Maria, Camilla och Eva stämmer av var i kriterieplanen de befinner sig medan Nova flirtar med fotografen

I helgen var det åter dags att träffa våra entusiastiska Tränarelever från när och fjärran. Denna gång träffades vi på Skällsta säteri, där vi fick träna på "golfbanan".

Eva och Sickan övar stadga i stå.

Tema för helg 2 var som vanligt Kriterieplaner och Loggföring.

Det handlar alltså om att ha en konkret PLAN, fäst på papper, innan man går ut och GÖR. Samt att loggföra vad man gör för att få en realistisk bild av vad man åstadkommit.

Något som många praktiskt lagda hundmänniskor kan tycka vara tungt och motigt i början! Man vill hellre "labba runt lite", "känna sig för", och "se vad man får".

Snålt med skugga!

Årets grupp var inget undantag, och det knotades och knorrades väl lite på sina håll. Den 30'-gradiga värmen bidrog knappast till att vässa koncentrationsförmågan. Men grupperna kämpade tappert i solgasset och så småningom fylldes formulären med 1:or (och kanske en och annan 0:a).

Ghita har utrustat sin hund med ett kyltäcke och nu väntar vi bara på att det också ska dopingklassas.

Nytt för årets kurs är att vi jobbar med personliga målsättningar i det praktiska arbetet. Så ytterligare en papper och penna uppgift var således att planera vilka kedjor/moment man vill åstadkomma till sista kurstillfället, ta reda på vilka grundfärdigheter som behövs för det och planera sin egen träning för året så att man hinner få flyt på dessa.

Bästaste Bella ska vara stilla både före och efter klick.

Några grundfärdigheter som alla har nytta av gick vi igenom på söndagen. Utan STADGA blir det besvärligt med en entusiastisk klickerhund.

HÅLL FAST är också matnyttigt för alla, även om man inte har lydnad och bruks som inriktning. Med en hund som kan apportera ökar man möjligheterna både till rolig aktivering och skojiga shapingövningar. Dessutom tycker ju jag att ALLA har rätt till en egen servicehund som kan plocka upp och hämta saker i hushållet!

Jessica och Tuva. Ju mindre hund desto mer ryggträning får man!

Tack till Anna, Maria, Kerstin, Ghita, Kristiina, Madde, Jessica, Mia, Eva, Camilla, Diana, Ingrid och era fantastiska hundar, som alla kämpade tappert i värmen, peppade och coachade varandra, och uthärdade compact living extreme (inklusive festande balter och en överdos av Lugna Favoriter) med bibehållet gott humör.

Pysse, liten och smart, funderar på vad det var som gav utdelning?

Ja just ja, hakan i backen var det! Ganska schysst läge i det svala gräset! 

Nu ser vi fram emot att träffa er alla igen i augusti och jobba vidare mot era mål!

Tålamod behöver man som instruktörshund. Inte så lätt för en ung och ivrig liten BC-kille. Ted försökte senare pigga upp sig genom att försöka valla Boogie. Kossehästar låter sig inte vallas, de vill "flytta djur" själva. Tyvärr var inte kameran med när de "eyeade" varandra. 

...som ställer till det så ibland.

Jag tycker att det är väldigt roligt och intressant att jobba med klassisk betingning, (oftast motbetingning blir det ju i en problemkonsultation) när det gäller andras hundar. När det gäller mina egna blir jag oftast trött, matt och besviken när vi hamnar i ett ogynnsamt pavlov-läge....

Trött och matt för att jag vet vilken tid det tar jämfört med att påverka operanta beteenden. Besviken, ibland på hundens medfödda brister men oftast på min egen klantighet och/eller bristande tolerans.

