Helt seriöst, jag HAR tränat idag!

När man ska handbeta sin häst är det praktiskt och bekvämt att ha två fungerande signaler för när betandet ska börja och sluta så man slipper hala och dra i hästen.
Jag har VARSÅGOD för start. Säger alltså det ordet innan hon får dyka ned. Börjar gärna inomhus med lite
gotta i bytta på golvet. Håll i grimman, lägg ett par bitar i byttan , säg VARSÅGOD och släpp hästen. Upprepa 5-10 repetitioner och ta sedan paus. Det kan krävas ganska många pass. Det är bra om du har bra drag mot byttan i de första passen. Det du strävar efter är att så småningom säga ordet när hästen avspänt väntar utan att streta mot byttan. Lägg en bra grund inomhus så blir det lättare att komma ihåg ute sedan.

"UPP" har jag fångat. Dvs passat på att klicka när hästen lyfter huvudet spontant. Börja gärna även detta inomhus med bytta och några godbitar. Gärna när VARSÅGOD kommit en bit på väg. När hästen lyfter huvudet KLICK och bra belöningskvalitet. Bra att grunda med högt värde för detta beteende!
Det går utmärkt att fånga även vid betning med lite tålamod och hög belöningskvalitet. När en häst betar lyfter den på huvudet med jämna mellanrum för att leta upp en bättre tuva. KLICK och tryck in bästa snasket direkt i munnen. Även om hästen är på väg till nästa gräsfläck. Om du inte hittat en sådan där riktigt toppbelöning kan du ha en näve gott gräs redo i stället. Belöna med det som just nu har högst värde för hästen.
Upprepa med tålamod. När du märker att din häst börjar lyfta huvudet oftare och med en förväntansfull snegling kan du börja lägga till signalen UPP precis innan du med säkerhet tror den ska lyfta huvudet. Lättast att förutsäga med några pellets i en byta. Tar du dig tid att studera din häst när den betar kommer du även att lära dig när den är på väg att byta tuva!

Personligen tycker jag det är väldigt smidigt att handbeta en häst som kan dessa två signaler. När det nya gräset kommer kan man få lägga lite extra krut på att fräscha upp signaler igen med extra hög belöningskvalitet. Jag var lite stolt över Boogie idag som lyssnade så fint på UPP trots det nya, saftiga och ack så sena gräset. Numera belönar jag ofta UPP med att flytta till en ny frodigare fläck och säga VARSÅGOD.

Har haft en riktigt rolig uppsutten lektion för Carolina idag!

Vi jobbade med Boogie's ryggning i hinder. Jag har hela Boogie's tid hos mig slitit med det momentet. Både med traditionella metoder och med klickerträning. Det senaste året bara med klicker, men det blir aldrig så där bra som jag vill ha det. Det känns att det finns stress i momentet som lätt blir forcerat och svajjigt. Svårast är det att backa in i en öppning. Det går ofta lättare att få rida in i hindret och sedan backa ut ur det.

Men Carolina är skicklig, hon!

Först rättade hon till lite saker i min sits. Måste sitta rakt om jag vill rida rakt. Så klart...

Säger som min mamma härom året: "Men Maria, har du FORTFARANDE inte lärt dig rida?!"

Vi hade två bommar utlagda som en shute och labbade lite med hur jag ska sitta och hur jag ska titta.

Så klickade vi en hel del för att hon bara stod stilla i hindret. Nog så svårt, här ligger ju bommar som det ska göras något med. Därefter att hon behöll position trots att jag tittade nedåt, bakåt efter bommen. Att hon alltså skulle ignorera vikthjälpen, förändringen i sitsen som uppstår då. För att underlätta fick jag tänka på hur jag rörde mig så jag inte flyttade höftpariet samtidigt, utan nästan sköt fram det när huvudet gick bakåt.

Sedan provade vi att be om ett steg bakåt och klicka för halt. Det ledde inte till någon egentlig förbättring, det var fortfarande lite hetsigt och snabbt. Då la Carolina till att jag skulle be om ett steg bak och sedan ett steg fram, och klicka för fram. Nu tyckte Boogie vi var lite krångliga och ville lämna hindret och erbjuda sidepass, spinn och annat skojsigt i stället.

