Senaste inläggen

Av Maria - 29 maj 2016 23:08

Att ha hästarna på bete gör att det numera tar ännu längre tid att vara i stallet. Det har inte med promenaden fram och tillbaka till hagen att göra. Det är helt enkelt så att vi liksom aldrig får nog av att bara vara därute med våra pälsklingar.


.

Vi kliar och myser och hänger.
Idag var en extrem kliardag och det skulle grejas mest hela tiden.

Lägg märke till avspänd placering av plastpåse...

.

Vi hade nämligen lite utrustning med oss ut idag, då vi hittat bamsestora sorkhål i hagen.

Vi vill ju inte att någon av våra käraste ska försvinna ned i underjorden som Alice i Underlandet.

Tydligen tar det mer än 8 månader för oss att lära oss att på Seglinge innebär fullservice full service. Ebba och jag tror fortfarande att vi måste lösa problem på egen hand. Så vi kånkade med trampstolp och eltråd hemifrån och skred till verket, påhejade av Boogie och Hottis.

Plastpåse med eltråd i - jättekul att packa upp. Möjligt att Hottis, utan vår kännedom, har tagit nån onlinekurs i Plastic Bag Challenge med tilläggspaketet "Eltråd är bara farlig när den knäpper"

Sedan har han troligtvis skvallrat för Boogie, som man förut kunna stänga in med plastremsor och snören.
Den tiden tycks vara förbi - hon tänkte då inte acceptera att bli utestängd från ens två kvadratmeter av deras jättehage!

.

Det kändes säkrast att plocka bort tråden igen innan någon strypt sig själv.

Jag kände att jag kanske borde förklara för hyresvärden varför vi förfulat landskapet med plaststolp i märkliga kluster, så jag slängde iväg ett sms.
Så här i efterhand kan man ju undra varför jag inte började i den ändan?
För innan vi ridit klart hade vår underbara hyresvärd Marianne varit ute med pickisen och fyllt igen hålen.
Så där bara, en söndagskväll!

Snart så, vilket år som helst, så ska vi komma ihåg att på Seglinge sitter det aldrig fast!

Att flytta hästarna hit har varit ett av de bästa besluten på många år.
Förutom den finfina servicen så njuter vi av en helt fantastisk miljö.
För att inte tala om hur skönt det är att vara omgiven av harmoniska hästar som går runt och har det bra!


Här Mustang-Macha med PRE kompis i fjortisbrudhagen. De har snortat maskros så de är alldeles gula i snokarna.
Medan jag kollar läget på uppdrag av Machas matte tar våra ytterligare en klipaus. Som tur är är det ingen trafik på travbanan på eftermiddagen.
Så det är bara att softa på i hästarnas tempo.
På Seglinge-vis!

ANNONS
Av Maria - 27 maj 2016 18:11

Myrorna har skyltat upp med brudklänningar. Den välslingade medelålders kvinnan framför mig på trottoaren tvärnitar och utbrister:
"Om man ska gifta sig köper man väl inte sin brudklänning HÄR?!?"
Den förmodade maken hon har i armkroken mumlar något ohörbart till svar.
Man kan ju hoppas på något i stil med "skärp dig Britta, och tänk ett varv till".
Men säker på det kan man inte vara.
Ibland vill jag bara sparka okända människor på smalbenen och skicka dem på två veckors obligatorisk prao i verkligheten.
Den sortens verklighet där inte alla har en flaska Chablis på kylning därhemma och en fredagspåse från Saluhallen i näven.

