Senaste inläggen

Av Maria - 29 februari 2016 11:58

Rubriken är en av de vanligaste frågorna man stöter på angående klickerträning på kurser och i diverse diskussionsforum.
Frågan kan ibland trigga frustration hos mig. Självklart får man som nybörjare ställa precis alla frågor man behöver för att inhämta kunskap och processa det paradigmskifte det oftast innebär att ställa om sin hästträning till klickerträning.
Min frustration handlar mer om de svar och tips som kommer fram i diskussioner. Ofta belyser de djupt rotade föreställningar som tycks finnas hos oss människor, att det liksom är lite fult, lite dåligt, lite omoraliskt att belöna hästen med mat? Det kan vara acceptabelt under en inlärningsfas, med sedan finns en stark önskan om att kunna avveckla belöningen helt - när hästen "kan/ har förstått/är medveten om vad han ska göra" .
Att man tänker så handlar givetvis om att man inte har de grundläggande kunskaper om beteendeanalys och inlärningspsykologi som krävs för att förstå hur klickerträning, eller faktiskt ALL träning och inlärning fungerar. Man tänker att man använder en metod för att lära in något, och när hästen "kan" så ska han bara upprepa beteendet, eftersom han kan!
Men om jag jämför med mitt eget jobb, som jag utfört i drygt 20 år, och verkligen "kan"- hur länge skulle jag fortsätta utföra det, om arbetsgivaren bestämde sig för att jag inte längre behöver få lön?
Förmodligen inte särskilt länge? Och innan jag slutade skulle jag förmodligen ha uttryckt en del frustration över de ändrade spelreglerna i vårt kontrakt. Precis som hästen gör om vi bestämmer oss för att inte längre belöna ett beteenden som vi tidigare belönat. Det är nämligen sällan så att ett beteende bara slocknar.

 Jaså, fungerar inte kaffeautomaten längre, jaha, sånt är livet ibland!

Hördes inte i något fikarum - någonsin. I stället uppstår diverse fipplande, tryckande, pillande , bankande och kanske svärande innan personen ger upp. Det är också mycket sannolikt att personen kommer tillbaka en stund senare för att prova igen. Kanske även nästa dag.
Frustration över utebliven förväntad positiv konsekvens leder till en liten (eller stor) explosion av beteenden. (Extinction burst, eller utsläckningsexplosion på svenska)
Som hästägare är vi ofta hårt skolade i att det är väldigt dåligt att låta hästen ge uttryck för frustration. Dessutom är hästar stora, starka djur som kan göra oss riktigt illa när det blir stökigt.
Så när vi får frustrationsbeteenden hos hästen är det lätt hänt att vi använder oss av någon form av tillrättavisning. Dvs introducerar straff/hot om straff i ekvationen. Jag tror det förhållningsättet är så väl inlärt i många hästmänniskor, att vi inte alltid är medvetna om när vi tillför obehag i form av kroppspråk eller röst. Vi har under åratal utvecklat diskreta signaler för  nu får du passa dig eller annars...
Så när folk säger att jag belönar aldrig för sådant han redan kan är det med stor sannolikhet här de har hamnat. Tillbaks i rutan negativ förstärkning. Vilket ju också är ett sätt att få fram och upprätthålla de beteenden man vill ha. Inget fel med det. Jag har inga problem med att folk använder tryck/eftergift, hot/straff etc i sin träning. Bara man kallar saker för vad de är. Hästen står inte stilla vid uppsittningen för att han kan! Och definitivt inte för att han "är left brain". Han står där antingen för att det leder till något han vill uppleva eller för att undvika något han inte vill vara med om. Punkt. Och vilket det är har betydelse för hur han upplever er relation och hans inställning till träningen i stort. Så därför kan det vara bra att ha koll på, i stället för att använda diverse omskrivningar för att dölja för sig själv och omgivning vad man gör.

Men måste jag belöna varje gång resten av hans liv?!? Ska jag ha godis i fickan jämt?!
Brukar kunna vara desperata följdfrågor. Här kan man ju utveckla ett lite filosofiskt/etiskt/moraliskt resonemang kring varför det tydligen inte alls är lika jobbigt att fortsätta använda drivande skänkel resten av hästens liv, eller att komma ihåg att ta på sig sporrar och bära på ridspön. En näve pellets i fickan är en väldigt låg insats i förhållande till vad man får tillbaka, tycker jag personligen.
Men självklart skulle det ju inte bli mycket verkstad om man fastnar på stadiet ett klick per beteende i all evinnerlighet. Men fortsätta belöna måste man, om man vill fortsätta träna belöningsbaserat!

