Igår så ägnade vi således min lektion med Carolina till att kika med på hur man skulle kunna få Boogie att röra sig lite mer energiskt i shapingövningarna.

Jaha, först kan man ju konstatera att med Carolina i ridhuset så blir hästen mer energisk redan från start. Mer schvung i steget liksom. Känner helt och hållet igen fenomenet från min tid som aktiv klickerinstruktör. "Hunden går alltid mycket bättre här på kursen!" (På den tiden jag var traditionell hundinstruktör ((Halvtraditionell, nån ryck-o-slit-instruktör har jag aldrig varit)) så lät det tvärtom "Han går alltid bättre när vi tränar hemma!")

Bara att inse att jag förmodligen jobbar med lite högre kriterier och lägre förstärkningsfrekvens när jag jobbar själv. Det , och att Carolina är oöverträffad på att klia...

Vi värmde upp med lite långtygling och sedan körde vi targetmatta. Att gå till och vara vid mattan är helt klart värdeladdat. Mitt problem är att få henne med bort från mattan så det blir tillräckligt avstånd för att bjuda en högre gångart än skritt. Leder jag henne i huvudlaget så blir det lite aversivt, då hon  ju inte vill lämna den underbara, fantastiska mattan. Det märks på att hon viker undan huvudet efter nästa repetition, och jag vill ju absolut inte börja jaga henne, det blir inte bra. Bär jag bort mattan till ett nytt ställe, så lufsar hon ju med under tiden, så jag får varken ut avstånd eller fart. Vi provade med igår med att Carolina bar iväg mattan, men det blir anspänning hos Boogie när jag håller henne. Vilket också märks till nästa repetition, då hon vill undvika att bli fångad.   Så själv jag har kört handtarget bort från mattan, men behövt ha hög frekvens på klick då för att inte "tappa" henne. Hon vänder nämligen tillbaka till mattan annars. Och ibland ändå, trots att jag klickar och matar nästan för varje steg. Mattan har helt klart ett högt värde!

Carolina testade med att lägga en bom relativt nära mattan, för att skapa ett tydligt ställe vi var på väg till, när vi gick i från mattan. Japp, gå till och över bom är också värdeladdat, så det blev lite tydligare, men ändå inte riktigt flyt i det hela.

Så behövde jag gå och fylla på godis i västen, och då följde Boogie efter, och började spontanjogga vid min sida. Det där var ju en grej vi (ibland vet jag inte vem av oss som börjar shapa ett beteende, Boogie eller jag, men jag tror nog det var jag den här gången) började med på de långa transportsträckorna när man hämtade in häst  på Wiggeby. Jag började klicka frekvent när jag ledde henne, och sedan på alla tempoökningar, eftersom hon förr kunde vara rätt sävlig när man leder henne. Det blev så småningom till en liten ritual, som hon sätter i gång genom att bjuda trav vid min sida. Så har jag pingpongat durationer och allt det där. Samt fått en häst som är rask och trevlig att leda :) På Wiggeby ville hon ju gärna gå lös också. Dvs höll undan huvudet när man kom med grimman, men bjöd  fritt följ och trav i riktning mot groominghallen. Så brukade hon stanna och titta menande på grimman när vi kommit en bit bort från de andra hästarna. Så gör hon inte på Nytorp där det går bra att ta på sig grimma på en gång. Vilket ju kan hänga samman med att man på Nytorp inte blir antastad av andra hästar när man blir ledd.

Tillbaka till ridhuset igår: När jag ska hämta godis joggar hon upp vid min sida och jag klickar så klart. Vi var ju ute efter fart! När jag fyllt på går vi tillbaka till targetmattan och klickar för det. Så säger Carolina att jag ska gå som om jag ska fylla på godis, inga handtargets och trassel, bara kliva på, och japp, hästen joggar igen. Så nu har vi skritt mot matta men jogg därifrån. Så efter några repetitioner när vi fått upp lite flyt och fått ut lite avstånd till mattan, så kommer där jogg även mot mattan. Så nu börjar jag säga signalen "Kör" (som jag börjat introducera för gå till mattan tidigare i träningen i veckan) när hon travar, och så saktar jag in lite själv medan hon fortsätter i trav till mattan. Ett helt gäng sådana repetitioner fick vi till med bra flyt.

Så ville Carolina visa mig ett annat sätt att också jobba med lite mer energi, som skulle kunna hjälpa till eventuella framtida "gymnastikskutt".  Hon byggde lite raskt upp en "protective contact" barriär med hjälp av plastband och hinderstöd. Igår byggde hon som ett rakt staket längs medellinjen. Man kan även bygga som en rundcorall, med sig själv instängd och hästen på utsidan, om man t ex vill träna löslongering.

Boogie följde byggandet med intresse, och kollade raskt att hon kunde gå runt staketet i ändarna. Frihet och fria val är viktiga grejer för min tjej   

Nu blev min uppgift att gå längs staket och klicka Boogie för att hon följde. Om hon valde samma sida som mig, duckade jag under så jag hamnade på andra sidan. I början var hon skeptisk att ta godis när jag sträckte mig över staketet. hon var lite brydd om det kunde vara el däri... Så jag klickade en del för nostarget på platsbandet också, t ex när vi pausade och utvärderade.

