Med omvänt lockande fintar man inte bort Doggie-Zen tränade hundar som Bella. Inte ens när instruktören frestar med kycklinghjärta! (Vad som händer när min hästtränare Anki startar sin MC ska vi inte berätta om här. Anki har dock kommit med några väldigt oklickerska förslag...)

Duktiga hundar ska ha bra betalt!

Bra lek är när man från sidan inte kan avgöra vem som har roligast!

Madde & Bella fyller planen med fart och glädje

Så var det ju det här med Släpp vid passivitet då...

 Som så klart ska belönas med ännu mera lek!

Pysse jobbar med apportering. När man har liten hund kan det vara bra att sitta ned eller ha hunden på ett bord, så man inte har så lång väg ned till hunden i början.

Men man måste ju upp i tävlimgsmässigposition till slut. Här har Ingrid och Pysse kommit så långt att Pysse bortser från miljösignalen "apportbocl" och väntar på kommandot.

Senare jobbade vi separat med Håll fast i galopp mot förare. Något som Pysse sades ha svårt för! Hmm, ingen som såg på förstod vad som var problemet...

På den tiden jag hade traditionella kurser på SBK var det vanligt att folk sa att hunden presterade bättre hemma än på kursen. Sedan jag började med klickerkurser är det vanligare att folk klagar på att det går bättre på kursen än hemma! Tål att funderas på, eller hur ;-)

Vi har flera duktiga minihundar på kursen - här Ofelia från Finland.

Ofelia jobbar på något som ska bli en diskrimineringsövning.

På signal "skruvmejsel" ska hon gripa rätt verktyg

Fast först gällde det att lära sig vänta på signalen också!

Pitbull-pinscher!

Hemma med ett sjukt barn fick jag äntligen tid att ladda upp bilderna från senaste träffen på årets TRÄNARkurs. (Fast med laptopen i knäet och den väldigt febriga tioåringen lindad runt resten av kroppen så var det svettigt!)

Tema för helg 3 var som vanligt Stimuluskontroll. Först fick eleverna flyt-testa sina hundars praktiska hemläxa för att kunna välja beteenden att lägga signal på. De fick sedan öva på att lägga på både muntliga och visuella signaler.

För hundarna är det en utmaning att nu VÄNTA på signal istället för att bjuda spontana beteenden. För förarna består utmaningen dels i att ha koll på sin timing så man inte oavsiktligt förstärker tjuvstart hos hunden, samt att inte ge omedvetna signaler (dubbelkommandon). Det underlättar att jobba i grupp med hökögonförsedda träningspartners!

Dana väntar på signal

Dana får en visuell signal av Kristiina

Dana sätter sig.

Precis som vi förvarnat om  underlättade det att  ha tränat hunden att hålla position i alla Grundfärdigheter...

Duktiga Dana!

Sickan klurar på om det inte finns något enklare sätt att få godis på?

Att vänta på ett speciellt ljud från Eva innan man får apportera borsten verkar ju himla omständligt!

Men det klarnar vart efter som!

Mia och Bosco jobbar helst i skuggan! Här lägger Mia verbal signal på Ställande under gång, och börjar i Gå-baklänges-mappen innan hon plockar

 in det vid vänster sida.

 Kerstin har lagt en väldigt visuell signal på Mirakels bugande! Mirakel är erfaren tävlingshund och van att vänta på signaker. Då kan det vara en större utmaning att få fram beteendet spontant igen, vilket också ingick i uppgiften. Men Mirakel och Kerstin klarade växlingarna mellan signal-pass och spontana pass galant!

Nova

För en unghund som inte varit med om att lära sig vänta på grönt ljus innan man sätter igång, kan det ta lite  längre tid för de första beteendena man lägger stimuluskontroll på.

Söndagen började jag med att kontrollera att Boogie fått sin frukost som hon skulle. Lördagsmiddagen fick hon nämligen serverad i bytta med locket kvar på. Kanske tänkte stallpersonalen att klickerhästar vill ha det lite klurigt?