Så den verkligt relevanta frågeställningen är :
Hur lägger jag upp träningen så att hästen kan utföra samma beteende lång tid mellan belöningarna, eller göra flera beteende i följd innan belöningen kommer?

Det är ju det som skulle vara så konstruktivt, spännande och roligt att få diskutera!
Väldigt kortfattat behöver man bli väl förtrogen med begrepp som variabel förstärkningsfrekvens och baklängeskedjning.
Jag gissar att de flesta som håller på med klickerträning av häst idag inte har haft tillgång till så mycket utbildning mer än introduktionskurser i klickerträning. På dessa hinner man inte komma så långt som till att verkligen sträcka beteende över tid och sätta ihop kedjor. Därför blir det lätt att man hemma faller tillbaka i det man kan, dvs tryck/eftergift. Många som provar på klickerträning har redan innan varit intresserade av andra "alternativa" träningsmetoder som NH, AR, trickträning osv. Då kan man ha blivit så skicklig på att utföra mild tryck/eftergift att man nästan inte märker själv att det är det man gör. (Men hästen vet...)
Så därför är det sällan diskussioner hamnar i verkliga metoddiskussioner om hur man med hjälp av skickligt upplagd variabel förstärkning sträcker uthållighet i ett beteende, eller hur man baklängeskedjar ihop ett dressyrprogram och belönar hela kedjan utanför tävlingsplan.
Klickertränare av hund kan det här på sina fem fingrar (oftast). Men den som ska klickerträna häst måste faktiskt vara ännu bättre på kriteriesättning, då häst verkar vara ett mer frustrationskänsligt och lättirriterat djur än hund. (På plussidan tycker jag de verkar bättre på generalisering. )

Så i stället för att sitta på kammaren och reta upp mig på att diskussioner om hästklickerträning allt som oftast hamnar i tryck/eftergift, fast under något nytt kreativt namn som får det att låta mysigt och trevligt, så borde jag väl antagligen skriva och kanske filma lite mer om vad jag själv gör. Jag har ju fått den stora förmånen att jobba med en häst som är så förbålt tydlig med vilken konsekvensruta vi befinner oss i. Ingen risk att blanda ihop morötter med pinnar här inte!

ANNONS
ANNONS
Av Maria - 1 februari 2016 01:04

Det här med bloggandet går ju bra...not!
Har texter i huvudet, men när jag väl hamnar vid ett tangentbord är jag för trött för att komma ihåg.
Eller så har jag ingen bild, och så känns det tråkigt.
Men det är nog som tandtråden, det är bara att köra på, så går det lättare framöver.

I veckan har jag haft några fina pass med Boogie. Det är fortfarande en bit kvar tills hon är tillbaka där hon var för ett år sedan, innan hon halkade och sträckte sig. Men, och det är ett stort men - hon är nu villig att jobba med det som är svårt - helt belöningsbaserat.
Hon är jättepigg och glad. När hästarna har vilodagar (för att vi inte hinner) då märks ingen skillnad på Hottis. Han är liksom likadan, vare sig han varit ledig en dag eller en vecka. Medan jag får hantera en speedad köttbulle om det gått mer än 24 timmar sen sist.
Så vår grundfilosofi är att vi kör något alla dagar som alla är friska, på plats och har skorna på!

Så med tanke på det så har det varit lite frustrerande att Boogie bara blir rundare och rundare....
Tills vi kom på varför!

Hottis har alltid haft en extra rason hösilage i finmaskigt nät, i tillägg till de vanliga givorna. Så att han verkligen har fri tillgång, men utan att trampa ned maten och rata den.

Han har varit duktig att äta ur det där nätet. Jag har förundrats över att han kan stuva i sig 18 kg plus 6-7 till i nätet. Samt bli så sur på det tomma nätet att han skickar över det till Boogies sida.


Ja, men eller hur....

I tisdags var jag där på morgonen, och fick se vad som egentligen händer.
Nät bortplockat, och Boogies dagsranson minskad inför Beach 2016.

Förutom rondören, så är hon så fantastiskt fin!

Så mild i blicken, så lyhörd, så peppad på vad vi ska göra.

Allra bäst blir det alltid när hon känner att hon bestämmer själv. Som ovan, när hon står frivilligt för den förhatliga ryktningen. Om hon skulle bestämma helt själv skulle hennes grooming bara bestå av varma duschar med Cowboy Magic och försiktiga smekningar med mjukaste gethårsborsten. Men om man inte är uppbunden så minskar antalet sura grimaser över rotviskor och Magic Brush (som INTE HAR NÅGOT ALLS med Cowboy Magic att göra, hälsar texasprinsessan) med minst 50%.
Ska det klippas med maskin eller flätas någonstans, ja då njutsover hon. Men sådan där hederlig grundryktning med tio tömda ryktskrapor på vardera sidan, då vill hon hellre äta upp dig. Om hon inte känner att hon alldeles frivilligt väljer att stanna kvar och låta dig hållas - eftersom du har sådana där bra karameller.


I träningen håller vi på med lite allt möjligt, under Carolinas öga, så klart. Allt handlar om att bära sig, lyfta manken, sätta in bakbenen under. Bli stark igen. Bära sin klimpekloss till matte, utan att ta allt för mycket skada.
Frihetsdressyren, långtyglingen, ridningen - allt spiller över på vartannat på ett väldigt roligt sätt. En av de häftiga sidoeffekterna av klickerträning är ju att djuret gärna upprepar det som lönade sig förra gången. Eftersom hästar är duktigare än hundar på att generalisera så kommer spinoff-effekterna snabbare.
T ex allt jobbet jag lagt på galoppfattningar i frihetsdressyren. Nä, frihetsövningarna tänker jag säga, för att markera skillnad mot spöet-är-bara-min-förlängda-arm-tänket. Boogies frihetsövningar är frishapade. Fri frihet!
Hur som, nu kan jag dra nytta av det i ridningen. Jag sitter bara på, medan Boogie jobbar med sin löslongering. Vips har vi ridna galoppvolter igen. Galoppvolter där hon måste bära sig själv, utan att jag håller henne på plats. I höger är det fortfarande svårt. Men oj vad hon jobbar! Ramlar hon in, rättar hon sig själv.

Idag råkade hon ramla in och missade ett par bommar. Jag rättade henne inte, åkte bara med. Hon fick ett litet "hissfit" , tänkte läxa upp Hottis (stackarn, han råkade ju bara ha paus i närheten) rundade sig sedan och bara "Jamen, jag provar väl igen då, goddammit!" Perfekt resultat, goda karameller!

Helst vill hon ha ridhuset för sig själv. När det är andra där, är jag försiktig med att be om galopp, då det är den känsliga gångarten. Beroende på häst, så kan det hända att hon bjuder själv eller inte. Om det är en sådan häst att hon inte vågar bjuda brukar följande hända så fort den hästen lämnar ridhuset. Djup suck, ett antal frustningar, rundning av ryggen och bjudning av fattning. Oftast innan de hunnit stänga porten. Helt på hennes eget initiativ.


En ny grej som utvecklat sig på Seglinge: Om Hottis är klar och ska gå ut, så styr hon undan från den delen av ridhuset som är vid porten. Hela hon talar om att hon och jag ska fortsätta en stund till. Idag testade jag henne verkligen, och gav tydliga signaler att gå mot Hottis och Ebba som suttit av och grejade med reflexer och täcke. Men icke! Hon valde att strunta i signalerna och vända bortåt. Hennes hagkompis får gärna gå, hon är inte klar! I stället fick jag perfekt rundning och fattning mot bommarna. I svåraste varvet. Bara att skratta, klicka och belöna. Här får säkert en och annan vän av ordning ont i magen! Att hästen struntar i signaler är ju normalt inget man vill förstärka. Men att ha en häst som uppskattar träningsformen så mycket, att den väljer bort sin bästa kompis och den väntande middagen, och frivilligt, alldeles spontant, på eget initiativ, bjuder en perfekt version av sin svåraste galopp för att få stanna kvar i arbetet, det är så sjukt stort att bara de som själva varit med om sådant kan förstå. Ett sådant där ögonblick där man vet att man är på helt rätt spår, oavsett om resten av världen tycker att man är en knasboll.

