, då jag håller på med lite galopp-projekt. Bl a värdeladda samlad galopp. Men för att ha nåt att samla behöver man frivillig bjudning. Vi jobbade med galopp till konportar. Boogie älskar konkreta övningar med rekvisita, men som tur var dök Carolina upp igen, innan det hela började bli för likt en ny tidsgren. Så nu jobbar vi med små galoppvolter mellan konportarna också.

Leker med byten på egen hand. Smyger in ett här och där. Det har lossnat lite. Hon har börjat bjuda spontana byten i båda varven, och byter sen tillbaka när det inte ger utdelning. De byten hon hittar på själv är så klart de bästa. Men jag väljer att inte belöna dem ändå. Jag har nämligen en känsla att det här är på väg att bli en sådan bemästrad tidigare svårighet som just därför blir ett favoritbeteende. Så jag väljer att bara köra på signal. Tror jag... Velar lite...svårt att inte bli glad när hon gör ett klockrent från vänster till svåra höger...

I morgon kör vi Mönsterträning med ett helt gäng gäster.

Western Horsemanship och Ranch Horse Pleasure inbokat.
Jag kommer dock inte att köra railworket i WH. Vi ska nog inte tävla mer WH. Jag är för omotiverad att lösa hennes railwork issues, och klart mer motiverad att jobba med byten och tempoväxlingar så vi kan satsa på RP och kanske WR i stället. Så känns det nu. Speciellt som möjligheten till regelbunden koträning på nära håll försvann. För ja, koträningen hjälpte henne med railwork ?

Men i morgon ska vi träna på mönster under tävlingsliknande former, dvs med musik, trängsel och okända hästar. Då kan vi passa på att göra några WH mönster med fokus på avspändhet.

Så mönster ritade - check
Ryttarkaka bakad - check

Ranch Horse Pleasure finns färdiga mönster till ?

Och ryttarkakereceptet sitter i ryggmärgen.

[Bild]

Så i morgon är det bara att gräva fram lilla ponnyn ur novemberleran igen och invänta alla trevliga träningskompisar ?

Av Maria - 23 oktober 2014 23:06

Hu, det går trögt med bloggandet numera! Men jag kommer ju att bli arg på mig själv framöver för att jag inte dokumenterat, så nu kommer här lite osorterat.

Jag har varit lite kluven till det här med tävlandet i år. Det har inte känts som någon större uppoffring att låta Ebba och Hottis tävlande komma i första hand. Fast Ebba har inte heller varit så tävlingssugen... så ett mellanår för båda hästarna.
Lite halvspontant åkte vi ner till Paintchampionatet med Hottis ändå. Det var kul, för väl på plats syntes det tydligt att både två och fyrbent ungdom mognat och utvecklats.


Förutom Hunter och Showmanship testade Ebba Trail och Hunt Seat för första gången med Hottis, och han kändes nu redo för det med. Nu valde hon inga "lätta" debutklasser, men eftersom placeringar och rosetter inte har någon betydelse för hennes långsiktiga planering, så spelade det ju ingen roll.

Hottis mådde bra i magen och tappade inte vikt nämnvärt, så det var skönt för dem båda att avsluta 2014 med en alltigenom lyckad tävlingshelg.

