Tack vare gott om tider i ridhuset och på ridbanan, samt att vi nu har egna boxar till hästarna, så är det ännu lättare att följa belöningsbaserade träningsupplägg i det mesta jag gör med hästarna. Jag  väljer t ex oftast att ha Boogie i boxen när jag sköter om henne och sadlar. Då är hon lös och kan visa med sitt kroppspråk vad hon tycker om de olika saker som vi gör, och jag kan anpassa upplägget efter de "kvitton" jag får. För en belöningsbaserad, eller klickersk, hästhållning handlar inte bara om att göra och belöna, det handlar faktiskt om att ha en dialog med sin häst. Att ge hästen en röst,  en  möjlighet att uttrycka hur den upplever det vi gör. Om jag har Boogie reglementsenligt uppbunden i på en skötplats minskar det hennes möjligheter att "prata", eftersom hästar gör det med sitt kroppspråk. I boxen kan hon gå iväg, vända sig osv.  Då ser jag väldigt tydligt vilka delmoment som behöver utvecklas för att hon ska uppskatta dem. 

Om nu någon får för sig att det här betyder att "hon får som hon vill" så är vederbörande ute på cykeln. Alla moment i skötseln, sadling, streching etc genomförs, samt några till för framtida bruk (som t ex förebyggande övningar för ögonvård, maskmedel och annat matnyttigt.) Det betyder bara att hon får visa vilka saker hon förstår och kan göra med lätthet och vilka hon behöver få ytterligare hjälp att förstå vitsen med. Givetvis genom positiv förstärkning.  Vi kan ha en öppnare dialog när jag inte måste binda fast henne.

Att stå i boxstall igen innebär faktiskt ännu mer umgänge med hästarna än i Active Stable. I arbetsveckorna blir ju stallpysslet oftast efter att hästarna redan kommit in, och då är de hela tiden med på ett hörn när man mockar och gör påsar. När vi umgås och snackar med våra stallkompisar så blir det också mer i stallet tillsammans med hästen. I Active Stable måste man ju ha hästen uppbunden när den är inne i groomingen och sedan skynda sig att släppa ut den för att ge plats åt nästa. Så umgänget med hästen blir då mest ridningen eller med hästen fastbunden i cross ties.

Om någon av oss nu blir klar före den andra, så väljer oftast både Ebba och jag att tillbringa väntetiden inne i boxen mysandes med våran häst. Så lite förvånande är vi faktiskt fler timmar per dag med våra hästar nu än i AS. Trots att vi har stallsysslor att göra som man inte har i AS. Och vi är kors i taket dessutom hemma tidigare på kvällarna än förut!

Boogie och Hottis ser ut att trivas med tillvaron också. Självklart skulle jag önska dem ännu mer utevistelse om det var möjligt. Nu på vinterschema kommer de in vid 17-17.30 Men då har de gått ut vid 7-tiden, och de har sin utevistelse i en gigantisk hage med tillgång till stora gräsytor och skogsdunge. Det är en sådan underbar glädjekick att kunna se dem från bilen på väg till jobbet! Att se dem i sin stora hage, friska och hela, ger ro i själen på jobbet! 

I fredags, efter en intensiv arbetsvecka, bjöd Nytorp på ytterligare en intressant träningsmöjlighet!

Jag kunde nämligen låna en stor inhängnad   skogshage på kvällen och gå på promenad med lösa hästar. Supermysigt! Intressant utvädering av ens "attraktionsförmåga"! Bra opretentiös miljöträning av den lilla långskånken som ser lite spöken i skogen vid skymning. 

Hagen har först en gräsyta som inte betats på hela sommaren, och jag var faktiskt lite rörd över hur snabbt och frivilligt mina båda hästar lämnade det gröna för att hänga med mig på upptäcktsfärd upp i skogen.

Det var lite överkurs att gå på huppegupptäcktsfärd i skogen med två glada och nyfikna jättekompisar och samtidigt försöka fota, så bilderna är därefter. Som sagt, lite rörande hur glatt och villigt de följer! Hur enkelt de avstår från bete för att i stället välja vad jag erbjuder. ( I alla fall när de inte är überhungriga) Vilken härlig känsla av sampel som uppstår när man turas om att leda och att följa! Kvalitetshäng, helt enkelt! 

Jag gör precis som jag alltid har gjort med hundarna. Dvs alla spontana "följa efter" beteenden och ingångar belönas rikligt!

Med hästarna kan man dessutom plussa genom att visa på gottiga saker. Nypon och vildäpplen hittade jag före dem! 

Vi turas alla tre om att ta täten och visa vägen vi olika tillfällen.

Hej på dej, morotsbäraren!

Vi avslutade med en betesstund på en liten skogsäng. Jag vill inte att "uppkoppling" ska bli signal för att det är slut på det roliga, så därför får de fortsätta mumsa en bra stund efter att jag satt på "kopplen" igen.

En som börjar fylla ut igen! Mat är bra när man växer!

De är fortfarande lite på tårna efter miljöombytet så uteritterna är inte helt avspända ännu. För Boogie funkar det bäst om hon får gå först och ha koll på allt själv. Om Hottis går först och får för sig att något äter quarterhästar så är hon inte just nu det stabila stöd hon tidigare varit. Hon får nämligen för sig att han har rätt!

Så smidigast för alla just nu att Boogie går först och "skvallrar" på alla farligheter som traktorer, tvättvindor och burfåglar.

Idag var kanske sista chansen på ett tag med bra väder om man ska tro på SMHI. Höstvackert var det i alla fall!
Tänkte försöka ta några fina bilder, men Boogie var inte helt med på det idag!

Den här gröna tunneln t ex

Blev bara suddig, för det var för svårt att stå still när maten killar en i mungipan

Vackra höstfärger då?

Supertrist, kom igen nu, det är matdags hemma!

Jaja, jag älskar hösten.
Hästarna lär väl varva ned så småningom också, det är bara att kämpa på!

Knäppa bloggappen som inte tar med allt. T ex hur min häst har puttat nätet allt närmare mig där jag sitter och observerar, så att hon nu äter mellan mina knän. Dessutom struntar hon i det lösa höet på golvet eftersom det tydligen är mer intressant att pilla med nätet.
Jag har valt att lägga ett hopknutet nät på golvet, dels för att det ska bli en naturlig ätställning, dels för att det då inte blir svårare för stallpersonalen att kvällsfodra min häst.
Synpunkter och tips ?

Livet i hagen är tämligen stabiliserat, som det verkar. 4 sunda hästar behöver inte så lång tid på sig för att finna sig i sina nya konstellation. Speciellt inte när de får chansen att lära känna varandra med tillgång till stora ytor och något att tugga på.

De tajta tvåsamheterna löstes snabbt upp och det pågår en del experimenterande med nya kombinationer. Boogie och Troppan har setts klia varandra t ex   

De har serverats frukost i hagen, men väljer att gå ut på det gröna och komma tillbaka för att äta frukosthögarna till lunch i stället.

Boogie verkar nyttja skogspartiet en del, för hon är full av kåda både här och där. Mysigt att ha en rejäla träd att klia sig mot!

Så de har många timmars utevistelse med hög livskvalitet, de verkar ta boxvistelsen under natten med ro, och de har klarat av flytt och foderbyte utan att bli knasiga i magen. Faktum är att de är bättre i magen båda två än de har varit på mycket länge.

Vi tvåbenta saknar så klart våra härliga stallkompisar på Wiggeby! Vi är ändå lyckligt lottade som fått flytta in bland gamla kära bekanta ansikten!

Igår blev det t ex en spontan kvällstur till slottet tillsammans med Kicki/Penny och Elana/Daisy. Rätt laddad Boogie, men det blev lugnare när hon fick gå först på lång tygel. Mitt lilla kontrollfreak. Då blev det Kicki som fick kämpa med Penny i stället. Komiskt att de blir svettigare av att skritta som nr 2!

Daisy stressar sig inte svettig, hon kommer en bit efter i sitt eget pleasuretempo   

Boogie blev lite upprörd när vi på väg hem  fick vända tillbaka och ta en annan väg eftersom alla i sällskapet inte var bekväma med kokontakt av tredje graden. Då skulle man ju kunna tro att hon, när vi kom ut på gården igen, skulle välja att gå mot stallet. Jag testade och lät henne bestämma och hon kliver i stället bort mot ridhuset med målmedvetna steg. Vi har alltså varit ute på tur i över en timme och middagen väntar i stallet. Ändå vill hon välja ett pass i ridhuset. Häftigt!

I onsdags hade jag lektion med Carolina där inne. En riktigt spännande uppsutten lektion där vi jobbade med halvhalter och samling. Vid ett par tillfällen, säkert inte längre än 5-7 sekunder per styck, hände saker som jag tror kanske slutgiltigt gjorde mig till (klicker)AR-tant på riktigt.   Några magiska ögonblick när hela hästen var med "upp" utan att jag hade något alls i vare sig hand eller skänkel.

Jag ska egentligen tävla lite på söndag, är det tänkt. Nu är jag inte ett dugg taggad.

Haha, det här PR-materialet för utskrift ökade inte heller på motivationen, precis. Grammatiska kullerbyttor  är väl en sak, men en heldag i Vilda Västern, njae, det känns så långt i från det jag vill göra tillsammans med min häst just nu.

Vi får se hur det känns till helgen. Om de kommer ut med mönstren så jag kan förbereda henne genom att baklängeskedja, så hon känner igen övningarna och är väl förberedd, då kan det bli bra miljöträning. Men just nu är jag lite tveksam. 

Vi har planerat in trailträning på Nytorp till på lördag (kl. 13-15) så ett trailmönster hade ju suttit fint tills dess.

Idag har Hottis fått tandkoll av Laura igen. Han skummade lite blodigt häromdagen, så då blev vi rädda att han fått en mjölktand på tvären igen. Men så illa var det inte denna gång. Däremot händer det mycket i munnen när allt flyttar in på rätt plats. Så nu hade en kant blivit lite vass mot slemhinnan så det blev lite raspat så var det fixat. Ny tänder på gång dock, närmast lanerna, så det gäller att vara fortsatt observant på när han säger bett - nej tack. Men just nu ska det gå bra igen!

Medan vi väntade på att han skulle kvickna till efter sederingen så tog vi en häst och hundtur för att kolla om hundarna kom ihåg hur man följer med till häst. Det var ju ett år sedan de sist hade möjlighet, så det kändes bra att ha Ebba på marken utifall att Stella skulle få ett återfall i sin hästskräck eller nåt. Men det var inga problem. Tosca gjorde som vanligt sitt bästa för att bli ihjältrampad, Boogie gjorde sitt bästa för att inte trampa ihjäl henne och Stella höll sig på perfekt avstånd lite bakom.

Tjohoo!

Vi (som ju inte har koskräck nån av oss, inte ens Stella) kom ut bakom ridhuset, och idag gick Boogie rakt in i ridhuset när vi passerade den öppna porten. Alltså, jag skulle ju kunna styra henne om jag ville, men jag tycker det är så himla häftigt att se vad hon gör när hon kan välja själv. Att hon, som i början gjorde allt hon kunde komma på för att undvika ridbanor och ridhus, numera själv VÄLJER att gå dit för att få träna. Även efter en motionsrunda och med middagen väntades i stallet. Det är stort!

Åh vad skönt att vi fick flytta tillbaka till ett ställe som vi redan känner! Jag sov riktigt gott i natt eftersom jag vet att hästarna är ordentligt kollade till natten! Har precis fått sms om att alla var hela och fina vid insläpp i kväll också. Service!

Våra två fick idag börja dagen i sjukhagarna i väntan på att alla hästägare skulle vara på plats för ett hopsläpp med nya hagkompisarna. Jag passade på att rida lite innan och Hottis fick ett showmanship-pass med Ebba.

Jag satte ut koner på utebanan och upprepade övningen vi gjorde med durationerna på kursen i helgen. Började med att skritta runt och klicka för passering genom konportarna. Boogie kändes rask i steget men distraherad av alla hästar i hagarna runt om. Lite så där att hon först inte riktigt tog belöningarna. Sedan tappade hon en och då blev hon mer noga, min gamiga lilla tokfia!

Så tog vi några varv i trav där jag klickade för både igångsättningar och passeringar. Här hade vi kunnat välja att fortsätta med sträckning av durationerna men Boogie föreslog snabbt att blanda in galopp och jag tyckte att det var kul, så jag hängde på. I efterhand vet jag inte helt hur klokt det var, för hon blev väldigt i gasen, den lilla krutdurken. Huvudrusk och jämfotahopp. Hmm, väldigt bra sätt att introducera sig själv, sin häst och klickerträning på gården...  Samtidigt krävdes mycket färre repetitioner för att komma till att kunna sträcka galoppsträckan ända fram till nästa konpar. Dels för att jag var duktigare på att komma ihåg att växla till att också  klicka för bara fattningen emellanåt, dels för att hela hästen var väldigt energisk idag. Ingen avmattning där inte , trots många repetitioner i djupt och tungt underlag. Snarare motsatsen till avmattning, de där konportarna närmade sig med allt högre hastighet ju längre vi höll på och jag höll mig faktiskt i hornet...

Nästa gång ska jag nog eftersträva att balansera hästens känsloläge lite. Varva med något mer lugnande och avslappnande. Vara noga med kriterier för något mer markbundna fattningar kanske?

Fast attans vad kul det är när det finns alldeles egen rörelsemotivation i hästen!

Efter ridpasset blev det dags att få släppa in Hottis och Boogie till deras nya kompisar. Boogie och Penny känner varandra sedan tidigare, Hottis känner ingen av damerna och Troppan är ny för båda. Hagen är gigantisk, och först när de fick syn på varandra på långt håll blev det ganska springigt en stund. Jag kom mig inte för att filma eller fota, man vill ju liksom ha koll på hur det går. När de kutat ett tag så delade de upp sig i sina konstellationer i var sin ända av hagen. Jag gick och kollade våra, som betade lungt, hade alla skor kvar och inga märken någonstans. De verkade helt lugna och fokuserade på att få äta.

Vi hängde kvar i stallet hela eftermiddagen. Fikade med stallkompisar och försökte få rutin på våra nygamla stallsysslor med mockning och påsar. Vid några tillfällen hördes lite pip från hagen när de två paren hade gjort nya närmande mot varandra. Lite förvånade kunde vi se hur Hottis, som mest verkat gömma sig bakom Boogies rumpa, tog sig lite ton mot Troppan så fort hon försökte kontakta Boogie. Han kom liksom runt Boogie som en muräna med slickade öron och sa "rör inte min tant". Det beteendet var inte uppskattat av Troppan som visade hur väldigt vig och smidig hon är. Jaja, det  får han väl bara lära sig att man inte ska mucka med fuxdamer och att Boogie klarar sig utmärkt utan bodyguard. Boogie själv körde sitt bästa "jag bryr mig inte om dig, hur upprörd du än är över att jag finns" kroppspråk. Det är väl en av de positiva sakerna som kommit ur det senaste årets erfarenheter, hennes trygghet i nya hästkontakter. Man blir tryggare själv också som hästägare, när man sett sina hästar i så många nya konstellationer och sett dem reda ut det.

Ändå var det så klart skönt att höra att det fortsatt gå bra under kvällen och att alla mådde fint vid insläpp!

Kan nog bli ett skönt gäng det här, när de fått fundera klart över fördelarna med att vara en liten flock i stället för par. Jag vill som sagt gärna ha Boogie och Hottis tillsammans, men som en del i en grupp så de inte blir helt fixerade vid en enda kompis.

Finns ju hagar med stor potential för trevlig samvaro och utevistelse på Nytorp!

Så där ja, nu är hästarna tillbaka på Nytorp.
Vi har flyttat hela dagen. Det tar visst lite tid när man ska prata och fika med sina nygamla stallkompisar. Samt får finbesök av nyblivna europamästarinnor! Tur ordentliga Kristin var med och tog tag i uppackningen!
Det tråkigaste med att flytta är att lämna Bella, Emil, Susanne och Helene ( samt alla nya härliga stallkompisar vi lärt känna på Wiggeby). Men en extra bonus med att flytta tillbaka till Nytorp är att andra gamla stallkompisar från Ankis stall, Elana och Kicki, har hunnit flytta dit under tiden. Sedan kommer ju Camilla och Alex efter om en månad. Så separation och återförening på en och samma gång!

Boogie spanade genast in Penny. De har varit hagkompisar för några år sedan på Skällsta. Sånt glömmer inte hästar.
De blir nu boxgrannar och det verkade de nöjda med när de fick stå inne samtidigt medan vi fikade i ösregn. Pannorna mot varandra på var sin sida om boxgallret och sova middag. Då är man ganska avslappnad i varandras sällskap.
I morgon blir det ihopsläpp. Vardagsmat för våra hästar som fått nya flockmedlemmar varje månad i ett års tid. Kanske lite mer spännande för de hästar och hästägare som inte utsätts för det lika ofta ;)
Ska försöka komma ihåg kameran, den var inte alls med idag.

Jag borde skrivit för länge sedan om träningshelgen hos Carolina. Passat på medan allt var färskt i huvudet. Precis när man kommer hem är man trött och dessutom  behöver man ha tid med sina icke hästintresserade familjemedlemmar på två och fyra ben. Sedan kom så klart en sådan där vecka med lite extra allt emellan.

Boogie och jag åkte till Seglinge Gård på lördag morgon. Hon hade fått sova i sjukboxen över natten. Vi har haft det som rutin på Wiggeby när vi ska iväg på morgonen. Annars kan man ge sig den på att man står där med tappsko eller något nytt sår precis när man ska iväg. 

När jag kom lördag morgon för att hämta henne så stod hon ute på sjukboxens lilla gård och sov i morgonsolen trots att luckan var öppen till höautomaten inne i boxen. Jag får ju alltid lite lätt panik när mitt matvrak väljer bort mat. Det fanns dock välformade gödselhögar i boxen och hon verkade avspänd, bara trött. Kanske var det sviter efter den kräftskiva som pågått på gården under kvällen/natten?

Men lasta tänkte hon inte... Hon klev bestämt runt transporten och ställde sig vid sidan med pannan mot transportväggen och blundade. Hennes lastning har hela tiden var på nedgång under året på Wiggeby. Kvällen innan klev hon rätt in bara. Men nu var det utsläpp av boxhästar och rörelse runt om. 

När hon blundar så där så vet jag måste ställa undan henne och börja om en stund senare. Fast på den här specifika stallplan blir det inte lugnare ju senare man väntar så jag tog det oklickerska beslutet att lägga på press i stället. För att åka på klickerkurs...

När jag väljer att lägga på press så är det kort och koncist som gäller. Min oerhört toleranta och förlåtande häst sa "ok, vi åker" och gick genast in. Inte alls säker på att det här förstärkte rätt uppsättning beteenden hos vare sig mig eller hästen, men vi kom fram i tid. 

På Seglinge skulle Boogie vara första ekipage. Hon fick gå in och bekanta sig med ridhuset först innan jag sadlade vid transporten. Det var lite halvobekvämt att vara först ut och uppsuttet inför publik så där. Intressant fenomen inom hästeriet, att man alltid känner sig så himla bedömd när man ska visa något i sadeln? 

Boogie var lite upptagen med miljön fortfarande, så hon ville knappt ta första belöningen. Här kom polkagrisarna raskt till användning. Klick för rörelse framåt, in med en pepparmintschock, och där var hästen med i leken igen! 

Sedan kunde jag växla mellan olika kvaliteter på belöningen och sparade polkagrisarna till det som krävde mest ansträngning från henens sida. 

Jag valde att jobba med durationer, att sträcka beteenden i tid, under helgen. Mitt val eftersom jag tycker det är svårt att "stå ut " med att inte klicka stup i ett, eftersom jag inte vill att Boogie ska hamna i frustration. I stället blir det att jag lägger på tryck (medvetet och omedvetet, beroende på övning) för att sträcka beteendet i tid. Och då blir det ju inte så belöningsbaserat i slutändan!

Så alla mina fyra pass under helgen handlade om att våga sträcka och hitta sätt som gjorde det lättare för Boogie att inte bli frustrerad över låg förstärkningsfrekvens. Det är ju det som är dilemmat, att ju längre man ska göra något innan klicket, desto färre belöningar får man under ett pass. 

Första passet jobbade vi med att sträcka trav. När jag sträcker i tid vill jag utgå från ett spontant erbjudande av traven, alltså utan signal eller kommando. Det eftersom jag då shapar/formar beteendet och inte vill ha fel utförande kopplat till signalen. Att ge signal för trav och sedan göra sträckningsförsök där hon kanske bryter av, är ju inte det jag vill ha kopplat till signalen för trav. Så först försätter vi oss i ett läge där jag får spontana travigångsättningar. Det kan jag får genom att börja klicka för minsta tempoökning i skritten några gånger så brukar hon testa trav också. Så klickar jag raskt för spontana igångsättningar några gånger, så det hamnar överst i "utkorgen".

Sedan börjar jag hålla vänta med  klicket fler och fler steg. men om man bara ökar och ökar antalet steg innan klicket kommer ju hästen snart fram till att allt bara blirjobbigare och jobbigare. Därför måste man finurligt variera sträckan, "ping-ponga" kriteriet antal steg uppåt och nedåt. Så långt har jag trixat på egen hand. Carolinas tillägg var nu att vi även växlade med ett annat beteende med god förstärkningshistorik. Så invävt mellan travsträckningarna  hade vi ett antal repetitioner där jag bad om förvänd öppna, som jag klickade med hög frekvens. På det sättet kan man hålla förstärkningsfrekvensen uppe i passet som helhet. Dessutom skapar man ju geografiska platser i ridhuset med förstärkningshistoria, som man sedan kan få ett drag emot.

Vi jobbade med samma upplägg på eftermiddagspasset och vi kunde sträcka längden på travsträckorna ganska rejält mot vad  jag klarar på hemmaplan. En spark i baken på ryttaren är visst aldrig fel    Eller vänta nu, det var väl snarare positiv försträkning och bra kriteriesättning från Carolina som gjorde att jag vågade.

Vid ett tillfälle fick hon mig att bara låta Boogie trava tills hon slutade, för att se hur långt det räckte. Nästan ett helt varv runt ridhuset kom vi innan bensinen tog slut. Alltså bra mycket längre än jag vågat hålla ut innan klicket som längst. När hon då bröt av så klickade jag självklart inte. man kan liksom inte belöna en lång travduration i efterskott när hon redan bytt beteende till skritta. Jag bara skrattade och klappade om henne lite. Efter några skrittsteg bjöd hon på en ny spontan trav som jag då klickade direkt, och så var vi igång igen med pingpongandet av sträckningen. Att en gång låta henne bara gå tills det tog slut, gav mig lite mer mod att våga sträcka lite längre i de längsta repetitionerna. Speciellt eftersom det varit så lätt för henne att erbjuda travbeteendet igen, trots att hon inte fått klick. Ett beteende som fått många förstärkningstillfällen släcks inte ut på en "misslyckad" repetition. Vilket jag ju vet i teorin, men tydligen måste uppleva i praktiken också för att våga jobba med.

Dag två jobbade jag också med durationer, men nu testade vi i galoppen i stället. Nu provade vi ett annat upplägg med rekvisita att röra sig mot. Carolina la ut 4 bommar, en på vardera långsida resp kortsida. Så klickade jag för att passera över bommen, först i skritt och sedan i trav, för att skapa förstärkningspunkter. Fick så småningom rejäla spontana ökningar i traven på detta vis, så det kan man lägga i minnesbanken och komma ihåg när man vill shapa ökad trav.   

Så småningom kom vi till galoppfattningar. Tanken var att jag skulle klicka, både för passera punkterna, oavsett vald gångart, samt för fattningarna. Hej och hå, så fort det började komma fattningar regelbundet blev jag girig och ville ha sträckning ända fram över bommen. Så blev förstärkningsfrekvensen för låg och hästen mattades av. Hmm, har ni hört den där om hur mycket tid och energi man sparar om man faktiskt gör som instruktören säger  - från början...?

Sista passet fortsatte vi med galopp, men nu ställde Carolina upp portar av koner i stället. Något visuellt, geografiskt att sikta emot, men lite mindre energikrävande än en bom. Nu tror jag vi till sist fick in systemet i både mitt och Boogies huvud.

Passera genom port = gott.

Erbjuda galopp = gott.

Erbjuda galopp igen = komma till port snabbare = gott

En lek som vi kan utveckla vidare på hemmaplan. 

Kul observation från åskådarna att fattningarna och kvaliteten på galoppen blev bra. Det tycker jag är så spännande att hon kan fatta så fin galopp utan reglering och justering av diverse kroppsdelar, OM hon får göra det alldeles själv. Bettlöst, lång tygel och en matte som gör ingenting. Hur svårt är inte det, förresten, att rida utan att göra något? Det går åt lika mycket energi för mig att säga åt mitt ben att inte trycka som det går åt för att trycka. Galet, egentligen! 

Nu känner jag mig rustad att ta tag i det här med durationerna även på hemmaplan!

Som vanligt så himla givande och alldeles underbart att vistas i klickerbubblan i  Carolinas och Walters skyddade verkstad en hel helg!

Jag har varit dålig på att fotografera under helgen. Här är bara några skruttbilder på mina fina medkursare:

Under helgen har Boogie och jag varit på träningshelg hos Carolina. Vi höll till på vackra Seglinge Gård i Almunge. Det är verkligen inte många träningsanläggningar som kan erbjuda gästande hästar en gigantisk frukostbuffé i det fria!

Eftersom min snälla kurskamrat Malin både hade släppt ut och mockat, så fick jag tid att bara umgås med Boogie i den gigantiska hagen på söndag morgon.

Hur ofta har man möjlighet att ströva tillsammans med sin lösa häst och utforska ett område tillsammans?

Känslan man får när hästen frivilligt lämnar maten och väljer att följa med, den är ganska unik.

Att få bara vara med Boogie, utan störningar av vare sig andra människor eller andra hästar, utan uppgifter och åtaganden, det var nog faktiskt den bästa stunden på hela helgen. Och då var det ändå en fantasktiskt rolig och givande träningshelg!