Senaste inläggen

Av Maria - 27 mars 2016 23:40

Den teknikförtjuste maken förärade mig med en pyttekamera* att filma min träning med.  Så den senaste veckan har jag haft fullt upp med att lista ut hur den ska kunna användas på bästa sätt. Inlärningskurvan på en manick med endast två knappar var oväntat trög, kan jag meddela. Jag filmar när jag inte ska och filmar inte när det händer något intressant. Eller så filmar jag, fast taket i stället för hästen.

Om man ska filma sig själv medan man åker bräda eller något annat dött ting, så kan man ju lugnt mecka med uppkopplingar, appar och kamerafästen medan brädan lutar sig mot väggen. När man har träningssugen häst får man bara trycka på knappen och hoppas på det bästa.


Så särskilt mycket matnyttigt har det inte hunnit bli i arkivet ännu, men jag hoppas att det kommer.

Det har redan varit lärorikt att se sina händer fara runt i bild. Jisses...


Bjuder först på en liten film med min ljuvligt tantanpassade häst. Jag är typ stel av skräck varje gång jag ska upp i min barbackasadel. Jag har - peppar,peppar - aldrig trillat av Boogie. Men jag har lyckats med att göra en baklängeskullerbytta från Ikea-pallen när jag skulle sitta upp i just Iberican. Så numera använder jag målarstege för att komma ombord på min 1,49 cm höga springare.   Som är så otroligt mån om att få mig ombord att hon  står ut med det mesta.   


Här hade jag hjälmfäste till kameran. Under själva ridpasset lyckades jag sedan inte få med så mycket av hästen, så det kräver lite ytterligare meckande.


Gillar bröstselen bättre tror jag. Här kommer en liten snutt som visar hur jag låter Boogie jobba rätt självständigt med sin konditionsträning under vår nystart. Det har ju varit ett längre uppehåll i uteritterna pga av viruset hon drabbades av. När vi sedan skulle sätta igång igen var hon bedrövligt ömfotad pga blöt hage. Hennes uschliga hovar tål inte att gå blöta så hon kan bli öm när det blir vår. Nu har hon fått byta till en torrare hage.

Förr kunde jag ha svårare att inte lägga på negativ förstärkning, eftersom jag blev så stressad över att hon inte skulle få tillräckligt med motion. Men ju mer "klickersk" jag blir, desto högre arbetsmoral får hon. Hon är i grunden en häst som tycker om att röra på sig. Hon har så många gånger de senaste åren visat mig att så fort underlaget är ok så vill hon springa. Så den här igångsättningen låter jag henne sköta lite själv. Jag bjuder vägar jag tror är bra, hon bjuder fart när det känns ok. Kondisen är väl inte i toppskick och underlaget är blött och väldigt tungt, så hon väljer någon slags Boogie-variant på intervallträning.

Jag försöker öva mig i att inte hålla och försöka kontrollera för mycket...

Det är pirrigt att inte ha kontrollen. Det är också så galet roligt att se hur mycket man får spontant tillbaka från hästen, när man gör det.



GoProTant-försöken fortsätter i andan att visa mer egen hästklickerträning. För sinnesfridens skull har jag ingen kommentarsfunktion på Youtube, men man får gärna kommentera här i bloggen och på fejjan om man tycker eller undrar något.


* GoPro Hero 4

ANNONS
Av Maria - 6 mars 2016 20:24

Skulle  ju skriva om vad jag GÖR med Boogie.HUR jag klickertränar.

So here it goes. Med lite tankar kring det här med att sträcka beteendet mellan belöningarna.


För ganska precis ett år sedan halkade Boogie i hagen och tappade högergaloppen. Lite kort summerat.

Höger har alltid varit hennes svåraste galopp, men nu försvann den helt. Eller ja, det gick att få fram den med våld så att veterinär och kiropraktor skulle kunna diagnosticera. Att jag var tvungen att pressa fram den gjorde situation och platser förgiftade. Så det har varit ett långt reparationsarbete, både vad gäller att bygga upp fysiken igen och att värdeladda mentalt.  Att flytta till Seglinge Gård har varit en stor hjälp framåt. Dels för att ridhusunderlaget här fungerar så mycket bättre för Boogie, dels för att vi har helt andra möjligheter till konditionsträning på fina underlag ute också.


En övning som vi jobbat mycket med under det senaste året är löslongering. Jag ville ha en helt "klickersk" longering.