Dags att komma ihåg det här med paus också! Tur att hon påminde oss. Så nu blev vi bättre på att köra några få repetitioner och sedan låta henne skritta eller trava en runda för att gå tillbaka.  Första vändorna föreslog hon andra alternativ till att gå tillbaka, så helt positiv var inte upplevelsen för henne, trots klick och belöning...

Förstår verkligen hur Peggy Hogan m fl betonar värdet av att ha hästen lös när man tränar så den kan välja om den vill vara med eller inte! Det är inte alls säkert att träningen är 100 % positiv bara för att du står med klicker och godis i högsta hugg. Den enda som kan tala om hur det ligger till är hästen själv! Men hur ska den kunna tala om det om den inte kan röra sig?

Nu var ju inte Boogie direkt lös med mig på ryggen, men hon fick ändå ganska fritt spelrum att gå iväg och komma tillbaka. Vartefter som jag blev bättre på att korta ned passen och ta paus innan hon gjorde det, så blev hon också mer angelägen om att få gå tillbaka till hindret och köra en omgång till.

Nu började det även hända saker med ryggningen. Med förväntan på rörelse framåt så blev ryggningstegen mjukare och lättare. Mer formbara så man hinner med att styra och guida.

Så med lite justering av mattes sits och en hel del justering av kriterierna så kom vi en lång bit på väg och fick en bra grund att bygga vidare på.

Blir nog lite ryggningshinder på lördag   

Så hade vi lite intressanta diskussioner om hästar och stress-signaler, eller lugnande signaler. Ibland känns det som hästen är ett av våra äldsta husdjur, men vad vet vi egentligen om dem och deras kommunikationssystem?

De är så omgärdade av myter och vedertagna "sanningar" att man till slut inte ens ser vad man ser...

Som alltid när jag tävlat funderar jag mycket på hur bra det blev för Boogie. Hon har ju inte bett om att få tävla. Hon har dessutom haft stresspåslag i tävlingsmiljön. Om hon fick välja skulle hon väl stanna hemma, tugga grönt och hänga med kompisar. Så det är ju mitt ansvar att tävlingsupplevelsen blir så positiv som det bara går. Inte bara för att resultaten då blir bättre, utan för att det ska vara trevligt även för Boogie.

När jag tittar på filmerna från igår är jag inte nöjd med hur mycket hon tuggar på bettet. För som jag känner min häst är det INTE för att hon då är nöjd och tillfreds. Men jag tycker om att se den långa lite utdragna mulen vid grinden, för det betyder att där finns en klickersk belöningsförväntan.

Mest av allt är jag nöjd med att hon på söndagkväll efter att ha blivit utsläppt i Active igen, efter en halvtimme dök upp vid ingången till groomingen igen och ville tillbaka in till mig för att mysa medan jag sorterade prylar. Hon hade tydligen inte fått nog av människoumgänge trots en tolvtimmarsdag i människans tjänst. Kan ju inte ha varit för illa då!

Det händer ju inte så ofta nu för tiden eftersom konkurrensen om utrymmet minst sagt hårdnat under vintern.

Men i kväll uppstod en lucka för mig och ett par av tjejerna från Wiggebys AR-sektion att markarbeta vår hästar, var och en på sitt vis.

Frid och harmoni i ridhuset ger glad och arbetsvillig häst! Jag långtyglade och fick mitt bästa pass med Boogie på mycket länge. Hon var pigg men balanserad och ställde upp på allt. Eftersom hon var så pass pigg var det guldläge att jobba med durationer i trav. Så roligt att ingen av oss ville sluta! Vi höll på tills det bara var vi kvar.

Därför passade jag också på att låta henne skritta av sig själv medan jag mockade upp allt gödsel som ingen av oss  varit med och producerat.

