Inlägg publicerade under kategorin Hästar

Av Maria - 23 augusti 2013 22:30

Boogie är fixad och piffad.
Klickergodis av varierande slag inhandlat. Ska bara skära morötter i några timmar innan jag lägger mig.

Av Maria - 21 augusti 2013 21:36


Det brukar ju vara så att stallet är platsen där jag hämtar positiv energi och kraft för att sedan orka med alla olika krav och måsten som jobb och åldrande föräldrar . Men just nu är det nog lite tvärtom.



Jag blir alldeles ledsen och förtvivlad över hur Hottis har fallit ur. Igen. Fy för den lede vad det går fort när det väl börjat på honom!   

Nu får vi försöka stödmata två gånger per dag i stället för en. Inte helt enkelt och smidigt när man varje gång måste ut och leta upp häst, leda in och stå med under tiden han äter. Ebba får ta det lugnt med träningen. Han har ändå ingen riktig ork.

På den positiva sidan är det nu är det bara en dryg vecka kvar tills vi flyttar och kan få kontroll över hans foderstat igen.


Boxstallets katter har råkat illa ut. Fått någonting på sig som de slickat på som frätt sönder tungor och nosar. Förutom att det är helt vidrigt synd om de små liven så ställer det allt jag avskyr med stallkatter på sin spets. Vems ansvar är de? Vem fattar beslut? Vem står för kostnaderna? Vem ordnar det praktiska?

Jag har t ex under hela vårt år på Wiggeby trott att katterna hör till boxstallet. De är aldrig i Active Stable. Jag har inte ens vetat vad de heter eller hur man ser skillnad på dem. Ganska säker på att det gäller flera av oss som kommit till Active på Wiggeby under året.

Men nu när de råkat illa ut framkommer förväntningar på att alla ska vara med och betala veterinärutgifterna. Och lite gnissel när inte alla är beredda på att göra det. Det är så klart inte heller rättvist att några få åker på hela notan för att de inte står ut med att se djur lida. Självklart inte. Men hela konceptet stallkatt i inackorderingsstall är så FEL mot katterna från början. Om inte den som äger stallet är den som också äger och ansvarar för katterna ekonomiskt/praktiskt/moraliskt så kommer det att drabba katterna för eller senare. Kollektivt ansvar för djur funkar inte.

Kan ni tänka er scenariot att det finns en stallhund eller stallponny som alla ska ta hand om? Som får lite olika sorters mat beroende på vem som kommit ihåg att fixa något. Som vissa år blir vaccinerad och avmaskad,  andra inte, beroende på vilka hyresgäster som står i stallet och kommer ihåg att samla in pengar och få det gjort.  Som ska ärvas av nästa uppsättning hyresgäster som kanske inte ens vet om att de finns när de flyttar in. Som om den blir skadad måste vänta på vård och hoppas att någon vänlig själ tar på sig ett ekonomiskt och moraliskt ansvar som de aldrig bett om från början. Nej, det är bara katter som får sådana villkor här i livet...

Därmed inte sagt att katterna på Wiggeby nu  inte har blivit omhändertagna på bästa sätt efter omständigheterna. Som tur är så finns det ju folk som ställer upp! Men det ska inte ens behöva vara så. Antingen så ska det finnas en  stallägare som äger katterna eller så ska där inte vara katter. Punkt.


På den positiva sidan så delar jag min vardag (och säng, köksbord och strumplåda) med ett knippe knasiga katter som nog inte begriper hur bra de har det! Vilket är precis som det ska vara. Men kattkvoten i hushållet är fortfarande med råge FULL!


"Våra" stallkatter Thea och Bengt, vars stallkattskarriär avbröts på ett tidigt stadium.