ANNONS
Av Maria - 21 maj 2016 22:41

Jag älskar alltid att åka till stallet, men det här måste vara den ljuvligaste tiden på året. Hästarna är ute och lever hästliv 24/7, temperaturen är fortfarande arbetsvänlig och insekterna har inte riktigt kommit igång, iaf inte bromseländet.
Egentligen skulle jag vara helt nöjd med att fortsätta på gårdagens tema och bara hänga med Hottis och Boogie i deras värld.
Det går inte riktigt att beskriva friden som existerar när man bara har trygga, signalkänsliga pch människovänliga hästar i en hage full med gräs. Man kan bara vara tillsammans. Man kan låta dem komma i galopp och veta att de stannar precis rätt. Man kan sitta på en sten och låta dem komma och lägga kinden intill och sova. Man kan lägga sig ned i gräset och veta att ingen trampar på en. Om man heter Ebba lägger sig Hottis bredvid.
Under våra år tillsammans har hästarna ibland gått i konstellationer där detta varit möjligt. I andra perioder har de gått i konstellationer där man behövt långpisk för att kunna hämta ut sin häst. I en sådan hage vistas man inte mer än nödvändigt.
Vi önskar och hoppas att det kommer fler kompisar så småningom. Hästar vill tillhöra en grupp. Vi vill att våra hästar ska vara hästar fullt ut.
Men just nu njuter vi av att de har varandra och att vi är välkomna gäster i deras värld.


Men två dagars semester är fullt tillräckligt för kossehästen sommartid, annars antar hon zeppelinartade former. Idag var det dags att skaka fläsket lite. Lite, men den bästa träningen är som sagt den som blir av.

And all the roads we have to walk are winding
And all the lights that lead us there are blinding
There are many things that I would
Like to say to you
But I don't know how

Because maybe
You're gonna be the one that saves me
And after all
You're my wonderwall

En hel del att titta på på vägen.
Världen har vaknat till liv på något sätt. Det påtas och pysslas i trädgårdar. Det byggs och repareras.
Det släpps ut djur i hagar.
Boogie hade en lång kontemplativ paus utanför en kohage med nyfödd kalv. Kossorna tyckte uppmärksamheten blev väl intensiv och knallade i väg. Då suckade hon djupt.
Vi var precis vid ett vägskäl. I alla andra fall vill hon välja riktningen hemåt. Hon och alla andra hästar, vågar jag påstå.
Men om det går kossor åt andra hållet är det undantagstillstånd på den regeln. Hon ville INTE gå hemåt.
Jag är en dålig kossehästmatte som inte ordnar koträning regelbundet...

Vi människor (och Hottis) ville stanna en stund och titta på gårdens senaste underverk. Det ville Boogie också först, men när fölstoet kom nära ville hon genast hem. Hon har stor respekt för ston med föl vid sidan. Men med mig på backen kände hon sig tryggare och vi kunde fortsätta beundra.

En underbar bonus med att vara inackorderad på ett stuteri är att man får följa sådana här små mirakel från dag ett. Det spelar ingen roll vilken ras det är, alla små hästbebisar är underverk. Föl är så fantastiska, som liksom bara ploppar ut, och sedan skuttar omkring på sina långa ben efter bara några timmar.

Hottis och Boogie var lite skeptiska till att gå in i stallet för avsadling efter turen. De trodde väl sommaren redan var slut. Det är inte så lätt när man inte har egen kalender.
Men de fick så klart gå tillbaka till sin härliga tvårummare, granne med tonårsbrudarnas sommarkollo.
Åringarna ligger på laddning under övervakning av mustangen.

Av Maria - 20 maj 2016 23:42

Nä, inte riktigt!
Men hästarna har fått flytta till sitt sommarresidens den här veckan!
En rymlig tvårummare med utsikt över ovalbanan.

När jag kom hem från Sundsvall i kväll stod de redo att visa mig runt.

Vi började med att plocka av galoscherna, de var mest till för om det skulle varit röjigt vid utsläpp.
Vilket det inte var, då var det all-you-can-eat-buffet som var viktigast.

Sedan flugsprejade vi, och Hottis minns mycket väl sin frihetssprejträning. Sådant som är inlärt med positiv förstärkning sitter som berget!

Efter det visade de mig sitt "lilla" rum.

Sedan har de en liten sluss till sitt stora rum.

En snabbkoll av VVS-faciliteterna.
Så fånigt glad jag blev när det låg saltsten på plats som jag varken tjatat mig till eller inhandlat själv.
Seglinge - fullservice på riktigt! ??

Vattenkopparna kontrolleras varje dag och hästarna blir visiterade. Precis som det ska vara.