Eftersom det naturligtvis är en självklarhet för alla på Wiggeby att plocka upp efter sin egen häst så är det verkligen ett mysterium med alla dessa högar som ligger i ridhuset när man kommer in vid 20-tiden.

Något slags lokalt naturfenomen?   

Det var stört omöjligt att få någon bättre bild på Boogie, eftersom varje gång jag kom närmare så hände det här:

Jag blev dessutom alldeles sandig i ansiktet av alla pussar jag fick!

Det fick mig att tänka på ett kul citat på nätet som jag läste här om dagen. En dam hade fått rådet att bygga en mindre hage till sin nya häst, för att den skulle bli lättare att fånga. Hennes svar var:

"Jag är klickertränare. Jag fångar inte hästar. De kommer till mig!"

När vi kom in i groomingen igen och jag småpratade med mina stallkompisar somnade Boogie lutad mot min arm. Det tog visst på krafterna att vara så fokuserad och arbetssugen så länge!

Avd. Vill också ha!

Avd. Tänka till...

Idag var det uppsutten nypremiär i rehabprogrammet efter vrickningen. 40 minuters skritt var den tilldelade ransonen. Egentligen kunde jag suttit upp redan för några dagar sedan, men eftersom jag numera är så taggad på de långa tyglarna, så väljer jag alltid dem när jag ser att jag kan ha ridhuset för mig själv. Med all snö som fallit under natten så var ridhuset populärt idag, så då passade det med uppsuttet. Vi samsades fint med Hottis på longerlina, fina duktiga dressyrfjordingen Eikar och lite blandade snöras från taket. Boogie blev lite laddad när jag satt upp, vilket yttrade sig i någon grimas mot Eikar och lite svanssvischande och tramp på stället. "Nu kommer alla känslorna på en och samma gång" typ. När hon blir så där laddad brukar det vara bäst att få trava igång och blåsa ut lite ånga, men den valmöjligheten har vi ju inte just nu. Vi fick pyssla med allt man kan hitta på i skritt i stället, och det är en del om man tänker efter. Dvs allt vi gör i de långa tyglarna, plus lite till. Ska passa på att använda den här skrittperioden att förstärka att hon samlar sig för skänkeln och blir lååångsammare. Ebba har gjort grundjobbet där, jag bara glassar in, snor konceptet och hottar upp det med belöning :) Så jobbar vi! Kul att vara i sadeln igen, även om det förstås känns väldigt segt att vara i en rehabperiod igen. Man får jobba en hel del med sitt eget mentala fokus. Flytta det från specifika tävlingsdatum till allmän nyfikenhet på vad man kan utveckla för framtiden. Det går lite upp och ned, kan jag säga...

Boogie och jag leker vidare med "snörena" på lediga stunder. Nästa vecka kommer Carolina och kollar upp oss, så det gäller ju att fila på formen!

Jag har kommit en bit på väg med startsignal för skritten. Jag tycker fortfarande att Whoa! och Waaalk blir för lika, i alla fall ur min mun, så till slut valde jag Skritta!

Ibland startar hon före signal, jag har hittills släppt igenom det eftersom framåtbjudning varit lite si så där i allmänhet.

På eget bevåg har jag lagt till övergångar till trav, helt enkelt för att det har gjort henne lite mer framåt i största allmänhet och jag får bättre spontan bjudning i skritten.

Vi har provat lite "öppnor" där Boogie får sätta in yttre bakben ordentligt under sig. Igår märktes tydligt att hon började förstå vad jag klickade för. Vi får se vad Carolina säger, jag misstänker att jag, precis som i ridningen, kanske får för mycket tvärning? Hur som helst, hästen bjöd till ordenligt i går i alla fall!

När jag tyckte vi var klara, och skulle byta tillbaka till grimman, så tog Boogie en snabb titt på den, snodde runt 180 grader och gav sig ut på fyrkantsspåret igen. Snabb som bara en kossehäst kan vara i en vändning! Vi stod alldeles vid den helt öppna ridhusporten, med grönt gräs utanför, och grimman betyder ju paus/vila, så jag tycker valet och budskapet var tydligt! Hon ville göra mera "snörjobb"!

I stället fick hon och jag en liten lektion i visning av häst av Ebba, eftersom jag leker med tanken att visa henne i Halter också på nästa tävling. Om hon känns cool och tillfreds med tävlingsmiljön igen. Anki hade lite roligt åt mina farhågor. Andra visar bara sina hästar i halter men vågar inte ge sig på ridklasserna, jag tycker det är tvärtom! Om hon blir stressad har jag mycket lättare att få kontakt med henne "uppifrån". Men nu ska vi öva lite square-up och sånt, för att hålla möjligheterna öppna. Har ju alltid visat mina bruks- och lydnadshundar på utställning, eftersom jag tycker att man kan vara både snygg och funktionell samtidigt. Nu kan Boogie gå i Performance-klass vilket kan jämföras med Bruksklass på hundutställning, så då känns det logiskt att visa även henne. För att vara en liten kossehäst tycker jag, helt opartiskt så klart, att hon faktiskt är ganska fin.

Eller var... Dottern har kapat den tjocka kossehästmanen till All around Performance längd. Dvs 4 fingrars bredd. Med resultatet att den står upp som på en fjording. Till tävling ska den bandas och plattas ned med hood. Jag har med en dåres envishet vägrat i tre år och sagt att man gör inte om ett sjuttiotalshus till en sekelskiftsvilla, lika lite som man stylar om en kossehäst. Men Boogies orörda man växer inte på längden, utan stannar kvar i ett odefinierat mellanläge, så till slut gav jag med mig. Blir hon friskförklarad får du klippa! Där är vi nu!

För övrigt hade jag möjlighet att titta på en stund när Boogie tränade med Anki härom dagen. Hade tyvärr ingen filmkamera med, men det var stundtals helt otroligt att titta på. Var den här hästen verkligen skadad förra året? Med Anki på, som sitter rätt, och gör rätt ,i rätt ögonblick, så ser hon helt fantastisk ut. Lång tygel, avspänd överlinje, korts och tvärs över bommar utan att ändra takt, total kontroll över övergångar till annan gångart och över varje hovplacering. Det var spännande och samtidigt lite skrämmande, att få se vad hon faktisk kan, min lilla pärla. Så där så jag faktiskt knappt har lust att ens sätta mig på henne igen, och klanta till det...

Men vi har clinic med Anki hela helgen, så det är bara att bita ihop och göra sitt bästa!

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Som vanligt när man ska lära sig något, är det ungdomarna man ska studera. Halter klass i USA:

Idag tog Ebba ridtur nr 2 på Hottentotten. Boogie höll ett vakande öga (öra?) på förloppet.

Viktiga GF (grundfärdigheter) för häst som syns i klippet:

• Starta
• stanna
• ta emot godis från ryttare

Viktiga GF som inte fastnade på film:

• Stå stilla vid uppsittning
• Stå stilla vid avsittning

Det är snart dags för årets upplaga av ADVENTuredog, Hundutbildningsgruppens årligen återkommande konferens.  Hundutbilningsgruppens målsättning med adventskonferenserna är att "sprida kunskap om hunden som biologisk varelse". Varje år brukar ha ett särskilt tema och föreläsarna är en blandning av forskare, hundtränare och yrkesverksamma som får belysa temat ur både praktiska och teoretiska perspektiv.

Årets tema är Hunden i TV ur olika vinklar. Program och föreläsare kan ni se här.

Tidigare års föreläsare är inbjudna till en paneldebatt om hur hundprogrammen påverkar hundsverige, och där medverkar även undertecknad. (Ska undvika att sitta bredvid Jeppe Stridh denna gång. Han nöp mig så hårt i armen sist...)

Som mental förberedelse inför detta tar jag gärna emot synpunkter och reflektioner från er andra som är aktiva som instruktörer och utbildare i hundsammanhang. Hur har denna uppsjö av nya hundprogram påverkat er och era kunder/klienter? Skriv en kommentar eller maila till maria@canis.se