 



Åldringsvårdsförvecklingarna ska vi nog helst inte ens gå in djupare på. Begränsar mig till att nämna att det förra veckan på fullt allvar föreslogs, som en lösning på ett omsorgsproblem, att jag skulle sova hos min demenssjuka mamma i en kommun på nätterna, trots att jag har hem, man, barn och djur i en helt annan kommun och mitt heltidsjobb i en tredje. Man ser den berömda "väggen" närma sig som i ultrarapid.  
Men på den positiva sidan så finns det också fantastiska krafter inom äldreomsorgen, så ägnar man bara tillräckligt mycket tid åt att jaga och tjata sig fram till rätt personer med rätt kunskaper, så finns det rimliga lösningar på problem.

Nu ska vi tänka riktigt positiva tankar och fokusera på att det till helgen är den efterlängtade träningshelgen med tema Belöningsbaserad Ridning hos Carolina! En hel helg med strukturerade klickertokerier med Boogie. Det måste ju bara vara en vitamininjektion, eller hur!








Av Maria - 18 augusti 2013 18:28


så inväntade vi terminsstarten med Ebbas första långritt på Boogie


 


En av de absolut bästa anledningarna att blogga är att man automatiskt blir påmind om sådant här   

Av Maria - 18 augusti 2013 18:14

Nu skulle man kunna tro att jag ryckt min lilla häst ordentligt i munnen idag...

Men så är det naturligtvis inte!

Vi har galopperat upphöjda bommar på volt på en hand och lång tygel och mest funderat på hur matte ska sitta och hur matte ska titta för att linjen ska bli bra.

Sedan var det kaos i groomingen när vi var klara. Tre platser till 8 hästar så Boogie fick stå på ground tie medan jag sadlade av och slängde undan lite provisoriskt. Förresten älskar jag min häst extra mycket när hon står fritt bland folk, hästar, hundar och prylar och bara ÄR westernhäst som de är när de är som bäst. Hur som helst var det tydligen då som materialtröttheten slog till. När jag kom tillbaka efter utsläppet för att ordna upp så hade favvobettet alla kategorier tackat för lång och trogen tjänst. Boogie gillar verkligen det här så nu har vi beställt nytt hos http://pryss.se som har Boogies lilla storlek hemma på lager.

PS Om någon vet var man skulle kunna hitta ett likadant fast i show utförande och stl 11.5 så får ni gärna tipsa!

Av Maria - 15 augusti 2013 14:40


Hoppsan i hatten, bloggen hade igår drygt 2000 nya besökare, utöver stammisarna...



"Helena" tar upp den högst relevanta frågeställningen om det är ok att använda positivt straff på människor för att få dem att ändra beteende. Utgångspunkten är då att ryttarna på bilderna straffas för sin ridning genom att visas upp på bilderna i Sofies blogg. Detta trots att de enligt Helena förbättrat sin ridning sedan tidigare år.


Jag började svara i kommentarsfältet, men tänkte att det kanske var lättare att få plats här.

Personligen ser jag det inte som att enskilda individer blivit uthängda. De är pixelerade och de är ett helt gäng som får demonstrera ett fenomen, en problemställning. Jag vet inte vilka de är och har inget intresse av att ta reda på det heller.  Det är inte individerna som är intressanta. Det som är intressant är att diskutera vad som är ok på tävling och vad som inte är ok.

Självklart är det obehagligt att hitta sig själv på en bild som ska demonstrera ett problem. Så ja, individerna upplever säkert situationen som aversiv. Men frågan är hur ska man bära sig åt för att illustrera och lyfta upp ett problem till diskussion om man inte får visa några exempel? Kan man tänka som Mr Spock här att "The needs of the many outweighs the need of the few, or the one"?  Dvs att ja, det blir lite jobbigt för ett par individer nu, men vi skyddar deras identitet så mycket det går, för att väcka en debatt som på sikt kanske gör tillvaron drägligare för flera? I det här fallet hästarna, som inte ens kan föra sin egen talan? 


Jag håller med om att det hade varit ännu bättre för nyanserna i diskussionen om det också hade funnits exempel från bättre delar av ritten eller andra ryttare som red trevligare. Risken är ju annars att man som ovan åskådare drar kanske orättvist hårda slutsatser om tidsgrenar eller hela Chappen som event. 