En fin dunge på en kulle ingår i planlösningen.

Hästarna hängde inte med upp först, men när jag visslade kom de i galopp.
Inkallning på gräs - det är rätt coolt när man har häst!


Det blev en riktig mysstund i dungen under de stora blommande häggarna medan regnet strilade. Så ljuvligt och så värt en "omväg" runt Almunge på hemvägen från tjänsteresan.

[Bild]

Så lycklig över att mina hästar fått ett eget sommarparadis!

Av Maria - 18 april 2016 00:27

Det går trögt med bloggandet...
Är kanske inne i en lite väl självkritisk period för att dela med mig?
Men ibland -ofta- är det välgörande att vara brutalärlig.

Så:
Jag tycker jag rider som en kratta numera. Egna hälsoproblem de senaste två åren har förändrat kroppen på ett synnerligen negativt sätt. Balans och följsamhet har försämrats, och därmed också tryggheten i sadeln. Jag blir rädd i situationer jag inte brukar bli rädd i. När Boogie spänner sig på något t ex. Vilket påverkar henne negativt så klart i sådana spända situationer. Det är extremt onödigt då hon ju är en sådan bussig häst som inte vill tappa matte!
Som igår när en oss närstående långbent hästvalp fick feeling, eller spunk, högst oklart faktiskt - på väg nedför en skogsbacke och sprätte iväg ut på en vall. Hon hoppar till av överraskningen, är på väg efter polaren, men stannar i samma steg och ber om snask. (Polarens ryck kommer genast av sig när han inte får uppbackning.)
Eller när kajornas kvällsinflygning i ridhuset får henne att hoppa till så jag landar i manen i barbackasadeln och hon då blir blickstilla tills jag kravlat rätt igen. Bara fånigt och übertantigt att bli rädd på en sådan häst. Men det är något som trotsar logik och jag får klura vidare på det.

Konditionsträningen sliter vi också med. Först hostan och sedan perioden med ömfotheten gav en alldeles för lång ofrivillig vintervila. Nu tycker Boogie att det är tungt och motigt att jobba på lite på ridvägarna och signalerar på alla sätt att hon hellre vill gå hem. Tills vi är på väg hem, då blir det fart och energi...
Tråkigt med alla "diskussioner" i början på ridturen, och tyvärr svårt att hålla sig helt inom klickertänket. Eftersom hon verkligen måste ut och skaka fläsket lite om hon inte vill tillbringa sommaren ensam i den nedgnagda shettishagen, och om hon ska hålla långsiktigt helt enkelt, så blir det ful hybridträning på uteritterna en period nu. Inte kul, även om jag använder minimalt tryck. Jag hoppas vi bara ska över en tillfällig tröskel, och att det rullar på lite smidigare när vi fått tillbaka lite flås och uterittsrutiner igen.

Volt i vänstervarv stretar vi också med. Hon vill inte riktigt böja igenom kroppen där. Däremot vill hon massor med andra saker i ridhuset, så det känns som ett mindre problem i det stora hela. Det finns så mycket annan rörelseglädje och entusiasm för träningen i ridhuset, både uppsuttet och från marken. Så här gäller det bara för mig att vara en smart tränare och smyga in vänstervolter tillräckligt ofta och fiffigt, så hon knappt märker att det är det vi håller på med, med ändå stretchar sin förmåga.
Busenkelt och skitsvårt :) Men här känner jag mig ändå trygg med att vi löser det, med ett belöningsbaserat, klickerskt upplägg på samma sätt som högergaloppen förra året.




Så här vill hon ha det under grooming och sadling. Löst och frivilligt. Snart är vi i samma läge som med bett - att jag måste komma ihåg att använda uppbindning ibland så hon inte börjar tycka det känns ovant och mysko.

Av Maria - 4 april 2016 00:23


Idag hade vi öppen trailträning på Seglinge. Den första för i år, och med hela 14 ekipage. Det står 12 i filmen, men jag lyckades väl inte räkna alla.

