Fanny  har skrivit ett väldigt bra inlägg apropå diskussionen som förts här och hos Ann-Louise.

Bl a annat går hon igenom förutsättningarna för att kunna använda sig av negativt straff på ett effektivt sätt. Lite kortfattat kan man säga att för att få effekt av en innehållen belöning eller utebliven chans till förstärkning gäller att:

• Man har belöningar som verkligen är attraktiva (så djuret tycker att det kostar att förlora dem)
• Man ser till att antalet bestraffande åtgärder inte utgör mer än högst 10 % av interaktionerna.
• Man utdelar negativa straff och time-outer på ett skojfriskt, lekfullt sätt.
• Man ser till att värdeladda åtgärder i förväg så att burar, bli hållen, ha nosgrimma på osv inte blir obehagliga utan tvärtom positiva.

Att hela tiden behålla känslan av att träningen är en skojig lek för båda parter löper som en röd tröd genom de goda råden. Om man upptäcker att man själv förlorat känslan är det dags att ta en time-out. För egen del!

 Hundträning ska vara roligt! Inte bara för att det för de flesta är en hobby som ska ge rekreation, utan för att det faktiskt inte funkar annars.

Till och med på den tiden jag jobbade med "Järverud"-träning begrep vi detta. Korrigeringarna skulle vara korta, koncisa och sedan skulle hunden "lösas upp", dvs lekas och skojas igång igen för att  träningen skulle fortsätta.

Senast idag hörde jag vår hästtränare Anki hojta till en elev. "Du får vara arg i högst 2 sek!"

Utdragna negativa interaktioner för ingen sorts träning framåt. Klarar man inte de snabba växlingarna mellan  good cop - bad cop lyckas man inte särskilt bra med korrigeringsträning.

Som klickertränare har man det enklare! Man behöver inte bete sig som om man lider av personlighetsklyvning. Man behöver faktiskt bara se till att vara på gott humör hela tiden!

Om det låter svårt, finns det några knep:

Acceptera att hunden kommit till världen med en helt annan agenda än du. Den vill ha så skönt, roligt och bekvämt som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Inget personligt riktat mot dig som hundägare, det bara är så av naturen!

Le och skratta medan du tränar, även om du inte känner dig så glad. Genom att le och skratta kommer du att påverka ditt humör till det bättre. Ler du så låter din röst gladare och strax känner du dig gladare.

Öva in en fånig ramsa som du alltid använder dig av när du måste hålla inne med en belöning. "Hihi - långnäsa"   "Hoppsan - hejsan, oj så tokigt"  osv.  Du kan inte vara arg och prata med tramsröst samtidigt! Det hjälper dig att hålla den skojfriska, lekfulla ton som behövs.

Fanny nämner att Susan Garrett sjunger när hon tränar hund, och jag hörde Ellen Ofstad göra detsamma med hästarna. Väldigt svårt att tappa humöret medan man trallar!

Vi snackar ofta om vikten av rätt attityd hos hunden för att den ska få fortsätta träna. Men din egen attityd då?

Om du under ett pass upptäcker att det inte går att le, tralla, prata med glad röst - eftersom du är så förbannad (på hunden, eller kanske maken eller chefen) - avbryt och ta en paus.  Du har inte rätt attityd, det är inte träningsläge!

Alla kan ha en dålig dag eller två. Men börjar de dåliga dagarna avlösa varandra är det dags att lyfta på locket och se efter vad det är som pågår under ytan.

Den bästa träningen är den som blir av säger kloka Carolina…

Får väl trösta mig med det efter dagens något virriga uppletande. Tränade med Tina & Lykka, och vi hade båda hundar som sprang lite överallt i den iofs ganska vinda, kuperade och knepiga ruta jag och Märta vallat. Ingen vind var det heller. Men det borde väl gå att springa rakt ut och ignorera viltdofter för det, kan man tycka? Båda mina hundar visade dessutom att vi måste bli noga – IGEN – med att få mycket träning på andras föremål.

Trots att hundarna inte presterade enligt förväntan så var det en skön, avspänd träning. Det är inte alltid det blir så, det beror ju helt på vem man tränar med. I framgång kan man träna bra ihop med nästan vem som helst. Det är när det strular – med egen hund eller träningskompisens – som träningsmetoder och förhållningssätt ställs på sin spets.