Som Helana tar upp, hade film också varit , så man kan se hela ritter. Men då behöver man också slow motion partier, för att hinna se. Det är ju fartgrenar!


MEN - bilderna finns och i just de ögonblick då bilderna togs så hände det som vi ser på bilderna. Att det sedan kanske hände ännu mer och ännu oftare föregående år, och att vissa ryttare förbättrat sig så det inte händer lika mycket nu, låter ju lite lovande, men ändrar inte på sakfrågan.


Men jag sympatiserar helt med att de ryttare som ansträngt sig och förbättrat sig, förtjänar positiv förstärkning i olika former! Så om jag vore personligt bekant med någon på bilderna och deras träning, skulle jag försöka hjälpa dem fokusera på vilka framsteg de faktiskt har gjort och försöka peppa dem att inte lägga fokus på en upplevd orättvisa i att ha hamnat på bild när de fick "ett återfall".


Man skulle kunna önska att det även i tidsgrenar fanns belöningar för snygga ritter och premier för personlig utveckling som ryttare osv. Så visst finns det sätt att använda positiv förstärkning även på ryttare. Här kan våra olika westernorganisationer göra massor, bara de kommer på att det behövs göras! För att de ska komma fram till det behövs det kanske debatt och ifrågasättande?

Även som privatperson kan man dra sitt lilla strå till stacken. Gratulera folk till fina ritter även om man inte känner dem personligen. Lägga upp bilder och filmer på ritter man uppskattat på sina bloggar och sociala medier. Belysa det som är bra! Jag brukar göra det, men jag ska banne mig se till att göra det ännu mer :)


Samtidigt så måste väl strålkastaren få riktas mot det som inte är bra? Inte minst för djurens skull! De kan inte föra sin talan! Det är inte hästarna som sitter och bläddrar i tävlingskalendern och kommer på att de vill åka på meeting!  De har inte ens fått bestämma själva vilken gren de ska satsa på...


Vi människor är ibland så aningslösa och förstår inte bättre, tills någon kommer och visar oss ett annat perspektiv. Ofta är det jobbigt och smärtsamt för oss att byta perspektiv. Eftersom vi då måste konfrontera oss själva och komma över att vi faktiskt gjort "fel" tidigare.

Jag undrar just hur många nosgrimmor jag dragit åt till det reglementsenliga hålet, hur många gummisnoddar jag hjälpt barnen spänna in ponnisarna med, hur många rottisöron jag vridit om - allt för djurens eget bästa förstås, med det perspektiv jag hade då - tills något, eller någon, fick mig att se det ur att annat perspektiv.


En gång för många år sedan kom en person fram till mig på en brukshundklubb och sa att h*n tyckte att den tvångsapportering jag höll på med borde anmälas. Jag och mina träningskompisar gick förstås i försvar. Herregud, hunden var ju obstinat och kunde ju inte få vinna, den måste ju lyda...

Mitt beteende påverkades inte då. Jag fortsatte träna på samma sätt. Fick en apportering på hunden som gav 10:or på tävling. Hunden såg dessutom glad ut medan den apporterade...

Men incidenten påverkade mig ändå och bidrog till mitt val av andra metoder så småningom. Så jag är glad och tacksam för att denna person vågade säga vad den tyckte och ge mig en långsiktig tankeställare.



Så jag vidhåller att ridsporten, både westerns femtioelva olika grenar och traditionell/engelsk/vanlig (vad sätter för samlingsnamn på det som man inte gör i westernsadel?  ) behöver Sofior som på olika sätt vågar ta upp och ifrågasätta.


Jag funderar som bäst på om jag vill gå på Täby Galopps A touch of the West på lördag. Med quarter race och uppvisningar av fartgrenar som Barrel race  och Pole bending. Kommer jag att lära mig något? Kommer mina "fördomar" om fartgrenar, inkl galoppsporten, att ställas på ända eller cementeras? Vill jag vara delaktig och bidra ekonomiskt till ett evenemang där jag inte känner mig säker på att hästens välfärd är prioriterad?