Med en barriär mellan oss så menade Carolina att vi lättare och säkrare kunde laborera med min aktivitetsnivå, utan att pressa Boogie.  Staketet håller ju inte bara undan hästen från människan, utan också människan från hästen   . Det kanske inte är det man i första hand tänker på när det gäller protective contact, och eftersom min häst aldrig gör så jag känner att jag är i fara, så har jag aldrig tänkt på att använda det med henne. Men Carolina är ju klok och fiffig, hon   

Så vi "staketvandrade" och Boogie kom rätt snabbt på att bjuda trav även i denna situation. Så kunde jag testa att öka min aktivitet (springa fortare) och klicka för acceleration hos hästen. Viktigt här att Boogie först fick bjuda trav innan jag försökte öka, så jag inte pressade fram igångsättningar och försökte "dra" hästen.

Såg ut att funka bra, och vi kände snart att vi behövde längre staket för att inte behöva göra vändningar stup i ett.

Så plötsligt såg man att bensinen tog slut, och att Boogie bara ville blir kliad och sånt. Då hade vi ju jobbat med shapingövningar i närmare en timme, med en massa relativt nytt, så det var slut i rutan, helt enkelt. Bara det här att sätta nosen på det hon först trodde var elband tror jag "sög" en hel del psykisk energi.

Det är så galet roligt att jobba så här att jag ibland blir rädd att jag till slut blir en sådan där klicker-AR-mark-tant, om det nu ens är en uppfunnen kategori...

Men det är något väldigt speciellt i känslan att bara ha hästen DÄR, fri att gå som hon vill, och hon bara stannar och försöker lösa uppgifterna.

Så idag kände jag seriös abstinens när jag inte hade tid att träna häst alls, pga av annat man också måste göra här i livet.

Nu känner jag mig rätt säker på att vi kommer loss ur sirapen, och har några verktyg som kan leda till lite actionbetonade pass utan att hästen blir arg och spänd!

.................................................

I helgen behöver jag verkligen rida ut, det behöver ju också underhållas.

Är just nu totalt oinspirerad till uteritter, men det beror ju på det eländiga vinterklimatet vi har i år.

Februari 2013 bjöd inte heller på så många uteritter, men det beroende på någon av alla sjukboxperioder vi hade på Wiggeby.

Det var inte så extremt mycket vinterväglag 2012 heller, då vi var nyinflyttade på Nytorp första gången:

Men 2011, DÅ var det vinter minsann:

  Liksom 2010

och 2009

  Man får kanske vara glad att man ens fått uppleva sådana vintrar under sin livstid?

På lite olika håll på fejjan har det diskuterats hästar, lek och fart.

Det passar mig precis just nu, då jag funderar mycket över hur jag ska få lite mer energi och entusiasm i träningen med Boogie, utan att hon blir pressad och frusterad.

En av de riktigt stora skillnaderna mellan att klickerträna häst och hund tycker jag har varit hur de olika arterna svarar på lek, och hur man kan använda sig av det som belöning och reglering av aktivitetsnivå.

Med en hund kan man ju både höja belöningskvalitet och sinnestämning genom att leka och busa på olika sätt. Du kan leka med föremål, du kan kasta saker, kampa, brottas, finula med godiset, toka runt och skutta och jag vet inte allt. Hunden blir bara gladare och spralligare!

Med häst,  iaf min  - not so much...

När jag började träna Boogie hade jag mycket hundträning i kroppen, och saker bara hände på rutin. T ex att jag försökte skoja till det med godisbiten genom att busa lite med händerna. INTE populärt! INTE ökad belöningskvalitet. Bara ökad FRUSTRATION och IRRITATION. Så det lärde jag mig raskt av med.

Egentligen är det rätt logiskt. Hästar är inte genetiskt förprogrammerade att jaga mat. Deras mat finns där de har sina fötter, och springer inte iväg. När det tar slut vandrar man iväg tills man hittar ny mat. En meter eller en kilometer, vad som krävs. Man förflyttar sig energisnålt, för att spara på resurserna. Om det inte är fara å färde, då springer man fort.

Hästar leker med varandra. Även min, om än väldigt sällan och endast i utvalt sällskap.

Jag har också sett människor leka med sina hästar. Springa och skutta tillsammans till ömsesidig förtjusning.

Det finns modiga personer som provat med min häst också.  Då ser hon ut så här:

Precis likadan som hon ser ut om hon får jaga en ko.

Jag har gått kurs i Hästens Kroppsspråk, för att kunna kommunicera bättre. Jag är förmodligen en urusel elev, då jag bara lyckas göra Boogie  irriterad med mina försök. Att det nog aldrig blir vår kommunikationsform blev väldigt tydligt på min senaste Ellen Ofstad kurs.

Därmed inte sagt att kurserna inte varit till nytta, tvärtom. De har hjälpt mig se allt tydligare på min häst och läsa av hennes sinnesstämning.

Vägledd av Carolina har jag jobbat mycket för att hitta "lagom" aktivitetsnivå för träningen, och gradvis ökat toleransen för frustration. Klickerträning innebär ju ibland ett visst mått av frustration när hästen ska prova sig fram till vad som ger utdelning. Att kunna stå ut med det, utan att ge upp och utan att bli uppstressad, är en viktig färdighet hos ett klickertränat djur. En färdighet som man utvecklar i genomtänkt träning...

