Inlägg publicerade under kategorin klickerträning

Av Maria - 17 december 2017 23:01





 



Intresset för att klickerträna häst verkar öka, vilket ju är väldigt glädjande. Inte minst märks det i några grupper och forum för klickerträning eller belöningsbaserad hästträning där jag är med. Det har på senare tid varit en ganska stor tillströmning av nya medlemmar. Framtiden ser lovande ut! Även om inte alla är beredda att ta steget och själva övergå till ett belöningsbaserat förhållningsupplägg så tror jag hästvärlden i stort gynnas av en större öppenhet inför olika metodval. Så alla som bara är lite nyfikna är också välkomma! 


Kunskaper om vad som faktiskt utgör grunderna i det klickerskt eller belöningsbaserade förhållningssättet varierar, vilket är helt naturligt. Inte blir det lättare av alla olika benämningar heller

  • klickerträning
  • belöningsbaserad träning,
  • +R
  • relationsbaserad träning

Belöningsbaserad träning innebär att fokus ligger på att förstärka de beteenden en  vill se mer av genom att tillföra hästen något som hästen tycker om att få och som  ökar sannolikheten för att hästen vill upprepa beteendet. Dvs en vill belöna fram det en vill ha från hästen. Grunden i träningen är positiv förstärkning, se Fred ovan. 


I klickerträning så används en markör, t ex en klickerdosa eller ett speciellt ord/ljud som pålitligt talar om för hästen att det du gjorde precis nu leder till att jag ger dig det du vill ha. 

I klickerträning läggs också vikt vid att hästen deltar frivilligt och hästens egna initiativ förstärks.

En formar fram beteenden genom att fånga sådant hästen erbjuder frivilligt och bygger sedan vidare på det. 

En bestraffar och korrigerar inte oönskade beteenden. I stället tillrättaläggs miljön så att oönskade beteenden inte uppstår. 


+R betyder att att en använder sig av positiv förstärkning, dvs samma definition som belöningsbaserad träning. Med eller utan markör. 


Relationsbaserad hästträning verkar vara ett eget namn eller varumärke för två tränare som så vitt jag kan bedöma numera jobbar belöningsbaserat. 


Gemensamt för alla ovanstående varianter är att vilja skapa träningssituationer som där hästen känner sig tillfreds och delaktig, där  det är enkelt för hästen att välja de beteenden vi önskar och att en inte använder sig av korrigeringar och bestraffningar. 


Det är roligt att intresset för sk positiva metoder ökar bland hästfolk, på samma sätt som det gjorde bland hundfolk för några decennier sedan. Den ökade efterfrågan innebär att allt fler tränare uttrycker sig som om de tränar mer med belöning.  De kallar sig inte för klickertränare precis, men vill gärna framhålla att de jobbar med positiv förstärkning.


Ett vanligt missförstånd är t ex att beröm är detsamma som positiv förstärkning. Den bistra sanningen är att för de allra flesta hästar så är beröm signal för att nu upphör trycket eller just nu är det liten risk för en bestraffning. Det kan ju vara skönt, men då ligger det sköna i en lättnad, inte i glädjen över att få något. Dvs hur glad än människan anstränger sig för att låta så är det likt förbaskat negativ förstärkning det handlar om.  Det kan mycket väl vara så att att en upplever att hästen blir glad över att en berömmer, men då blir den alltså glad för att den just nu slipper undan något annat besvärande. Se Fred ovan. 


Ett annat vanligt missförstånd är att du kan belöna med vila. Ja, det kan du, om träningen  inte är uppskattad av hästen. Dvs om hästen uppskattar pausen, så är det negativ förstärkning - lättnaden att slippa något. Har du en klickertränad häst, då får du t o m träna hästen att acceptera pausen. För paus/vila behövs även i det belöningsbaserade/klickerska träningspasset, men det är inte något hästen vill ha frivilligt. 


Men om man ger godis då, då är det väl belöningsbaserat? Ja och nej, beroende på hur det görs. Att få en godbit då och då är säkert uppskattat av hästen. Om den kopplar godbiten till utförandet av ett beteende  och om det är godbiten som gör att sannolikheten för beteendet ökar, det är en annan historia. Om det används -R och +P, dvs negativ förstärkning och straff, dvs tryck/eftergift och korrigeringar för att få fram och upprätthålla beteenden  - så är det inte belöningsbaserat/+R tränat/klickertränat - hur mycket gotta det än delas ut. Inte ens om det klickas till. Risken är överhängande att för hästen så överskuggar förekomsten av negativ förstärkning/straff och blir det som styr beteendet. 


