Dator och telefon igång. Hälften av kartongerna uppackade.
I eftermiddag "personalaktivitet".
Hemligt vad, men tillsammans med de trevligaste arbetskamrater man kan tänka sig, så blir det säkert bra oavsett!

Jag visste inte att jag finns som action figur   

Det brukar ju vara så att stallet är platsen där jag hämtar positiv energi och kraft för att sedan orka med alla olika krav och måsten som jobb och åldrande föräldrar . Men just nu är det nog lite tvärtom.

Jag blir alldeles ledsen och förtvivlad över hur Hottis har fallit ur. Igen. Fy för den lede vad det går fort när det väl börjat på honom!   

Nu får vi försöka stödmata två gånger per dag i stället för en. Inte helt enkelt och smidigt när man varje gång måste ut och leta upp häst, leda in och stå med under tiden han äter. Ebba får ta det lugnt med träningen. Han har ändå ingen riktig ork.

På den positiva sidan är det nu är det bara en dryg vecka kvar tills vi flyttar och kan få kontroll över hans foderstat igen.

Boxstallets katter har råkat illa ut. Fått någonting på sig som de slickat på som frätt sönder tungor och nosar. Förutom att det är helt vidrigt synd om de små liven så ställer det allt jag avskyr med stallkatter på sin spets. Vems ansvar är de? Vem fattar beslut? Vem står för kostnaderna? Vem ordnar det praktiska?

Jag har t ex under hela vårt år på Wiggeby trott att katterna hör till boxstallet. De är aldrig i Active Stable. Jag har inte ens vetat vad de heter eller hur man ser skillnad på dem. Ganska säker på att det gäller flera av oss som kommit till Active på Wiggeby under året.

Men nu när de råkat illa ut framkommer förväntningar på att alla ska vara med och betala veterinärutgifterna. Och lite gnissel när inte alla är beredda på att göra det. Det är så klart inte heller rättvist att några få åker på hela notan för att de inte står ut med att se djur lida. Självklart inte. Men hela konceptet stallkatt i inackorderingsstall är så FEL mot katterna från början. Om inte den som äger stallet är den som också äger och ansvarar för katterna ekonomiskt/praktiskt/moraliskt så kommer det att drabba katterna för eller senare. Kollektivt ansvar för djur funkar inte.

Kan ni tänka er scenariot att det finns en stallhund eller stallponny som alla ska ta hand om? Som får lite olika sorters mat beroende på vem som kommit ihåg att fixa något. Som vissa år blir vaccinerad och avmaskad,  andra inte, beroende på vilka hyresgäster som står i stallet och kommer ihåg att samla in pengar och få det gjort.  Som ska ärvas av nästa uppsättning hyresgäster som kanske inte ens vet om att de finns när de flyttar in. Som om den blir skadad måste vänta på vård och hoppas att någon vänlig själ tar på sig ett ekonomiskt och moraliskt ansvar som de aldrig bett om från början. Nej, det är bara katter som får sådana villkor här i livet...

Därmed inte sagt att katterna på Wiggeby nu  inte har blivit omhändertagna på bästa sätt efter omständigheterna. Som tur är så finns det ju folk som ställer upp! Men det ska inte ens behöva vara så. Antingen så ska det finnas en  stallägare som äger katterna eller så ska där inte vara katter. Punkt.

På den positiva sidan så delar jag min vardag (och säng, köksbord och strumplåda) med ett knippe knasiga katter som nog inte begriper hur bra de har det! Vilket är precis som det ska vara. Men kattkvoten i hushållet är fortfarande med råge FULL!

"Våra" stallkatter Thea och Bengt, vars stallkattskarriär avbröts på ett tidigt stadium.

Åldringsvårdsförvecklingarna ska vi nog helst inte ens gå in djupare på. Begränsar mig till att nämna att det förra veckan på fullt allvar föreslogs, som en lösning på ett omsorgsproblem, att jag skulle sova hos min demenssjuka mamma i en kommun på nätterna, trots att jag har hem, man, barn och djur i en helt annan kommun och mitt heltidsjobb i en tredje. Man ser den berömda "väggen" närma sig som i ultrarapid.  
Men på den positiva sidan så finns det också fantastiska krafter inom äldreomsorgen, så ägnar man bara tillräckligt mycket tid åt att jaga och tjata sig fram till rätt personer med rätt kunskaper, så finns det rimliga lösningar på problem.