Stellas eltråd-och-ont-i-munnen-relaterade hästskräck t. ex. Nu ett år senare går det bra att att få med henne på hästpromenader igen, både med mig till fots och med mig på hästryggen. MEN - hon håller för stort avstånd.  Hon svarar långsamt på signaler och är svår att dirigera. Speciellt när det blir lite bråttom (t.ex kommer en bil). Låter jag minsta lilla pressad (vilket man lätt gör när det kommer en 19-åring i en gammal skorvig 242.a och bara ska fram NU) så går hon i baklås. 

Hon är ovillig att hämta belöningar. De är helt enkelt inte värda att närma sig hästen för.  Note-to-self: Toppa belöningskvaliteten under en period.

Hemma har vi ett annat otroligt irriterande bekymmer. Stella kan inte koppla av utomhus. Tosca rullar gärna ihop sig mitt på gräsmattan och sover bort en timme. Eller går runt och skrotar och bökar. Stella springer, hela tiden. Om hon är i den inhägnade delen limmar hon mot dörren och ska in så fort hon "gjort sitt".  På den övriga tomten brukar vi sätta på en lina när man inte kan ha full koll. Det går inte på Stella, som håller svansen under magen och bara ska in så fort man kopplar upp henne.  Så då får hon vara inne, det blir enklast så.

Men nu har den här märkliga rädslan utvecklats så att hon är lika stressad och rädd inne om vi har någon dörr uppställd. Vilket man ju gärna har på sommarhalvåret. Hon kravlar och klättrar på mig, flåsar och beter sig som vid fyrverkerierna på nyårsafton så fort någon ställer upp en dörr. Mina öron kan bara höra fågelkvitter och vindens sus i grenarna därutifrån.

Om vi är ute och GÖR något är det inga problem, det är vid passivitet som det blir så här. Jag har ingen entusiasm alls för att jobba med att lära en 8 år gammal hund att det inte är farligt med öppna balkongdörrar. Ingen i familjen är heller sugen på att leva i ett hermetiskt tillslutet hus hela sommaren. Återstår "exponering och habituering"...

Så jag sitter och försöker skriva psykologjournaler med en flåsig lagottotant klättrandes på ryggen...

24-25.06.2009 Tävlingslydnad steg 1 (grundfärdigheter)

27-28.06.2009 Avancerad klickerträning - Workshop i Shaping

01-02.07.2009 Tävlingslydnad steg 2 (momentträning & stimuluskontroll)

29-30.08.2009 Tävlingslydnad steg 3 (kedjning/tävlingsträning)

Våra steg 1, 2 och 3 ska inte förväxlas med någon särskild klass i tävlingssammanhang. På alla kurser tränar vi varje ekipage utifrån den nivå de befinner sig på, här och nu!

Om man är relativt ny inom klickerträning behöver man grunderna, även om man redan är i gång med en tävlingskarriär.

Det finns likaså många bra skäl till att börja förbereda ett ganska grönt ekipage inför elitmoment och tävlingsmässiga framföranden, även om man ännu inte tävlat  i de lägre klasserna.

Välkommen med din anmälan på www.canis.se/uppland

Där finns också några lediga tider för privatlektioner

Helgen i Oslo var på alla sätt lyckad och givande! Michele är en oerhört sympatisk och kunnig instruktör med stor erfarenhet att träna fram hundar som ska prestera med precision och pålitlighet i svåra situationer. Just hennes kombinerade erfarenhet av tjänstehundar och tävlingshundar tilltalade mig mycket!

Under fredagkväll höll hon en öppen föreläsning om sin arbetsplats, Guide Dogs for the Blind, och dess övergång från traditionell hundträning till klickerträning. Michele har själv utbildat ca 350 ledarhundar, men är idag GDB's Research and Development Director. Genom sitt fritidsintresse, hundträning (!), där hon tävlat aktivt inom lydnad och numera freestyle, kom hon i kontakt med alternativa sätt att träna hundar på. Det ledde till att hon blev en drivkraft för det stora  paradigmskiftet inom ledarhundsträningen på GDB. Skiftet har genomförts med varsamhet och stor respekt för crossovertränarna, och bara i Micheles förhållningssätt till detta finns mycket att lära...