Boogie tycker det är jobbigt med trängsel, så här är ett klipp från de första 15 minuterna av hennes träning idag, där jag mest strävar efter att hon ska slappna av. Har försökt lägga in förklarande text i filmen, men är inte helt hemma på redigeringsprogrammet.

Vi har gjort det här ett antal gånger förut, och alla hinder på banan är välbekanta och välförstärkta sedan tidigare.


Av Maria - 27 mars 2016 23:40

Den teknikförtjuste maken förärade mig med en pyttekamera* att filma min träning med.  Så den senaste veckan har jag haft fullt upp med att lista ut hur den ska kunna användas på bästa sätt. Inlärningskurvan på en manick med endast två knappar var oväntat trög, kan jag meddela. Jag filmar när jag inte ska och filmar inte när det händer något intressant. Eller så filmar jag, fast taket i stället för hästen.

Om man ska filma sig själv medan man åker bräda eller något annat dött ting, så kan man ju lugnt mecka med uppkopplingar, appar och kamerafästen medan brädan lutar sig mot väggen. När man har träningssugen häst får man bara trycka på knappen och hoppas på det bästa.


Så särskilt mycket matnyttigt har det inte hunnit bli i arkivet ännu, men jag hoppas att det kommer.

Det har redan varit lärorikt att se sina händer fara runt i bild. Jisses...


Bjuder först på en liten film med min ljuvligt tantanpassade häst. Jag är typ stel av skräck varje gång jag ska upp i min barbackasadel. Jag har - peppar,peppar - aldrig trillat av Boogie. Men jag har lyckats med att göra en baklängeskullerbytta från Ikea-pallen när jag skulle sitta upp i just Iberican. Så numera använder jag målarstege för att komma ombord på min 1,49 cm höga springare.   Som är så otroligt mån om att få mig ombord att hon  står ut med det mesta.   


Här hade jag hjälmfäste till kameran. Under själva ridpasset lyckades jag sedan inte få med så mycket av hästen, så det kräver lite ytterligare meckande.


Gillar bröstselen bättre tror jag. Här kommer en liten snutt som visar hur jag låter Boogie jobba rätt självständigt med sin konditionsträning under vår nystart. Det har ju varit ett längre uppehåll i uteritterna pga av viruset hon drabbades av. När vi sedan skulle sätta igång igen var hon bedrövligt ömfotad pga blöt hage. Hennes uschliga hovar tål inte att gå blöta så hon kan bli öm när det blir vår. Nu har hon fått byta till en torrare hage.

Förr kunde jag ha svårare att inte lägga på negativ förstärkning, eftersom jag blev så stressad över att hon inte skulle få tillräckligt med motion. Men ju mer "klickersk" jag blir, desto högre arbetsmoral får hon. Hon är i grunden en häst som tycker om att röra på sig. Hon har så många gånger de senaste åren visat mig att så fort underlaget är ok så vill hon springa. Så den här igångsättningen låter jag henne sköta lite själv. Jag bjuder vägar jag tror är bra, hon bjuder fart när det känns ok. Kondisen är väl inte i toppskick och underlaget är blött och väldigt tungt, så hon väljer någon slags Boogie-variant på intervallträning.

Jag försöker öva mig i att inte hålla och försöka kontrollera för mycket...

Det är pirrigt att inte ha kontrollen. Det är också så galet roligt att se hur mycket man får spontant tillbaka från hästen, när man gör det.



GoProTant-försöken fortsätter i andan att visa mer egen hästklickerträning. För sinnesfridens skull har jag ingen kommentarsfunktion på Youtube, men man får gärna kommentera här i bloggen och på fejjan om man tycker eller undrar något.


* GoPro Hero 4

Av Maria - 6 mars 2016 20:24

Skulle  ju skriva om vad jag GÖR med Boogie.HUR jag klickertränar.

So here it goes. Med lite tankar kring det här med att sträcka beteendet mellan belöningarna.


För ganska precis ett år sedan halkade Boogie i hagen och tappade högergaloppen. Lite kort summerat.