Ytterligare förvirring uppstår kring frihetsdressyr och trickträning. Bara för att något sker utan utrustning eller handlar om beteenden som inte är ridning så är det inte belöningsbaserat. Godis kan förekomma, se ovan, men det är hur beteenden lärts in och vidmaktshålls som avgör.  Det delas flitigt olika videoklipp med frågan "Är det här klickertränat/positivt inlärt?" och det är det i princip aldrig. 

Håller tränaren i ett spö är det garanterat inte det, även om de vill att spöet ska kallas för stick, pekpinne eller förlängd arm. Vi människor är experter på att lura oss själva genom att döpa om saker. Fundera i stället på vad det är hen vill göra med den där pekpinnen eller förlängda armen, och varför den ens behövs? 

Kan hästen välja bort att utföra ett beteende? Kan den ostraffat gå ifrån träningssituationen? Vad händer när tränaren givit ett kommando som hästen inte följer? Hur ser hästens känslouttryck ut under träningen? 


Det är helt ok att vilja träna med tryck/eftergift om en föredrar det som metod. Det är helt ok att vilja testa belöningsbaserat lite grann samtidigt som en fortsätter med sitt vanliga. Så har vi nog alla gjort i början. Att välja en egen hybridvariant med inslag från olika metoder är också ok. Det är också helt ok att råka hamna i akuta lägen där en använder tryck/eftergift/straff. Det händer alla någon gång. Men att försöka lura sig själv eller omgivningen med smarta omskrivningar är inte ok, det leder bara till missförstånd både i diskussioner med andra och i den egna  träningen. Att intala sig att det inte påverkar hur ens häst upplever träningen och i förlängningen  vår relation är också ett misstag. Alla våra val har konsekvenser. Vissa val vi gör kan kraftig försämra möjligheterna att använda belöningsbaserade/+R/klickerträningens fulla potential. Då är det ju bra att iaf förstå vad en gör och varför. 

Det blir också lättare att göra nästa val om en har koll på vad en gjort hittills. 



Avslutar med en ljuvlig film från Ann-Louise Ryrvik - helt utan förlängda armar ❤❤❤



ANNONS
Av Maria - 28 juli 2016 23:47

Efter Ralph Hull clinicen har Boogie fått vila helt i tre dagar ute på ponnybetet. Hon har fått komma in och bli pysslad med varje dag. Både hon och kompisen Bella uppskattar en stund i sval box som omväxling till sin älskade ek. De är också glupskt hungriga, då de ogärna lämnar skuggan för att beta dagtid. Men gräset är kortklippt och magarna runda, så de jobbar nog nattskift i stället.

Igår fick Boogie trimma igång igen med lite frihetslongering. Eller vad man nu ska kalla det som jag absolut inte trivs med att kalla frihetsdressyr. Hästen är lös, jag har godis och klicker och så turas vi om att föreslå övningar. Ungefär så.
Det var varmt och kvavt i ridhuset, och Boogie ville mest föreslå samling i skritt. Några fattningar blev det också, men inga längre durationer.

Idag var det svalare och jag körde uppsuttet. Hade t o m petat in stången, och tänkte vara noga med mig själv att styra med säte/skänkel och bara röra handen i den "lilla boxen" som Ralph pratat om. Jag red bettlöst hela kursen, men försöker komma ihåg att rida på stång någon gång i veckan .
Om jag nu någonsin varit orolig för att Boogie skulle ha tagit illa vid sig och känt att signaler blivit förgiftade av den mer traditionella ridningen under kursen, så kunde jag genast lägga det åt sidan. Trots att vi delade ridhus med en relativt nyinflyttad valack så var hon ivrig att föreslå fattningar. Galoppen var jättefin, bara att åka med, och jag fick forma med innerskänkel utan att tappa vare sig i duration eller latenstid. Ett av de roligaste och bästa pass vi haft på länge! Jag kunde verkligen bara liksom sitta "i hästen" och tänka fattning, så rundade och rullade hon. Fick även godkänt av Ebba att ingenting såg stelt och kantigt ut. Härligt att hon var så fräsch efter kursen! Man vet ju aldrig när man byter underlag och dessutom rider mer intensivt än vad man gör hemma.

Efter ridpasset lite haghäng i solnedgången med Boogies lilla crew, som precis gick på nattskiftet.

Boogie och Bella


26-årigt russto

Bella fotobombar


 

ANNONS
Av Maria - 26 juli 2016 18:46

I onsdags kväll drog Boogie och jag iväg i värmen till Örsundsbro för att installera oss i god tid inför vårt första koevent för året. 