Sedan passade jag på att rida i ridhuset när det var fri ridning innan kursen startade. I ridhuset fanns stora halvblod och små töltande islandshästar. Hej och hå, vilken spänd och speedad liten häst jag satt på! Jag kunde verkligen känna hur det vibrerade under ytan.  Alltså ett jättebra tillfälle att få jobba med det vi tränat på dagen innan. Mattes rygg och Boogies förlängda skritt. Andas, slappna av och åka med i stället för att spjärna emot. Jättenyttigt! Ändå blev jag lite ledsen för att hon reagerar just så här spänt…. Det berör mig på ett känslomässigt plan som kanske inte alltid är så produktivt…

Sedan startade söndagen med en sittning där alla, både hästägare och observatörer, i tur och ordning fick berätta vad vi lärt oss under gårdagen i vårt eget pass, vad vi blivit mest berörda av i någon annans pass, och vad vi vill jobba med idag.

Jag hade sedan mitt pass ganska tidigt, och nu var det inte någon särskilt spänd häst jag red in på. Trots publik och högtalare. Nej, hon var på värsta klickerhumör! Vi började fixa med vändningen, först i en stor box. Ellen bestämde sig raskt för att vi behövde shapa upp lyhördheten för skänkeln. I små steg, förstås. Jag fick ömsom flytta ett fram ben ett steg, och ömsom ett bakben ett steg. I sidled, för att det skulle bli en vändning så småningom.

Boogie blev jätteivrig och till slut hann jag inte ens tänka förrän hon flyttade. Ellen påpekar ständigt vikten av stimuluskontroll tidigt när man håller på med häst. Så när Boogie förekom mig, fick jag ge en annan, motsatt signal. Dvs flyttade hon framdel åt vänster bad jag om framdel höger eller bakdel vänster osv. Med snabb häst gäller att man är snabb och har många alternativa planer i huvudet samtidigt!  Boogie är verkligen snabb när man jobbar så här. Klick och godis gör henne högt motiverad! Mycket tok blir det, men jag blir på så gott humör när hon bjuder till, så det blir många skratt.

Vi blev inte klara med vändningen. Viktigare var att jag fick prova på hur jag bättre kan utnyttja när hon hamnar i det här produktiva klickerläget. Det som annars nästan blir jobbigt när man inte har en ordentligt  plan för hur man ska ta hand om det!

Ellen hävdar att skratt och glad människa är väldigt förstärkande för hästen.  Något man verkligen ska försöka använda sig av medvetet! Vi laborerade lite med det också. Hur jag kan berömma medan hon fortsätter jobba, t ex i galoppen. Jag fegar med det eftersom hon stannar då….. Bättre att lära henne ”belöningshantering” än att låta bli att berömma!  (Känns det igen från hundvärlden?)

Vi lekte med hur jag kan få upp hennes aktivitetsnivå genom att använda glad, busig röst. (Va’ har du kossan då? Va é  busen? Nu tar vi’n!) Ett genomgående tema för många denna helg var att våga släppa loss, leka, skratta, busa med hästen.

"Allvorlig är ikke kul! Ha kul för faen! "

Som det tydligen heter på ”Svorsk”!

Ellen själv är ett fantastiskt föredöme med sin aldrig sinande entusiasm! Hästarna faller för henne direkt och traskar med som små hundar. Rak, tydlig, energisk och glad verkar vara ett framgångsrecept när man vill nå fram till en häst!

Boogie fick avsluta sitt sista pass med massor av kli, beröm  och en slurk ur Ellens cola-flaska. Hon kan tydligen halsa ur flaska, min häst! Boogie hade sedan ingen lust att lämna ridhuset över huvud taget.

Vilket föranledde en "hjälpsam herre" ur stallpersonalen att köra ett kvastskaft i baken på henne. En tydlig påminnelse om vilken liten exklusiv hästträningsbubbla vi befann oss i därinne...

