Med omvänt lockande fintar man inte bort Doggie-Zen tränade hundar som Bella. Inte ens när instruktören frestar med kycklinghjärta! (Vad som händer när min hästtränare Anki startar sin MC ska vi inte berätta om här. Anki har dock kommit med några väldigt oklickerska förslag...)

Duktiga hundar ska ha bra betalt!

Bra lek är när man från sidan inte kan avgöra vem som har roligast!

Madde & Bella fyller planen med fart och glädje

Så var det ju det här med Släpp vid passivitet då...

 Som så klart ska belönas med ännu mera lek!

Pysse jobbar med apportering. När man har liten hund kan det vara bra att sitta ned eller ha hunden på ett bord, så man inte har så lång väg ned till hunden i början.

Men man måste ju upp i tävlimgsmässigposition till slut. Här har Ingrid och Pysse kommit så långt att Pysse bortser från miljösignalen "apportbocl" och väntar på kommandot.

Senare jobbade vi separat med Håll fast i galopp mot förare. Något som Pysse sades ha svårt för! Hmm, ingen som såg på förstod vad som var problemet...

På den tiden jag hade traditionella kurser på SBK var det vanligt att folk sa att hunden presterade bättre hemma än på kursen. Sedan jag började med klickerkurser är det vanligare att folk klagar på att det går bättre på kursen än hemma! Tål att funderas på, eller hur ;-)

Vi har flera duktiga minihundar på kursen - här Ofelia från Finland.

Ofelia jobbar på något som ska bli en diskrimineringsövning.

På signal "skruvmejsel" ska hon gripa rätt verktyg

Fast först gällde det att lära sig vänta på signalen också!

Pitbull-pinscher!

Hemma med ett sjukt barn fick jag äntligen tid att ladda upp bilderna från senaste träffen på årets TRÄNARkurs. (Fast med laptopen i knäet och den väldigt febriga tioåringen lindad runt resten av kroppen så var det svettigt!)

Tema för helg 3 var som vanligt Stimuluskontroll. Först fick eleverna flyt-testa sina hundars praktiska hemläxa för att kunna välja beteenden att lägga signal på. De fick sedan öva på att lägga på både muntliga och visuella signaler.

För hundarna är det en utmaning att nu VÄNTA på signal istället för att bjuda spontana beteenden. För förarna består utmaningen dels i att ha koll på sin timing så man inte oavsiktligt förstärker tjuvstart hos hunden, samt att inte ge omedvetna signaler (dubbelkommandon). Det underlättar att jobba i grupp med hökögonförsedda träningspartners!

Dana väntar på signal

Dana får en visuell signal av Kristiina

Dana sätter sig.

Precis som vi förvarnat om  underlättade det att  ha tränat hunden att hålla position i alla Grundfärdigheter...

Duktiga Dana!

Sickan klurar på om det inte finns något enklare sätt att få godis på?

Att vänta på ett speciellt ljud från Eva innan man får apportera borsten verkar ju himla omständligt!

Men det klarnar vart efter som!

Mia och Bosco jobbar helst i skuggan! Här lägger Mia verbal signal på Ställande under gång, och börjar i Gå-baklänges-mappen innan hon plockar

 in det vid vänster sida.

 Kerstin har lagt en väldigt visuell signal på Mirakels bugande! Mirakel är erfaren tävlingshund och van att vänta på signaker. Då kan det vara en större utmaning att få fram beteendet spontant igen, vilket också ingick i uppgiften. Men Mirakel och Kerstin klarade växlingarna mellan signal-pass och spontana pass galant!

Nova

För en unghund som inte varit med om att lära sig vänta på grönt ljus innan man sätter igång, kan det ta lite  längre tid för de första beteendena man lägger stimuluskontroll på.

Söndagen började jag med att kontrollera att Boogie fått sin frukost som hon skulle. Lördagsmiddagen fick hon nämligen serverad i bytta med locket kvar på. Kanske tänkte stallpersonalen att klickerhästar vill ha det lite klurigt?

Sedan passade jag på att rida i ridhuset när det var fri ridning innan kursen startade. I ridhuset fanns stora halvblod och små töltande islandshästar. Hej och hå, vilken spänd och speedad liten häst jag satt på! Jag kunde verkligen känna hur det vibrerade under ytan.  Alltså ett jättebra tillfälle att få jobba med det vi tränat på dagen innan. Mattes rygg och Boogies förlängda skritt. Andas, slappna av och åka med i stället för att spjärna emot. Jättenyttigt! Ändå blev jag lite ledsen för att hon reagerar just så här spänt…. Det berör mig på ett känslomässigt plan som kanske inte alltid är så produktivt…

  

Sedan startade söndagen med en sittning där alla, både hästägare och observatörer, i tur och ordning fick berätta vad vi lärt oss under gårdagen i vårt eget pass, vad vi blivit mest berörda av i någon annans pass, och vad vi vill jobba med idag.