 

Working Horses skylt, Ängen 6 i Örsundsbro.   (min bild)

Ralph är en ny bekantskap för oss. Vi har ju tidigare diskuterat en del i Belöningsbaserad Hästträning hur det är att träna för konventionella tränare när man är klickertränare. Jag hade ingen aning om hur det skulle utfalla på denna kurs, och var fullt beredd att avstå träning om det skulle visa sig att vi hamnade på kollisionskurs med vårt ordinarie träningsupplägg. Samtidigt hade jag en stark tilltro till Boogies lust på koarbete.


 

Trångt och stökigt, sa Boogie dag 1. Dag 2 letande hon luckor och gav järnet.  (min bild)

 

Nålsögat var väl snarare "dry work" och mekaniska kossan. Självklart måste tränaren få se alla rida sin häst i alla behövliga gångarter och manövrar, innan man släpps loss på levande djur. 

Framridning i grupp med 8 hästar på banan är dock inte vårt starkaste kort. Framridning av kossehäst verkar främst bestå av galopp, och flera berättade att de behövde galoppera sina hästar minst 30 min för att "få kontakt". Ena volten kör höger varv, andra vänster. Boogie ville inte galoppera alls, hon vill helst stå i mitten och vara ur vägen. 

Jag la en massa klick för att flytta sidled för skänkel. Det skulle sedemera visa sig vara den viktigaste klickpunkten för arbetet, flytta ut för skänkel. När man rider efter kossan måste man hålla sin linje en bit i från kossan för att ha chans att hinna förbi och stoppa. Men i stället vill man gärna som orutinerad häst och ryttare dras närmare kossan, och då är man chanslös om den fintar. Så "cowside leg" är typ den viktigaste hjälpen man har, och det ord som Ralph förmodligen fick säga flest gånger under kursen till alla.


 

Ralph på en deltagares häst när han går igenom stångbettets verkan och hantering (min bild)


När Ralph sedan skulle titta lite närmare så var vi bara två i taget i rörelse och då gick det bättre. Men inte lysande och vi hade en diplomatisk diskussion om sporrars vara eller inte vara i Boogies liv.  Bestämde mig där och då att inte gå in i diskussion om mitt vanliga träningsupplägg, men jag har ogenerat klickat och matat där det funnits tillfälle. Några kommentarer om det kom aldrig. Jag har också varit väldigt tydlig med att jag inte har tävlingsambitioner, men att jag vill ha roligt med hästen,  undersöka hennes potential i koarbetet och lära mig själv mer. Ingen press på tränaren att få allt perfekt    Bara en tant som leker med sin häst. 


Efter "dressyren" var det dags för mekaniska kossan. Jag hade hunnit åka till Eva och träna på den en gång innan kursen. Det var tänkt fler, men blev förhinder av olika skäl. Hur som helst så gjorde nog den enda gången att Boogie i alla fall kunde tänka sig att gå fram mot maskinen. Hon har ju tidigare tydligt visat på rädsla och ovilja att ens gå nära, vilket förmodligen hänger samman med tidigare upplevelser av sådan träning. Men nu gick hon fram. Medan jag var superglad för det, var Ralph frusterad över att hon var för långsam och inte satsade. Samtidigt var han duktig på att lägga upp övningarna för att få fram rätt beteende hos hästen, och pedagogisk i sina förklaringar för ryttaren.  


Efter lunchen var det dags att hämta in korna. Grupparbete på hög nivå. Eller låg, beroende på hur man ser det.  Lite väl många chefer för min smak. Jag kan vara jättelydig, men bara åt en i taget   

Nåja, vi fick in kossorna i fållan till slut och in på banan, där vi skulle sedan turas om att skilja ut ett djur i taget. På de koträningar jag varit på tidigare har jag lyckats med det, men av någon anledning blev allt rörigare än vanligt. Inte bara för mig utan för de flesta. Ralph bestämde sig för att vi alla skulle jobba med ett djur i taget på resten av kursen...


Dag två jobbade vi med detaljslipning av vändningarna mot staket utan vare sig ko eller  flagga först. Boogie var mer tillfreds på framridningen trots att den inte var ett dugg lugnare. Jag VET att jag ofta beskriver henne som mer tänkande än vad som är möjligt för en häst. Men min upplevelse ÄR att hon, så fort hon har helt klart för sig att det finns kor i träningen, blir mycket mer tolerant med närheten till andra hästar. Både dag två och tre har hon frivillgt erbjudit galopper rakt in karusellen. Nej, inte rakt in, jag känner hur hon studerar, inväntar en lucka och sedan bjuder in i den.  Superläckert! Både höger och vänster, tjoflöjt. 

"Låt oss få det här överstökat så vi kommer åt korna någon gång"

  

Foto: Anipic.se

 

Hon gick också riktigt bra på mekaniska. Inte bara tolererade den, utan jobbade den.  Jag hann inte med att belöna särskilt mycket i själva arbetet, det var snarare Ralph som var så bra på att sköta fjärren så att rätt beteenden gav utdelning och låtsaskon triggade igång hennes "koighet". 

När det sedan blev riktig ko på eftermiddagen hade både Boogie och jag fått med oss så bra tips om placering och linjer och hade skitkul! 


 

Foto: Anipic.se


"It's a good horse. She reads the cow well and she's a good stopper. She's got good form and conformation" 

Så blev det prat om härstamning och tänk vad fånigt roligt det är att någon gång ibland få uppleva att Boogie är "rätt" och inte en katt bland hermeliner. 


 

Foto: Anipic.se

         Foto: Anipic.se   



Dag tre var lite tröttare, men med samma upplägg. Den stekande värmen i tre dagar tär på både häst och ryttare. Upplägget att alla är till häst hela tiden gör att man är inne på den dammiga ridbanan i princip hela dagen med väldigt långa väntetider mellan sina insatser.  Mellan passen vistas hästarna i små rephagar, inte större än boxen hemma, utan chans till skugga. 


 

Jag har med en dåres envishet (och Axels goda råd i örat) promenerat och promenerat på den lediga tiden. Så Boogie kändes faktiskt inte så stel som man skulle kunna tro efter tuffa insatser på nytt, djupt,  underlag. 

Inte heller ett dugg ovillig att gå in på banan, tvärtom. Hon har varit pepp inför alla pass i tre dagar. Så även sista dagen gick bra och jag är så stolt och lycklig över min tappra lilla häst!  Trots att själva ridningen bitvis varit oklickersk så har hon fortsatt bjuda och som sagt, varit väldigt positiv till att gå in och jobba igen.  Jag har "stödmatat" snarare än belönat enskilda beteenden , men det har fungerat ändå. Hon är för söt när man backar av från kossan efter avslut och hon sedan direkt kräver sin äppelbit. 

Det enda hon har visat ovillighet till har däremot varit att gå tillbaka till  rephagen   där har jag fått köra handtarget...


Ralph och hans fru Maureen var väldigt trevliga att lära känna. Han har en ganska lågmäld och tålmodig instruktörsstil. Kommer med bra liknelser och beskrivningar så man förstår vad han vill att man ska göra. En trevlig gest är när han går runt på morgonen medan man sadlar och småpratar, kollar lite på ens utrustning och ger små tips, vilket gör att alla känner sig sedda och går in på banan med en bra känsla. Jag kommer absolut att vilja träna för honom igen om tillfälle gives .

Eva och Mattias är fantastiska arrangörer och det är alltid trivsamt att vara på deras anläggning.

Den enda gnutta kritik jag har är att det var för få kor i förhållande till antalet deltagare. Nu tror jag det var tänkt att vara flera, men att något hänt på den fronten. På de koträningar jag och Boogie varit på på andra ställen har man fått fler chanser per pass, och det kändes lite synd att inte få mer tid  att jobba riktig ko med Ralphs goda råd direkt i örat. 


Nu har jag med mig ännu mer tankar om vad jag ska förträna på hemmaplan för att få ut det mesta av koträningar för "vanliga" tränare utan att behöva gå upp i tryck. 

För fler koträningar blir det. De där ögonblicken när hästen ligger helt rätt på kon och man själv gör just ingenting är galet beroendeframkallande. Jag kan inte heller föreställa mig något annat där jag är så totalt här och nu i stunden som på dessa träningar.  Förmodligen hade det varit billigare och enklare med heroin, men det här är nog hälsosammare   


 

Circling the cow   Foto: Anipic.se

 

 


Min favoritbild av fotografen på plats,  Anipic.se.     För det är när hon ser ut så här som hon är ett med kons rörelser, min älskade arga kossehäst   


Av Maria - 18 juli 2016 00:43

Som hästägare hjälper det inte att vara inbiten skeptiker – skrock hindrar en ändå att utropa att nu går det bra!

 

Men nu kastar jag mig utför stupet i alla fall:

 

Hottis har varit på veterinärkoll hos Axel, fått hovarna röntgade efter fångkänningen, och fått klartecken att börja ridas igång efter omskoning.

Han går nu ute heldag tillsammans med ljuvliga lilla Sheldon, på gräs, och det ser ut att funka.  Socialt funkar det mer än väl. Hottis stortrivs i rollen som “farbror” och Sheldon tar ut svängarna rejält och testar alla möjliga coola moves på farsan Baloo.

 

 

 

Vi får tyvärr inte släppa ut honom dygnet runt i sommar, men klarar han sig utan återfall kan vi testa på magert bete nästa år.