Jag kom till mitt pass med en plan (vi var strängt tillsagda att ha en sådan) att jobba med shaping av ”vända på stället”. En manöver i Trail där bommar ligger i en liten fyrkant och man ska vända hästen runt, alltifrån ett kvarts till flera varv, utan att nudda bommarna förstås. Boogie har en tendens att vara spänd och tappa ut bakdelen när hon ska vända innanför bommarna. Eller så är det jag som har den tendensen, det är nog lika troligt….

Så planen var att kunna få henne att vara mjuk, smidig och följsam.

Men det visade sig vara jag som behövde träna på mjukhet och följsamhet...

En stor poäng med helgen för oss var att få åka iväg, stå i gäststall, komma in på ny arena med publik och högtalare, dvs. uppleva  alla dessa tävlingsliknande triggers. Men i ett så totalt positivt sammanhang som bara en klickerträningshelg kan vara!

Boogie svarade mycket riktigt på dessa triggers med klart förhöjd stressnivå. Precis som på tävling har man plötsligt mycket mer aktivitet och framåtbjudning än hemma. Samtidigt som man inte alls har lika mycket kontakt och fokus. Så direkt jag red in, noterade Ellen hur jag spänner och spjärnar emot i min kropp. En rätt naturlig reaktion när det känns som det kan bära iväg lite hur som helst. Men denna spända människokropp på ryggen gör knappast ens häst mer avspänd och tillfreds med situationen! Så jag fick börja med att jobba med min sits och rygg, slappna av och följa med i hästens rörelser i ställer för att hålla igen. Låta sittbenen följa Boogies bakbensrörelser. När man har hittat och följt med en stund, DÅ kan man börja använda sina rörelser för att påverka hästens. När man kommit i fas med hästens rörelser kan man börja ändra sin takt lite grann, uppåt eller nedåt beroende på önskemål och behov, och så påverka hästens rytm. Inga nyheter, så här har vi jobbat med både Anki och Manuela. Men det var väldigt nyttigt att få påpekat hur spänd jag var i ryggen i det här sammanhanget. Det var jag inte medveten om, mitt fokus låg ju på helt andra (prestationsinriktade) saker!

När jag kommit i fas med hästen fick jag jobba med att sträcka Boogies skritt. Ellen tyckte att hon var kort i steget, speciellt höger bak. Att kunna sträcka ut ordentligt i skritt är oerhört viktigt för ryggmuskulaturen menade Ellen. Så vi skulle sträcka så långt att hon nästan gick upp i trav, och hitta läget precis innan. Vi tittade sedan på galoppfattningar, som ju var vårt bekymmer sist vi sågs. Ellen var imponerad med utvecklingen, medan jag tyckte dagens fattningar var springiga. Men helt klart otroligt mycket bättre än förra året, men hon kan ju ännu bättre numera! När hon inte är spänd, vill säga. Det här var ganska likt tävling.

Så avslutade vi första dagens pass med neckreining. Ellen har i sitt varierade hästtränarliv även utbildat westernhästar i Texas. Hon ville få Boogie mer känslig för tygeltryck mot halsen, s vi mixtrade en del med det. Jag kände mig lite ovan, i vår ridning hemma ligger numera väldigt litet fokus på hand/tygel i styrningen. Vi har fått lära oss att en vändning börjar bakifrån, och styrs mest av säte, kroppsriktning och skänkel. Handen kommer sist och ska väl mest följa kroppsriktningen. Boogie kan neckreining också, så det var inte så svårt att plocka fram igen (med några klick förstås). Men det kändes som hon blev lite mer framtung i vändningarna när fokus låg på halsen. Vi vill ju ha bakhjulsdrift!

Ett kul och positivt pass i manegen blev det hur som helst för Boogie. Det var väldigt roligt för mig att få mycket beröm för Boogies utveckling också!