En sak vet jag, och det är att det är värt 50 kr att slippa lorta ned tävlingshatten. Precis som dressyrryttare går jag inte runt med hatt utanför tävlingsbanan   


Av Maria - 14 augusti 2013 07:15

När jag ändå är i farten tänker jag tycka lite om kossegrenar också.

Ja, det verkar finnas en förskräcklig massa ful och otrevlig ridning i boskapsgrenar.

MEN – det blir lite feltänk när man hävdar att hästen generellt sett skulle må dåligt av att få jobba på kor.  Mår border collies dåligt av att få valla? Nej, tvärtom, om de nu inte tränas på ett otrevligt sätt förstås. Det samma gäller för kossehästar. Jag har ständigt lite dåligt samvete för att min häst inte får göra det hon är avlad för. För tro mig, det märks att hon vill och kan följa objekt i rörelse och ständigt spanar efter ”jobb”. Tack och lov jagar hon inte bussar och cyklister som understimulerade vallhundar kan få för sig! Jag vet att hon skulle uppskatta ett roligt kossejobb då och då, när det görs utan ryttarpress och på hennes villkor. Jag har ju testat, och det var vansinnigt roligt! Hennes cowsense är så starkt att det var enkelt att ta henne förbi det obehag hon förknippade med cuttingmaskin och koträning från sin tidigare träning. Så fort hon förstod att det var andra villkor som gällde med mig på ryggen. Men vi har ju inte haft möjlighet att utveckla det där vidare på hemmaplan, tyvärr.


Tyvärr är nog kunskapsnivån inom kogrenarna bedrövligt låg i det här landet. Vi har ju ingen gammal  kofösarkultur att luta oss emot. Få svenska cowboys är uppvuxna i sadeln och bland kossor.



Så jag gissar att vi har rätt många som börjat rida som vuxna och varit på några helgläger, typ. Balans, sits , hästkunnande och boskapskänsla är därefter.  Men det finns så klart strålande undantag också! På Nationals nu senast såg vi flera trevliga, hästvänliga ritter. När det är fint, då är det  i mina ögon lika fint och häftigt som när hunden plockar upp spåret och föraren bara gör sitt genom att följa med och se till att inte vara i vägen. En atletisk häst som på egen hand jobbar kossan och en ryttare som lagt ned handen och bara försöker vara följsam i hästens rörelser – det ger mig gåshud!




Men tro nu inte att jag har några illusioner om att allt är så mycket bättre over there, och att alla äkta kobojsare är supersnälla mot sina hästar. Nädå, jag är luttrad och vet att det också är en industri.

Mitt bästa cutting minne är från Nationals för några år sedan då Emelie och Madeleine Stiwing tävlade sina hästar i rosa benlindor bland testosteronet, belönade med godis och ägnade sig åt stretching av hästarna mellan ritterna medan kossegubbarna ”skolade” sina hästar. Gissa vem som vann!



Av Maria - 13 augusti 2013 22:48

Samtidigt som vi här i huset kryssar mellan livestreamarna från EM och NSBA World Show för att få njuta av den ena prydliga ritten efter den andra, så rasar debatten kring ”westernridning ” på fejan och säkerligen annorstädes.


 Självklart försvarar jag inte det som visas på bilderna från ”Chappen” . Jag tycker bilderna (och handlingarna) är förskräckliga!  Jag tycker också fotoobjektens reaktioner, bortförklaringar och hot om polisanmälan är patetiska. Hur i hela friden kan man bli kränkt av att någon fotograferar när man rider på en stor tävling inför publik? Det man gör har man ju redan frivilligt valt att visa upp för publik?


Om man får se sig själv på en sådan bild finns det i min värld bara två värdiga reaktioner:


1)      Hu, ser det ut så där? Vad håller jag på med? Hem för tänka om och utveckla mig!

2)      Så där SKA det se ut när man rider XXXX. Jag står för vad jag gör och tycker det är rätt.