Jag tycker faktiskt Boogie har kommit en bra bit på väg där. Hon är rätt "jämn" under ett pass numera.

På gott och ont, kanske? För nu känner jag att det liksom behövs lite mer tagg, lite mer umph, i vissa övningar.

T ex budföring eller gå till targetmatta. Lite sug och drag. Så där som man har på hundarna, så man kan använda det till roliga övningar. Skicka över små hinder t ex, som hon skulle behöva som gymnastik.  

Men i de "hastigheter" jag får upp henne i är det lagom att kliva över ett kvastskaft utan att snubbla...

En snigel i sirap som Ann-Louise beskrev det   

Hade Boogie varit en hund, hade jag lekt upp henne innan passet, skojsat och retats lite med targetmattan, kört en massa kulspruteträning på nära håll, och så poff ut med mattan på långt håll, och hunden hade givit järnet. Tjoohoo!

Men nu är Boogie inte bara en häst, utan hon är Boogie, så hon kan bli spänd bara av att jag själv går upp lite i aktivitetsnivå. Så jag känner mig ungefär lika begränsad som när man tränar höns på Chicken Camp.

Det är jag, klickern, och en bytta mat som med hjälp av rätt satta kriterier ska shapa, forma fram det beteende jag vill ha. Utan att skutta omkring och flaxa med armarna för då blir hönan distraherad...
Höns vill inte heller leka.

Märkligt nog går det bättre för mig att shapa fart när jag sitter på hästryggen. Där kan jag få spontana ökningar och övergångar, att forma vidare ifrån.  Haha, kanske tycker hon att jag är ur vägen, när hon har mig i sadeln. Mindre störande liksom, jag har ju blivit hyffsat duktig på att "inte rida" däruppe!

Men på backen bägge två så surfar vi i sirap.

Fast idag fick jag två spontana övergångar i trav mot bollen även när jag var på marken.

Så det kanske tar sig, om än i snigelfart?

Jag tänker låta Carolina reda lite i det här i morgon. Men eftersom man inte kan förvänta sig att ens tränare ska hinna läsa ens nattliga bloggfunderingar innan träningen, så kanske det är bäst att jag förvarnar med ett litet sms?

Hottis firar i dagarna treårsjubileum som ridhäst, den lilla muppen   

Han går numera att få upp i något högre hastigheter...

Kanske ska tillägga att bara för att han är insutten som tvååring så är han inte konstant riden och tränad sedan två års ålder!!

Framför mig i står två herrar, den ena i yngre medelåldern, den andra i övre, i prydlig kö och väntar på sina beställningar. Plötslig vänder sig den ena om och inleder ett samtal.

Yngre herre: Man ska inte dricka för mycket kaffe, det är inte bra för hjärtat.

Äldre herre: Ja, men det är bra mot demens. Fem koppar om dagen minskar risken för demens.

Yngre herre: Man borde dricka grönt te, det förebygger cancer

Äldre herre: Ja, det är så många olika forskningsrön att förhålla sig till.

Yngre herre: Ja, vinna på lotto - det förebygger säkert också cancer!

Äldre herre: Ja säkert! Och Kärlek! Kärlek, det förbygger det mesta! Har man kärlek i sitt liv är man friskare!

Yngre herre: Jaa!! Och kärleken från en hund! Jag har en hund, och det är som att komma hem till mammas kärlek om igen, varje dag!

Vid det här laget möts mina mungipor någonstans i nacken, och båda herrarna ler varmt tillbaka mot mig. Så står vi där, tre kompletta främlingar, och delar ett märkligt, innerligt ögonblick av vardagslycka en vanlig fredag morgon!

Hur ofta händer det?

Jag var hög resten av dagen!

Kursdagen ”Varför gör hästen så?” gav mersmak för många. Alltså bokar vi ännu en kurs med Carolina Fransson för de som vill fortsätta fördjupa sina kunskaper samtidigt som vi har trevligt tillsammans i en positiv, diskussionglad och öppen  kursmiljö.

Nästa kurs heter Grundkurs i belöningsbaserad hästträning, del 1.

Den omfattar en heldag med föreläsning varvat med praktiska demonstrationer. Syftet med dagen är att ge en god orientering i vad belöningsbaserat arbete med häst  innebär,  med fokus på säkerhet och grundläggande övningar. Med på köpet får du utökade kunskaper i hästpsykologi och inlärning , som du sedan har nytta av, vilken metod du än jobbar efter.

Carolinas egen beskrivning av kursen:
Vill du ha en riktigt arbetsmotiverad häst som tycker att det är lika roligt att träna som du gör? Då kanske detta är kurser för dig!

Kursen handlar inte så mycket om vad du tränar med din häst som hur du gör det. Du är alltså välkommen oavsett om du vill rida, köra, hitta ett annat sätt att träna vardagshantering eller kanske göra något helt annat med din häst.

Förmiddagen innehåller en föreläsning där du får en introduktion till träningsfilosofin. Vi tar upp grundläggande teori samt förevisar både klickerträning och andra belöningsbaserade tekniker genom olika filmklipp.

Under eftermiddagen varvas förevisningar med ytterligare lite teori. Carolina visar övningar som passar för att introducera hästen till träningssättet och stort fokus läggs på säkerheten i samband med träningen. 

Kursdatum: Lördag 29 mars, kl 10 – 17 ca.

Ort : Sigtuna

Pris: 600 kr.

Anmälningsavgift 100 kr senast 14 februari, resterande 500 kr betalas senast 10  mars.

Om intresse finns så kommer vi självklart även att anordna del 2 med möjlighet att delta med egen häst under våren/sommaren.

Bindande anmälan per mail till maria@canis.se

Ser att jag för precis ett år sedan utropade Heja Jörgen och heja Active Stable!

Står jag för det fortfarande, efter vår egen upplevelse av Active Stable under 12 månader, kan man ju undra?

De senaste veckorna har det varit invigningar av Active Stable på riksanläggningarna, och därmed en del uppmärksamhet i media.

Blivande hippologer och andra som utbildas på anläggningarna ska få uppleva hur det är att hålla häst och arbeta i en "modern grupphållning".

Jag tycker självklart att det är fantastiskt bra att riksanläggningarna tar det här steget och försöker utveckla Hästsverige mot en sundare hästhållning.   Jag håller tummarna så hårt jag kan för att det ska gå bra, att hästarna ska hålla sig friska och skadefria, så att fler får upp ögonen för att hästar mår bra i grupp, utomhus och med möjlighet att röra sig hela dygnet.

Jag tänker mig också att det på riksanläggningarna kommer att fungera, då jag gissar att man har relativt konstanta hästgrupper och personal som är på plats och ser till att allt är i gång och fungerar.

Men kommer jag själv att vilja och våga ha mina hästar i Active Stable igen?

Mjae...

Som privatperson ägandes 2 st hästar och levandes med en man som absolut inte vill bo på hästgård, så är jag ju hänvisad till inackorderingsstall om jag ska hålla häst. Som inackorderingsverksamhet känner jag mig fortsatt tveksam till AS konceptet. HIT AS må hänvisa till hur många tyska studier som helst, med 50 hästar i besättningar utan problem,  och jag vet inte vad. Det påverkar inte min egen, högst subjektiva, upplevelse av att gruppen där mina hästar ingick var bitvis dysfunktionell och stressande, samt rentav farlig. Nya hästar introducerades varje månad (och lika många flyttade) så gruppen om 16-19 ca var i ständig förändring. Två hästar fick avlivas pga avsparkade ben under vårt år där. Bitsår och broddsparkar var vår vardag, bl a rejäla hugg över manken så att man ibland inte kunde använda sadel. Andra sår och ryggproblem relaterade till idoga betäckningsförsök. Magproblem och avmagring för unghästen. 

Inte ens den utlovade frånvaron av luftrörsbesvär och kolik fick vi uppleva. Boogie hade sitt första och hittills enda kolikanfall och båda hästarna slet med långdragna luftvägsinfektioner under vintern.

Att flytta tillbaka till Annemari, Jojjo och Janne  på Nytorp kändes som att få komma hem till en varm famn för oss. "Priset" hästarna betalar är att de står i box en ansenlig del av dygnet, även om det är mycket utevistelse på Nytorp. En bedrövlig höst/vinter som denna kan man också sakna det preparerade underlaget i AS. (Men vi hade faktiskt fler tappskor i AS ändå, så även där är det fler faktorer än underlag som spelar in.)

Jag skulle verkligen önska mina hästar ännu fler timmar per dygn "som hästar", men inte till det priset vi betalade förra året. I form av skador och sjukdomar, en massa oro och  besvikelser, ständiga avbrott i träningsupplägget, inställda tävlingar  samt extra kostnader i form av veterinär, sårvårdsmaterial och extra stödfoder. 

Vi har inte ens öppnat sårvårdslådan sedan vi kom till Nytorp för ett halvår sedan! 

Hottis klarar av att hålla hullet på huvudsakligen grovfoder, utan kilovis med tillskott och kraftfoder. 

Vi kan koppla av när vi inte är i stallet,  då vi vet att det finns livs levande människor som ser och hanterar våra hästar flera gånger per dygn och som ser om något är tokigt. 

Veterinären har vi hittills bara träffat för sedvanlig tandkontroll. Peppar, peppar, får man tillägga, jag VET ju att allt kan hända bland hästar, oavsett uppstallningsform.

Jag har tagit del av liknande negativa upplevelser från andra inackorderings-AS. Jag följer också på nära håll hur fint och bra Lex  har det på Stora Benhamra AS. Så det är helt  klart många faktorer som spelar in för att det ska funka och för att hästarna ska må  bra. Precis som i vilket stall som helst. 

Så sammantaget, ja,  ett fortsatt "Heja Active Stable" ! Kör hårt! Förändra Hästsverige!

Men med en tilläggsönskan om ett större fokus på hästars inbördes relationer och gruppdynamik, och hur det påverkar deras hälsa och skaderisker ! 

Tänkte jag skulle vara "duktig" och skriva om vad jag gjort på direkten, men så hade Ann-Louise börjat på en intressant tråd på FB om varför så många som klickertränar häst tycks sträva efter lugn och stillhet istället för tempo och energi.

Fast jag vill inte ha allt lugnt och långsamt, jag VILL ha mer tempo och energi i vissa saker. Det är bara så svårt att få fram det utan det blir press och stress för Boogie.

Jag hade ju precis Ann-Louises filmsnutt här i ett inlägg nyligen apropå hur jag skulle behöva få lite tempo i övningarna  som ska bli magmuskelstärkande löshoppning så småningom.  Men min häst är ju till naturen tämligen energikonservativ, så det känns som en utopi att kunna komma upp i Edipos kaliber...

Vi har senaste veckan kört budföring mellan två personer. Man kan se en intensitetsökning om man tittar på latenstiden, dvs tiden det tar från belöning tills dess att hon upprepar beteendet igen. Den har minskat, så repetionerna kommer allt snabbare. Lite välvilligt tolkat skulle man kunna säga att skritten är lite raskare, mer målmedveten också. Men det är skritt...

I kväll tänkte jag fräscha upp hovtargetmatta. Det var längesedan vi körde, men jag tänkte den kunde vara bra att ha så jag  också kan träna på något slags sändande även när jag inte har en medhjälpare tillgänglig.

Targetmattan har kommit bort i någon flytt, så jag hade med mig en ryaliknande mattstump hemifrån som Boogie aldrig har sett. Bar den i en rulle under armen, och var tvungen att ställa rullen mot sargen medan jag fipplade med portarna till ridhuset. Vem tror ni hade fullt schå med att få dit hovarna på den stående rullen när jag var klar med porten?

Vi värmde upp med långtygling. Först långa skritten, och utmanade mig själv med hyffsat långa durationer. Om den där unga tjejen på Ponnyakuten beskrev sig själv som "spöglad" så är definitivt jag att betrakta som klickerglad. Gillar att trycka på den där lilla knappen, jag   

Vilket är bra, men kan sparas till när det verkligen behövs!

Sedan pillade jag med att samla lite och sedan be om trav. För att få en bättre hållning i traven så hon inte bara ramlar framåt. Även om hon samlat sig bra i skritten vill hon gärna "ramla" när jag ber om trav. Får jobba lite "elastiskt " liksom. Först klicka för bara samla skritten, så klicka för travövergångar,och sedan sätta ihop. Det är fortfarande laddat för Boogie när man sätter ihop sekvenser av det här, så efter de två första "kombinationerna" så tog hon slickpaus. Det verkar vara ett sätt för henne att lugna ner sig (eller försöka lugna ner mig?)

I stället för att söka sig mot nästa repetition så vil hon stå och slicka på mina händer en stund. Jag låter henne hålla på, och efter en stund går hon självmant tillbaka till arbetet. Faktiskt ofta med lite bättre kvalitet.

Så efter första slickpausen kunde vi jobba på med ganska många repetitioner av samla-trava. Att hon tog slickpaus var ju också signal till mig att ta det lite varligt, så jag blandade in förvända öppnor här och där, eftersom det verkar vara en övning hon kan vila i. Så resten av träningen var jag så bra på att få in pauser och variation att hon inte tog någon mer slickpaus.

Sedan släppte jag lös henne och tog fram targetmattan. Hon var ju redan helt klar över att man skulle dit med fötterna. Jag försökte lägga klickpunkten precis när hon kom fram till mattan , för att få bort krafsande med hoven. Det gav snabbt utdelning.

Det kluriga var att få med henne bort från mattan på ett positivt sätt för att kunna få till nästa repetition. Man kan ju ta mattan och flytta den, men då hänger hon liksom med under tiden, och jag ville ju träna mer ett "sändande". Så jag testade att ta henne i kapsonen och leda med henne bort. Funkade i två repetioner, tredje duckade hon när jag skulle ta henne och gick bredvid mig utom räckhåll. Bli ledd i kapsonen var tydligen aversivt, men hon följde med om hon fick gå lös.

Då blev kruxet att få henne att veta när hon skulle lämna mattan. Jag belönade ju rikligt på mattan, så där är ju bra att stå, eller hur?

Handtarget blev lösningen på det. Klick för att gå till mattan, en eller flera godis i följd, och sedan erbjöd jag handtarget. Så fick hon följa handtarget bort från mattan, och plöstligt var alla nöjda med upplägget. Fick klicka

handtarget med hög frekvens precis när hon skulle lämna mattan, sedan glesa ut klicken under transporten.

Här började jag få trav bort från mattan, men tillbaka till mattan blev det bara lufseskritt.

Får klura lite på det. Jag vill ju ha högre tempo så det är bara att tacka och ta emot när det kommer en högre gångart. Kanske får bygga övningen så att det är där tempot kommer till att börja med?

Hela tiden när jag tränade så var hundarna med. De rensade noggrant mattan från foderrester mellan repetitionerna, och ibland var de kvar på mattan när Boogie återvände. Min annars så resursförsvarande hästhäxa har helt klart ingenting emot att snubbla på hundar mitt i sina övningar, för inte ett suröra ens!