 

Jag hade sedan mitt pass ganska tidigt, och nu var det inte någon särskilt spänd häst jag red in på. Trots publik och högtalare. Nej, hon var på värsta klickerhumör! Vi började fixa med vändningen, först i en stor box. Ellen bestämde sig raskt för att vi behövde shapa upp lyhördheten för skänkeln. I små steg, förstås. Jag fick ömsom flytta ett fram ben ett steg, och ömsom ett bakben ett steg. I sidled, för att det skulle bli en vändning så småningom.

Boogie blev jätteivrig och till slut hann jag inte ens tänka förrän hon flyttade. Ellen påpekar ständigt vikten av stimuluskontroll tidigt när man håller på med häst. Så när Boogie förekom mig, fick jag ge en annan, motsatt signal. Dvs flyttade hon framdel åt vänster bad jag om framdel höger eller bakdel vänster osv. Med snabb häst gäller att man är snabb och har många alternativa planer i huvudet samtidigt!  Boogie är verkligen snabb när man jobbar så här. Klick och godis gör henne högt motiverad! Mycket tok blir det, men jag blir på så gott humör när hon bjuder till, så det blir många skratt.

Vi blev inte klara med vändningen. Viktigare var att jag fick prova på hur jag bättre kan utnyttja när hon hamnar i det här produktiva klickerläget. Det som annars nästan blir jobbigt när man inte har en ordentligt  plan för hur man ska ta hand om det!

 

Ellen hävdar att skratt och glad människa är väldigt förstärkande för hästen.  Något man verkligen ska försöka använda sig av medvetet! Vi laborerade lite med det också. Hur jag kan berömma medan hon fortsätter jobba, t ex i galoppen. Jag fegar med det eftersom hon stannar då….. Bättre att lära henne ”belöningshantering” än att låta bli att berömma!  (Känns det igen från hundvärlden?)

Vi lekte med hur jag kan få upp hennes aktivitetsnivå genom att använda glad, busig röst. (Va’ har du kossan då? Va é  busen? Nu tar vi’n!) Ett genomgående tema för många denna helg var att våga släppa loss, leka, skratta, busa med hästen.

"Allvorlig är ikke kul! Ha kul för faen! "

Som det tydligen heter på ”Svorsk”!

Ellen själv är ett fantastiskt föredöme med sin aldrig sinande entusiasm! Hästarna faller för henne direkt och traskar med som små hundar. Rak, tydlig, energisk och glad verkar vara ett framgångsrecept när man vill nå fram till en häst!

 

Boogie fick avsluta sitt sista pass med massor av kli, beröm  och en slurk ur Ellens cola-flaska. Hon kan tydligen halsa ur flaska, min häst! Boogie hade sedan ingen lust att lämna ridhuset över huvud taget.

Vilket föranledde en "hjälpsam herre" ur stallpersonalen att köra ett kvastskaft i baken på henne. En tydlig påminnelse om vilken liten exklusiv hästträningsbubbla vi befann oss i därinne...

 

Jag kom till mitt pass med en plan (vi var strängt tillsagda att ha en sådan) att jobba med shaping av ”vända på stället”. En manöver i Trail där bommar ligger i en liten fyrkant och man ska vända hästen runt, alltifrån ett kvarts till flera varv, utan att nudda bommarna förstås. Boogie har en tendens att vara spänd och tappa ut bakdelen när hon ska vända innanför bommarna. Eller så är det jag som har den tendensen, det är nog lika troligt….

Så planen var att kunna få henne att vara mjuk, smidig och följsam.

Men det visade sig vara jag som behövde träna på mjukhet och följsamhet...

 

En stor poäng med helgen för oss var att få åka iväg, stå i gäststall, komma in på ny arena med publik och högtalare, dvs. uppleva  alla dessa tävlingsliknande triggers. Men i ett så totalt positivt sammanhang som bara en klickerträningshelg kan vara!