Jag tävlade inget alls under våren/sommaren med Boogie. Hade inget sug alls. Men så började jag tycka att pusselbitarna i den belöningsbaserade ridningen kom allt mer på plats och att hon allt mer visade på våra tävlingsmässiga träningar att hon "förstår" upplägget och verkligen vill ut på banan och jobba. Så under hösten planerade jag in några lämpliga WRAS-tävlingar.
Jag vill ju helst få tävla B och C-klass, då jag förstått att det kan bli lite muttrigt i leden när jag tävlar D. Jag har tävlat så lite WRAS öht så vi är inte uppklassade. Inte är Boogie nån given rosettplockare heller, hon har ju alltid en liten diskning i rockärmen, om vi säger så ;) Men jag rider bara på stång (eller bettlöst då, hemma), vi har inga problem med själva momenten, och det brukar vara lugnare ju högre upp i klasserna man är, så B känns som "vår" klass på det viset. Bara det att B oftast blir inställt pga för få tävlande.
Så i Sandviken fick det bli C och D trail plus C WH.
En stor förändring i Boogies attityd kunde märkas från första stund på tävlingen. Hon brukar alltid kännas pigg på första framridningen, men det som märktes nu var att hon på alla sätt och vis försökte ta sig från framridningsbanan in till tävlingsbanan. När det fanns tillfälle lät jag henne gå in i collecting ring och då klev hon iväg till närmsta högtalare och parkerade sig under med tiggmule.
(Det här är inte så ostyrigt som det låter. Det hon gör är att hon bjuder en riktning, och jag kan ge henne klartecken eller så kan jag be henne göra något annat. Om nu någon trodde att hon drar iväg på eget initiativ med mig uppepå som ett rö...)
Hon följde banbygge för trailen med stort intresse och var rejält pepp när det äntligen var hennes tur att starta. Hon stod lugn och fin vid startkonan, kändes precis lagom tempererad så att säga. Vi fick startsignal, påbörjade första hindret i skritt och plötsligt springer en banbyggare in och viftar för att stoppa oss. Han har glömt att rätta till en bom efter föregående häst. Jag får vända tillbaka för att börja om, och då brann det i huvudet på lilla hästen. Levader och galoppiruetter på stället, tills vi får starta igen. Spänt och spretigt, och en massa klonk. Men jag var superlugn, och hindren väl inövade, så ju längre in i banan, ju mer avspänd och sig själv blev hon. Så jag var otroligt nöjd med hur det gick att få henne avstressad igen.
Tyvärr kom stressen tillbaka igen i nästa klass, som började på samma plats där vi blivit avbrutna i starten. Hon hade nu väldigt svårt att stå still i starten och skruvade upp sig väldigt när vi passerade området där banbyggaren kommit springande. När vi kom till grinden var hon så uppskruvad att jag valde att lägga en volt och börja om (disk) . Den omstarten var tydligen precis vad hon behövde just då, för hon frustade och sedan var hon som vanligt igen, mjuk och styrbar.
Trots sina små härdsmältor, så hade hon efter paus i gästbox påtagligt bråttom tillbaka till ridhuset. Och tyckte framridningshuset var onödigt, in i tävlingshuset ska hon! Ingen tvekan om att hon vill in och köra! Det är ju i sig helt underbart!
Vi avslutade dagen med en WH, där hon hade sina nerver under kontroll. Men railwork är ju inte vår grej. På WRAS rids det ju dessutom i galoppen som om ryssen kommer, så det var mest att hålla i hatten och blunda. Tar jag ner henne i tempo får hon en massa hästar i rumpan och bryter av, så bättre att hon får springa och känna att hon har plats.

Jag skulle tävlat igen 14 dagar senare, men då hade JAG dubbelsidig hälseneinflammation, så det blev inget med det.
Så höstens sista utflykt blev No Problems Show på Stigsbergs Gård.
Framridning ute, inte en bom att tillgå, och eftersom det inte fanns plats för collecting ring, så kom man inte in i ridhuset förrän det var ens tur. Ganska så på tårna Boogie, när vi red in. Fick vänta länge på startsignal, det kändes som om minsta sprak i högtalaren kunde utlösa hoppeliskutt. Men inget hände, och vi fick rida en något spänd och snabb runda, men ändå helt ok med lyhörd och lyssnande häst.
En blågul rosett räckte det till, och det var perfekt lugn prisutdelning utan ärevarv, precis i vår smak.
Sedan var det ett antal klasser innan vår nästa insats, men Boogie ville helst hänga precis utanför insläppet. Hon ville in igen!