Av Maria - 21 januari 2016 23:16

Efter en heldag som resande i socialtjänst i Stockholmstrafiken (känns så mycket effektivare att blåsa iväg till Hälsingland än att hasa fram i bilköer...) så var det skönt att ta hemmakväll med fiskfix i stället för stallfix.

När jag nu ändå irrade omkring i förorten blev det en sväng förbi Akvarielagret för att hitta lite plantor som mbuna-gänget inte tycker smakar middag. Det är inte helt lätt numera att hitta någon som kan malawi på hemmaplan. Vi började under kunnig handledning av de underbara herrarna på Akvarie-Hobby på Regngatan i Uppsala för så där 15 år sedan. Balsam för själen att gå ner i den svala källaren och lyssna på det stillsamma bubblet och vänliga föreläsningar om olika arters egenheter och behov. Sedan köptes de upp av någon nisse som förvandlade alltihopa till Djur-Hobby med kaniner och hundfoder, flyttade till Boländerna och råddade till akvarieavdelningen så den mest liknar ett restlager. Sist jag var där för att köpa ett filter simmade det runt sönderfrätta ciklider bland döda olycksbröder i en algsoppa, och jag bestämde mig för att inte köpa en endaste grej där igen.

Så nu är det bara Bromma som gäller på fiskfronten.


Svårt att ta bilder utan några blir suddiga....
Bubblor på glaset efter vattenbytet också.
Nu får vi se om mina blå killar kan låta plantorna få rota sig, eller om alltihopa flyter runt i morgon bitti redan.


Under tiden följde pappan med dottern till stallet. Det gör han minst en gång i veckan. Sedan vi flyttade hästarna har jag fått höra hur han numera inte bara matar hästarna med morot med en trygg boxdörr emellan, nej numera tar han hand om min häst.
Aktiverar henne i ridhuset medan Ebba rider Hottis.

Har varit lite svårt att ta på allvar.

Men idag kom bildbevis....

Nån som får morot?

Här inne finns koner och sånt som jag tycker är kul!, husse!

Vem som tränar vem är något oklart...

Men vilket år som helst blir det kanske en ridtur också?

Av Maria - 17 januari 2016 21:51

Jaha, där galopperade en liten vecka iväg.
En intensiv rackare.
Rivstart på jobb och skola för alla inblandade.
Två födelsedagar har firats i familjen. Varav en av en person som inte längre förstår att hen fyller år, inte kan äta tårtan själv, blir rädd för skeden när man matar, måste påminnas att svälja.... Men som fortfarande på något märkligt vis verkar tycka om att prova nya kläder, så lite glädje åtminstone när vi lyckades krångla på ny varm tröja.
I stora världen utanför har två av de vackraste männen avlidit, bara 69 år gamla. Men med förmånen, för det får man nog säga att det är, att få lämna jordelivet liksom mitt i verksamheten, och troligen utan att i åratal dessförinnan ställt till oreda och kaos i sina närmastes liv. Det där sista vet jag inget om, jag bara gissar.
Men det stärkte mig på något vis idag, när Boogie var vild och yster i snön. Ja men spring och bocka då, den här tantens lekamen är väl inget att gå och tjyvspara på egentligen?!! Bryt nacken i medelåldern och bespara kidsen ett oräkneligt antal tröstlösa besök på demensboendet.
Maken, som jobbar med statistik på liv och död, har visat hur medellivslängden visserligen ökar i populationen, men det är inte så mycket frisk och verksam livslängd som ökar, utan det är intervallet mellan insjuknande i allsköns skit och fram till dödsfallet som ökar mest. Vi LEVER inte längre, det tar bara längre tid för oss att dö.
Så bäst att passa på att LEVA här och nu.

Det gör man ju allra bäst med dessa underbara mindfulnessexperter på 4 ben.




Av Maria - 9 januari 2016 18:57

En riktig långledighet börjar närma sig slutet.
Det kommer att bli en tuff omställning till jobb och skola på måndag.
Att återgå till hästträning på kvällstid blir också motigt, nu när det äntligen blivit ett sådant härligt vinterlandskap att rida i!



Vi har haft tid att börja utforska skogar och offroadmöjligheter också. Det är dock inte så lätt att fota medan man skuttar över stock och sten på ystra fålar, därav dessa ständiga vägbilder.
Men det finns jättefin skog, om man skrittar iväg en bit.


Så har det varit väldigt socialt i stallet också nu när både Elin och Thea flyttat in med sina hästar i veckan. Lilla Rollo kom också på en blixtvisit medan Penny fick hoven omhändertagen på kliniken.

Ett gäng trevliga fikagäster från tidigare stall har vi också haft. Tänk så många fina go'a människor man lärt känna genom åren i olika stall!

Läste här om dagen en formel för hur man räknar ut längden på en "stalltimme":

1,25 GMT X antal hästar du äger X. djupet på leran lera i hagen i dm X. antal personer i stallet samtidigt.

Det stämmer nog rätt bra. Dagarna/kvällarna lär således bli längre framöver. Fullservicen till trots...
Inte för att det på något vis har gått någon nöd på vare sig Ebba eller mig innan, men det ÄR roligt att få några till i stallet som sysslar med något liknande som man själv. (Vad nu det är egentligen...? )

Riktigt kul ska det bli att få följa småttingarna, eller ja, lillplutten och tonårsbruden, respektive utbildningar på nära håll också.

Småkillarna har vi som allmänt ögongodis precis utan för stallknuten

PRE, PRE, SWB,OX,PRE

De behöver nog styras upp lite, tycker Boogie

Hottis hade nog gärna hjälpt till.
Hur kul har man med bara en tant, liksom?

Tant B fotobombar igen , nu från andra hållet

inte alls söta...

Av Maria - 8 januari 2016 17:32

Bildstöd är bra grejer. Man behöver inte vara funktionshindrad för att ha stor glädje av bilder i vardagen, det räcker alldeles utmärkt med att vara normalstörd.
Idag är jag sugen på att göra fisksoppa och maken ska handla. Trots att han rört sig fritt i samhället och handlat i hela sitt vuxna liv, så är han inte helt bekväm utanför komfortzonen makaroner och Mamma Scans köttbullar. Samtidigt som han är mer än lovligt kreativ med inköpslistan ibland. Men tack vare google och modern IT så behöver jag inte sitta här och oroa mig för att det ska uppstå förvirring kring fänkål och fänkålsfrön. Att han skulle få för sig att jag kan utvinna fröna själv ur grönsaken eller nåt...

Eller?

Av Maria - 4 januari 2016 23:19

Idag har vår kiropraktor Eija Melchior varit ute och gått igenom Hottis och Boogie. Vi brukar ta ut henne med jämna mellanrum, även om det inte "är" något. Nu var det ett bra läge efter 3 månader på nya underlag. Dessutom skönt att passa på medan Ebba är ledig så hon kan hålla sin bängelpelle själv. Hottis är nämligen inte lika övertygad som Boogie om fördelarna med förebyggande friskvård.
Vilket väl beror på att det genom åren varit en del pyssel i hans gängliga och konstant växande lekamen.

Boogie var bättre än senast i sin bakdel, så det är bara att kämpa på med att fortsätta stärka upp ryggen och få henne att sätta under sig ordentligt.

Hon gillar att bli knådad, visar hur spänningar släpper och somnar direkt när det är klart.

Sedan gick vi en pannlampepromenad på rakbanan.
Även i morgon är det promenad på schemat, sedan träning som vanligt igen.
Inget märkvärdigt alltså. Alltid lika skönt att få höra!

Pratade lite med Sheldon, som inte alls var så uppskruvad som han ser ut! Tvärtom, bara lugn och gosesugen. Gissar att han har sådana ögonvitor som Hottis har, som syns mest hela tiden, oberoende av sinnestillstånd?
Alla gårdens småkillar stod idag i nya boxar, i andra stall än mammorna. De har sedan en tid tillbaka sovit i egna boxar i samma stall som mammorna, men nu var det alltså dags för heltidsseparation. I morgon går de ut tillsammans och Sheldon får fyra nya kompisar på ett bräde.
Stackars Ingrato såg lite upprörd ut när han kom in från hagen och hans dräktiga sällskapsdamer fått byta plats med hans pojkvaskrar till söner! Men han sansade sig snabbt, och småkillarna blev genast mycket lugna de också. Så jag gissar att vårt stall kommer att fortsätta vara en fridfull oas i tillvaron, även med småhingstarna.

Lilla vildögat Sheldon


Hottis i samma ålder

Vi hade ju inte tillgång till några andra småkillar, så han fick hålla till godo med en fin farbror i stället - go'a Okie som tog så väl hand om honom.

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se