Vi började med sk "protective contact" eller "omvänd rundcorall". En rund hage av småstolp från Jula och plastband, med mig på insidan och Boogie på utsidan. Klick för rörelse framåt. Jag var passiv och väntade på hennes initiativ innan jag rörde mig öht. Allt för att undvika att lägga på någon form av tryck. Inget "kroppsspråk" från min sida, jag vågar knappt tita på henne. I början blev det mest i skritt. Genom att hålla hög förstärkningsfrekvens, dvs klicka och belöna väldigt tätt, så byggde jag gradvis upp ett högt intresse för att röra sig runt inhägnaden.  Vändningar, dvs byta riktning var också något som höjde intresse. Då valde jag tillfällen då hon stod bra till vid belöningstillfället, med gott om plats i förhållande till stolp och band .Belönade det jag nyss klickat för och placerade mig sedan i motsatt riktning. När hon följde efter var jag snabb att klicka för det. Alla rörelser/omplaceringar av mig skedde medan hon var i belöning för föregående repetition, sedan blev jag passiv igen och väntade på hennes initiativ. För Boogie har det varit viktigt då alla försök att locka fram rörelse hos henne genom mitt kroppsspråk har uppfattats som aversivt. en insikt som blev tydlig efter sista Ellen Ofstadkursen.   


Efter inte alls särskilt många pass med den omvända corallen blev jag lat och orkade inte sätta upp plastbandet mellan stolparna varje gång. Intressant nog satte träningen fart framåt då Boogie nu frivilligt kunde bestämma vilken sida om stolpen hon skulle vara. På insidan, inget klick, på utsidan - klick. Allt som är "självvalt" får en högre värdeladdning verkar det som.


Jag har hela tiden jobbat med hög förstärkningsfrekvens, men jag har jobbat med differentierad belöning. Enkelt standardpellets för skritt, godare karameller för snabbare rörelse, sockerbit för galopp.

Sockerbitsgaloppen får jag nog skriva ett eget inlägg om, det är en av de häftigare grejerna jag fått till med Boogie i klickerträningen.



När jag jobbar med durationer, dvs att sträcka ett beteende över tid - t ex trava fem steg, sen tio steg, ett halv varv, ett helt varv, flera varv etc - så seriebelönar jag. Då klickar jag en gång, men ger flera godbitar i följd. Alltså inte som en sk jackpot där hästen får en näve godis på en gång, utan jag hämtar upp en bit  i taget ur fickan och ger i rask takt. Oftast tre-fyra pellets i följd. För Boogie ger det en starkare belöningupplevelse än att få en näve. Finns viss forskning som stöder det också.


När man ska sträcka ett beteende, dvs kräva större arbetsinsats från hästen fram till klicket är det några saker som är viktiga: 


Det måste vara värt den högre ansträngningen. Det är därför jag väljer att seriebelöna när hon fått jobba lite hårdare. Har man sprungit längre få man fler karameller (eller bättre)  än när man bara sprungit en kortare sträcka.


Man kan inte bara öka och sträcka för varje repetition. Då tappar hästen snart entusiasmen. I stället måste man variera sträckan/tiden beteendet ska utföras på ett så skickligt sätt att hästen hela tiden känner att det finns chans att belöning kommer strax. Inom Canis brukade vi kalla det för att ping-ponga tidskriteriet. Om vi pratar om t ex antal travsteg och jag vill sträcka antalet steg som hästen kan hålla traven fram till klick, så klickar jag kanske efter 2 steg, sedan 5 steg, sedan 3 steg, sedan 7 steg, sedan 1 steg, sedan 4 steg - osv. Jag varierar antalet steg både upppåt och nedåt, men skjuter gradvis medelvärdet uppåt kan man säga. Sakta men säkert, tills dess att man har hela varv, flera varv etc.


Personligen vill jag bara jobba med spontana beteenden när jag börjar sträcka durationen. Dvs jag vill inte ge hästen en signal eller kommando för att starta beteenden, jag vill att hästen påbörjar beteendet på eget initiativ. Detta av flera anledningar:
Jag vill inte urvattna mina signaler genom att ge ett kommando/hjälp och sedan misslyckas hästen med att hålla beteendet fram till dess jag tänkt klicka.

Jag vill inte heller koppla mina signaler till de variationer i beteendet som ofta dyker upp när man börjar sträcka tiden. Dessa variationerna kommer när hästen förväntar sig klick vid en viss tidpunkt, och blir lite frustrerad, dvs en liten utsläckningsexplosion. Det är en naturlig del i processen, och blir mindre i omfång ju vanare hästen blir vid klickerträning och vid att jobba med durationer. Men det är dumt att chansa när man håller på med något nytt.

När man jobbar med spontana durationer får man dessutom ett tydligt kvitto på om man ligger rätt i förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet i sin träning. Latenstiden - tiden det tar för hästen att erbjuda beteendet igen efter senaste belöningen - visar nämligen om hästen fortfarande upplever beteendet som lönsamt och värt att utföra. Kort latens = bra träning. Lång latens - förstärkningsfrekvens och/eller förstärkningskvalitet behöver förbättras.


(När hästen kan hålla beteendet med bibehållen kvalitet en längre tid. t ex ett par varv runt ridhuset, då kan jag börja använda signal igen. )


Så med dessa enkla grundprinciper så har löslongering blivit en av Boogies favoritövningar, där jag kommer åt att jobba med både traven och galoppen på ett bra sätt.

Galoppen förbättrades sedan ytterligare ett snäpp när vi sedan fick byta underlag genom flytten till Seglinge.


Numera utgörs den omvända rundcorallen av några symboliska koner.


   

Fotobombaren....


I nuläget är det faktiskt så att vi ska börja lägga mer krut på vänstergaloppen, då högergaloppen har återhämtat sig och nu är favoritgaloppen, iaf inomhus. Ett angenämnt problem med tanke på utgångsläget förra året!


Jag tycker om att låta saker spilla över mellan olika träningsformer, och använder gärna konvolten i ridningen också. Då följer entusiasmen med in i övningarna. Dessutom blir det lättare för mig att inte återfalla i att klämma och hålla hästen i form i en övning som bygger på att hon hittar sin egen bärighet.


Arbetet med durationer, dvs att kunna få hästen att göra samma sak länge med bibehållen kvalitet, är ett ständigt pågående projekt. Men det är egentligen inte något som skiljer sig från traditionell hästträning där man också ständigt "trimmar". Skillnaden är snarare att det förmodligen endast är klickertränade hästar som uppskattar träningen så mycket att de försöker putta en i riktning mot ridhuset när man bara ska ta en promenad med sin häst.


När man jobbar med beteenden där man har fokus på att sträcka och har kommit en bit i det, så är det bra att i samma träningspass variera med andra beteenden där man har högre förstärkningsfrekvens. T ex något man fortfarande håller på att shapa fram.  Då håller man antalet belöningar per träningspass totalt på en rimlig och intressant nivå även  för hästen som kommit långt i sin träning.


Jag gillar att variera med lite trams, som egentligen inte ska bli något. Gärna något som Boogie själv har hittat på.

Konsumkassen i ridhuset t ex. Jag vet inte vad den egentligen har för funktion där, men hon gillar att köra lite target på den.


   


Då kom jag på att man kanske kan överbrygga obehaget hon känner inför ridspön med denna skojiga target.


 


Vips så har man ytterligare en alternativ longeringsmetod i verktygslådan. Tänkte den kunde vara bra t ex om man ska på veterinärklinik?



 




ANNONS
Av Maria - 29 februari 2016 11:58

Rubriken är en av de vanligaste frågorna man stöter på angående klickerträning på kurser och i diverse diskussionsforum.
Frågan kan ibland trigga frustration hos mig. Självklart får man som nybörjare ställa precis alla frågor man behöver för att inhämta kunskap och processa det paradigmskifte det oftast innebär att ställa om sin hästträning till klickerträning.
Min frustration handlar mer om de svar och tips som kommer fram i diskussioner. Ofta belyser de djupt rotade föreställningar som tycks finnas hos oss människor, att det liksom är lite fult, lite dåligt, lite omoraliskt att belöna hästen med mat? Det kan vara acceptabelt under en inlärningsfas, med sedan finns en stark önskan om att kunna avveckla belöningen helt - när hästen "kan/ har förstått/är medveten om vad han ska göra" .
Att man tänker så handlar givetvis om att man inte har de grundläggande kunskaper om beteendeanalys och inlärningspsykologi som krävs för att förstå hur klickerträning, eller faktiskt ALL träning och inlärning fungerar. Man tänker att man använder en metod för att lära in något, och när hästen "kan" så ska han bara upprepa beteendet, eftersom han kan!
Men om jag jämför med mitt eget jobb, som jag utfört i drygt 20 år, och verkligen "kan"- hur länge skulle jag fortsätta utföra det, om arbetsgivaren bestämde sig för att jag inte längre behöver få lön?
Förmodligen inte särskilt länge? Och innan jag slutade skulle jag förmodligen ha uttryckt en del frustration över de ändrade spelreglerna i vårt kontrakt. Precis som hästen gör om vi bestämmer oss för att inte längre belöna ett beteenden som vi tidigare belönat. Det är nämligen sällan så att ett beteende bara slocknar.

 Jaså, fungerar inte kaffeautomaten längre, jaha, sånt är livet ibland!

Hördes inte i något fikarum - någonsin. I stället uppstår diverse fipplande, tryckande, pillande , bankande och kanske svärande innan personen ger upp. Det är också mycket sannolikt att personen kommer tillbaka en stund senare för att prova igen. Kanske även nästa dag.
Frustration över utebliven förväntad positiv konsekvens leder till en liten (eller stor) explosion av beteenden. (Extinction burst, eller utsläckningsexplosion på svenska)
Som hästägare är vi ofta hårt skolade i att det är väldigt dåligt att låta hästen ge uttryck för frustration. Dessutom är hästar stora, starka djur som kan göra oss riktigt illa när det blir stökigt.
Så när vi får frustrationsbeteenden hos hästen är det lätt hänt att vi använder oss av någon form av tillrättavisning. Dvs introducerar straff/hot om straff i ekvationen. Jag tror det förhållningsättet är så väl inlärt i många hästmänniskor, att vi inte alltid är medvetna om när vi tillför obehag i form av kroppspråk eller röst. Vi har under åratal utvecklat diskreta signaler för  nu får du passa dig eller annars...
Så när folk säger att jag belönar aldrig för sådant han redan kan är det med stor sannolikhet här de har hamnat. Tillbaks i rutan negativ förstärkning. Vilket ju också är ett sätt att få fram och upprätthålla de beteenden man vill ha. Inget fel med det. Jag har inga problem med att folk använder tryck/eftergift, hot/straff etc i sin träning. Bara man kallar saker för vad de är. Hästen står inte stilla vid uppsittningen för att han kan! Och definitivt inte för att han "är left brain". Han står där antingen för att det leder till något han vill uppleva eller för att undvika något han inte vill vara med om. Punkt. Och vilket det är har betydelse för hur han upplever er relation och hans inställning till träningen i stort. Så därför kan det vara bra att ha koll på, i stället för att använda diverse omskrivningar för att dölja för sig själv och omgivning vad man gör.

Men måste jag belöna varje gång resten av hans liv?!? Ska jag ha godis i fickan jämt?!
Brukar kunna vara desperata följdfrågor. Här kan man ju utveckla ett lite filosofiskt/etiskt/moraliskt resonemang kring varför det tydligen inte alls är lika jobbigt att fortsätta använda drivande skänkel resten av hästens liv, eller att komma ihåg att ta på sig sporrar och bära på ridspön. En näve pellets i fickan är en väldigt låg insats i förhållande till vad man får tillbaka, tycker jag personligen.
Men självklart skulle det ju inte bli mycket verkstad om man fastnar på stadiet ett klick per beteende i all evinnerlighet. Men fortsätta belöna måste man, om man vill fortsätta träna belöningsbaserat!

Så den verkligt relevanta frågeställningen är :
Hur lägger jag upp träningen så att hästen kan utföra samma beteende lång tid mellan belöningarna, eller göra flera beteende i följd innan belöningen kommer?

Det är ju det som skulle vara så konstruktivt, spännande och roligt att få diskutera!
Väldigt kortfattat behöver man bli väl förtrogen med begrepp som variabel förstärkningsfrekvens och baklängeskedjning.
Jag gissar att de flesta som håller på med klickerträning av häst idag inte har haft tillgång till så mycket utbildning mer än introduktionskurser i klickerträning. På dessa hinner man inte komma så långt som till att verkligen sträcka beteende över tid och sätta ihop kedjor. Därför blir det lätt att man hemma faller tillbaka i det man kan, dvs tryck/eftergift. Många som provar på klickerträning har redan innan varit intresserade av andra "alternativa" träningsmetoder som NH, AR, trickträning osv. Då kan man ha blivit så skicklig på att utföra mild tryck/eftergift att man nästan inte märker själv att det är det man gör. (Men hästen vet...)
Så därför är det sällan diskussioner hamnar i verkliga metoddiskussioner om hur man med hjälp av skickligt upplagd variabel förstärkning sträcker uthållighet i ett beteende, eller hur man baklängeskedjar ihop ett dressyrprogram och belönar hela kedjan utanför tävlingsplan.
Klickertränare av hund kan det här på sina fem fingrar (oftast). Men den som ska klickerträna häst måste faktiskt vara ännu bättre på kriteriesättning, då häst verkar vara ett mer frustrationskänsligt och lättirriterat djur än hund. (På plussidan tycker jag de verkar bättre på generalisering. )

Så i stället för att sitta på kammaren och reta upp mig på att diskussioner om hästklickerträning allt som oftast hamnar i tryck/eftergift, fast under något nytt kreativt namn som får det att låta mysigt och trevligt, så borde jag väl antagligen skriva och kanske filma lite mer om vad jag själv gör. Jag har ju fått den stora förmånen att jobba med en häst som är så förbålt tydlig med vilken konsekvensruta vi befinner oss i. Ingen risk att blanda ihop morötter med pinnar här inte!

Av Maria - 1 februari 2016 01:04

Det här med bloggandet går ju bra...not!
Har texter i huvudet, men när jag väl hamnar vid ett tangentbord är jag för trött för att komma ihåg.
Eller så har jag ingen bild, och så känns det tråkigt.
Men det är nog som tandtråden, det är bara att köra på, så går det lättare framöver.

I veckan har jag haft några fina pass med Boogie. Det är fortfarande en bit kvar tills hon är tillbaka där hon var för ett år sedan, innan hon halkade och sträckte sig. Men, och det är ett stort men - hon är nu villig att jobba med det som är svårt - helt belöningsbaserat.
Hon är jättepigg och glad. När hästarna har vilodagar (för att vi inte hinner) då märks ingen skillnad på Hottis. Han är liksom likadan, vare sig han varit ledig en dag eller en vecka. Medan jag får hantera en speedad köttbulle om det gått mer än 24 timmar sen sist.
Så vår grundfilosofi är att vi kör något alla dagar som alla är friska, på plats och har skorna på!

Så med tanke på det så har det varit lite frustrerande att Boogie bara blir rundare och rundare....
Tills vi kom på varför!

Hottis har alltid haft en extra rason hösilage i finmaskigt nät, i tillägg till de vanliga givorna. Så att han verkligen har fri tillgång, men utan att trampa ned maten och rata den.

Han har varit duktig att äta ur det där nätet. Jag har förundrats över att han kan stuva i sig 18 kg plus 6-7 till i nätet. Samt bli så sur på det tomma nätet att han skickar över det till Boogies sida.


Ja, men eller hur....

I tisdags var jag där på morgonen, och fick se vad som egentligen händer.
Nät bortplockat, och Boogies dagsranson minskad inför Beach 2016.

Förutom rondören, så är hon så fantastiskt fin!

Så mild i blicken, så lyhörd, så peppad på vad vi ska göra.

Allra bäst blir det alltid när hon känner att hon bestämmer själv. Som ovan, när hon står frivilligt för den förhatliga ryktningen. Om hon skulle bestämma helt själv skulle hennes grooming bara bestå av varma duschar med Cowboy Magic och försiktiga smekningar med mjukaste gethårsborsten. Men om man inte är uppbunden så minskar antalet sura grimaser över rotviskor och Magic Brush (som INTE HAR NÅGOT ALLS med Cowboy Magic att göra, hälsar texasprinsessan) med minst 50%.
Ska det klippas med maskin eller flätas någonstans, ja då njutsover hon. Men sådan där hederlig grundryktning med tio tömda ryktskrapor på vardera sidan, då vill hon hellre äta upp dig. Om hon inte känner att hon alldeles frivilligt väljer att stanna kvar och låta dig hållas - eftersom du har sådana där bra karameller.


I träningen håller vi på med lite allt möjligt, under Carolinas öga, så klart. Allt handlar om att bära sig, lyfta manken, sätta in bakbenen under. Bli stark igen. Bära sin klimpekloss till matte, utan att ta allt för mycket skada.
Frihetsdressyren, långtyglingen, ridningen - allt spiller över på vartannat på ett väldigt roligt sätt. En av de häftiga sidoeffekterna av klickerträning är ju att djuret gärna upprepar det som lönade sig förra gången. Eftersom hästar är duktigare än hundar på att generalisera så kommer spinoff-effekterna snabbare.
T ex allt jobbet jag lagt på galoppfattningar i frihetsdressyren. Nä, frihetsövningarna tänker jag säga, för att markera skillnad mot spöet-är-bara-min-förlängda-arm-tänket. Boogies frihetsövningar är frishapade. Fri frihet!
Hur som, nu kan jag dra nytta av det i ridningen. Jag sitter bara på, medan Boogie jobbar med sin löslongering. Vips har vi ridna galoppvolter igen. Galoppvolter där hon måste bära sig själv, utan att jag håller henne på plats. I höger är det fortfarande svårt. Men oj vad hon jobbar! Ramlar hon in, rättar hon sig själv.

Idag råkade hon ramla in och missade ett par bommar. Jag rättade henne inte, åkte bara med. Hon fick ett litet "hissfit" , tänkte läxa upp Hottis (stackarn, han råkade ju bara ha paus i närheten) rundade sig sedan och bara "Jamen, jag provar väl igen då, goddammit!" Perfekt resultat, goda karameller!

Helst vill hon ha ridhuset för sig själv. När det är andra där, är jag försiktig med att be om galopp, då det är den känsliga gångarten. Beroende på häst, så kan det hända att hon bjuder själv eller inte. Om det är en sådan häst att hon inte vågar bjuda brukar följande hända så fort den hästen lämnar ridhuset. Djup suck, ett antal frustningar, rundning av ryggen och bjudning av fattning. Oftast innan de hunnit stänga porten. Helt på hennes eget initiativ.


En ny grej som utvecklat sig på Seglinge: Om Hottis är klar och ska gå ut, så styr hon undan från den delen av ridhuset som är vid porten. Hela hon talar om att hon och jag ska fortsätta en stund till. Idag testade jag henne verkligen, och gav tydliga signaler att gå mot Hottis och Ebba som suttit av och grejade med reflexer och täcke. Men icke! Hon valde att strunta i signalerna och vända bortåt. Hennes hagkompis får gärna gå, hon är inte klar! I stället fick jag perfekt rundning och fattning mot bommarna. I svåraste varvet. Bara att skratta, klicka och belöna. Här får säkert en och annan vän av ordning ont i magen! Att hästen struntar i signaler är ju normalt inget man vill förstärka. Men att ha en häst som uppskattar träningsformen så mycket, att den väljer bort sin bästa kompis och den väntande middagen, och frivilligt, alldeles spontant, på eget initiativ, bjuder en perfekt version av sin svåraste galopp för att få stanna kvar i arbetet, det är så sjukt stort att bara de som själva varit med om sådant kan förstå. Ett sådant där ögonblick där man vet att man är på helt rätt spår, oavsett om resten av världen tycker att man är en knasboll.

Av Maria - 21 januari 2016 23:16

Efter en heldag som resande i socialtjänst i Stockholmstrafiken (känns så mycket effektivare att blåsa iväg till Hälsingland än att hasa fram i bilköer...) så var det skönt att ta hemmakväll med fiskfix i stället för stallfix.

När jag nu ändå irrade omkring i förorten blev det en sväng förbi Akvarielagret för att hitta lite plantor som mbuna-gänget inte tycker smakar middag. Det är inte helt lätt numera att hitta någon som kan malawi på hemmaplan. Vi började under kunnig handledning av de underbara herrarna på Akvarie-Hobby på Regngatan i Uppsala för så där 15 år sedan. Balsam för själen att gå ner i den svala källaren och lyssna på det stillsamma bubblet och vänliga föreläsningar om olika arters egenheter och behov. Sedan köptes de upp av någon nisse som förvandlade alltihopa till Djur-Hobby med kaniner och hundfoder, flyttade till Boländerna och råddade till akvarieavdelningen så den mest liknar ett restlager. Sist jag var där för att köpa ett filter simmade det runt sönderfrätta ciklider bland döda olycksbröder i en algsoppa, och jag bestämde mig för att inte köpa en endaste grej där igen.

Så nu är det bara Bromma som gäller på fiskfronten.


Svårt att ta bilder utan några blir suddiga....
Bubblor på glaset efter vattenbytet också.
Nu får vi se om mina blå killar kan låta plantorna få rota sig, eller om alltihopa flyter runt i morgon bitti redan.


Under tiden följde pappan med dottern till stallet. Det gör han minst en gång i veckan. Sedan vi flyttade hästarna har jag fått höra hur han numera inte bara matar hästarna med morot med en trygg boxdörr emellan, nej numera tar han hand om min häst.
Aktiverar henne i ridhuset medan Ebba rider Hottis.

Har varit lite svårt att ta på allvar.

Men idag kom bildbevis....

Nån som får morot?

Här inne finns koner och sånt som jag tycker är kul!, husse!

Vem som tränar vem är något oklart...

Men vilket år som helst blir det kanske en ridtur också?

Av Maria - 17 januari 2016 21:51

Jaha, där galopperade en liten vecka iväg.
En intensiv rackare.
Rivstart på jobb och skola för alla inblandade.
Två födelsedagar har firats i familjen. Varav en av en person som inte längre förstår att hen fyller år, inte kan äta tårtan själv, blir rädd för skeden när man matar, måste påminnas att svälja.... Men som fortfarande på något märkligt vis verkar tycka om att prova nya kläder, så lite glädje åtminstone när vi lyckades krångla på ny varm tröja.
I stora världen utanför har två av de vackraste männen avlidit, bara 69 år gamla. Men med förmånen, för det får man nog säga att det är, att få lämna jordelivet liksom mitt i verksamheten, och troligen utan att i åratal dessförinnan ställt till oreda och kaos i sina närmastes liv. Det där sista vet jag inget om, jag bara gissar.
Men det stärkte mig på något vis idag, när Boogie var vild och yster i snön. Ja men spring och bocka då, den här tantens lekamen är väl inget att gå och tjyvspara på egentligen?!! Bryt nacken i medelåldern och bespara kidsen ett oräkneligt antal tröstlösa besök på demensboendet.
Maken, som jobbar med statistik på liv och död, har visat hur medellivslängden visserligen ökar i populationen, men det är inte så mycket frisk och verksam livslängd som ökar, utan det är intervallet mellan insjuknande i allsköns skit och fram till dödsfallet som ökar mest. Vi LEVER inte längre, det tar bara längre tid för oss att dö.
Så bäst att passa på att LEVA här och nu.

Det gör man ju allra bäst med dessa underbara mindfulnessexperter på 4 ben.




Av Maria - 9 januari 2016 18:57

En riktig långledighet börjar närma sig slutet.
Det kommer att bli en tuff omställning till jobb och skola på måndag.
Att återgå till hästträning på kvällstid blir också motigt, nu när det äntligen blivit ett sådant härligt vinterlandskap att rida i!



Vi har haft tid att börja utforska skogar och offroadmöjligheter också. Det är dock inte så lätt att fota medan man skuttar över stock och sten på ystra fålar, därav dessa ständiga vägbilder.
Men det finns jättefin skog, om man skrittar iväg en bit.


Så har det varit väldigt socialt i stallet också nu när både Elin och Thea flyttat in med sina hästar i veckan. Lilla Rollo kom också på en blixtvisit medan Penny fick hoven omhändertagen på kliniken.

Ett gäng trevliga fikagäster från tidigare stall har vi också haft. Tänk så många fina go'a människor man lärt känna genom åren i olika stall!

Läste här om dagen en formel för hur man räknar ut längden på en "stalltimme":

1,25 GMT X antal hästar du äger X. djupet på leran lera i hagen i dm X. antal personer i stallet samtidigt.

Det stämmer nog rätt bra. Dagarna/kvällarna lär således bli längre framöver. Fullservicen till trots...
Inte för att det på något vis har gått någon nöd på vare sig Ebba eller mig innan, men det ÄR roligt att få några till i stallet som sysslar med något liknande som man själv. (Vad nu det är egentligen...? )

Riktigt kul ska det bli att få följa småttingarna, eller ja, lillplutten och tonårsbruden, respektive utbildningar på nära håll också.

Småkillarna har vi som allmänt ögongodis precis utan för stallknuten

PRE, PRE, SWB,OX,PRE

De behöver nog styras upp lite, tycker Boogie

Hottis hade nog gärna hjälpt till.
Hur kul har man med bara en tant, liksom?

Tant B fotobombar igen , nu från andra hållet

inte alls söta...

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se