När jag skulle plocka undan mattan la jag en liten hög pellets till Boogie för att undanplockningen inte skulle bli negativ. När jag kom tillbaka stod hon och delade systerligt med Tosca.

Ibland är hon ju snällare än snäll   

Det går ju inte att busa igång Boogie för att få fart. Det har vi ju testat och lärt oss att det upplevs som press.

Inte heller finns det ju något specifikt godis som har så mycket högre värde än annat att hon taggar i gång extra för den skull.

Så jag tror att min enda väg till högre tempo är långsiktig och skicklig administrering av hög förstärkningsfrekvens.

Ibland är det verkligen som att träna hönsen på Chicken Camp. Inga genvägar. Ingen tolerans för brötig hantering. Ingen möjlighet att toppa med belöningen. Inget yvigt kroppsspråk.

Bara renodlad Timing-Kriterier-Frekvens.

Söndag = bloggtid numera   

Lämpligt soundtrack:

I lördags hade jag förmånen att få samla ett gäng hästtjejer i åldrarna 17-60 för att diskutera och lära mer om tillämpad beteendeanalys, dvs hur lär sig hästen något  och hur påverkar vi dens beteende i den riktning vi önskar!

En 2 1/2 timmes interaktiv föreläsning med Carolina Fransson som jag varmt rekommenderar till alla stall och träningsgäng , oavsett inriktning. Att bättre förstå hur beteenden påverkas hjälper dig att bli mer effektiv i din träning, vilken metod du än har valt och vilken gren du än ägnar dig åt.

Carolina är kunnig, lyhörd och ödmjuk. Hon har en fantastisk förmåga att få sina elever att känna sig trygga och på gott humör. Det bäddar för öppna och ärliga diskussioner, vilket "mitt" gäng nappade på, av surret och skratten att döma.

Här kan du läsa om Susannes intryck av föreläsningen och här om Elins

Själv for jag ut och in och råddade med fika, lunch och annat praktiskt. Samt klämde in ett jobbmöte med min närmaste chef, när jag ändå var i farten.

På eftermiddagen hade några av förmiddagens deltagare bokat prova-på-lektioner med Carolina på Nytorp.

Blandade önskemål om innehåll, så Carolina fick visa upp rätt stora delar av sitt register!

Camilla och Alex lasttränade t ex. Inte för att Alex har några svårigheter att lasta och åka transport. Han är väldigt duktig på det. Men Camilla vill lära honom att gå in själv, (utan handgripligheter...) så hon kan stå kvar utanför och stänga. Då blir det ju enkelt att åka iväg utan medhjälpare.

Carolina titade först hur Camilla och Alex brukar göra, och utgick sedan från det. De tränade utanför transporten på att skicka Alex genom en konport. Mycket beröm och en del gotta var konsekvensen för önskat beteende   

Alex klev sedan glatt och villigt in själv och belönades av medhjälpare på insidan.

Många fina, okomplicerade repetitioner. Bara att bygga vidare på och så fasa ut medhjälparen på insidan, så är det klart   

Signalen för att kliva ut igen är att Camilla guidar Alex i svansen.

Sedan red vår medryttare Kristin på Boogie, och fick hjälp att introducera lite mer klickertänk i sadeln. Både Kristin och jag har känt att Boogie nu kommit till en nivå i den klickerbaserade ridningen där hon faktiskt tydligt säger att det är så hon vill jobba  - jämt. Det såg jättefint ut och Boogie såg väldigt nöjd ut. Vi har världens bästa medryttare som är villig att dela vår krumeluriga resa mot en mer  positiv ridupplevelse för både häst och ryttare .   

Sist ut var Annika och Galax som ville ha hjälp att hitta mer glädje och positiv energi i arbetet tillsammans. En underbar ambition som man skulle önska att alla ryttare hade! 

Quick fix finns ju inte, och dagen var tänkt som en prova-på möjlighet.

Det kom så många positiva omdömen under dagen och önskningar om "mer" så jag ska genast kolla med Carolina vad och när vi kan hitta på något!

Mer info snart!

Receptet på lunchsoppan kan jag dock dela med mig av nu på en gång: 

4 port:

• 3 dl röda linser (torkade)
• 1 gul lök
• 2 morötter
• 1 tsk hel eller malen spiskummin
• 2 msk olja
• 8 dl vatten
• 1 msk hemgjord currymix
• 1 tomat
• 1 msk torkade korianderblad
• 1 burk kokosmjölk (à 400 ml)
• 2 msk färskriven ingefära
• 1 vitlöksklyfta
• 2 msk färskpressad citronjuice
• 1 tsk salt

Currymix:

• 2 msk malen spiskummin
• 2 msk malen koriander
• 2 msk malen gurkmeja
• 2 msk malen ingefära
• 1 tsk kajennpeppar
• Förvara i burk med lock

• Skölj linserna noga i en sil. Skala och hacka löken. Skala morötterna. Dela på längden och skär i slantar eller stavar.
• Fräs spiskumminen i olja i en kastrull ca 30 sekunder.
• Lägg i löken och fräs tills den är genomskinlig.
• Tillsätt currymix, morötter, linser och vatten. Låt småkoka under lock 10–15 minuter, tills linser och morötter är mjuka.
• Skär tomaten i grova bitar.
• Rör ner tomat, kokosmjölk, ingefära, koriander, pressad vitlök och citronjuice. Krydda med salt. Sjud ytterligare 5 minuter.

Servera med riven kokos och yoghurt smaksatt med rivet limeskal.

Är lyckligt lottad med så många fina hästvänner som är intresserade av att fundera över sin relation till hästen och sina val av träningsmetoder. Folk som ser sina hästar som individer med olika behov! Människor som också bemöter varandra med omsorg och respekt för att vi alla befinner oss på olika ställen i vår egen resa - resan med målet att uppnå samspel och glädje tillsammans med våra hästar.

Dagens gulligaste på fejan! Helt underbar! Jag ser en (ögonblicksbild) av en liten kille som verkligen inte behöver någon ponnyakut.

Ändå måste gnälliga människor förfasa sig om bristande föräldraansvar, fel skor  och jag vet inte allt. Men när  internetfenomenet Naughty Ed bockar av sin unge till höger och vänster, då är det HAHAHA! och kommentarer om elaka ponnier, och om hur "härdad" man blir av att rida ponny.

Kan man inte ens leka med tanken att Elliot ovan kanske har föräldrar som valt precis rätt ponny till honom, och som bara försätter dem i situationer som de har chans att klara av tillsammans på ett bra sätt? 

Nu är det inte många minuter kvar av den här veckan och dags att börja tänka på nästa. Den innehåller nog mer studier än hästträning är jag rädd, men också avslutningen på Ätstörningsutbildningen.  Det har varit kul att vara deltidsstudent, men samtidigt ska det bli skönt att få en sak mindre att fokusera på här i livet.

Mer tid att bara hänga med bästa Boogie!

Nästa söndag blir det trailträning igen!

 
I övrigt är jag uppriktigt ledsen att Philip Seymour Hoffman har avlidit. Han är/var en sådan skådis som kan få mig att vilja se en film, bara för att han är med.

Eric Church får sjunga ut dagens (veckans) inlägg också.

(För övrigt spelar han på Nalen 11 mars. Weee!)

Jag tror kanske att det är där vi står nu, Boogie och jag, vid ännu ett vägskäl.

Hon har länge tålmodigt accepterat mitt experimenterande hit och dit med olika träningsupplägg, blandningar av metoder, och träningar för olika typer av tränare.

Men varken hon eller jag kryssar lika frimodigt fram och tillbaka längre, känns det som.

Det blir svårare och svårare för mig att lägga på press, ens i "krisläge".

Så jag blir "mesig".

Boogie själv, säger ganska tydligt att nu tar hon inte (små)skit, längre. Och då hamnar man ju där i vägskälet...gå upp i press/tryck eller avstå och låta hästen "vinna"?

Enkelt i teorin, svårt som f-n i vissa praktiska lägen.

Jag lyckas olika bra med mina beslut olika dagar, kan man lugnt påstå.

Om det bara är Boogie och jag, så går det bra. Om det är Boogie, jag och Carolina går det superbra!

Men när det är Boogie och jag tillsammans med andra hästar och ryttare, så blir det lite mer blandat...

Rida ut har varit struligt på sistone. Boogie får som frispel när vi kommer ner i slottsparken. Min bitvis väldigt tålmodiga och förstående dotter har hjälpt mig analysera och prova, men vi blir inte helt kloka på vad som gör henne så upprörd.  Igår var det bättre när vi höll oss nära varandra, så en viss del "hålla koll på Hottis" verkar ingå. Galoppera vill hon inte, men trava volter och serpentiner, och skolor gick bra. Får väl ta det lite sakta så därifrån. Alternativet är ju att "ta tag" och "ställa krav", och det vill jag ju inte. Samtidigt som det oundvikligen blir press och fysiska tag när jag stoppar upp henne i utbrottet. Men att låta henne springa hem känns ju inte som ett gångbart alternativ, så jag tar så lite jag kan för att hålla henne kvar, och släpper efter så fort hon stannar upp, och sedan försöker jag försiktigt lirka igång henne i någon annan övning.  (Samtidigt som man känner sig sårbar  som michelingubben på mekaniska tjuren när hon bockar loss och man sitter där i sina termobyxor och tjocka varseljackan...) Så lösningen bör ju rimligtvis vara att långsiktigt bygga upp ett värde för roligt arbete ute, precis som i ridhuset. (Alltså inga problem att rida ut, det är när vi ska "träna"  ute som hon får emotionella utbrott. ) Ska testa att rida ut helt själv också, hon har ju nästan alltid varit bäst då.

Har gjort några övningar med lös häst i ridhuset i veckan. Det var längesedan! Vi kom liksom av oss med det på Wiggeby av praktiska skäl. Men på Nytorp är det inte så svårt att hitta ensamtider i ridhuset. Nu ska jag försöka utveckla budföring och gå till target på avstånd, så kanske det kan bli lite gymnastikhoppning och annat på sikt.

Boogie är rätt seg, dvs lång latens, och lågt tempo,  än så länge. Vi får se om hon kommer i gång på sikt.

Undrar om vi någonsin kommer upp i den här sortens fart:

Får väl skicka henne på träning hos Ann-Louise, fast då kommer hon väl hem med någon spansk liten överraskning i magen...

Idag har vi haft trailträning med bästa gänget (i begränsat urval, vissa verkar vara i vinteride   )

Vi hade en bana med rätt mycket "tittgrejer" samt mycket upphöjda bommar. Så var det lite folk på läktaren och musik i högtalarna, samt ett par hästar som inte var så vana. Allt sammantaget plockade fram lite nerver hos min häst, som var spänd och svårjobbad. Fram för allt var hon lite låst på en gästande unghäst som var en aning  explosiv.

Vid ett tillfälle brakade det loss ordentligt bakom oss, då den på något vis gjorde sig av med sin ryttare. Då fick Boogie ett litet spel, och  jag valde att helt ignorera min stackars träningskamrat och bara fokusera på att belöna stillastående och sedan sidvärtes rörelser. Egoistiskt, men jag visst ju att det fanns folk till fots som kunde agera om det hänt något allvarligt. Boogie hade sedan jobbigt med att unghästen longerades och reagerade både på dens brallningar och på långpiskens ljud. Halleluja för de välförstärkta skolorna, f f a förvända öppnan! Så skönt för Boogie att få vända nosen mot väggen och göra något välbekant och positivt. Så egentligen var det bra träning,  bara detta att få vända hennes känsla och få fånga upp henne i övningar som gör henne lugn. Perfekt test av strategi till framridningar på tävling!

Men så blir jag ju girig, vill ha mera, när jag  nu släpat bommar och byggt bana, och så vill jag rida hinder. Hissar upp kriterierna i taket, bara för att...

Dumma, dumma människa som aldrig lär sig att skynda långsamt är den snabbaste vägen...

Nu var det mycket som funkade bra. Travserpentiner, ryggningslabyrint (kors i taket, där brukar hon ju spänna sig) alla tittgrejer, travbommar mm. Så på den postiva sidan så har jag en mängd välförstärka beteenden som hon känner sig bekväm att utföra även när det är lite spänningar i luften.

Men se galoppera, det ville hon inte!  Tvärstopp och mental utloggning så fort jag gav signal.

Där borde så klart klickertränare Y tagit westernryttare Y i kragen och sagt till mig själv: "lägg ned - nu!".

Men så var det ju fina, roliga  bommar utlagda, och folk på läktaren och jag vet inte vad. Så då pressade jag...  

Och fick lite galopper, som jag belönade. Men återfall i motstånd i fattningarna...big time...

Så var unghästen klar och lämnade ridhuset. Jag skämtar inte när jag säger att 30 sekunder efter att porten stängts bakom den,  så vänder sig Boogie spontant mot en galoppbom och fattar galopp.

Utan signaler. Easy peasy. Som om hon skulle säga : NU kan jag...

Så galoppade vi och klickade och galoppade. Gjorde boxen, ut ur boxen, vände mot bom och bara  "tänkte" galopp, varpå fattningarna satt som en smäck.

Underbara, känsliga, smarta, überkomplicerade och samtidigt glasklara hästskrälle...

Det var bara Camilla och jag som var tappra nog att rida hela banor på slutet. Jag red bara en gång. Hon lyssnade fint, hade bra flyt, och gjorde allt bra utom ett totalt koncentrationstapp på grinden då hon lyssnade på lastningsbuller utanför. De senaste trailträningarna har hon haft väl bråttom på "upploppet" så idag gjorde jag ett mönster som slutade mitt i ridhuset. Hon vill kuta till Pausstation bredvid Alex, men lyssnade och höll ihop i skritt ut. Så jag kände mig nöjd med en runda. Camilla körde flera   

Lite fika i värmen i sadelkammaren med fingästerna Emil & Bella efteråt!

Hästarna fick ta itu med sina eftermiddagsmål. Våra slowfeedingnät hänger med, utan revor, efter 6 månaders användning. Jag älskar dem, eftersom de innebär att jag aldrig behöver hetsa upp mig över utfodringsrutinerna. Mina hästar har alltid något att pyssla med och tugga på, även om det uppstår omständigheter som gör att de kommer ut sent eller in tidigt eller vad det nu är. Sånt där som alltid händer i ett stall när det kör ihop sig.

Hottis har hösilage och lite halm blandat. Han har ju så mycket grovfoder.

Boxgrannen är alltid väldigt uppmärksam och kommunikativ när vi fyller på näten. Jag säger att han måste prata med sin matte, inte med mig!

Boogie har bara halm i sitt. Och hon vill inte synas på bild alls.

Nästa trailträning ska jag verkligen utmana mig själv att sätta kriterierna utifrån var Boogie befinner sig här och nu! Även om det skulle innebära att jag inte kan rida över en endaste bom jag släpat ut...

9 februari!

En träningskompis hade verkligen laga förfall idag. Hon var i väg och gjorde någonting mycket viktigare.

Tog ytterligare ett steg, gjorde ännu ett vägval!

Jag blir så glad och varm i hjärtat när jag läser om Susanne och Joey!

Tror inte jag ska förstöra den go'a känslan genom att glutta på kvällen Ponnyakuten...

Får nog bli mera Sherlock i stället.

Blir på märkligt gott humör av hans vassa tunga. Dessutom är det ju på låtsas.