Hos Ann-Louise pågår en relevant diskussion kring hur man tränar och varför.

Jag tänker på Bobs resonemang kring hur träningen måste vara både vetenskap och konst. Vetenskapen är viktig och helt avgörande. Samtidigt är konsten, eller kanske vill jag kalla det känslan, minst lika viktig. Kanske inte lika viktig om du övervakar djur i en automatiserad laboratoriemiljö, som när du jobbar direkt med dina träningsobjekt som vi hundtränare (eller hästtränare) gör.  Hur jag känner påverkar hur djuret känner, och vad vi båda känner påverkar träningen. Hur jag känner påverkar också min förmåga att faktiskt använda mig av vetenskapen. Om jag är arg, sur, besviken, rädd etc. sätter jag sämre kriterier, har sämre timing och blir dessutom snålare med belöningarna.

Alldeles för ofta tycker jag att jag råkar på hund/förarkonstellationer där träningen blir aversiv (för både hund och förare) trots att man så att säga bekänner sig till ”den klickerska läran”.

Inom klickerträning använder man vanligtvis inte begrepp som tillit, relation, samarbete, osv. eftersom de är abstrakta, ej mätbara och saknar konkret instruktionsvärde i träningsråd. Men känslor är faktiskt observerbara, åtminstone till viss del. Hundar har tydligt kroppsspråk och människor kan rapportera hur de känner sig. Om man vågar fråga dem…

Jag  stöter alltså på klickertränande hundförare som så otroligt gärna vill träna på detta sätt, men som är så fyllda av frustration och otrevliga känslor inför sin hund, att det verkligen ställer sig i vägen för deras träning. Kloka, duktiga, pålästa personer som förstår teorin, men som kanske har en hund som innebär extra utmaningar på något sätt.

Inom klickerträningstänket erbjuds inte några större möjligheter att klaga på sin lott:

• din hund är en spegelbild av din förmåga som tränare
• du får vad du förstärker
• det är inte dina avsikter utan vad du faktiskt gör som räknas 

är bekanta citat som ekar i huvudet på frustrerade klickertränare!

Inte heller finns möjligheten att släppa ut lite ånga genom att ge hunden den omgång som i traditionell träning skulle haft flera funktioner:

–        lättat på trycket hos föraren,

–        förändrat hundens rådande känsloläge med ändrade beteenden som följd

–        kanske dessutom gett föraren uppskattning från omgivningen

alltihopa förstärkande för hundföraren!

Så kvar blir istället en sammanbiten, invärtes kokande tränare, som trots de bästa avsikter inte kan lura sin hund att det är helt och hållet positiv hundträning som bedrivs. Ut pyser psykisk press och ofta även små handgripligheter i form av ovarsam hantering. 

Jag är helt säker på att det här, när det pågår över en längre tid, är otroligt skadligt för  - ja om vi nu inte ska kalla det relationen, så ok – den fortsatta träningen då.

Om någon enskild kursdeltagare känner sig träffad vill jag skynda mig att påpeka – DU ÄR INTE ENSAM! Men det kanske känns så eftersom det är lite hemligt och tabubelagt att vara arg på hunden i klickerkretsar. Sånt som ligger under locket är oerhört svårt att ändra på, så för att komma vidare måste man våga ta fram och titta närmare på vad som ligger där och pyr.

Alltså funderar jag nu en hel del över hur man praktisk ska hjälpa ekipage som hamnat i det här läget.

Det här var en fortsättningskurs för ett gäng som gick Grundfärdighetskurs - intensiv  tidigare i höstas. På den kursen gick vi igenom klickerträningens grunder i teori och praktik samt introducerade Grundfärdighetssystemet.

På fortsättningskursen är tanken att hundförarna ska få mer praktisk tillämpning av det de lärde sig under första kursen. De får nu själva välja vad de ska jobba med under helgen.

Underlaget i ridhuset ställer till problem för en del kurshundar, dock inte för just Annas schäferkille Obama.