Nästa klass var WH. Vi gjorde rätt ok mönster förutom slarvig stopp på slutet, där hon fick för bråttom. På railworket var det som vanligt fullt ös, och då får jag arg häst i trängseln. Tror det får bli vårt sista WH, railwork är inte kul! Jag behöver träna otroligt mycket med många andra hästar i ridhuset, vilket är krångligt att få till, samt träning jag själv inte tycker är särskilt kul. Eller så fokuserar vi på grenar där man får vara själv inne på banan   

Ranch Pleasure får det bli i framtiden! Äntligen fick vi nämligen testa det! Note to self till nästa gång är att se till att rasta hästen, även om den bara vill hänga vid gaten hela dagen. Boogie startade nämligen mönstret med ett toabesök. Hon brukar aldrig göra så hemma, (eller på tävling) och att då gå på henne hade bara förstört hela belöningstänket och dragit in surhet och motstånd. Så hon fick göra klart, och sedan gick det finfint.

Så pass att det ändå räckte till blågul rosett.
Där såg väl jag ut som en mupp, som applåderade mig själv, men det är så vår prisutdelningskedja ser ut: speakern ropar upp ett namn - folk applåderar - jag applåderar - häst får godis!
Boogie var helt avspänd under prisutdelningen, och ville inte alls gå ut efteråt.

Gillar verkligen den här nya grenen och är supertaggad att få fortsätta träna på tempoväxlingar och byten i vinter.
Det gäller verkligen att kunna växla tempo utan att Boogie går upp i varv, så det är en alldeles perfekt utmaning för oss!

Så sammantaget blev det två tävlingar i höst, som ändå övertygade mig om att jag vill fortsätta träna för tävling. Det finns annars så otroligt mycket annat kul att träna. Men nu när hon visar att hon också tycker att det är kul att vara där inne, och vill göra om det igen och igen, trots att hon ibland trillar över tröskelvärdet i stressnivå, så känns det värt att jobba vidare med.

Av Maria - 6 oktober 2014 00:04

Boogie har fått en ny kompis i hagen, quarterstoet Alice.
Så nu består stogruppen av två halvor o två kvartar ?
Det är ju trevliga och hyggliga damer alla fyra, så ingen särskild dramatik.
Boogie verkar hålla lite låg profil i utkanten, medan Grace och Ester lägger mer fokus på att lära känna nykomligen.



Det betyder inte att Boogie inte bryr sig. Tvärtom har hon varit lite ovillig ( läs kommer mig inte till mötes) när jag tar in henne för ridning. Hon har också varit otroligt disträ och seg i träningen. Med facit i hand borde jag kanske bara låtit henne vara i stället. Jag VET ju att hon är väldigt känslig för sociala förändringar. Men jag TRODDE att just Alice ankomst skulle spela mindre roll då hon är en bekant häst från träningar. Klar felbedömning...

Trots ett i mitt tycke rätt katastrofalt träningspass igår där Boogie inte svarade på signaler och jag återföll i alldeles för mycket oklickersk ridning, så visade Boogie bestämt efter dagens 1 1/2 timmes uteritt att hon nog kunde tänka sig ett ridhuspass igen. Älskade knasfia, vad hon är tålig ändå!
Fick belöna vändningar bort från ridhusdörren för att komma till stallet ?



Även i akvariet är gruppdynamiken viktig. Har ju haft lite blyga fiskar, även om de morskat på sig.
Flera hjälpsamma killar på malawiforum ( det är alltid killar i dessa forum) har sagt att jag har för lite fisk. Malawi vill gå trångt!

Jag har ju tyckt att de ska ha lite utrymme och har kört runt 20 på 450 liter. Men igår slängde vi ett tiotal till, och i stället för att man ser typ 5 fiskar i taget, så är nu alla ute och minglar fritt hela dagen!

Vår nya sort är melanchromis interruptus , och jag gillar speciellt de käcka oranga honorna som frejdigt simmar runt överallt.

Interruptushannarna däremot står hittills mest i övre hörnet och funderar över sin manlighet, men jag hoppas de släpper loss och färgar ut ordentligt när de acklimatiserat sig.

Av Maria - 20 september 2014 16:45

Av Maria - 5 september 2014 14:45

Johnnie försvann i början av sommaren. Det tar tid innan vi börjar oroa oss för honom. Han brukar ju gå på walkabouts under sommarhalvåret. Vara borta en vecka eller max två, komma hem lite smal och tilltufsad, vila upp sig i soffan någon vecka och så iväg igen.
Vi brukar prata om att det vore intressant att ha en gps på honom. Att han skulle veckopendla till någon annan familj tror vi inte på med tanke på vilket skick han kommer hem i.