 

 

 

 

I och med att Sheldon avlastat Boogie som Hottis-sällskap så har hon kunnat få gå ut dygnet runt med sin nya BFF Bella. Igår fylldes det på med ytterligare två ponnier i samma hage, ett russ och en connemara. Första kvällen var Boogie väldigt sträng med att “rör inte min kompis och kom inte in under vår ek”. Redan idag så hade hon släppt in de andra två under eken och det ser ut att bli en skön liten crew för Boogie att basa över.

 

 

 

    Jag bara skrattar och njuter av varje minut i hagen med personliga ston, som signalerar  tydligt men juste till varandra, och som har både tillit och respekt för oss människor. Bella har Boogie släppt helt in på livet, så hon får äta mineralpellets ur min hand tillsammans med Boogie. Nos vid nos. Det har bara hänt med Tabby och Penny förut.  Jag blir så glad i hjärtat när hon har sådana riktiga väninnor. 

 

 

 

I o m Hottis konvalescens har det blivit läge att ta tag i uteritterna på egen hand. Boogie var ju förr väldigt enkel att rida ut på ensam. Så hakade det upp sig lite under vår tid i Sigtuna. Kanske var det vår övergång till helt belöningsbaserat. Dvs tidigare har hon gått framåt för att hon varit mer rädd för skänkel och pisk än för det hon stött på ute. Eller så var slumpen spelat in. Hur som helst så har vi båda tyckt det blivit jobbigt helt plötsligt. Jag har känt mig  verktygslös när hon låst sig. Jag har inte velat falla tillbaka till press, hon har inte varit mottaglig för belöning.  O eftersom Ebba och jag i princip alltid är i stallet samtidigt har vi ridit ut tillsammans.

Men nu har det blivit av till slut, och det känns som om vi ryckt framåt. Det som är svårast är hästar i hagar vi passerar, om de kommer springande. Vilket de gärna gör här ute på landet “Grabbar, nu  HÄNDER det något!!!”

Rådjur, fågelflockar, fladdriga hösilagebalar, skramliga bilar, högtyckstvättar – no worries!

Dorperfår…. Jo, men det tar sig. Igår galopperade vi förbi dem. I svåraste galoppen. Utan att dö.

Framgångsfaktorn är att jag, trots inre strider, hållit mig till min ursprungsplan, och belönat, belönat, belönat.

 

 

 

 

Om man har autopaus på Runkeeper kan man se sina belöningstillfällen. Ganska kul att se hur de sammanfaller med sträckor med utmaningar. Där det är glest har det varit gynnsamt underlag och Boogie har självmant erbjudit galopp eller snabb trav.

Häftigast att av allt är känslan när hon själv bjuder framåt, trots miljösvårigheter, där jag kommit åt att belöna bra på tidigare turer.

Igår kände jag verkligen att min “gamla” uterittshäst var på väg tillbaka. Lilla pansarvagnen.

 

     

 

Vilket firandes med en osedvanlig selfie medan Boogie fick beta efter högergaloppen förbi dorpergänget.

 

   

 

Idag hände sedan det oerhört stora att min fina vän Annsofie flyttade in med sina hästar  i vårt stall. De senaste 15-16-åren har vi bott minst 35 mil ifrån varandra, men plötsligt så händer det!

Senast vi bodde i samma stad tränade vi hund ihop och hade ett enormt givande och utvecklande samarbete.  Team Hot Dogs!

 

Nu ska vi vara stallkompisar och jag räknar med skratt, gråt, svett, blod och kärlek! Vi börjar i morgon!

 

 

   

 

 

 

 

 

Av Maria - 4 april 2016 00:23


Idag hade vi öppen trailträning på Seglinge. Den första för i år, och med hela 14 ekipage. Det står 12 i filmen, men jag lyckades väl inte räkna alla.

Boogie tycker det är jobbigt med trängsel, så här är ett klipp från de första 15 minuterna av hennes träning idag, där jag mest strävar efter att hon ska slappna av. Har försökt lägga in förklarande text i filmen, men är inte helt hemma på redigeringsprogrammet.

Vi har gjort det här ett antal gånger förut, och alla hinder på banan är välbekanta och välförstärkta sedan tidigare.


Av Maria - 27 mars 2016 23:40

Den teknikförtjuste maken förärade mig med en pyttekamera* att filma min träning med.  Så den senaste veckan har jag haft fullt upp med att lista ut hur den ska kunna användas på bästa sätt. Inlärningskurvan på en manick med endast två knappar var oväntat trög, kan jag meddela. Jag filmar när jag inte ska och filmar inte när det händer något intressant. Eller så filmar jag, fast taket i stället för hästen.

Om man ska filma sig själv medan man åker bräda eller något annat dött ting, så kan man ju lugnt mecka med uppkopplingar, appar och kamerafästen medan brädan lutar sig mot väggen. När man har träningssugen häst får man bara trycka på knappen och hoppas på det bästa.