På de kurser jag nu haft i ridhuset har jag noterat att underlaget ställer till problem, fram för allt för förarna. Att hunden väljer att leta hästbajs istället för att fokusera på matte och hennes belöningar gör det tydligen extra svårt för många förare att hålla sig inom klickerträningens ramar. Att hunden äter bajs lockar fram de sämsta sidorna hos förarna!

Folk blir helt enkelt aversiva mot sina hundar...

Vilket inte gör hunden ett dugg mer intresserad av förarens övningar! Men i stället för att skälla på folk som inte kan avhålla sig från att väsa, stampa med fötterna,  nypa hunden i ljumsken, rycka i kopplet och annat som inte hör hemma på en fördjupning i klickerträning, så tillrättala vi miljön lite genom att lägga ut en stor presenning. 

Personligen tycker jag annars ridhuset har jättebra underlag för hundarna, inte för djupt och fluffigt, utan fast och halkfritt. Det är alltid välmockat, men små fragment av gödslet slinker förstås emellan grepens pinnar och  finns kvar i sanden.  Att hundarna intresserar sig för gödslet är inte något större bekymmer om föraren ser till att starta upp passet med hög förstärkningsfrekvens och god belöningskvalitetet. Men det vet vi ju alla hur svårt det kan vara att sänka sina kriterier när man tycker att "det här borde hunden kunna" och "hemma har vi kommit så här långt".  Samtidigt som det flexibla förhållningssättet till kriterierna är just det som snabbast leder till framgång bland nya störningar.

Många ville jobba med position i fotgående. Vi jobbade även här med tillrättalagd miljö för att få många chanser att förstärka rätt beteende.  I ridhuset fanns massor av bommar att lägga ut för att hjälpa hundarna bli raka.

Prioritetsordningen i arbetet var:

1) Få fram stående vid sidan

2) Få fram backande vid sidan

3) Shapa fram rätt position vid benet.

En träningskompis med hökhögon har man nytta av. Visst kan man be kompisen klicka, men mest nytta av kompisen har man om man istället får feedback direkt efter klicket så man kan utvärdera sitt val och lära sig till nästa gång hur och vad man ska se av hunden när den är rak och i position.

Doggie-Zen, dvs självkontroll, introducerades redan på den första kursen. För många var det ändå först nu som vikten av detta, både före och efter klick, blev uppenbart, när det gällde att hålla en position. När man tränar hålla position är det oftast mest strategiskt att dubbelförstärka positionen genom att belöna hunden kvar i position. Det blir väldigt svårt om hunden sprätter ur läge så fort den hör klicket, beröm eller prassel ifickan.

Mycket Doggie-Zen träning blev det under helgen....

Madde, Jessica, Lena, Anna, Elisabeth, Angela och Emma, det var jätteroligt att få avsluta årets helgkurser med just det här härliga, entusiastiska och tappra gänget som inte lät snöstormar, strömavbrott och genomtäppt instruktör ställa sig ivägen för kunskapstörsten!

Jag hoppas vi ses snart igen!

PS Nån som glömde ett par Eccoskor stl 40 bland vilddjuren?

Avslutningshelg på KlickerTRÄNARutbildningen 2008

Intressanta diskussioner!

Ett helt gäng examinerade klickertränare

Tack för den fina och värmande presenten!

Fast tillsammans med er håller man sig alltid varm och go' och glad!

I går startade vi upp Tävlingslydnad steg 3 med ett gäng entusiastiska tjejer och hundar. Det är första kursen jag håller på Skällsta, och ridhuset är ljust och torrt,  om än inte särskilt varmt. Vi inledde med teori om vikten av att träna tävlingsmässigt. Vill man att hunden ska prestera lika bra på tävling som träning måste man lära sig att träna så tävlingslikt som möjligt.

Sedan utnyttjade vi detta  första tillfälle för hundarna i en helt ny miljö till  "positiva tävlingsliknande upplevelser". Förarna fick värma upp och rigga sina avståndsbelöningar i ena delen av ridhuset. Sedan blev de inropade en och en på "appellplan" i andra ändan av ridhuset. Där stod domare på var sida med anteckningsblock och en tävlingsledare som gastade kommandon.  Förarna kunde sedan själva avgöra vad och hur mycket de ville göra innan de skickade hunden på avståndsbelöningen.  Alla fick minst 4 chanser att komma in och köra på planen.