Lite från helgens övningar

Ellen pratar kroppspråk med ungt sto som ska lära sig arbete med långa tyglar

Den här  högutbildade nyinvandrade portugisiska killen har inte lust att bli riden längre. Alltså får han precis som en unghäst börja med Ellens pall-lekar. Leken går ut på att värdeladda uppsittningspallen till en trygg och lustfylld plats genom prat, gos och godis. Hästen ska verkligen vilja komma och ställa sig vid pallen så fort som möjligt. (I princip samma upplägg som grundövningar i burleken) Att få gå och ställa sig vid pallen för att bli hängd och klängd på ska vara något hästen strävar efter. Något man kan använda som belöning för något annat bra som hästen gör. Uppsittning och så småningon ridning blir en naturlig och odramatisk fortsättning på leken. Något som hästen kommer att längta efter.

Just denna häst "visste" att pall betyder uppsittning. Något som sedan lett till mindre trevliga upplevelser för hans del. Nya ryttare på ryggen som inte förstått sig på alla hans fintrimmade "knappar" och ovetandes tryckt på alla samtidigt och förvirrat honom.

Alltså var han väldigt ovillig att frivilligt försätta sig i det läget igen. Men frivillighet är förutsättningen för leken, så det är bara att vänta och gradvis shapa! Något förvånad tog han emot pellets ur hand. Märkligt land detta, där de inte vet hur man rider men har förstått att hästar gillar mat!

Ska skriva mer om underbara Ellen Ofstad senare, när jag botats från den sömnsjuka som tycks ha drabbat mig efter helgen.

Just nu är jag helt och hållet på samma våglängd som vår interna stresskonsult Johnnie Walker...

Först i stallet och nu hemma. Ska bara vara borta lördag-söndag men när hästen ska med blir det mycket prylar.

Vid kvällens lastträning tog det 45 sek och sedan var hela hästen inne. Lagom snabbt, så matte hinner placera sig på rätt ställe.

Det duger till i morgon!  Senare blir det träning tills hon går in själv igen, med mig kvar utanför.

Mot Johannesberg!

Den frågan dök rätt naturligt upp i huvudet så här efter KlickerTRÄNARhelg 2 (med tema 80% -regeln), när dagens uppletandeträning havererade.

Det ösregnade, det utvalda fältet hade knähögt, tätt, blött gräs och de enda tillgängliga föremålen (tennisbollar) sjönk som stenar i det gröna havet. Tydligen för höga kriterier för de annars så vittringssäkra lagotto-tottarna. De hittade ingenting, förutom den boll som hade snören, och därför troligen inte sjunkit hela vägen mot botten.

Katastrof i loggen alltså, om kriteriet var ”spring rakt ut och hitta föremål”.

Men ganska fin logg när kriteriet ändrades till ”spring rakt ut och leta intensivt, jobba tillbaka inåt mot matte.” Vilket matte raskt bestämde sig för att förstärka.

Kanske till och med väldigt bra träning om man betänker de envisa små rackarnas vanliga benägenhet att hänga kvar därute tills de hittat? (Bra egenskap iofs, förutom när man kallat in hunden för att få skicka om i nytt område).

Dessutom riktigt lyckad träning på vänta på sin tur/frisignal för båda parter. Tosca pålitliga 100 %, medan Stella slant lite på foten och hamnade på 90 %.

Rätt intressant fenomen hur uppbundna lagottofröknar låter illa vid uppletandeträning, medan lösa, men stationsparkerade lagotti är knäpptysta. Ett typiskt exempel på hur man behöver släppa kontroll för att få kontroll. Synd bara att det tog några år för matte att komma på det…

Till nästa gång är det förstås viktigt att planera så att uppletandet även inkluderar hitta och apportera. I övrigt ska matte tänka på att Wranglerjeansen gör sig prima på hästryggen men inte i regnvått gräs.

Holkar var det, Tina!