Så särskilt mycket matnyttigt har det inte hunnit bli i arkivet ännu, men jag hoppas att det kommer.

Det har redan varit lärorikt att se sina händer fara runt i bild. Jisses...


Bjuder först på en liten film med min ljuvligt tantanpassade häst. Jag är typ stel av skräck varje gång jag ska upp i min barbackasadel. Jag har - peppar,peppar - aldrig trillat av Boogie. Men jag har lyckats med att göra en baklängeskullerbytta från Ikea-pallen när jag skulle sitta upp i just Iberican. Så numera använder jag målarstege för att komma ombord på min 1,49 cm höga springare.   Som är så otroligt mån om att få mig ombord att hon  står ut med det mesta.   


Här hade jag hjälmfäste till kameran. Under själva ridpasset lyckades jag sedan inte få med så mycket av hästen, så det kräver lite ytterligare meckande.


Gillar bröstselen bättre tror jag. Här kommer en liten snutt som visar hur jag låter Boogie jobba rätt självständigt med sin konditionsträning under vår nystart. Det har ju varit ett längre uppehåll i uteritterna pga av viruset hon drabbades av. När vi sedan skulle sätta igång igen var hon bedrövligt ömfotad pga blöt hage. Hennes uschliga hovar tål inte att gå blöta så hon kan bli öm när det blir vår. Nu har hon fått byta till en torrare hage.

Förr kunde jag ha svårare att inte lägga på negativ förstärkning, eftersom jag blev så stressad över att hon inte skulle få tillräckligt med motion. Men ju mer "klickersk" jag blir, desto högre arbetsmoral får hon. Hon är i grunden en häst som tycker om att röra på sig. Hon har så många gånger de senaste åren visat mig att så fort underlaget är ok så vill hon springa. Så den här igångsättningen låter jag henne sköta lite själv. Jag bjuder vägar jag tror är bra, hon bjuder fart när det känns ok. Kondisen är väl inte i toppskick och underlaget är blött och väldigt tungt, så hon väljer någon slags Boogie-variant på intervallträning.

Jag försöker öva mig i att inte hålla och försöka kontrollera för mycket...

Det är pirrigt att inte ha kontrollen. Det är också så galet roligt att se hur mycket man får spontant tillbaka från hästen, när man gör det.



GoProTant-försöken fortsätter i andan att visa mer egen hästklickerträning. För sinnesfridens skull har jag ingen kommentarsfunktion på Youtube, men man får gärna kommentera här i bloggen och på fejjan om man tycker eller undrar något.


* GoPro Hero 4

Av Maria - 6 mars 2016 20:24

Skulle  ju skriva om vad jag GÖR med Boogie.HUR jag klickertränar.

So here it goes. Med lite tankar kring det här med att sträcka beteendet mellan belöningarna.


För ganska precis ett år sedan halkade Boogie i hagen och tappade högergaloppen. Lite kort summerat.

Höger har alltid varit hennes svåraste galopp, men nu försvann den helt. Eller ja, det gick att få fram den med våld så att veterinär och kiropraktor skulle kunna diagnosticera. Att jag var tvungen att pressa fram den gjorde situation och platser förgiftade. Så det har varit ett långt reparationsarbete, både vad gäller att bygga upp fysiken igen och att värdeladda mentalt.  Att flytta till Seglinge Gård har varit en stor hjälp framåt. Dels för att ridhusunderlaget här fungerar så mycket bättre för Boogie, dels för att vi har helt andra möjligheter till konditionsträning på fina underlag ute också.


En övning som vi jobbat mycket med under det senaste året är löslongering. Jag ville ha en helt "klickersk" longering.

Vi började med sk "protective contact" eller "omvänd rundcorall". En rund hage av småstolp från Jula och plastband, med mig på insidan och Boogie på utsidan. Klick för rörelse framåt. Jag var passiv och väntade på hennes initiativ innan jag rörde mig öht. Allt för att undvika att lägga på någon form av tryck. Inget "kroppsspråk" från min sida, jag vågar knappt tita på henne. I början blev det mest i skritt. Genom att hålla hög förstärkningsfrekvens, dvs klicka och belöna väldigt tätt, så byggde jag gradvis upp ett högt intresse för att röra sig runt inhägnaden.  Vändningar, dvs byta riktning var också något som höjde intresse. Då valde jag tillfällen då hon stod bra till vid belöningstillfället, med gott om plats i förhållande till stolp och band .Belönade det jag nyss klickat för och placerade mig sedan i motsatt riktning. När hon följde efter var jag snabb att klicka för det. Alla rörelser/omplaceringar av mig skedde medan hon var i belöning för föregående repetition, sedan blev jag passiv igen och väntade på hennes initiativ. För Boogie har det varit viktigt då alla försök att locka fram rörelse hos henne genom mitt kroppsspråk har uppfattats som aversivt. en insikt som blev tydlig efter sista Ellen Ofstadkursen.   


Efter inte alls särskilt många pass med den omvända corallen blev jag lat och orkade inte sätta upp plastbandet mellan stolparna varje gång. Intressant nog satte träningen fart framåt då Boogie nu frivilligt kunde bestämma vilken sida om stolpen hon skulle vara. På insidan, inget klick, på utsidan - klick. Allt som är "självvalt" får en högre värdeladdning verkar det som.


Jag har hela tiden jobbat med hög förstärkningsfrekvens, men jag har jobbat med differentierad belöning. Enkelt standardpellets för skritt, godare karameller för snabbare rörelse, sockerbit för galopp.

Sockerbitsgaloppen får jag nog skriva ett eget inlägg om, det är en av de häftigare grejerna jag fått till med Boogie i klickerträningen.



När jag jobbar med durationer, dvs att sträcka ett beteende över tid - t ex trava fem steg, sen tio steg, ett halv varv, ett helt varv, flera varv etc - så seriebelönar jag. Då klickar jag en gång, men ger flera godbitar i följd. Alltså inte som en sk jackpot där hästen får en näve godis på en gång, utan jag hämtar upp en bit  i taget ur fickan och ger i rask takt. Oftast tre-fyra pellets i följd. För Boogie ger det en starkare belöningupplevelse än att få en näve. Finns viss forskning som stöder det också.


När man ska sträcka ett beteende, dvs kräva större arbetsinsats från hästen fram till klicket är det några saker som är viktiga: 


Det måste vara värt den högre ansträngningen. Det är därför jag väljer att seriebelöna när hon fått jobba lite hårdare. Har man sprungit längre få man fler karameller (eller bättre)  än när man bara sprungit en kortare sträcka.


Man kan inte bara öka och sträcka för varje repetition. Då tappar hästen snart entusiasmen. I stället måste man variera sträckan/tiden beteendet ska utföras på ett så skickligt sätt att hästen hela tiden känner att det finns chans att belöning kommer strax. Inom Canis brukade vi kalla det för att ping-ponga tidskriteriet. Om vi pratar om t ex antal travsteg och jag vill sträcka antalet steg som hästen kan hålla traven fram till klick, så klickar jag kanske efter 2 steg, sedan 5 steg, sedan 3 steg, sedan 7 steg, sedan 1 steg, sedan 4 steg - osv. Jag varierar antalet steg både upppåt och nedåt, men skjuter gradvis medelvärdet uppåt kan man säga. Sakta men säkert, tills dess att man har hela varv, flera varv etc.


Personligen vill jag bara jobba med spontana beteenden när jag börjar sträcka durationen. Dvs jag vill inte ge hästen en signal eller kommando för att starta beteenden, jag vill att hästen påbörjar beteendet på eget initiativ. Detta av flera anledningar:
Jag vill inte urvattna mina signaler genom att ge ett kommando/hjälp och sedan misslyckas hästen med att hålla beteendet fram till dess jag tänkt klicka.

Jag vill inte heller koppla mina signaler till de variationer i beteendet som ofta dyker upp när man börjar sträcka tiden. Dessa variationerna kommer när hästen förväntar sig klick vid en viss tidpunkt, och blir lite frustrerad, dvs en liten utsläckningsexplosion. Det är en naturlig del i processen, och blir mindre i omfång ju vanare hästen blir vid klickerträning och vid att jobba med durationer. Men det är dumt att chansa när man håller på med något nytt.

När man jobbar med spontana durationer får man dessutom ett tydligt kvitto på om man ligger rätt i förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet i sin träning. Latenstiden - tiden det tar för hästen att erbjuda beteendet igen efter senaste belöningen - visar nämligen om hästen fortfarande upplever beteendet som lönsamt och värt att utföra. Kort latens = bra träning. Lång latens - förstärkningsfrekvens och/eller förstärkningskvalitet behöver förbättras.


(När hästen kan hålla beteendet med bibehållen kvalitet en längre tid. t ex ett par varv runt ridhuset, då kan jag börja använda signal igen. )


Så med dessa enkla grundprinciper så har löslongering blivit en av Boogies favoritövningar, där jag kommer åt att jobba med både traven och galoppen på ett bra sätt.

Galoppen förbättrades sedan ytterligare ett snäpp när vi sedan fick byta underlag genom flytten till Seglinge.


Numera utgörs den omvända rundcorallen av några symboliska koner.


   

Fotobombaren....


I nuläget är det faktiskt så att vi ska börja lägga mer krut på vänstergaloppen, då högergaloppen har återhämtat sig och nu är favoritgaloppen, iaf inomhus. Ett angenämnt problem med tanke på utgångsläget förra året!


Jag tycker om att låta saker spilla över mellan olika träningsformer, och använder gärna konvolten i ridningen också. Då följer entusiasmen med in i övningarna. Dessutom blir det lättare för mig att inte återfalla i att klämma och hålla hästen i form i en övning som bygger på att hon hittar sin egen bärighet.


Arbetet med durationer, dvs att kunna få hästen att göra samma sak länge med bibehållen kvalitet, är ett ständigt pågående projekt. Men det är egentligen inte något som skiljer sig från traditionell hästträning där man också ständigt "trimmar". Skillnaden är snarare att det förmodligen endast är klickertränade hästar som uppskattar träningen så mycket att de försöker putta en i riktning mot ridhuset när man bara ska ta en promenad med sin häst.


När man jobbar med beteenden där man har fokus på att sträcka och har kommit en bit i det, så är det bra att i samma träningspass variera med andra beteenden där man har högre förstärkningsfrekvens. T ex något man fortfarande håller på att shapa fram.  Då håller man antalet belöningar per träningspass totalt på en rimlig och intressant nivå även  för hästen som kommit långt i sin träning.


Jag gillar att variera med lite trams, som egentligen inte ska bli något. Gärna något som Boogie själv har hittat på.

Konsumkassen i ridhuset t ex. Jag vet inte vad den egentligen har för funktion där, men hon gillar att köra lite target på den.


   


Då kom jag på att man kanske kan överbrygga obehaget hon känner inför ridspön med denna skojiga target.


 


Vips så har man ytterligare en alternativ longeringsmetod i verktygslådan. Tänkte den kunde vara bra t ex om man ska på veterinärklinik?



 




Av Maria - 8 november 2014 22:28

Nä, det kan man väl inte påstå...
Det infinner sig ett visst motstånd så här års, när man vadar i lera för att hämta sin häst, och allt för- och efterarbete kopplat till ett ridpass tar dubbel så lång tid pga lersanering av häst, ryttare och utrustning.
Höstlovet blev lite spavecka för Hottis och Boogie med skoning, kiropraktor och lugna skogspromenader. Mysigt, det också!

Har även lekt lite med nya "sadeln"!

Den är väldigt skön och riktigt stadig. Boogie verkar helt klart gilla den för hon är pigg och framåt när vi leker i den.
Ett bra komplement!

Tillsammans med Carolina har jag dock kört vanliga sadeln, då jag håller på med lite galopp-projekt. Bl a värdeladda samlad galopp. Men för att ha nåt att samla behöver man frivillig bjudning. Vi jobbade med galopp till konportar. Boogie älskar konkreta övningar med rekvisita, men som tur var dök Carolina upp igen, innan det hela började bli för likt en ny tidsgren. Så nu jobbar vi med små galoppvolter mellan konportarna också.

Leker med byten på egen hand. Smyger in ett här och där. Det har lossnat lite. Hon har börjat bjuda spontana byten i båda varven, och byter sen tillbaka när det inte ger utdelning. De byten hon hittar på själv är så klart de bästa. Men jag väljer att inte belöna dem ändå. Jag har nämligen en känsla att det här är på väg att bli en sådan bemästrad tidigare svårighet som just därför blir ett favoritbeteende. Så jag väljer att bara köra på signal. Tror jag... Velar lite...svårt att inte bli glad när hon gör ett klockrent från vänster till svåra höger...

I morgon kör vi Mönsterträning med ett helt gäng gäster.

Western Horsemanship och Ranch Horse Pleasure inbokat.
Jag kommer dock inte att köra railworket i WH. Vi ska nog inte tävla mer WH. Jag är för omotiverad att lösa hennes railwork issues, och klart mer motiverad att jobba med byten och tempoväxlingar så vi kan satsa på RP och kanske WR i stället. Så känns det nu. Speciellt som möjligheten till regelbunden koträning på nära håll försvann. För ja, koträningen hjälpte henne med railwork ?

Men i morgon ska vi träna på mönster under tävlingsliknande former, dvs med musik, trängsel och okända hästar. Då kan vi passa på att göra några WH mönster med fokus på avspändhet.

Så mönster ritade - check
Ryttarkaka bakad - check

Ranch Horse Pleasure finns färdiga mönster till ?

Och ryttarkakereceptet sitter i ryggmärgen.

[Bild]

Så i morgon är det bara att gräva fram lilla ponnyn ur novemberleran igen och invänta alla trevliga träningskompisar ?

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se