Boogie svarade mycket riktigt på dessa triggers med klart förhöjd stressnivå. Precis som på tävling har man plötsligt mycket mer aktivitet och framåtbjudning än hemma. Samtidigt som man inte alls har lika mycket kontakt och fokus. Så direkt jag red in, noterade Ellen hur jag spänner och spjärnar emot i min kropp. En rätt naturlig reaktion när det känns som det kan bära iväg lite hur som helst. Men denna spända människokropp på ryggen gör knappast ens häst mer avspänd och tillfreds med situationen! Så jag fick börja med att jobba med min sits och rygg, slappna av och följa med i hästens rörelser i ställer för att hålla igen. Låta sittbenen följa Boogies bakbensrörelser. När man har hittat och följt med en stund, DÅ kan man börja använda sina rörelser för att påverka hästens. När man kommit i fas med hästens rörelser kan man börja ändra sin takt lite grann, uppåt eller nedåt beroende på önskemål och behov, och så påverka hästens rytm. Inga nyheter, så här har vi jobbat med både Anki och Manuela. Men det var väldigt nyttigt att få påpekat hur spänd jag var i ryggen i det här sammanhanget. Det var jag inte medveten om, mitt fokus låg ju på helt andra (prestationsinriktade) saker!

 

När jag kommit i fas med hästen fick jag jobba med att sträcka Boogies skritt. Ellen tyckte att hon var kort i steget, speciellt höger bak. Att kunna sträcka ut ordentligt i skritt är oerhört viktigt för ryggmuskulaturen menade Ellen. Så vi skulle sträcka så långt att hon nästan gick upp i trav, och hitta läget precis innan. Vi tittade sedan på galoppfattningar, som ju var vårt bekymmer sist vi sågs. Ellen var imponerad med utvecklingen, medan jag tyckte dagens fattningar var springiga. Men helt klart otroligt mycket bättre än förra året, men hon kan ju ännu bättre numera! När hon inte är spänd, vill säga. Det här var ganska likt tävling.

Så avslutade vi första dagens pass med neckreining. Ellen har i sitt varierade hästtränarliv även utbildat westernhästar i Texas. Hon ville få Boogie mer känslig för tygeltryck mot halsen, s vi mixtrade en del med det. Jag kände mig lite ovan, i vår ridning hemma ligger numera väldigt litet fokus på hand/tygel i styrningen. Vi har fått lära oss att en vändning börjar bakifrån, och styrs mest av säte, kroppsriktning och skänkel. Handen kommer sist och ska väl mest följa kroppsriktningen. Boogie kan neckreining också, så det var inte så svårt att plocka fram igen (med några klick förstås). Men det kändes som hon blev lite mer framtung i vändningarna när fokus låg på halsen. Vi vill ju ha bakhjulsdrift!

 

Ett kul och positivt pass i manegen blev det hur som helst för Boogie. Det var väldigt roligt för mig att få mycket beröm för Boogies utveckling också!

 

Lite från helgens övningar

Ellen pratar kroppspråk med ungt sto som ska lära sig arbete med långa tyglar

Den här  högutbildade nyinvandrade portugisiska killen har inte lust att bli riden längre. Alltså får han precis som en unghäst börja med Ellens pall-lekar. Leken går ut på att värdeladda uppsittningspallen till en trygg och lustfylld plats genom prat, gos och godis. Hästen ska verkligen vilja komma och ställa sig vid pallen så fort som möjligt. (I princip samma upplägg som grundövningar i burleken) Att få gå och ställa sig vid pallen för att bli hängd och klängd på ska vara något hästen strävar efter. Något man kan använda som belöning för något annat bra som hästen gör. Uppsittning och så småningon ridning blir en naturlig och odramatisk fortsättning på leken. Något som hästen kommer att längta efter.

Just denna häst "visste" att pall betyder uppsittning. Något som sedan lett till mindre trevliga upplevelser för hans del. Nya ryttare på ryggen som inte förstått sig på alla hans fintrimmade "knappar" och ovetandes tryckt på alla samtidigt och förvirrat honom.

Alltså var han väldigt ovillig att frivilligt försätta sig i det läget igen. Men frivillighet är förutsättningen för leken, så det är bara att vänta och gradvis shapa! Något förvånad tog han emot pellets ur hand. Märkligt land detta, där de inte vet hur man rider men har förstått att hästar gillar mat!

Ska skriva mer om underbara Ellen Ofstad senare, när jag botats från den sömnsjuka som tycks ha drabbat mig efter helgen.

Just nu är jag helt och hållet på samma våglängd som vår interna stresskonsult Johnnie Walker...

Först i stallet och nu hemma. Ska bara vara borta lördag-söndag men när hästen ska med blir det mycket prylar.

Vid kvällens lastträning tog det 45 sek och sedan var hela hästen inne. Lagom snabbt, så matte hinner placera sig på rätt ställe.

Det duger till i morgon!  Senare blir det träning tills hon går in själv igen, med mig kvar utanför.

Mot Johannesberg!

  

Den frågan dök rätt naturligt upp i huvudet så här efter KlickerTRÄNARhelg 2 (med tema 80% -regeln), när dagens uppletandeträning havererade.

Det ösregnade, det utvalda fältet hade knähögt, tätt, blött gräs och de enda tillgängliga föremålen (tennisbollar) sjönk som stenar i det gröna havet. Tydligen för höga kriterier för de annars så vittringssäkra lagotto-tottarna. De hittade ingenting, förutom den boll som hade snören, och därför troligen inte sjunkit hela vägen mot botten.

Katastrof i loggen alltså, om kriteriet var ”spring rakt ut och hitta föremål”.

Men ganska fin logg när kriteriet ändrades till ”spring rakt ut och leta intensivt, jobba tillbaka inåt mot matte.” Vilket matte raskt bestämde sig för att förstärka.

 

Kanske till och med väldigt bra träning om man betänker de envisa små rackarnas vanliga benägenhet att hänga kvar därute tills de hittat? (Bra egenskap iofs, förutom när man kallat in hunden för att få skicka om i nytt område).

   

Dessutom riktigt lyckad träning på vänta på sin tur/frisignal för båda parter. Tosca pålitliga 100 %, medan Stella slant lite på foten och hamnade på 90 %.

 

Rätt intressant fenomen hur uppbundna lagottofröknar låter illa vid uppletandeträning, medan lösa, men stationsparkerade lagotti är knäpptysta. Ett typiskt exempel på hur man behöver släppa kontroll för att få kontroll. Synd bara att det tog några år för matte att komma på det…

 

Till nästa gång är det förstås viktigt att planera så att uppletandet även inkluderar hitta och apportera. I övrigt ska matte tänka på att Wranglerjeansen gör sig prima på hästryggen men inte i regnvått gräs.

Holkar var det, Tina!

Maria, Camilla och Eva stämmer av var i kriterieplanen de befinner sig medan Nova flirtar med fotografen

I helgen var det åter dags att träffa våra entusiastiska Tränarelever från när och fjärran. Denna gång träffades vi på Skällsta säteri, där vi fick träna på "golfbanan".

Eva och Sickan övar stadga i stå.

 

Tema för helg 2 var som vanligt Kriterieplaner och Loggföring.

Det handlar alltså om att ha en konkret PLAN, fäst på papper, innan man går ut och GÖR. Samt att loggföra vad man gör för att få en realistisk bild av vad man åstadkommit.

Något som många praktiskt lagda hundmänniskor kan tycka vara tungt och motigt i början! Man vill hellre "labba runt lite", "känna sig för", och "se vad man får".

Snålt med skugga!

Årets grupp var inget undantag, och det knotades och knorrades väl lite på sina håll. Den 30'-gradiga värmen bidrog knappast till att vässa koncentrationsförmågan. Men grupperna kämpade tappert i solgasset och så småningom fylldes formulären med 1:or (och kanske en och annan 0:a).

Ghita har utrustat sin hund med ett kyltäcke och nu väntar vi bara på att det också ska dopingklassas.

Nytt för årets kurs är att vi jobbar med personliga målsättningar i det praktiska arbetet. Så ytterligare en papper och penna uppgift var således att planera vilka kedjor/moment man vill åstadkomma till sista kurstillfället, ta reda på vilka grundfärdigheter som behövs för det och planera sin egen träning för året så att man hinner få flyt på dessa.

Bästaste Bella ska vara stilla både före och efter klick.

Några grundfärdigheter som alla har nytta av gick vi igenom på söndagen. Utan STADGA blir det besvärligt med en entusiastisk klickerhund.

HÅLL FAST är också matnyttigt för alla, även om man inte har lydnad och bruks som inriktning. Med en hund som kan apportera ökar man möjligheterna både till rolig aktivering och skojiga shapingövningar. Dessutom tycker ju jag att ALLA har rätt till en egen servicehund som kan plocka upp och hämta saker i hushållet!

Jessica och Tuva. Ju mindre hund desto mer ryggträning får man!

Tack till Anna, Maria, Kerstin, Ghita, Kristiina, Madde, Jessica, Mia, Eva, Camilla, Diana, Ingrid och era fantastiska hundar, som alla kämpade tappert i värmen, peppade och coachade varandra, och uthärdade compact living extreme (inklusive festande balter och en överdos av Lugna Favoriter) med bibehållet gott humör.

Pysse, liten och smart, funderar på vad det var som gav utdelning?

Ja just ja, hakan i backen var det! Ganska schysst läge i det svala gräset! 

Nu ser vi fram emot att träffa er alla igen i augusti och jobba vidare mot era mål!

Tålamod behöver man som instruktörshund. Inte så lätt för en ung och ivrig liten BC-kille. Ted försökte senare pigga upp sig genom att försöka valla Boogie. Kossehästar låter sig inte vallas, de vill "flytta djur" själva. Tyvärr var inte kameran med när de "eyeade" varandra. 

...som ställer till det så ibland.

Jag tycker att det är väldigt roligt och intressant att jobba med klassisk betingning, (oftast motbetingning blir det ju i en problemkonsultation) när det gäller andras hundar. När det gäller mina egna blir jag oftast trött, matt och besviken när vi hamnar i ett ogynnsamt pavlov-läge....

Trött och matt för att jag vet vilken tid det tar jämfört med att påverka operanta beteenden. Besviken, ibland på hundens medfödda brister men oftast på min egen klantighet och/eller bristande tolerans.

Stellas eltråd-och-ont-i-munnen-relaterade hästskräck t. ex. Nu ett år senare går det bra att att få med henne på hästpromenader igen, både med mig till fots och med mig på hästryggen. MEN - hon håller för stort avstånd.  Hon svarar långsamt på signaler och är svår att dirigera. Speciellt när det blir lite bråttom (t.ex kommer en bil). Låter jag minsta lilla pressad (vilket man lätt gör när det kommer en 19-åring i en gammal skorvig 242.a och bara ska fram NU) så går hon i baklås. 

Hon är ovillig att hämta belöningar. De är helt enkelt inte värda att närma sig hästen för.  Note-to-self: Toppa belöningskvaliteten under en period.

Hemma har vi ett annat otroligt irriterande bekymmer. Stella kan inte koppla av utomhus. Tosca rullar gärna ihop sig mitt på gräsmattan och sover bort en timme. Eller går runt och skrotar och bökar. Stella springer, hela tiden. Om hon är i den inhägnade delen limmar hon mot dörren och ska in så fort hon "gjort sitt".  På den övriga tomten brukar vi sätta på en lina när man inte kan ha full koll. Det går inte på Stella, som håller svansen under magen och bara ska in så fort man kopplar upp henne.  Så då får hon vara inne, det blir enklast så.

Men nu har den här märkliga rädslan utvecklats så att hon är lika stressad och rädd inne om vi har någon dörr uppställd. Vilket man ju gärna har på sommarhalvåret. Hon kravlar och klättrar på mig, flåsar och beter sig som vid fyrverkerierna på nyårsafton så fort någon ställer upp en dörr. Mina öron kan bara höra fågelkvitter och vindens sus i grenarna därutifrån.

Om vi är ute och GÖR något är det inga problem, det är vid passivitet som det blir så här. Jag har ingen entusiasm alls för att jobba med att lära en 8 år gammal hund att det inte är farligt med öppna balkongdörrar. Ingen i familjen är heller sugen på att leva i ett hermetiskt tillslutet hus hela sommaren. Återstår "exponering och habituering"...

Så jag sitter och försöker skriva psykologjournaler med en flåsig lagottotant klättrandes på ryggen...

24-25.06.2009 Tävlingslydnad steg 1 (grundfärdigheter)

27-28.06.2009 Avancerad klickerträning - Workshop i Shaping

01-02.07.2009 Tävlingslydnad steg 2 (momentträning & stimuluskontroll)

29-30.08.2009 Tävlingslydnad steg 3 (kedjning/tävlingsträning)

Våra steg 1, 2 och 3 ska inte förväxlas med någon särskild klass i tävlingssammanhang. På alla kurser tränar vi varje ekipage utifrån den nivå de befinner sig på, här och nu!

Om man är relativt ny inom klickerträning behöver man grunderna, även om man redan är i gång med en tävlingskarriär.

Det finns likaså många bra skäl till att börja förbereda ett ganska grönt ekipage inför elitmoment och tävlingsmässiga framföranden, även om man ännu inte tävlat  i de lägre klasserna.

Välkommen med din anmälan på www.canis.se/uppland

Där finns också några lediga tider för privatlektioner

Helgen i Oslo var på alla sätt lyckad och givande! Michele är en oerhört sympatisk och kunnig instruktör med stor erfarenhet att träna fram hundar som ska prestera med precision och pålitlighet i svåra situationer. Just hennes kombinerade erfarenhet av tjänstehundar och tävlingshundar tilltalade mig mycket!

Under fredagkväll höll hon en öppen föreläsning om sin arbetsplats, Guide Dogs for the Blind, och dess övergång från traditionell hundträning till klickerträning. Michele har själv utbildat ca 350 ledarhundar, men är idag GDB's Research and Development Director. Genom sitt fritidsintresse, hundträning (!), där hon tävlat aktivt inom lydnad och numera freestyle, kom hon i kontakt med alternativa sätt att träna hundar på. Det ledde till att hon blev en drivkraft för det stora  paradigmskiftet inom ledarhundsträningen på GDB. Skiftet har genomförts med varsamhet och stor respekt för crossovertränarna, och bara i Micheles förhållningssätt till detta finns mycket att lära...

Under lördag och söndag fick sedan Canis instruktörer och instruktörselever träna praktiskt med egna hundar under Micheles vägledning. Lördagen ägnades åt ledarhundsövningar. Självklart fick vi prova på att jobba med ögonbindel! Det skapar helt klart en insikt i hur pålitliga beteenden man behöver träna fram hos hunden, för att en synskadad förare sedan ska kunna ta över.

Ingen av oss har väl några direkta planer på att träna ledarhundar, men väldigt mycket i träningsupplägget går att använda till annat. En ledarhund behöver nämligen extrem vardagslydnad och en förmåga att koppla bort distraktioner och avstå från allt annat som lockar i omgivningen. Matrester, sopor, människor och andra hundar bara för att nämna några frestelser för den genomsnittliga labradoren!

Här är det Dacke som agerar matglad labrador, en inte allt för svår roll för en rottiskille att leva sig in i!

Om man kan avstå från maten på gatan, får man snask från matte i stället!

Träningsupplägget var enligt Doggie-Zen konceptet. Gradvis höjning av svårigheten förstås utmaningen för föraren. Vi började med att avstå från tråkigt godis i hand hos figurant för att stegvis jobba vidare mot att kunna passera utlagda "fällor". Lite otippat visade det sig lättare för hundarna att gå igenom ett helt hav av godis, steg för steg, än att ta sig fram emot och passera en utlagd hög från lite avstånd.

Ignorera andra hundar i omgivningen var en annan nyttig övning, både för valpar och vuxna.

Sedan hade vi allmänt kul när vi provade på targetövningar som "söka upp trottoarkant", "hitta ledig stol", "visa fram till hissknapp" och "markera hinder över huvudet"

Vi jobbade också med det som Michele kallar "the forgotten tool",  nämligen kopplet! Avståndstagandet från koppelkorrigeringar tror hon har lett till att man att faktiskt glömt bort andra användningsområden för kopplet i inlärningen. För både ledarhundar och freestylehundar finns det en stor poäng i att lära sig ta dirigering via lätt koppelpåverkan.  Så vi jobbade en del med att lära hundarna flytta ifrån lätt tryck i halsbandet.

Jag var väldigt paff över hur fort båda mina hundar svarade på den här träningen. De brukar ju annars reagera med starkt "mottryck" när man försöker flytta dem åt något håll med fysisk påverkan. Men i och med att  "rätt" svar på koppeltrycket nu shapades fram i små steg, fattade de förstås galoppen direkt. Och matte blev ivrig, höjde kriterierna för snabbt och fick bassning för att jag inte gav eftergift tillräckligt snabbt! Här blir det ju nämligen i inlärningen en kombination av negativ förstärkning (tryck från halsbandet) och positiv förstärkning (klick och godbit vid rörelse från trycket). Tricket var alltså att be om lite-lite-lite, att hålla trycket konstant, inte eskalerande, och att förstärka reaktionen med både eftergift i halsbande och klick. Busenkelt i teorin, men mycket motorisk och mental koordination för föraren i praktiken!

Fördelen med att ha en hund som kan flyttas, dirigeras  och placeras på det här sättet är t ex att man snabbt och enkelt kan komma i läge för nästa repetition utan att hunden uplever något obehag/motstånd. Du får också mycket större mojligheter att använda dig av fysisk guidning som en inlärningsteknik, något som vanligen är lite svårt med klickertränande hundar. Michele själv använder sig t ex av en lina runt midjan eller ljumsken på hunden när hon lär in vissa sidvärtes rörelser till fresstyle.

 Under söndagen blev det sedan dags för freestyle. Ett vitt fält på min karta måste jag erkänna! Efter att ha bevittnat några pinsamma framträdanden i freestylens svenska barndom har jag inte varit i närheten av denna gren.

Men så kul att få sina förutfattade meningar omkullkastade!

Ur Micheles perspektiv på freestyle handlar det inte om att dansa i sällskap med en hund. Hon vill berätta en historia och ta tillvara hundens personlighet och karaktärsdrag.  Hon visade jättefina filmer från sina egna och elevers framträdanden, men tyvärr ligger de flesta inte tillgängliga på nätet vad jag kan hitta.

Här och här finns i alla fall ett par klipp på några av Michels egna framträdanden. Jag önskar bara att ni också kunde fått se Phantom of the Opera, The Good, The Bad and the Ugly, samt Heelwork to Music-numret med Christoffer Columbus-tema.

Med viss bävan gav vi oss sedan ut för att träna freestylemanövrar.

Michele började med att visa hur hon lär in en baklängespiruett runt föraren. Som ni ser gillar hon att tillrättalägga miljön i den första inlärningen.

Carina och Musse provar på, och får tips om hur fötter ska vara stilla och knäna jobba som hos en skidåkare.

När man lär in använder man sig av "träningssignaler" som sedan ersätts av "koreografisignaler". Hunden kommer så småningom att kunna utföra samma beteende på en mängd olika signaler, beroende på vilket nummer man jobbar med.

Så småningom fick vi uppgift att utveckla personliga tricks tillsammans med någon form av rekvisita...

Här en springer som killar sig på hakan

En BC-valp som kryper under en stav

En rottis som gömmer sig...

Morten var förstås tvungen att göra lite "extra"...

Han jobbade stenhårt under lunchen med att sätta två sorters stimulikontroll på beteendet "vinka med vänster  resp höger framben"

Handsignal....

och fotsignal....

Kira gör rätt varje gång!

Mina hundar fastnade inte på bild, men jobbade desto mer. Tosca fick lära sig stoppa huvudet i en stövel. Det ska sedan kedjas med något mer, typ hålla för näsan eller falla död ned, vi får se! Jag ville välja något som inte involverade hennes ständigt aktiva fötter, och det lyckades rätt så bra med hjälp av lite tillrättalagd miljö (Dvs flyt på stoppa huvudet i  stöveln i min hand  innan stövlen ställs på marknivå)

Stella, som gjort alldeles för många shapingdemos med möbler som rekvisita, behövde också en hel del tillrättaläggande av miljön innan hon kom på att man kunde krypa UNDER en stol i stället för att placera diverse kroppsdelar på den.

För Canis-följet var det roligt att få jobba med något annat än Grundfärdigheter och Tävlingslydnad som omväxling. Skillnaden mot "vanlig" tricksträning var tänket kring precision och prestation. Vad som helst duger inte...  Michele är väldigt visuell i sitt tänk och full av inspiration kring hur beteenden kan utvecklas för att bli sceniska och effektfulla.

Har dessutom tappat räkning på hur många goda exempel vi fick på temat "position matters".

Att kunna bibehålla position, både före och EFTER klick, är nog en av de allra viktigaste grundfärdigheterna i all form av träning!

Att kunna vara rak i förhållande till föraren verkar vara lika viktigt för både lydnadshunden och freestylehunden. Och hur besvärligt det blir med en ledarhund som rör sig snett och vint kan ni ju lätt föreställa er!

Det låter som om det finns planer på att låta Michele komma tillbaka, och jag kan bara rekommendera alla som vill träffa en riktigt skicklig hundtränare att hålla sig framme då!

Eftersom jag jobbar med så mycket annat den här våren har jag inga kvällskurser och lite dåligt med tider för privatlektioner. Men nu ligger några lediga tider i april och maj ute på www.canis.se/uppland

Anmäl direkt i formuläret!

Det kommer att bli några intensivkurser i sommar också, så fortsätt hålla utkik på hemsidan.

Måste den som ska vara min tränare/instruktör/coach själv ha presterat bättre än jag, för att ha något att tillföra min träning?

Inom idrottslivet finns otaliga exempel på personer som är väldigt duktiga, framgångsrika och respekterade tränare utan att själva ha utövat sporten på elitnivå. Personer som är skickliga observatörer, visionärer och pedagoger och därigenom kan utveckla både enskilda utövare och sporten som helhet.

I hundvärlden läggs gärna fokus på instruktörens egna tävlingsmeriter. Naturligtvis är det ganska troligt att jag som tävlingsförare borde kunna lära mig ett och annat av någon som fört upp ett flertal hundar till SM-nivå. Men det är inte automatiskt givet att någon som själv är skicklig på att träna egen hund också är duktig på att förmedla denna kunskap till andra.

Det KAN faktiskt vara så jag har större nytta av att träna för Instruktör §§§ som ”bara” kommit till högre klass med sina hundar, men som har ett bra öga för tekniska detaljer, ett stort engagemang och en fantastisk förmåga att i ord förmedla sina idéer, jämfört med Instruktör ###, som visserligen tävlat på 7 SM med 3 olika hundar, men som har väldigt svårt att överföra kunskapen från sina händer till mina.

Gör mitt eget elittävlande mig till en bättre instruktör? Absolut!

Har jag blivit en bättre barnpsykolog sedan jag fick egna barn! Absolut! 

Men skillnaden ligger egentligen inte i den tekniska kunskapen, utan mer i känslan, tryggheten i:

 ”Been there, Done that, Got the T-shirt!” 

 

Så det ger mig mer trovärdighet att inte ”bara vara popcornägare” (förlåt älsklingar, ni är helt underbara och har förmodligen lärt mig oerhört mycket mer än elitrottisarna!) 

I föräldrarådgivning har jag säkert lättare att nå fram med exakt samma budskap nu som 40+mamma än jag hade som 25-årig barnfri.

Sannolikt underlättar det för klienter att faktiskt ta till sig den kunskap jag vill förmedla, om de inte samtidigt är upptagna med tankar av typen:

Vad kan jag lära mig av någon som

 inte har tävlat elitbruks / inte har egna barn 

Men när jag själv letar efter ny vägledning och inspiration tittar jag idag* på helt andra meriter än tävlingsresultat. 

Jag söker det skarpa, observanta, TEKNISKA ÖGAT! Jag vill också ha någon som är VISUELLT VERBAL, dvs någon som kan förmedla vad de har sett och vad de vill se, på ett sätt som planterar den bilden även i mitt huvud. Så att mitt beteende förändras och träningen går framåt.  Självklart vill jag ha ENGAGEMANG. Lite VÄRME och HUMOR är ju heller inte fel!

*Om jag hade tänkt så för 17 år sedan, och verkligen lyssnat på en amerikansk professor på psykologlinjen, så hade jag blivit en väldigt tidig klickertränare! Men då inbillade jag mig tyvärr att någon som bara höll på med familjens berner sennen inte hade så mycket att tillföra meriterade bruksförare som mig själv...

William S Dockens III

Tre dagar har virvlat forbi med program fran kl 8 till kl 22.

Det har varit otroligt roligt och samtidigt bitvis frustrerande!

Folk ar sa fantastiskt trevliga, artiga och latta att fa kontakt med. Forelasarna gor proffsiga, roliga och spannande presentationer och s.k. learning labs (dar medfoljande hundar far jobba lite. Hundarna far forresten vara med overallt, pa forelasningar och vid alla maltider.)

Konferensdeltagarna ar valdigt entusiastiska. Men trots att Karen Pryors namnkunniga samling klickertraningsproffs kort den har showen 6 ganger nu, och manga ahorare kommer ar efter ar, sa verkar det svart att fa budskapet ut i fingertopparna pa folk. Jag har val aldrig sett sa mycket locka/visa/guida traning i mitt liv! Dalig sadan dessutom.

Ordet "dubbelkommando" saknar betydelse har, tank "dussinkommando" i stallet! De fysiska krumbukter en amerikansk hundagare genomfor for att fa hunden att lagga sig ned ar pa sitt satt riktigt underhallande.

De proffessionella hundtranare jag pratat med vid luncher o middagar verkar valdigt cross-over.

"Some dogs just need a kick in the but"
yeah,right...

En ung tjej fragade Jesus Rosales-Ruiz om det kunde vara sa att stackelhalsbandet minskade vardet av klicket for hunden. Man far val tanka att det var bra att hon borjade fundera...

Jesus ar for ovrigt den forelasre som ag stalkat genom konferensen.

Han ar proffessor pa Univerity of Texas och forskar pa klickertraningsrelaterade fragor, bl a.

Han presenterade bl a studier om "broken clicks" och "poisoned cues".

jag ska aterkomma till nar jag ar hemma igen. Tills vidare kan ni fa nagra Jesus-citat som smakprov:

"Punishment is not ruining the behavior, it is poisoning the context!"

"During or after a mistake is not the opportunity to learn!"

"Good training is all about: How can I avoid corrections, How can I set up fo success!"

Karen Pryor har utforskat Neuroscience and clickertraining, och det var ocksa hur spannande som helst. Straff och beloningsbanor i limbiska systemet, bl a.

"Clickertraining did not come out of Skinners lab, it is tapping into the oldest system for learning"

Hon kommer ut med sin nya bok i amnet i Juni.

Annars ar det Morten och Cecilie som representerar nytanket i Karen Pryor Faculty. De har verkligen gjort intryck med Grundfardighetssystem och baklangeskedjning "over here". De blir standigt citerade av de andra forelasarna och de hade fullt bestyr med att ta ig igenom korridorerna for allt autografskrivande, fotograferande och fragor av typen "Hur ska jag fa min schnoodle att apportera"

I morgon borjar andra delen av mitt Texas-aventyr - resan norrut till Fort Worth. forst en sista natts god somn i jattesangen med massor av fluffiga kuddar medan ni andra stiger upp och gar till jobbet!