Höger har alltid varit hennes svåraste galopp, men nu försvann den helt. Eller ja, det gick att få fram den med våld så att veterinär och kiropraktor skulle kunna diagnosticera. Att jag var tvungen att pressa fram den gjorde situation och platser förgiftade. Så det har varit ett långt reparationsarbete, både vad gäller att bygga upp fysiken igen och att värdeladda mentalt.  Att flytta till Seglinge Gård har varit en stor hjälp framåt. Dels för att ridhusunderlaget här fungerar så mycket bättre för Boogie, dels för att vi har helt andra möjligheter till konditionsträning på fina underlag ute också.


En övning som vi jobbat mycket med under det senaste året är löslongering. Jag ville ha en helt "klickersk" longering.

Vi började med sk "protective contact" eller "omvänd rundcorall". En rund hage av småstolp från Jula och plastband, med mig på insidan och Boogie på utsidan. Klick för rörelse framåt. Jag var passiv och väntade på hennes initiativ innan jag rörde mig öht. Allt för att undvika att lägga på någon form av tryck. Inget "kroppsspråk" från min sida, jag vågar knappt tita på henne. I början blev det mest i skritt. Genom att hålla hög förstärkningsfrekvens, dvs klicka och belöna väldigt tätt, så byggde jag gradvis upp ett högt intresse för att röra sig runt inhägnaden.  Vändningar, dvs byta riktning var också något som höjde intresse. Då valde jag tillfällen då hon stod bra till vid belöningstillfället, med gott om plats i förhållande till stolp och band .Belönade det jag nyss klickat för och placerade mig sedan i motsatt riktning. När hon följde efter var jag snabb att klicka för det. Alla rörelser/omplaceringar av mig skedde medan hon var i belöning för föregående repetition, sedan blev jag passiv igen och väntade på hennes initiativ. För Boogie har det varit viktigt då alla försök att locka fram rörelse hos henne genom mitt kroppsspråk har uppfattats som aversivt. en insikt som blev tydlig efter sista Ellen Ofstadkursen.   


Efter inte alls särskilt många pass med den omvända corallen blev jag lat och orkade inte sätta upp plastbandet mellan stolparna varje gång. Intressant nog satte träningen fart framåt då Boogie nu frivilligt kunde bestämma vilken sida om stolpen hon skulle vara. På insidan, inget klick, på utsidan - klick. Allt som är "självvalt" får en högre värdeladdning verkar det som.


Jag har hela tiden jobbat med hög förstärkningsfrekvens, men jag har jobbat med differentierad belöning. Enkelt standardpellets för skritt, godare karameller för snabbare rörelse, sockerbit för galopp.

Sockerbitsgaloppen får jag nog skriva ett eget inlägg om, det är en av de häftigare grejerna jag fått till med Boogie i klickerträningen.



När jag jobbar med durationer, dvs att sträcka ett beteende över tid - t ex trava fem steg, sen tio steg, ett halv varv, ett helt varv, flera varv etc - så seriebelönar jag. Då klickar jag en gång, men ger flera godbitar i följd. Alltså inte som en sk jackpot där hästen får en näve godis på en gång, utan jag hämtar upp en bit  i taget ur fickan och ger i rask takt. Oftast tre-fyra pellets i följd. För Boogie ger det en starkare belöningupplevelse än att få en näve. Finns viss forskning som stöder det också.


När man ska sträcka ett beteende, dvs kräva större arbetsinsats från hästen fram till klicket är det några saker som är viktiga: 


Det måste vara värt den högre ansträngningen. Det är därför jag väljer att seriebelöna när hon fått jobba lite hårdare. Har man sprungit längre få man fler karameller (eller bättre)  än när man bara sprungit en kortare sträcka.


Man kan inte bara öka och sträcka för varje repetition. Då tappar hästen snart entusiasmen. I stället måste man variera sträckan/tiden beteendet ska utföras på ett så skickligt sätt att hästen hela tiden känner att det finns chans att belöning kommer strax. Inom Canis brukade vi kalla det för att ping-ponga tidskriteriet. Om vi pratar om t ex antal travsteg och jag vill sträcka antalet steg som hästen kan hålla traven fram till klick, så klickar jag kanske efter 2 steg, sedan 5 steg, sedan 3 steg, sedan 7 steg, sedan 1 steg, sedan 4 steg - osv. Jag varierar antalet steg både upppåt och nedåt, men skjuter gradvis medelvärdet uppåt kan man säga. Sakta men säkert, tills dess att man har hela varv, flera varv etc.


Personligen vill jag bara jobba med spontana beteenden när jag börjar sträcka durationen. Dvs jag vill inte ge hästen en signal eller kommando för att starta beteenden, jag vill att hästen påbörjar beteendet på eget initiativ. Detta av flera anledningar:
Jag vill inte urvattna mina signaler genom att ge ett kommando/hjälp och sedan misslyckas hästen med att hålla beteendet fram till dess jag tänkt klicka.

Jag vill inte heller koppla mina signaler till de variationer i beteendet som ofta dyker upp när man börjar sträcka tiden. Dessa variationerna kommer när hästen förväntar sig klick vid en viss tidpunkt, och blir lite frustrerad, dvs en liten utsläckningsexplosion. Det är en naturlig del i processen, och blir mindre i omfång ju vanare hästen blir vid klickerträning och vid att jobba med durationer. Men det är dumt att chansa när man håller på med något nytt.

När man jobbar med spontana durationer får man dessutom ett tydligt kvitto på om man ligger rätt i förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet i sin träning. Latenstiden - tiden det tar för hästen att erbjuda beteendet igen efter senaste belöningen - visar nämligen om hästen fortfarande upplever beteendet som lönsamt och värt att utföra. Kort latens = bra träning. Lång latens - förstärkningsfrekvens och/eller förstärkningskvalitet behöver förbättras.


(När hästen kan hålla beteendet med bibehållen kvalitet en längre tid. t ex ett par varv runt ridhuset, då kan jag börja använda signal igen. )


Så med dessa enkla grundprinciper så har löslongering blivit en av Boogies favoritövningar, där jag kommer åt att jobba med både traven och galoppen på ett bra sätt.

Galoppen förbättrades sedan ytterligare ett snäpp när vi sedan fick byta underlag genom flytten till Seglinge.


Numera utgörs den omvända rundcorallen av några symboliska koner.


   

Fotobombaren....


I nuläget är det faktiskt så att vi ska börja lägga mer krut på vänstergaloppen, då högergaloppen har återhämtat sig och nu är favoritgaloppen, iaf inomhus. Ett angenämnt problem med tanke på utgångsläget förra året!


Jag tycker om att låta saker spilla över mellan olika träningsformer, och använder gärna konvolten i ridningen också. Då följer entusiasmen med in i övningarna. Dessutom blir det lättare för mig att inte återfalla i att klämma och hålla hästen i form i en övning som bygger på att hon hittar sin egen bärighet.


Arbetet med durationer, dvs att kunna få hästen att göra samma sak länge med bibehållen kvalitet, är ett ständigt pågående projekt. Men det är egentligen inte något som skiljer sig från traditionell hästträning där man också ständigt "trimmar". Skillnaden är snarare att det förmodligen endast är klickertränade hästar som uppskattar träningen så mycket att de försöker putta en i riktning mot ridhuset när man bara ska ta en promenad med sin häst.


När man jobbar med beteenden där man har fokus på att sträcka och har kommit en bit i det, så är det bra att i samma träningspass variera med andra beteenden där man har högre förstärkningsfrekvens. T ex något man fortfarande håller på att shapa fram.  Då håller man antalet belöningar per träningspass totalt på en rimlig och intressant nivå även  för hästen som kommit långt i sin träning.


Jag gillar att variera med lite trams, som egentligen inte ska bli något. Gärna något som Boogie själv har hittat på.

Konsumkassen i ridhuset t ex. Jag vet inte vad den egentligen har för funktion där, men hon gillar att köra lite target på den.


   


Då kom jag på att man kanske kan överbrygga obehaget hon känner inför ridspön med denna skojiga target.


 


Vips så har man ytterligare en alternativ longeringsmetod i verktygslådan. Tänkte den kunde vara bra t ex om man ska på veterinärklinik?



 




Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se