Det vi  framför allt jobbade var hundens attityd till tävlingssituationen. Avspärrningar, publik, funktionärer, främmande hundar osv. ska för hunden betyda "stor chans på belöning", inte "nu är det tävling och då får man inget".

Genom att använda avståndsbelöning har man lika goda möjligheter på tävling att belöna hunden för utfört arbete som på träning. Under förutsättning att man lär hunden att jobba på ett ställe för att bli belönad på ett annat. Och under förutsättning att man själv är systematisk och konsekvent i upplägget.

För att kunna använda avståndsbelöning till att förstärka ett beteende behöver man en muntlig betingad förstärkare som är lika "stark" som klicket och som har innebörden "exakt det du gjorde nu gör att du får springa och ta den". Inget hot får finnas med i bilden. Tjuvar hunden händer inget annat än att ens påpassliga skålvakt (behövs vid inlärningen) tar upp belöningen. Enda chansen att komma åt belöningen är att få föraren att säga det magiska ordet.

Det bör verkligen bara vara ordet som gört att hunden sticker till belöningen. Gör man gester blir hunden snabbt beroende av att läsa av kroppsspråk innan den sticker och kopplingen mellan det markerade beteendet och primärförstärkaren försvagas.

Klicka ska man inte göra - klick har innebörden "belöningen kommer från föraren". Att klicka först och sedan säga varsågod gör också att kopplingen beteende - primärförstärkare blir för svag. Dessutom kan man inte ha klicker på tävlingsplan, men säga något får man!

På tävling är det osportsligt att låta hunden rusa fritt av plan mot sin avståndsbelöning, och provocera andra hundar och förare på vägen. Inte heller är det särskilt snyggt att placera ut matskålar och leksaker i plankanten. Alltså lär vi hunden så småningom att avståndsbelöningen är en bit bort, prydligt nedstoppad i ryggsäcken, och att vi färdas ditt i koppel.

När vi har kommit så långt i hundens utbildning att den kan köra hela moment och flera moment i följd utan förstärkning är vi inte längre så beroende av att omedelbart belöna hunden. Vi inför då rutinen att precis innan varsågod kroka i kopplet, säga ordet och sedan kuta med. Att kroka i kopplet bli då också en betingad förstärkare. (Om jag vill lämna planen med hunden utan att förstärka det den nyss gjorde sätter jag alltså INTE på kopplet.)

Att vi har lite mer tid på oss att belöna innebär INTE att vi har tid på oss att ta emot goda råd från domaren efter avslutat program medan hunden strosar runt och luktar.  Efter sista moment krokar vi på kopplet och sticker med hunden  även om domaren är på väg mot oss med farbroderlig blick!

Denna första kväll på kursen var vårt fokus på hundens attityd, inte på precisionen i det den utförde. Vi ville att hundarna skulle uppleva det som galet roligt att få komma in till applåder och höra kommendering. Det gjorde de! De flesta hundar uppskattar att få rusa till en avståndsbelöning och blir väldigt taggade. "För taggad" tyckte någon, men det är knappast ett problem. Visst försökte hundarna tjuva och gena i riktning mot belöningen, men det visar bara att de är tända på upplägget. Har vi fått fram rätt inställning till situationen kan vi sedan strama upp kriterierna kring utförandet. Attityd först, precision sedan!

Tack snälla alla, för intressanta kommentarer och vänliga tillrop de senaste dagarna!

Det kanske inte framgår så tydligt i stridens hetta att det faktiskt är vansinnigt roligt att vara på Chicken Camp. Också! Ingen annanstans kan man väl få uppleva denna förtätade och totalt koncentrerade träningsatmosfär! Snacka om HÄR och NU! Man har ingen aning om vad som händer i världen utanför. Man ser inte ens vad som händer vid bordet bredvid. När TV dök upp för att filma märkte vi inte att de intervjuade folk bredvid vårt bord, det såg vi först på inslaget efteråt.

Med mig hem har jag massor med intressanta tankar kring utsläckning, beteendeekonomi, belöningsprocesser, träningsmönster, stimuluskontroll och mycket mer. Min eminenta coach Ninnie har sammanfattat kloka "post-Bob" tankar här

Kopplingen mellan träningsmetod och förhållningssätt gentemot tvåbenta elever är alltid intressant! Rent teoretiskt borde det gå hand i hand, men i praktiken ser det inte alltid ut så. Nu ska ingen tro att Bob på något sätt är otrevlig mot sina kursdeltagare. Absolut inte! Han gjorde dessutom sitt bästa för att betona att det inte var resultatet med hönan som var det viktiga, utan vad man lärde sig. Men människan är nu en gång så funtad att man vill uppnå resultat, konkreta visuella sådana. Spelar ingen roll att jag efteråt får höra att bara 15-20 % förväntas klara en viss uppgift, då vill jag höra till de procenten för att vara nöjd med min instats. Kanske iofs något jag borde söka för?

På Chicken Camp 1 delades det ut sådana små kort som Mia nämner i sin kommentar. Då hade vårt bord så många att vi till slut tyckte det blev genant. (Människan är verkligen ett komplicerat djur att belöna!) Men  sådana förekom inte denna gång, och som sagt såg vi väldigt lite av Bob vid vårt bord.

En av biverkningarna med klickerträning är att ingenting längre går att skylla på djuret man tränar. Jag får det jag förstärker, mitt djur är en spegling av min förmåga som tränare, det är inte mina avsikter som räknas, det är vad jag gör osv osv. Helt sant förstås, men gör det inte alltid lättare att bära.  Det är bara jag som grävt gropen jag står i. Hunden/hönan/hästen är förstås helt oskyldig och ovetande. Finns bara en person kvar att rikta frustrationen mot, och det är jag själv! Det kräver ett visst mått av mognad och självdistans att hantera! Don't take yourself too seriously, hette det ju också...

En illustrativ pedagog

Denna nya hönsfria arbetsvecka inleddes med ridlektion för Anki. Bara jag såg traven med koner i hörnet av ridhuset, knöt det sig i magen. Vad som helst, bara  inte mönster med röda och gula koner bad jag! I stället fick jag lära mig ett nytt sätt att använda sporren så den liksom bara rullar över Boogies päls utan att pressa. Då blir den bara en signal att flytta i sidled, inte ett hot som hon försvarar sig mot.  Jag fick också rida med handen i västfickan för att slappna av mer i armbågen. När man rider på en hand får man ju en hand över som man förväntas hålla på ett naturligt sätt utan att det inverkar negativt på sitsen. Handen i fickan är ett typiskt exempel på Ankis kreativa lösningar för att få ryttaren att ändra på något.

Engagemang!

Anki har ingen formell pedagogisk utbildning. (Innan hon blev professionell tränare styckade hon höns åt Kronfågel!) Men hon är ta mig tusan en av de bästa pedagoger jag sprungit på  (och jag träffar ju en del i mitt andra yrke också).

Utrustad med ett oändligt tålamod och en fenomenal förmåga att alltid hitta något sätt att kommunicera med eleven så att man ändrar sitt beteende.

Tydliga instruktioner!

Påbörjar vi något, är lektionen aldrig slut förrän man fått lyckas med övningen. Hon kan konsten att dela upp övningar, både för häst och ryttare så man får lära sig en sak i taget.  Inlärningsplatåer tror hon inte på heller, så så fort man fått till en grej går hon vidare till nästa. (Också helt rätt enlig Bob & co , med rätt satta kriterier uppstår inte platåer, inlärningskurvan blir snarare en rät linje på väg upp!)

Man får omedelbar feedback, och mycket av den positiva varan. Helt och hållet beroendeframkallande! 

Sveriges bästa westerninstruktör!

Jaha, då var Boot Camp, jag menar Chicken Camp, över för den här gången för min del. Några tappra själar, inklusive min sparringpartner Ninnie, stannar kvar för Chaining-kursen som börjar på onsdag. 14 dagar hemifrån blir ganska exakt 50 % för mycket enligt vissa andra familjemedlemmar. Så jag är hemma igen bland tvätthögar, dammråttor och obesvarade mail.

Dagens föga upplyftande budskapströja!

Mycket att smälta, 7 heldagar är korvstoppning på hög nivå. Just nu är jag mest frustrerad över att känslan jag tar med mig hem från den sista dagen är exakt samma som förra gången. Frustration och misslyckande!  Att jag lyckades med de flesta av veckans uppgifter får inte riktigt fäste. Jag är helt och hållet upptagen med att det gick åt pipsvängen med den sista uppgiften, slalomhönan. Att gå-runt hönan examinerades utan bekymmer i morse är som bortblåst. Jag minns inte ens hur det kändes, trots att det bara är ett tiotal timmar sedan. Redan då var jag väl helt upptagen med att slalomen satt fast.

Gå-runt-hönan ska klara två hela varv runt bordet utan förstärkning.

Ninnies och mina hönor såg ett tag rätt lika ut, men hon lyckades till slut få ett genombrott, och hönan började äntligen söka sig åt rätt håll. Kanske tack vare att vi spillde mat på rätt ställe några gånger, vem bryr sig, nåt hände i alla fall.  Så hon fick även slalomhönan godkänd. Mycket väl förtjänt!

Vi till och med provade lite matlockning på min, men jag lyckades inte få någon effekt av det. Säkert på grund av jag alldeles för ofta gjorde fel val och klickade för sådant som inte ledde mig åt rätt håll. Jag har inte is i magen hela vägen, tvärtom får jag nästan ont i magen när man bara ska vänta och vänta och vänta och se på det ena felbeteendet efter det andra.

Självklart hjälper det inte ett dugg att då till slut klicka för något som fortfarande inte är rätt grej. Men min hjärna har då en tendens att välvilligt tolka beteenden som att "det där var ju i alla fall nåt i rätt riktning" . Klick och godnatt, typ!

You're digging a hole! says Bob, and don't I know it!

Så lärdomen att det är mer skadligt att förstärka fel beteenden än att missa att förstärka rätt beteende, är plågsamt inpräntad i mig nu. Igen!

Nej, pedagogiken för oss människor bygger inte på positiv förstärkning!

Väldigt mycket "DON'T" och ett fasligt tjat om "Bang your head 3 times!"

Visst kommer det nåt well done då och då, men vi såg inte särskilt mycket av Bob vid vårt bord under de praktiska sessionerna. Kanske för vi ändå skötte oss rätt bra, och var förbaskat strukturerade vid vårt bord. Det var många avbrott i träningen där Bob stoppade timer-datorn för att dela ut allmänna visdomsord, som att verkligen begränsa träningpass med timern, att verkligen coacha varandra avseende kroppsrörelser och att inte vara hårdhänta med hönorna (!) Inget av detta kände vi oss träffade av. Samarbetet med Ninnie har fungerat lysande! Jag gillar att ha en partner som är rak och tydlig i kommunikationen. Att jag sedan inte alltid hör så bra i bullriga miljöer är ju en annan femma...

Nu efteråt har jag väldigt svårt att känna att jag gjort något bra under veckan, och många andra deltagare var också rätt deppiga i pauserna och suckade över sina insatser. Måste man lära sig det här genom att känna sig usel? Finns det verkligen inget bättre sätt?

Jag, Bob och Ninnie. Här ser jag ju riktigt glad ut, kanske för att det äntligen är över? 

Trevligt resesällskap hem i bilen i form av finska Minna som skulle till Arlanda. Nu ska jag muntra upp mig med hjälp av mina gosiga barn och Monty Python.

"Always look on the bright side of life"  känns välbehövligt just nu....

Det kunde vara värre, eller hur?

Idag hände massor av spännande saker som jag gärna skulle vilja skriva om, men det får bli en annan dag. Jag blev bjuden på middag hemma hos Ninnie istället. Väldigt god mat som hennes man Lars både skjutit och tillagat!

Farbror Bob berättade historier och Kathleen från Canada har lärt oss en massa om papegojor. Snart är nog min fågelfobi helt väck. Hönorna gillar jag ju att ha i famnen numera!

I Ninnies kök bland hennes knähundar! 

Tills vidare kan ni kika på det här inslaget som SVT Gävledala kom och gjorde idag.

Dagens Bob-citat:

Don't let the trainer stand in the way of behavior!

To get more, you have to expect more!