Under lördag och söndag fick sedan Canis instruktörer och instruktörselever träna praktiskt med egna hundar under Micheles vägledning. Lördagen ägnades åt ledarhundsövningar. Självklart fick vi prova på att jobba med ögonbindel! Det skapar helt klart en insikt i hur pålitliga beteenden man behöver träna fram hos hunden, för att en synskadad förare sedan ska kunna ta över.

Ingen av oss har väl några direkta planer på att träna ledarhundar, men väldigt mycket i träningsupplägget går att använda till annat. En ledarhund behöver nämligen extrem vardagslydnad och en förmåga att koppla bort distraktioner och avstå från allt annat som lockar i omgivningen. Matrester, sopor, människor och andra hundar bara för att nämna några frestelser för den genomsnittliga labradoren!

Här är det Dacke som agerar matglad labrador, en inte allt för svår roll för en rottiskille att leva sig in i!

Om man kan avstå från maten på gatan, får man snask från matte i stället!

Träningsupplägget var enligt Doggie-Zen konceptet. Gradvis höjning av svårigheten förstås utmaningen för föraren. Vi började med att avstå från tråkigt godis i hand hos figurant för att stegvis jobba vidare mot att kunna passera utlagda "fällor". Lite otippat visade det sig lättare för hundarna att gå igenom ett helt hav av godis, steg för steg, än att ta sig fram emot och passera en utlagd hög från lite avstånd.

Ignorera andra hundar i omgivningen var en annan nyttig övning, både för valpar och vuxna.

Sedan hade vi allmänt kul när vi provade på targetövningar som "söka upp trottoarkant", "hitta ledig stol", "visa fram till hissknapp" och "markera hinder över huvudet"

Vi jobbade också med det som Michele kallar "the forgotten tool",  nämligen kopplet! Avståndstagandet från koppelkorrigeringar tror hon har lett till att man att faktiskt glömt bort andra användningsområden för kopplet i inlärningen. För både ledarhundar och freestylehundar finns det en stor poäng i att lära sig ta dirigering via lätt koppelpåverkan.  Så vi jobbade en del med att lära hundarna flytta ifrån lätt tryck i halsbandet.

Jag var väldigt paff över hur fort båda mina hundar svarade på den här träningen. De brukar ju annars reagera med starkt "mottryck" när man försöker flytta dem åt något håll med fysisk påverkan. Men i och med att  "rätt" svar på koppeltrycket nu shapades fram i små steg, fattade de förstås galoppen direkt. Och matte blev ivrig, höjde kriterierna för snabbt och fick bassning för att jag inte gav eftergift tillräckligt snabbt! Här blir det ju nämligen i inlärningen en kombination av negativ förstärkning (tryck från halsbandet) och positiv förstärkning (klick och godbit vid rörelse från trycket). Tricket var alltså att be om lite-lite-lite, att hålla trycket konstant, inte eskalerande, och att förstärka reaktionen med både eftergift i halsbande och klick. Busenkelt i teorin, men mycket motorisk och mental koordination för föraren i praktiken!

Fördelen med att ha en hund som kan flyttas, dirigeras  och placeras på det här sättet är t ex att man snabbt och enkelt kan komma i läge för nästa repetition utan att hunden uplever något obehag/motstånd. Du får också mycket större mojligheter att använda dig av fysisk guidning som en inlärningsteknik, något som vanligen är lite svårt med klickertränande hundar. Michele själv använder sig t ex av en lina runt midjan eller ljumsken på hunden när hon lär in vissa sidvärtes rörelser till fresstyle.

 Under söndagen blev det sedan dags för freestyle. Ett vitt fält på min karta måste jag erkänna! Efter att ha bevittnat några pinsamma framträdanden i freestylens svenska barndom har jag inte varit i närheten av denna gren.

Men så kul att få sina förutfattade meningar omkullkastade!

Ur Micheles perspektiv på freestyle handlar det inte om att dansa i sällskap med en hund. Hon vill berätta en historia och ta tillvara hundens personlighet och karaktärsdrag.  Hon visade jättefina filmer från sina egna och elevers framträdanden, men tyvärr ligger de flesta inte tillgängliga på nätet vad jag kan hitta.

Här och här finns i alla fall ett par klipp på några av Michels egna framträdanden. Jag önskar bara att ni också kunde fått se Phantom of the Opera, The Good, The Bad and the Ugly, samt Heelwork to Music-numret med Christoffer Columbus-tema.

Med viss bävan gav vi oss sedan ut för att träna freestylemanövrar.

Michele började med att visa hur hon lär in en baklängespiruett runt föraren. Som ni ser gillar hon att tillrättalägga miljön i den första inlärningen.

Carina och Musse provar på, och får tips om hur fötter ska vara stilla och knäna jobba som hos en skidåkare.

När man lär in använder man sig av "träningssignaler" som sedan ersätts av "koreografisignaler". Hunden kommer så småningom att kunna utföra samma beteende på en mängd olika signaler, beroende på vilket nummer man jobbar med.

Så småningom fick vi uppgift att utveckla personliga tricks tillsammans med någon form av rekvisita...

Här en springer som killar sig på hakan

En BC-valp som kryper under en stav

En rottis som gömmer sig...

Morten var förstås tvungen att göra lite "extra"...

Han jobbade stenhårt under lunchen med att sätta två sorters stimulikontroll på beteendet "vinka med vänster  resp höger framben"

Handsignal....

och fotsignal....

Kira gör rätt varje gång!

Mina hundar fastnade inte på bild, men jobbade desto mer. Tosca fick lära sig stoppa huvudet i en stövel. Det ska sedan kedjas med något mer, typ hålla för näsan eller falla död ned, vi får se! Jag ville välja något som inte involverade hennes ständigt aktiva fötter, och det lyckades rätt så bra med hjälp av lite tillrättalagd miljö (Dvs flyt på stoppa huvudet i  stöveln i min hand  innan stövlen ställs på marknivå)

Stella, som gjort alldeles för många shapingdemos med möbler som rekvisita, behövde också en hel del tillrättaläggande av miljön innan hon kom på att man kunde krypa UNDER en stol i stället för att placera diverse kroppsdelar på den.

För Canis-följet var det roligt att få jobba med något annat än Grundfärdigheter och Tävlingslydnad som omväxling. Skillnaden mot "vanlig" tricksträning var tänket kring precision och prestation. Vad som helst duger inte...  Michele är väldigt visuell i sitt tänk och full av inspiration kring hur beteenden kan utvecklas för att bli sceniska och effektfulla.

Har dessutom tappat räkning på hur många goda exempel vi fick på temat "position matters".

Att kunna bibehålla position, både före och EFTER klick, är nog en av de allra viktigaste grundfärdigheterna i all form av träning!

Att kunna vara rak i förhållande till föraren verkar vara lika viktigt för både lydnadshunden och freestylehunden. Och hur besvärligt det blir med en ledarhund som rör sig snett och vint kan ni ju lätt föreställa er!

Det låter som om det finns planer på att låta Michele komma tillbaka, och jag kan bara rekommendera alla som vill träffa en riktigt skicklig hundtränare att hålla sig framme då!

Eftersom jag jobbar med så mycket annat den här våren har jag inga kvällskurser och lite dåligt med tider för privatlektioner. Men nu ligger några lediga tider i april och maj ute på www.canis.se/uppland

Anmäl direkt i formuläret!

Det kommer att bli några intensivkurser i sommar också, så fortsätt hålla utkik på hemsidan.

Måste den som ska vara min tränare/instruktör/coach själv ha presterat bättre än jag, för att ha något att tillföra min träning?