Någonstans runt midsommar började vi tycka att han varit borta länge.
När rekordvarma och torra juli passerat slutade vi hoppas.

Sista augusti överraskade han oss alla genom att snubbla in genom bakdörren. Alldeles solblekt i pälsen, men med sina egenartade svarta pigmentfläckar på örat och nosen. Skelettet känns rakt igenom pälsen, magen är helt ur lag, mask så klart, geggiga ögon och öron och fler fästingar än jag sett i mitt liv sammanlagt innan. Plockar fortfarande "nya" fästingar på honom, trots att han inte gått utanför dörren sen han kom.


Första två nätterna sov han draperad runt mitt huvud, spann, slickade mig i ansiktet, och bet lite i mig med jämna mellanrum.
Omysigt med tanke på fästingarna, men vad gör man...

"Om du älskar oss så mycket, varför går du hela tiden?" vill man fråga.

Som alltid med Johnnie när han är hemma, så är han verkligen hemma...


Igår gick han ut lite på altanen. När Ebba stängde ytterdörren fick han panik och skrek som besatt. Kastade sig in när hon öppnade igen!

Idag provade han att gå ut 2 minuter med hundarna på baksidan, men fick bråttom in så fort jag rörde dörren.

Hm, har ju aldrig varit vårt påhitt att han ska ge sig iväg så här!!!

Det kommer att ta tid att få kraken i gott skick igen!

Av Maria - 31 augusti 2014 22:30

Stona har tillgång till en skogsdel, men har av någon anledning inte utnyttjat den särskilt mycket hittills.
I onsdags kväll efter min lektion så tog jag med mig Boogie ut i skogsdelen för att titta om det var någon frukt på äppelträdet där. Boogie fick gå lös och välja själv vad hon skulle göra. Hon valde att skutta med som en liten hund.
Äppelträdet var helt tomt i år. Mysko!
Vi gick runt i hela skogshagen, ocg Boogie hittade en massa ätbart i kanterna, som såg helt orörda ut. Redan då tänkte jag att det nog väcktes en och annan tanke hos min häst.
Mycket riktigt! Vem är uppe i skogsdelen nästa morgon när jag passerar på väg till jobbet?!
Två dagar senare har även väninnorna hakat på!

När ens häst går i en stor tätbevuxen hage är det väldigt finurligt med inkallning!

Ester tittade dock förundrat på mig när jag kom visslandes!



Lite läskigt med en visslandes och hojtande människa blev det, så hon och Grace drog ut på stäppen igen!


Boogie dök upp efter en stund och struntade helt i att kompisarna dundrade runt ute på gräset!

Lite mallig blir man som matte när man smället högre än polarna!

Ibland i alla fall !

Av Maria - 31 augusti 2014 21:58

9 ekipage och ett gäng trevliga medhjälpare förgyllde höstterminens första trailträning.
Våra underbara hyresvärdar hade bokstavligen krattat manegen åt oss, så det var verkligen roligt att bygga bana på lördag morgon!

Sudden och Grann studerar banskissen och snackar taktik!

Granns första trailbana, men det är ju inte mycket som imponerar på en redig bruksnordis!

Släpa däck!



Med Boogie tränade jag friskt "fatta galopp i trängsel"
Jag tycker mig ana framsteg! Härom kvällen tog hon en galopp bakom Alex rumpa så han nog trodde han skulle bli nedmejad. (Ingen risk, stoppar har vi inga problem med ?)
Nu på trailträningen bjöd hon spontana fattningar rakt mot Granns akter. Lite festligt, för jag hade inte ens tänkt tanken, men hon experimenterar helt klar nu med vad som kan ge utdelning! " En helt ny häst, det klickar du för va'? "

Däcksläp har vi inte gjort på länge, men det var helt okomplicerat med dally och allt. Så häftigt hur lätt det är att plocka upp belöningsbaserade beteenden ur malpåsen, utan att de tappat kvalitet!

Av Maria - 16 juni 2014 01:09

                       

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards