Helt seriöst, jag HAR tränat idag!

När man ska handbeta sin häst är det praktiskt och bekvämt att ha två fungerande signaler för när betandet ska börja och sluta så man slipper hala och dra i hästen.
Jag har VARSÅGOD för start. Säger alltså det ordet innan hon får dyka ned. Börjar gärna inomhus med lite
gotta i bytta på golvet. Håll i grimman, lägg ett par bitar i byttan , säg VARSÅGOD och släpp hästen. Upprepa 5-10 repetitioner och ta sedan paus. Det kan krävas ganska många pass. Det är bra om du har bra drag mot byttan i de första passen. Det du strävar efter är att så småningom säga ordet när hästen avspänt väntar utan att streta mot byttan. Lägg en bra grund inomhus så blir det lättare att komma ihåg ute sedan.

"UPP" har jag fångat. Dvs passat på att klicka när hästen lyfter huvudet spontant. Börja gärna även detta inomhus med bytta och några godbitar. Gärna när VARSÅGOD kommit en bit på väg. När hästen lyfter huvudet KLICK och bra belöningskvalitet. Bra att grunda med högt värde för detta beteende!
Det går utmärkt att fånga även vid betning med lite tålamod och hög belöningskvalitet. När en häst betar lyfter den på huvudet med jämna mellanrum för att leta upp en bättre tuva. KLICK och tryck in bästa snasket direkt i munnen. Även om hästen är på väg till nästa gräsfläck. Om du inte hittat en sådan där riktigt toppbelöning kan du ha en näve gott gräs redo i stället. Belöna med det som just nu har högst värde för hästen.
Upprepa med tålamod. När du märker att din häst börjar lyfta huvudet oftare och med en förväntansfull snegling kan du börja lägga till signalen UPP precis innan du med säkerhet tror den ska lyfta huvudet. Lättast att förutsäga med några pellets i en byta. Tar du dig tid att studera din häst när den betar kommer du även att lära dig när den är på väg att byta tuva!

Personligen tycker jag det är väldigt smidigt att handbeta en häst som kan dessa två signaler. När det nya gräset kommer kan man få lägga lite extra krut på att fräscha upp signaler igen med extra hög belöningskvalitet. Jag var lite stolt över Boogie idag som lyssnade så fint på UPP trots det nya, saftiga och ack så sena gräset. Numera belönar jag ofta UPP med att flytta till en ny frodigare fläck och säga VARSÅGOD.

Måste vänja in magarna eftersom det ryktas om utsläpp...

Har haft en riktigt rolig uppsutten lektion för Carolina idag!

Vi jobbade med Boogie's ryggning i hinder. Jag har hela Boogie's tid hos mig slitit med det momentet. Både med traditionella metoder och med klickerträning. Det senaste året bara med klicker, men det blir aldrig så där bra som jag vill ha det. Det känns att det finns stress i momentet som lätt blir forcerat och svajjigt. Svårast är det att backa in i en öppning. Det går ofta lättare att få rida in i hindret och sedan backa ut ur det.

Men Carolina är skicklig, hon!

Först rättade hon till lite saker i min sits. Måste sitta rakt om jag vill rida rakt. Så klart...

Säger som min mamma härom året: "Men Maria, har du FORTFARANDE inte lärt dig rida?!"

Vi hade två bommar utlagda som en shute och labbade lite med hur jag ska sitta och hur jag ska titta.

Så klickade vi en hel del för att hon bara stod stilla i hindret. Nog så svårt, här ligger ju bommar som det ska göras något med. Därefter att hon behöll position trots att jag tittade nedåt, bakåt efter bommen. Att hon alltså skulle ignorera vikthjälpen, förändringen i sitsen som uppstår då. För att underlätta fick jag tänka på hur jag rörde mig så jag inte flyttade höftpariet samtidigt, utan nästan sköt fram det när huvudet gick bakåt.

Sedan provade vi att be om ett steg bakåt och klicka för halt. Det ledde inte till någon egentlig förbättring, det var fortfarande lite hetsigt och snabbt. Då la Carolina till att jag skulle be om ett steg bak och sedan ett steg fram, och klicka för fram. Nu tyckte Boogie vi var lite krångliga och ville lämna hindret och erbjuda sidepass, spinn och annat skojsigt i stället.

Dags att komma ihåg det här med paus också! Tur att hon påminde oss. Så nu blev vi bättre på att köra några få repetitioner och sedan låta henne skritta eller trava en runda för att gå tillbaka.  Första vändorna föreslog hon andra alternativ till att gå tillbaka, så helt positiv var inte upplevelsen för henne, trots klick och belöning...

Förstår verkligen hur Peggy Hogan m fl betonar värdet av att ha hästen lös när man tränar så den kan välja om den vill vara med eller inte! Det är inte alls säkert att träningen är 100 % positiv bara för att du står med klicker och godis i högsta hugg. Den enda som kan tala om hur det ligger till är hästen själv! Men hur ska den kunna tala om det om den inte kan röra sig?

Nu var ju inte Boogie direkt lös med mig på ryggen, men hon fick ändå ganska fritt spelrum att gå iväg och komma tillbaka. Vartefter som jag blev bättre på att korta ned passen och ta paus innan hon gjorde det, så blev hon också mer angelägen om att få gå tillbaka till hindret och köra en omgång till.

Nu började det även hända saker med ryggningen. Med förväntan på rörelse framåt så blev ryggningstegen mjukare och lättare. Mer formbara så man hinner med att styra och guida.

Så med lite justering av mattes sits och en hel del justering av kriterierna så kom vi en lång bit på väg och fick en bra grund att bygga vidare på.

Blir nog lite ryggningshinder på lördag   

Så hade vi lite intressanta diskussioner om hästar och stress-signaler, eller lugnande signaler. Ibland känns det som hästen är ett av våra äldsta husdjur, men vad vet vi egentligen om dem och deras kommunikationssystem?

De är så omgärdade av myter och vedertagna "sanningar" att man till slut inte ens ser vad man ser...

Som alltid när jag tävlat funderar jag mycket på hur bra det blev för Boogie. Hon har ju inte bett om att få tävla. Hon har dessutom haft stresspåslag i tävlingsmiljön. Om hon fick välja skulle hon väl stanna hemma, tugga grönt och hänga med kompisar. Så det är ju mitt ansvar att tävlingsupplevelsen blir så positiv som det bara går. Inte bara för att resultaten då blir bättre, utan för att det ska vara trevligt även för Boogie.

När jag tittar på filmerna från igår är jag inte nöjd med hur mycket hon tuggar på bettet. För som jag känner min häst är det INTE för att hon då är nöjd och tillfreds. Men jag tycker om att se den långa lite utdragna mulen vid grinden, för det betyder att där finns en klickersk belöningsförväntan.

Mest av allt är jag nöjd med att hon på söndagkväll efter att ha blivit utsläppt i Active igen, efter en halvtimme dök upp vid ingången till groomingen igen och ville tillbaka in till mig för att mysa medan jag sorterade prylar. Hon hade tydligen inte fått nog av människoumgänge trots en tolvtimmarsdag i människans tjänst. Kan ju inte ha varit för illa då!

Jag fick ett litet ryck här i veckan och frågade Strängnäsbygdens Western Riders om jag fick efteranmäla mig och Boogie till deras tävling, och det fick jag. Bäst att passa på när hon känns fräsch och det finns en tävling inom rimligt åkavstånd.

Sara erbjöd sig att följa med och grooma. Det visade sig vara ett riktigt lyxerbjudande, för så proffsig grooming har jag aldrig haft förut! Hon organiserade groomingväskor, putsade häst, höll häst, påminde ryttaren om att dricka vatten, filmade och befann sig hela tiden precis där man behövde henne! Toppen!

Detta var vår andra WRAS-tävling någonsin så vi är ju inte uppklassade inom WRAS, och kunde därför välja fritt bland klasserna. E-klass är den lägsta nivån och tänkt som en prova-på-klass. Man behöver inte ens ha westernutrustning. Om jag förstår rätt ska man enligt kutym inte anmäla sig där om man inte är nybörjare i grenen. Men eftersom Boogie kan bete sig lite hur som helst på årets första tävling kändes det ändå skönt att kunna välja en Trail E som första försök. I WRAS får man rida på tränsbett och två händer upp till klass C.

Så vi började med E på två händer och tränsbett samt hjälm. Boogie var lite till sig på framridningsbanan och gnäggade lite. Dessutom stötte vi på hennes gamla hagkompis och ledarsto Snappy, och det stissade upp henne ytterligare. Jag ville inte nöta för mycket på framridningen eftersom jag anmält till 5 klasser totalt. Dessutom är det vi behöver trimma in oss på det som är inne i ridhuset, dvs högtalare och publik. Framridningsbanan var också väldigt gropig så jag var rädd för vrickningar. Så vi förflyttade oss till collecting ring så fort vi fick tillträde.

Boogie var lite spänd men genomförde första klassen så här:

Det kändes riktigt bra för att vara årets första försök! Sedan blev det prisutdelning och då märktes det desto tydligare att det var årets första. Dock blev hon inte hoppig, utan mer tiggig, och det är faktiskt mycket bättre med överdriven belöningsförväntan än den andra typen av stress.

Eftersom vi vann ombads vi göra ärevarv! Det var en ny erfarenhet, minst sagt, eftersom vi aldrig vunnit en WRAS-klass förut. Till detta spelades av någon anledning signaturmelodin från TV-serien Dallas. Boogie tyckte det var kul att få galoppera av sig lite uppbyggd laddning och när vi susade ut i collecting ring igen undrade jag lite över hur bra det här egentligen var för sinnesstämningen?

Inte så mycket tid att grubbla över det eftersom det nu var dags för Trail D. Jag tog även den på tränsbett men uppgraderade mig från hjälm till hatt. Första delen över travbommarna kom inte med på filmen.

Jag tror vi var 11 startande och vi kom på 1:a plats även i denna klass. Nytt ärevarv till Dallasmusiken. Yeehaa sa Boogie.

Omladdning inför vår sista förmiddagsklass, Trail C. 9 startande, varav först ut Ulrika på Snappy. De satte en kanonrunda! Jag bytte till stångbettet enligt min upptrappningsplan. Jag startade sist, så det hann bli mycket tid i collecting ring. Kändes direkt över första bommarna att Boogie kroknat lite för hon klonkade. Bakbenen var inte med. Då kroknade även jag mentalt och började gräma mig över att jag inte varit bättre på att hålla igång henne under väntetiden. Inne i collecting ring fick man bara skritta runt på en liten yta och hon hade nog behövt fräschas upp i lite trav. Snirkliga travbommar i serpentiner är annars hennes specialitet så hon borde inte klonka... Ni hör själva, ett sådant här fokustapp har man inte tid och råd med mitt i en trailbana, så medan jag grubblade över missar i förberedelsen så fortsatte misstagen att hopa sig på banan! Plötsligt höll jag på att rida fel väg också!

Jaja, nu var hon i alla fall helt avspänd på prisutdelningen och stod avslappnat på lång tygel. Bredvid sin gamla kompis Snappy som hon varit så glad på stallplan att få träffa igen efter nästan 1 1/2 år. Boogie kom på 3e plats i den här klassen, trots våra missar, och vann en tung påse hästgodis. Så passande!   

Så steg jublet på läktaren när Ullis och Snappy kom 1a, men det var lugnt för Boogies del. Hur avspänd som helst. Men så startade den där Dallasmusiken och Snappy fick galoppera iväg. Då brann det i huvudet på lilla kossehästen! Hon har nyss återförenats med sin gamla väninna och truppledare, och så ska hon stå stilla medans kompisen får dra järnet!!!  Lagom roligt att sitta på studsande, icke kontaktbar häst, på en hand och med en tung påse i den andra. Men vi överlevde det också!

Så fick vi lunchpaus, och jag lastade faktiskt på Boogie på släpet medan vi gick och åt. Hon klev villigt in där, men var inte intresserad av sin mat. Sedan hon blev Active Stable häst är ju inte maten lika överprioriterad längre.

Efter lunch hade vi två western horsemanship klasser, D och C. Horsemanship är ju min hatgren... Jag gillar inte det här vänta vänta vänta, 30 sek prestation, och så vänta vänta vänta. Plus att vi sliter med railworkdelen, så även när vi gör ett bra mönster så är det svårt att lyckas placera sig bra. Men nu ville jag ha revansch på mig själv efter min koncentrationsmiss, så nu var ambitionen att hålla mitt eget fokus på topp!

Jag värmde upp på en annan utebana än den gropiga, denna var i stället stenhård. Så sa någon att nu börjar klassen så då blev det en galopp över gräsytorna upp till ridhuset. Men det var falskt alarm, det var långt kvar. I stället blev det en ny lång väntan i collecting ring. Den väntetiden livade Boogie upp genom att bocka loss så fort Dallas-introt drog

igång i klassen före oss. Jag kan ju bara gissa hur sugna mina medtävlande var på att ställa upp bredvid min häst efter det...

(Lite fascinerande hur hon diskriminerar mellan olika låtar. Samt hur få repetioner det behövdes för att skapa en association till den speciella musiken. )

Nåväl, hittills hade vi bara brallat "utom tävlan". Ny klass, ny tag! Jag tog hatgrenen vid hornen och lät alla goda råd jag någonsin fått av Anki och Jonna genomsyra min kropp. Här jäklar skulle ridas WH! Med fokus och attityd!

Mönstret kändes ok, men efterföljande railwork var kaos. Det var minst 12 hästar i klassen och tämligen rörigt. Då funkar inte galoppen på Boogie. Hon bryter av så fort hon tycker någon är i vägen. Man får ju köra om långsammare ekipage, men här blev det i bland både 3 och 4 filigt, och det var för svårt. Domaren sa efteråt att vi hade vunnit på mönstret, men hade alldeles för dåligt railwork. Nu blev det en andraplats, och det var snällt nog tycker jag. Vi har väldigt mycket jobb framför oss om Boogie ska bli bra på railwork. Positivt i alla fall att de som sett Boogie i flera år tycker att hon ändå ser "snällare" ut. Det stämmer nog bra, hon är inte så arg (läs osäker) på okända hästar längre.

Tydligen var det färdigskuttat till Dallastrudelutten, för det gick alldeles utmärkt att låta någon annan rejsa runt denna gång.

Så omladdning till vår sista klass, Western Horsemanship C. 9 startande, så lite mer plats på banan. Mönstret gick ok, och railwork var nu något bättre. Något... Så vi fick avsluta dagen med ytterligare en vinst och ett ärevarv!

Så sammantaget en rolig och bra start på tävlingåret för Boogie! Tävlingen var väldigt välordnad med trevliga, hjälpsamma funktionärer och bra organisation. Håkan Forsström dömde och hade gjort bra banor och mönster med lagom svårighetsgrad i förhållande till klassen. Trevliga trailbanor med flyt i, men så var han ju med på Kimura-clinicen också   

Väldigt roligt också att träffa många bekanta ansikten jag inte sett på ett tag! Samt den härliga supportergruppen Bella, Emil och Sara så klart!

Idag var det en skitdag i Active Stable i ordets rätta bemärkelse. Kolla Masken dax nämligen! Så "alla" drällde runt hela dagen och väntade på att deras respektive små älsklingar skulle släppa en hög. Vilket många av de fyrbenta vägrade göra, nu när det vart sånt ståhej runt alltihop   

Har man häst på box går man ju bara in och plockar några kluttar på morgonen. Med häst i modern grupphållning (lösdrift får man INTE säga i Active Stable...) får man i stället tillbringa kvalitetstid med sin kuse i väntan på att det händer något. Somliga fick spendera hela dagen med sin häst!

Jag och Boogie hade lektion med Carolina på förmiddagen. Det blev inte riktigt samma flyt och härliga känsla som jag blivit bortskämd med på den senaste tiden. Först var jag lite skärrad, för att inte säga knäsvag, av att ha kommit ut ur grooming och sett en häst ligga i en hög på marken utanför ridhusdörren. Min hjärna fattade först ingenting, det såg så himla märkligt ut med en sadlad, ensam häst på marken. Sekunden efter kom det ut folk ur ridhuset, och det visade sig att hästen hade hoppat ut, över den 1.70 höga sargen. Helt galet! Ännu mer galet när man läser bland folks kommentarer i hästägarens blogg om att det är "VANLIGT" att hästar gör sådant här. Att det är  därför det finns regler om att man ska stänga alla dörrar och täcka för speglar och jag vet inte allt när man longerar! Man skulle kunna tro att folk tränar vilda mustanger, men så är det ju inte, det är "vanliga" ridhästar!

Det blev inte mindre läskigt av att hästen, när den kom på benen gav sig iväg ut på parkeringen. Som tur var stannade den vid gräset innan den kom för nära vägen. I ett sådant här läge påminns man om hur obönhörlig trafiken är utanför gården ! En bra påminnelse att hålla inkallning och handtargets väl uppdaterade, i fall man själv skulle råka tappa sin häst på något vis. Huvva!

Så lite skakig på benen startade jag lektionen. Efter en kort stund upptäckte vi dessutom att allt inte var som det skulle med Boogie heller. Hon var kort i steget i bakbenen, och stampade irriterat. Felsökning från topp till tå och jag hittade ett ytligt sår under svansen vid sidan av vulvan. Hmm... Här om dagen hade hon ett rejält bitmärke över mankammen. Nån som har lite väl starka vårkänslor?

Jag sprang och hämtade Helosan, och sedan gick det bra att jobba igen.

Tur att hon är så bra på att tala om, så man kan fixa till saker!

Efteråt fick Boogie gå ut och chilla lite medan vi tog en långfika i solen på balkongen. Sara skulle rida lite senare. Jag tänkte att det var bra om Boogie varvade ned lite först. Hon kan ju bli väldigt taggad och på av longreiningen i bland.

Sara och Boogie jobbade sedan med styrning på långa tyglar på utebanan. Boogie såg avspänd ut. Sara har snabbt tagit till sig vårt belöningstänk, så Boogie är helt nöjd med att få visa Sara lite western. Det blev styrövningar mellan koner i skritt och trav, lite ryggning och en del sidepass med och utan bommar. Så avslutade vi med en skrittrunda i skogen. Mysigt!

En till fika hanns med, och fortfarande hade inte alla hästägare hunnit få sina kluttar! Men vi har väl aldrig pratat så mycket "skit"!

En sådan tur att det finns så många härliga, sköna, människor i Active att umgås med!

Väl hemma var det hög tid att ta tag i den däringa deklarationen. Urk! Men nu är det gjort!

Familjen har lite roligt åt att jag lyckas använda två datorer, en iPad och en mobil samtidigt för att få det gjort! Samtidigt som jag morrar åt alla runt omkring att vara tysta och tassa på tå. Fast i år var det rätt enkelt eftersom jag haft minimalt med verksamhet i firman.

Nu varvar vi ned med att titta på veckans oredigerade badflickor! Beach 2013 är äntligen i gång!

Och ja, badflickorna ska skalas ned till bikini, så fort matte får 4 timmar över någon dag. När bokföringen och pensionärerna så tillåter...

Idag hade vi två nya ekipage på banan.

Petter kom med sin nya häst som är reiningtränad och nu ska vidga repertoaren lite   

En massa drivved på banan idag, tyckte nog Jacopine, men gjorde sitt bästa för att hålla reda på hovarna!

Ett trevligt ekipage som vi hoppas gästar oss snart igen!

Sedan hade Boogie en extra ryttare idag, Sara, som testade på hur det är att rida trail på klickertränad westernhäst!

Så roligt att se hur Boogie verkligen ansträngde sig att förstå vad Sara ville, med glad och positiv attityd hela tiden. Tidigare har ju inte Boogie varit så glad i nya uppsuttna bekantskaper. Men det är nya tider nu!  Duktiga Sara som så enkelt kunde ställa om sig till både westernridning och belöningstänk samtidigt!  Fastän Boogie slängde in några extra knorrar och t ex bjöd på oombedda slutor när hon tyckte det hände för lite längs fyrkantsspåret!   Har man aldrig suttit på en klickertränad häst blir man så klart lite förvånad när hästen självmant kliver in i skolorna så där. Sara klarade det med glans och kryssade sedan runt bland trailhindren som om hon och Boogie aldrig gjort annat tillsammans! Jag tror och hoppas hon vill komma tillbaka snart och prova lite mer!

Några hemma-ekipage var också med så klart, men inte lika många som vi brukar vara.

Av dem var det bara Susanne/Joey som fastnade på bild.

Borde fotat när vi fikade, för då vara alla och några till med   

Tips förresten, om man (av någon obegriplig anledning...) inte vill traila, så får man gärna vara med på after-trail-fika ändå! Ju fler, desto roligare! Kanske får Jörgen ut utemöblerna snart också, så vi kan sitta på verandan och titta på våra hästar i solen?

Ny chans på trail (och go'fika) 11 maj!

Lite barbacka i solen lockade fram ett leende, i övrigt har det varit mörker. Men tillsammans med Boogie kan man inte deppa, hon kan liksom sätta en parantes kring allt det övriga som just nu gör livet svårt.

Barbacka är inte riktigt min grej. Men när fokuseringsförmågan inte räcker till något annat vettigt så måste man ju hitta på något som får en att vara här och nu. Man KAN inte tänka på något annat när man sitter på en pigg och hal köttbulle!

Sen finns det ju musikterapi också...

Snart blir det bättre...

I skrivande stund skulle Hottis varit på Axevalla och haltrat, huntrat och trailat. Men det tyckte inte vår gamle vän Murphy!

Hottis har i stället varit ur form ganska exakt sedan vi skickade in anmälan, för några veckor sedan. Eftersom det gick hosta/förkylning bland hästarna på gården trodde vi först att hans lilla tempökning och dreglighet kanske hade med det att göra.  Men han hostade och snorade aldrig som de andra. Bara dreglade. Vi har ju också vetat sedan tandkontrollen i januari att han hade tänder som skulle släppa snart. Han har tuggat omständligt och fått ökad i mattid i hösilagestationerna, så han har hållit hullet bra ändå. Han har haft dagar då han inte använt sin tid och dagar då han ätit fullt, så lite fram och tillbaka har det varit.

Så försvann febern, men han håller fortfarande huvudet konstigt om man ger honom en hård godis. Samt att tiden bara går, och hur länge kan en liten häst hålla på att ömsa tänder egentligen?

Så Laura fick komma ut och titta i munnen. Hon hittade både det ena och det andra. En mjölktand som fullständigt vägrar släppa taget när den nya tanden tränger sig på och i stället vinklat sig 90* rakt in i tungan. Ajajaj, vilket sår! Stackars Hottis, vad ont han måste haft!

Så ut med den så klart! Tungan läker snabbt, bara man får bort det som skadar, så inom 4-5 dagar ska det vara bra igen. Under tiden får han inte äta havre och annat med hela korn som kan åka in i sårfickan, svälla och blir kvar. Så nu har vi en Hottis som är riktigt arg på havrestationen som inte ger utdelning som den ska!

Dessvärre har han ytterligare en tand i överkäken som inte heller vill släppa greppet, så där är i stället den nya tanden på väg ut lite fel. Det ska kollas upp om ett par veckor, så det det inte blir en repris av det här.

Åh, man får så dåligt samvete över att han behövt ha ont i munnen! Om inte den här luftvägsinfektionen härjat samtidigt och om Hottis varit ensam om att ha feber så hade vi väl förmodligen anat tidigare att något var knas med själva tandlossningen.

Tack och lov så tillhör vi ju inte den skaran som spänner in och  snörper åt när det trixas med munnen. Hottis har bara skrotat runt och varit ledig de senaste veckorna i väntan på att bli bättre. Tänk vad lätt det måste vara att bygga in negativa känslor till ridning och betsling om man är obetänksam.

Nu blir det vila några dagar till, sedan bettlöst en bra tid framöver tills det är färdigömsat.

Är så glad för att vi har Laura som pedagogiskt visar precis vad som händer inne i munnen på våra hästar. Det gör mig väldigt ödmjuk inför att rida med bett ö h t. Så jag frågar ju alltid Boogie först, varje dag. De bett hon tackar nej till har förpassats till skrotlådan