Inom idrottslivet finns otaliga exempel på personer som är väldigt duktiga, framgångsrika och respekterade tränare utan att själva ha utövat sporten på elitnivå. Personer som är skickliga observatörer, visionärer och pedagoger och därigenom kan utveckla både enskilda utövare och sporten som helhet.

I hundvärlden läggs gärna fokus på instruktörens egna tävlingsmeriter. Naturligtvis är det ganska troligt att jag som tävlingsförare borde kunna lära mig ett och annat av någon som fört upp ett flertal hundar till SM-nivå. Men det är inte automatiskt givet att någon som själv är skicklig på att träna egen hund också är duktig på att förmedla denna kunskap till andra.

Det KAN faktiskt vara så jag har större nytta av att träna för Instruktör §§§ som ”bara” kommit till högre klass med sina hundar, men som har ett bra öga för tekniska detaljer, ett stort engagemang och en fantastisk förmåga att i ord förmedla sina idéer, jämfört med Instruktör ###, som visserligen tävlat på 7 SM med 3 olika hundar, men som har väldigt svårt att överföra kunskapen från sina händer till mina.

Gör mitt eget elittävlande mig till en bättre instruktör? Absolut!

Har jag blivit en bättre barnpsykolog sedan jag fick egna barn! Absolut! 

Men skillnaden ligger egentligen inte i den tekniska kunskapen, utan mer i känslan, tryggheten i:

 ”Been there, Done that, Got the T-shirt!” 

Så det ger mig mer trovärdighet att inte ”bara vara popcornägare” (förlåt älsklingar, ni är helt underbara och har förmodligen lärt mig oerhört mycket mer än elitrottisarna!) 

I föräldrarådgivning har jag säkert lättare att nå fram med exakt samma budskap nu som 40+mamma än jag hade som 25-årig barnfri.

Sannolikt underlättar det för klienter att faktiskt ta till sig den kunskap jag vill förmedla, om de inte samtidigt är upptagna med tankar av typen:

Vad kan jag lära mig av någon som

 inte har tävlat elitbruks / inte har egna barn 

Men när jag själv letar efter ny vägledning och inspiration tittar jag idag* på helt andra meriter än tävlingsresultat. 

Jag söker det skarpa, observanta, TEKNISKA ÖGAT! Jag vill också ha någon som är VISUELLT VERBAL, dvs någon som kan förmedla vad de har sett och vad de vill se, på ett sätt som planterar den bilden även i mitt huvud. Så att mitt beteende förändras och träningen går framåt.  Självklart vill jag ha ENGAGEMANG. Lite VÄRME och HUMOR är ju heller inte fel!

*Om jag hade tänkt så för 17 år sedan, och verkligen lyssnat på en amerikansk professor på psykologlinjen, så hade jag blivit en väldigt tidig klickertränare! Men då inbillade jag mig tyvärr att någon som bara höll på med familjens berner sennen inte hade så mycket att tillföra meriterade bruksförare som mig själv...

William S Dockens III

Tre dagar har virvlat forbi med program fran kl 8 till kl 22.


Det har varit otroligt roligt och samtidigt bitvis frustrerande!


Folk ar sa fantastiskt trevliga, artiga och latta att fa kontakt med. Forelasarna gor proffsiga, roliga och spannande presentationer och s.k learning labs (dar medfoljande hundar far jobba lite. Hundarna far forresten vara med overallt, pa forelasningar och vid alla maltider.)


Konferensdeltagarna ar valdigt entusiastiska. Men trots att Karen Pryors namnkunniga samling klickertraningsproffs kort den har showen 6 ganger nu, och manga ahorare kommer ar efter ar, sa verkar det svart att fa budskapet ut i fingertopparna pa folk. Jag har val aldrig sett sa mycket locka/visa/guida traning i mitt liv! Dalig sadan dessutom.