Så kan jag sedan som ”western”-konsument välja bort att träna för, eller ens titta på när alternativ 2-ryttaren  rider. Då vet jag i alla fall vad vederbörande står för. Det är också mycket troligt att jag väljer bort grenen som helhet om det alltid är så där det ser ut. Vilket jag befarar när det gäller tidsgrenar, då ”fort” och ”djurvänligt” inte brukar gå hand-i-hand i hästvärlden.


Så bra jobbat av Sofie som lyfter upp frågan till debatt, vågar ta skit och dessutom bemöter så många av de idiotiska kommentererna på ett rakryggat och väldigt moget sätt för att, enligt uppgift, bara vara 15 år gammal! Hatten av för dig! Det behövs många fler Sofior inom hästsporten!


Men i debatten blir jag väldigt trött på att ”Western” beskrivs som vore det EN gren. Man pratar om Hoppning, Dressyr och Western. Vad som är värst, vad som är bäst. Ingen som helst nyans, det brukar ju tyvärr vara så i debatter.


Western består av så många olika, minst 25, säkert fler, vitt skilda grenar med olika fokus, regler och syften. Det vi ivrigt följer på våra datorskärmar från Kreuth och Tulsa idag står säker lika lång från barrel racing och pole bending som galopptävlingar gör från dressyr.


När jag ville starta om med ridningen som vuxen visste jag att jag inte ville rida så som jag blev lärd på ridskola som barn och ungdom. Jag vill inte klämma, trycka, dra, spänna in och piska på.  Att det blev westernridning jag istället  provade på var en slump. Ett test för att se om det var det jag letade efter. Eftersom jag av samma slump hamnade hos Anki fick jag lära mig att rida igen, från grunden. Nu med sits och vikthjälper. Länge i sidepull, innan jag ens blev betrodd med bett…

Hade jag hamnat hos någon annan av de lokala westerntränare som fanns tillgängliga på den tiden hade jag förmodligen letat vidare efter ett tag. Kanske ramlat in på AR eller så…vilket jag ju gjort delvis till slut ändå…

Men i de grenar som Anki representerade fanns precis de möjligheter jag letade efter. Så jag blev kvar. Blev ”westernryttare”. Inom det som kallas allround performance grenarna, fram för allt  Trail och Western Horsemanship (som inte har ett smack med Natural Horsemanship att göra, ännu ett tröttsamt förvecklingsområde som vi kan ta en annan gång…)


Läs här beskrivningen av AQHA Western Horsemanship:

The western horsemanship class is designed to evaluate the rider’s ability to execute, in concert with their horse, a set of maneuvers prescribed by the judge with precision and smoothness while exhibiting poise and confidence, and maintaining a balanced, functional and fundamentally correct body position. The ideal horsemanship pattern is extremely precise with the rider and horse working in complete unison, executing each maneuver with subtle aids and cues. The horse’s head and neck should be carried in a relaxed, natural position, with the poll level with or slightly above the withers. The head should not be carried behind the vertical, giving the appearance of intimidation, or be excessively nosed out, giving a resistant appearance.


”Ryttaren  och hästen arbetar i fullständig samklang” – är det inte det alla vi ryttare  drömmer om?

Nu står det säkert sådant här i dressyrregelboken också. Det räcker ju inte med orden och visionerna, man måste ha ett öga på utförandet också. Samt utrustningen.

Japp, jag måste ha stångbett i många klasser som jag rider. Men det finns massor av olika typer av stångbett, och bäst av allt, jag behöver knappt använda handen. Tygeln kan vara slak om jag tränat min häst på rätt sätt. Sporrar behöver jag inte alls ha. Inga nosgrimmor får finnas. Så för mig, som klickertränande, AR-fuskande westerntant uppstår en massa intressanta träningsmöjligheter för att uppnå de mål som finns beskrivna i domarkompendiet!