Nu ska vi tänka riktigt positiva tankar och fokusera på att det till helgen är den efterlängtade träningshelgen med tema Belöningsbaserad Ridning hos Carolina! En hel helg med strukturerade klickertokerier med Boogie. Det måste ju bara vara en vitamininjektion, eller hur!

En bra film som jag tycker alla som kommer i kontakt med barn, ungdomar och unga vuxna i sitt yrke kan spendera 20 minuter av sitt liv på   

Det gjorde vi på mitt jobb igår som en del i Riksförbundet Attentions utmärkta fortbildningsdag.

så inväntade vi terminsstarten med Ebbas första långritt på Boogie

En av de absolut bästa anledningarna att blogga är att man automatiskt blir påmind om sådant här   

Nu skulle man kunna tro att jag ryckt min lilla häst ordentligt i munnen idag...

Men så är det naturligtvis inte!

Vi har galopperat upphöjda bommar på volt på en hand och lång tygel och mest funderat på hur matte ska sitta och hur matte ska titta för att linjen ska bli bra.

Sedan var det kaos i groomingen när vi var klara. Tre platser till 8 hästar så Boogie fick stå på ground tie medan jag sadlade av och slängde undan lite provisoriskt. Förresten älskar jag min häst extra mycket när hon står fritt bland folk, hästar, hundar och prylar och bara ÄR westernhäst som de är när de är som bäst. Hur som helst var det tydligen då som materialtröttheten slog till. När jag kom tillbaka efter utsläppet för att ordna upp så hade favvobettet alla kategorier tackat för lång och trogen tjänst. Boogie gillar verkligen det här så nu har vi beställt nytt hos http://pryss.se som har Boogies lilla storlek hemma på lager.

PS Om någon vet var man skulle kunna hitta ett likadant fast i show utförande och stl 11.5 så får ni gärna tipsa!

Ny organisation, nya chefer, nya lokaler.

Men musiklärarna är sig lika   

Precis som på första dagen på jobbet för 4 år sedan, så är de bara bäst     

Hoppsan i hatten, bloggen hade igår drygt 2000 nya besökare, utöver stammisarna...

"Helena" tar upp den högst relevanta frågeställningen om det är ok att använda positivt straff på människor för att få dem att ändra beteende. Utgångspunkten är då att ryttarna på bilderna straffas för sin ridning genom att visas upp på bilderna i Sofies blogg. Detta trots att de enligt Helena förbättrat sin ridning sedan tidigare år.

Jag började svara i kommentarsfältet, men tänkte att det kanske var lättare att få plats här.

Personligen ser jag det inte som att enskilda individer blivit uthängda. De är pixelerade och de är ett helt gäng som får demonstrera ett fenomen, en problemställning. Jag vet inte vilka de är och har inget intresse av att ta reda på det heller.  Det är inte individerna som är intressanta. Det som är intressant är att diskutera vad som är ok på tävling och vad som inte är ok.

Självklart är det obehagligt att hitta sig själv på en bild som ska demonstrera ett problem. Så ja, individerna upplever säkert situationen som aversiv. Men frågan är hur ska man bära sig åt för att illustrera och lyfta upp ett problem till diskussion om man inte får visa några exempel? Kan man tänka som Mr Spock här att "The needs of the many outweighs the need of the few, or the one"?  Dvs att ja, det blir lite jobbigt för ett par individer nu, men vi skyddar deras identitet så mycket det går, för att väcka en debatt som på sikt kanske gör tillvaron drägligare för flera? I det här fallet hästarna, som inte ens kan föra sin egen talan? 

Jag håller med om att det hade varit ännu bättre för nyanserna i diskussionen om det också hade funnits exempel från bättre delar av ritten eller andra ryttare som red trevligare. Risken är ju annars att man som ovan åskådare drar kanske orättvist hårda slutsatser om tidsgrenar eller hela Chappen som event. 

Som Helana tar upp, hade film också varit , så man kan se hela ritter. Men då behöver man också slow motion partier, för att hinna se. Det är ju fartgrenar!

MEN - bilderna finns och i just de ögonblick då bilderna togs så hände det som vi ser på bilderna. Att det sedan kanske hände ännu mer och ännu oftare föregående år, och att vissa ryttare förbättrat sig så det inte händer lika mycket nu, låter ju lite lovande, men ändrar inte på sakfrågan.

Men jag sympatiserar helt med att de ryttare som ansträngt sig och förbättrat sig, förtjänar positiv förstärkning i olika former! Så om jag vore personligt bekant med någon på bilderna och deras träning, skulle jag försöka hjälpa dem fokusera på vilka framsteg de faktiskt har gjort och försöka peppa dem att inte lägga fokus på en upplevd orättvisa i att ha hamnat på bild när de fick "ett återfall".

Man skulle kunna önska att det även i tidsgrenar fanns belöningar för snygga ritter och premier för personlig utveckling som ryttare osv. Så visst finns det sätt att använda positiv förstärkning även på ryttare. Här kan våra olika westernorganisationer göra massor, bara de kommer på att det behövs göras! För att de ska komma fram till det behövs det kanske debatt och ifrågasättande?

Även som privatperson kan man dra sitt lilla strå till stacken. Gratulera folk till fina ritter även om man inte känner dem personligen. Lägga upp bilder och filmer på ritter man uppskattat på sina bloggar och sociala medier. Belysa det som är bra! Jag brukar göra det, men jag ska banne mig se till att göra det ännu mer :)

Samtidigt så måste väl strålkastaren få riktas mot det som inte är bra? Inte minst för djurens skull! De kan inte föra sin talan! Det är inte hästarna som sitter och bläddrar i tävlingskalendern och kommer på att de vill åka på meeting!  De har inte ens fått bestämma själva vilken gren de ska satsa på...

Vi människor är ibland så aningslösa och förstår inte bättre, tills någon kommer och visar oss ett annat perspektiv. Ofta är det jobbigt och smärtsamt för oss att byta perspektiv. Eftersom vi då måste konfrontera oss själva och komma över att vi faktiskt gjort "fel" tidigare.

Jag undrar just hur många nosgrimmor jag dragit åt till det reglementsenliga hålet, hur många gummisnoddar jag hjälpt barnen spänna in ponnisarna med, hur många rottisöron jag vridit om - allt för djurens eget bästa förstås, med det perspektiv jag hade då - tills något, eller någon, fick mig att se det ur att annat perspektiv.

En gång för många år sedan kom en person fram till mig på en brukshundklubb och sa att h*n tyckte att den tvångsapportering jag höll på med borde anmälas. Jag och mina träningskompisar gick förstås i försvar. Herregud, hunden var ju obstinat och kunde ju inte få vinna, den måste ju lyda...

Mitt beteende påverkades inte då. Jag fortsatte träna på samma sätt. Fick en apportering på hunden som gav 10:or på tävling. Hunden såg dessutom glad ut medan den apporterade...

Men incidenten påverkade mig ändå och bidrog till mitt val av andra metoder så småningom. Så jag är glad och tacksam för att denna person vågade säga vad den tyckte och ge mig en långsiktig tankeställare.

Så jag vidhåller att ridsporten, både westerns femtioelva olika grenar och traditionell/engelsk/vanlig (vad sätter för samlingsnamn på det som man inte gör i westernsadel?  ) behöver Sofior som på olika sätt vågar ta upp och ifrågasätta.

Jag funderar som bäst på om jag vill gå på Täby Galopps A touch of the West på lördag. Med quarter race och uppvisningar av fartgrenar som Barrel race  och Pole bending. Kommer jag att lära mig något? Kommer mina "fördomar" om fartgrenar, inkl galoppsporten, att ställas på ända eller cementeras? Vill jag vara delaktig och bidra ekonomiskt till ett evenemang där jag inte känner mig säker på att hästens välfärd är prioriterad?

En sak vet jag, och det är att det är värt 50 kr att slippa lorta ned tävlingshatten. Precis som dressyrryttare går jag inte runt med hatt utanför tävlingsbanan