Ordet "dubbelkommando" saknar betydelse har, tank "dussinkommando" i stallet! De fysiska krumbukter en amerikansk hundagare genomfor for att fa hunden att lagga sig ned ar pa sitt satt riktigt underhallande.


De proffessionella hundtranare jag pratat med vid luncher o middagar verkar valdigt cross-over.


"Some dogs just need a kick in the but"
yeah,right...





En ung tjej fragade Jesus Rosales-Ruiz om det kunde vara sa att stackelhalsbandet minskade vardet av klicket for hunden. Man far val tanka att det var bra att hon borjade fundera...


Jesus ar for ovrigt den forelasre som ag stalkat genom konferensen.


Han ar proffessor pa Univerity of Texas och forskar pa klickertraningsrelaterade fragor, bl a.

Han presenterade bl a studier om "broken clicks" och "poisoned cues".

jag ska aterkomma till nar jag ar hemma igen. Tills vidare kan ni fa nagra Jesus-citat som smakprov:



"Punishment is not ruining the behavior, it is poisoning the context!"

"During or after a mistake is not the opportunity to learn!"

"Good training is all about: How can I avoid corrections, How can I set up fo success!"



Karen Pryor har utforskat Neuroscience and clickertraining, och det var ocksa hur spannande som helst. Straff och beloningsbanor i limbiska systemet, bl a.

"Clickertraining did not come out of Skinners lab, it is tapping into the oldest system for learning"

Hon kommer ut med sin nya bok i amnet i Juni.



Annars ar det Morten och Cecilie som representerar nytanket i Karen Pryor Faculty. De har verkligen gjort intryck med Grundfardighetssystem och baklangeskedjning "over here". De blir standigt citerade av de andra forelasarna och de hade fullt bestyr med att ta ig igenom korridorerna for allt autografskrivande, fotograferande och fragor av typen "Hur ska jag fa min schnoodle att apportera"

I morgon borjar andra delen av mitt Texas-aventyr - resan norrut till Fort Worth. forst en sista natts god somn i jattesangen med massor av fluffiga kuddar medan ni andra stiger upp och gar till jobbet!

Det diskuteras just nu flitigt både i bloggar och på klickerforum kring användandet av negativt straff och s.k time-outs i klickerträningen.

Ett namn som surrar i diskussionerna är Susan Garrett, författare till Ruff Love och Shaping Success. Man kan säga mycket om Susan Garrett, t ex att hon är en person som knappast lämnar någon oberörd. Jag har gått en helgkurs för henne för ett par år sedan och det var en upplevelse på många sätt. Den hette Advanced Shaping och där var Sveriges samlade klickerelit och brottades med Basics, kan man väl sammanfatta lite kort.

Själv tyckte jag att jag fick med mig många tankar och en del användbara verktyg. (En del av tankarna handlade om hur jag själv verkligen INTE vill vara som instruktör…)

När det gäller just negativt straff och time-out har Susan skrivit en väldigt bra artikel som finns i slutet av Shaping Success. Innan man ens funderar över att använda en time-out i sin träning tycker jag man ska läsa denna artikel både en och tre gånger och noggrant utvärdera sin träning på de punkter hon radar upp.

Så här skriver hon, lite grovt översatt till svenska:

”TIME-OUTS

Bruk och missbruk av negativt straff

När fler och fler människor går över till icke fysiskt korrigerande hundträningsupplägg, verkar användandet av time-outer öka. Även om en time-out är passiv till sin natur, så är det likaväl en form av bestraffning, negativt straff för att vara exakt. Positivt straff innebär att man applicerar något till djuret för att trycka undan oönskade beteenden (t ex koppelryck), negativt straff innebär att man tar bort något åtråvärt, (t ex tar bort hunden från agilitybanan när den missar ett kontaktfält). Ett modernt hundträningsupplägg bör undvika positivt straff till varje pris!

 ....

Eftersom time-outer är bestraffningar, så är det viktigt att vara selektiv med dess användning. Ge time-out till högst 15 % av din hunds försök i träningen. Din hund måste få lyckas många fler gånger än han misslyckas. Felaktigt bruk av time-out gör din hund stressad och frustrerad i onödan.

 Använd följande regler som en guide när du använder dig av time-out:

Förstärk först

Använd time-out endast i miljöer som har en hög grad av positiv förstärkning för den färdighet som tränas. Inget djur ska utsättas för bestraffningar om det inte först har en mycket god grund av förstärkning av korrekta responser i många olika miljöer! Av denna anledning, var mycket försiktig med time-outer på valpar

Se till att du har förstärkt hunden ordentligt för korrekta responser på många olika platser – utan retningar och hjälper. Hundens grundträning är inte färdig förrän du gjort dig av med alla hjälpmedel som t ex targets och fysisk guidning, hjälper och överdrivet kroppsspråk.

Om du inte får det beteende du önskar på tävling, fråga dig själv om hunden verkligen har förstått hur den ska bete sig i många olika miljöer.

Hunden ska inte bestraffas för bristande erfarenhet

 Håll huvudet kallt!

En time-out ska utföras utan ilska och affekt. Hunden tas bort från något den vill vara med om. Bestraffningen handlar inte om att få hunden att känna ånger eller ängslan. Du kan till och med vara munter när du ger en time-out ”OK kompis, nu tar jag dig till buren om det är du vill!” 

Förhindra stress

Din time-out position eller time-out platsen ska vara kopplad till mer förstärkning än bestraffning, och ska varieras för att undvika ångest. Du vill inte att hunden ska bli orolig över att bli tagen i halsbandet eller skickas in i buren. Därför måste du se till att värdeladda time-out platsen eller positionen - INNAN du använder den som en bestraffning. Kom ihåg: du vill ha en förändring i hundens beteende efter time-outen, du vill inte ha en tillplattad hund. Kom ihåg att variera vilken time-out du använder. Om du alltid ber hunden lägga sig som time-out, kan hunden bli ängslig andra gånger du ber den lägga sig.

Om det finns minsta risk att det var du som gjorde ett misstag, använd inte time-out! Om det är du som gett hunden vilseledande information, t ex med ditt kroppsspråk, så, är det orättvist och stressande för hunden att bli bestraffad. Det kan dessutom försämra er positiva relation.

Utvärdera varje time-out. Om du inte fick önskad effekt, upprepa inte bestraffningen. Din hund upprepade misstag är en indikation att här finns en svaghet som du behöver åtgärda med förstärkning, inte med straff. För träningslogg så att du har koll på dina förstärkningar och bestraffningar.

• Hunden inte kan belöna sig själv under time-outen
• Hunden kan det önskade beteendet. Hunden kan bara ersätta en oönskad respons med en mer passande om du har förstärkt det önskade beteendet.
• Hunden verkligen älskar det arbete du tog ifrån honom
• Du är pålitlig i användandet av time-out. Om du time-outar för ett beteende ena dagen och släpper igenom samma beteende en annan dag blir det förvirrande för hunden

Time-out, sparsamt använt, kan vara ett effektivt verktyg i träningen. Men kom ihåg: All slags bestraffning trycker bara undan beteenden, det kan inte forma beteende. Förstärkning är det som bygger upp beteenden. I all träning bör ditt mål vara att forma fram korrekta beteenden med god timing och effektiv användning av belöningar.” 

Så långt Susan Garrett. En annan som skrivit klokt om detta är Ken Ramirez i en av mina favoritböcker:  Animal training - Successful Animal Management through Positive Reinforcement. Läs den!

På min gamla jobb, där jag nu är tillbaka på ett gästspel, är frågan om time-out ständigt aktuell. Fast då handlar det om elever med Asperger på en resursskola.

Om du tycker att det är svårt att förhålla dig neutral när du time-outar en hund, gissa hur lätt det är när du blivit sparkad och biten av en människa...