Det gör det inom Trail också:

                          This class will be judged on the performance of the horse over obstacles, with emphasis on manners, response to the rider and quality of movement. Credit will be given to horses negotiating the obstacles with style and some degree of speed, providing correctness is not sacrificed. Horses should receive credit for showing attentiveness to the obstacles and the capability of picking their own way through the course when obstacles warrant it, and willingly responding to the rider’s cues on more difficult obstacles. While on the line of travel between obstacles, the horse shall be balanced, carrying his head and neck in a relaxed, natural position, with the poll level with or slightly above the withers. The head should not be carried behind the vertical, giving the appearance of intimidation, or be excessively nosed out, giving a resistant appearance.


Här och i ett helt knippe westerngrenar till, finns verkligen utrymmet att träna etiskt, hästvänligt och långsiktigt hållbart och samtidigt sikta på en hög tävlingsmässig nivå.  Självklart finns det rötägg, klantarslen och folk som sätter vinster  framför hästens välfärd inom dessa grenar också. Men grenarna i sig har en fantastisk potential för att vara hästvänliga med rätt träningsupplägg.


Tyvärr syns ju dessa grenar sällan för publik. Så fort det ska visas lite western någonstans väljer man grenar där det sprutar grus. Det är för sorgligt att publiken flockas till High Chaparall spektakel medan läktaren gapar tom under Trail och WH på  EM. Att det som drar publik förmodligen är det som är minst hästvänligt och att folk blir uttråkade av balanserade, lugna, harmoniska ritter. Häst och människa i samklang säljer inte biljetter, häst och människa i konflikt gör tydligen det…


 


Men som underbara husfar D på jobbet alltid säger, vi jobbar oförtrutet vidare.  Tränar våra grenar på vårt eget vis och njuter när andra visar upp lugna, harmoniska ritter på hästar som ser ut att må bra och trivas med livet! Och vi vägrar låta oss buntas ihop i något allmänt westernslaskfack!


Till er som nu ivrigt utropar western till det värsta som drabbat hästvärlden, och baserar denna uppfattning på bilderna från chappen, ett besök på en lokal klubbtävling eller möjligen din stallgranne som äger en westernsadel och brukar vara dum mot sina hästar - ta er lite tid och studera flera westerngrenar på tävlingar av lite högre kvalitet.  (Det skulle vara svårt att bestämma sig för om man gillar fotboll genom att enbart se en KORP-match)  Passa på nu hemma i soffan denna vecka på länkarna ovan! Du kommer säkert att se saker du inte gillar och saker du inte förstår. Men kanske ser du också något som verkar intressant och utvecklingsbart? Åtminstone bör du kunna lägga märke till att det finns en enorm spännvidd och variation under paraplyet WESTERN.


 

Av Maria - 11 augusti 2013 21:23


Idag var Ebba och Hottis med på Nytorpshoppet. En årligen återkommande intern historia på Nytorp dit vi flyttar tillbaka om några veckor. Ett perfekt tillfälle för oss att lära känna några av våra nya stallkompisar och deras hästar. Självklart var det också perfekt miljöträning för lilleman att åka till ett nytt (njae, nygammalt) ställe och bara gå rätt in och köra en klass under tävlingsliknande förhållanden. Även om det nu råkade vara hoppning   


Valfri hinderhöjd så Ebba valde 50 cm. Sådan där murduk var nytt för Hottis, men det löste sig på ett försök på framhoppningen. Felfri grundomgång. Sedan hade han en rivning på sista i omhoppningen. Han fick syn på något utanför porten och liksom glömde att lyfta på benen... Sånt som händer när man är 4...

Någon tidshoppare lär han förresten aldrig bli. Det ligger liksom inte i hans natur att skynda och stressa. Men han var lugn och cool både i och utanför ridhuset. Höjde inte på ett ögonbryn när en häst bredvid  ställde sig på bakbenen när segraren körde ärevarv. (Inte heller har han som Boogie åsikter om att han borde vara med på ärevarvet ...) Som sagt en lugn och cool kille idag.


Väldigt trevligt ordnat av Catrine och alla andra! Tack för att vi fick komma!


Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards