Har en stor vit stjärn, 4 nedhasade tubsockar och nallebjörnsöron.

Han har ganska synlig ögonvita

  

som ger en busig blick

  

men hittills har han varit världens snällaste och traskat med Ebba överallt på gården som en stor hundvalp

När jag satt vid datorn på jobbet och tittade ut på solskenet planerade jag en skön kvällstur på Boogie i skogen. Men vädergudarna ville annat, så när jag kom fram till stallet ösregnade det, och rätt vad det var, hade Susanne och Bella övertalat mig att vara med på hoppning. HOPPNING!

Eller Caprilli hette det visst. Susanne hade med sig ett banförslag som såg ut som en trailbana fast med hopphinder bland galoppbommar och slalomkoner.

Det byggdes bana och sadlades med engelsk utrustning.  Boogie är ju van vid engelska sadeln med Ebba. Jag har däremot inte suttit i sådan på 5 år. Hoppat har jag inte gjort på 20 år. Förutom diken och nån trädslana i skogen ibland.

Jisses, vad vingligt det kändes! Benen åkte runt överallt utan stöd i de sladdriga lädren. Som nyps i jeansklädda ben! Första galoppfattningen blev katastrof, jag kunde inte sitta på den stackars hästen. Så fick jag väl ordning på kroppen till slut och gav mig på hindren. Jag har nog aldrig riktigt gillat hoppning, så jag övertalade den före detta ponny elit hopperskan Susannne att sänka hindren till mer blygsamma nivåer, som kunde passa liten kossehäst med förvirrad matte ombord. Sen red vi! Hej,  vad det gick! Hellre än bra!

Jätteläskigt och jätteroligt! Min sköna känsla numera är att jag kan göra vad som helst med Boogie och känna mig trygg! Hon försöker och gör sitt bästa. Inte en enda gång att hon försökte smita förbi hindren eller stoppa. Hon (vi?) taxerade inte alldeles rätt, men kämpade och kom över.

KUUUUUL!!!!

Helt upprymda och adrenalinstinna gjorde vi galoppombyten också, både åt höger och vänster. Säker helt emot Frökens önskemål, eftersom hon jobbar på detta med Boogie. Men de  var riktigt bra, även från vänster  till höger, säkert tack vare att  Boogie var riktigt i gasen och inte "tänkte för mycket".

Stoflocken har ju utökats med 2-åriga quarterstoet Fay. Första dagarna tyckte hon tanterna var läskiga och höll sig i andra ändan av hagen. I tisdags var det ett annat scenario. Nu var hon limmad som ett plåster på Boogie, och det blev lite rörigt när Boogie skulle hämtas in (av en person som i sammanhanget vill vara anonym).

Det verkar finns ett tänk bland dem som tillämpar s.k. horsemanship, att om hästen inte låter sig fångas så ska den drivas istället. Tills den tröttnar och låter sig fångas. Kanske funkar i rundcorall, vad vet jag? På stonas gigantiska sommarbete resulterar metodiken i 47-0 till hästen. Om man nu är sådan som räknar ledarskapspoäng.

På håll kunde jag bara konstatera att Boogie förmodligen hade vansinningt roligt, ivrigt påhejad av sin nya röda lilla adept. Oj, vad snabbt min häst kan vända!

Så jag bad den i sammanhanget anonyma (och nu tämligen affekterade) personen att avsluta hästjagandet. Sedan gick jag och hämtade min häst. Det tog ungefär 4 minuter, gångsträckan inräknad. Tricket är tålamod och positiv förstärkning.

Jag inväntar ögonkontakt från Boogie. Jag går nästan aldrig rakt fram och tar henne, utan väntar alltid på någon bjudning från henne. Jag klickar ofta för att hon kommer mot mig eller vänder sig mot mig, ger en godbit och går ifrån henne igen så att hon får göra om det flera gånger innan jag tar henne. När jag ska ta på grimman håller jag den så att hon får sträcka sig in i den och "välja" att låta sig tas.

Ibland, t ex när betet är nytt eller det är något på gång i flocken, så har det hänt att hon går ifrån mig som om hon inte tänkte låta sig tas. Då står jag bara kvar och väntar, så kommer hon tillbaka. Att hon går iväg får vara hennes förlust, inte min! Hon får göra valet att komma med mig.

Igår när jag skulle hämta henne så var fortfarande Fay som fastklistrad vid henne. Boogie såg mig på håll och kom mig till mötes. Hon sa också till Fay att gå iväg, men Fay valde att följa oss hela vägen till grinden. Tyvärr valde Fay även att pressa sig ut genom grindhålet när jag tog ut Boogie, trots att jag drämde till henne med eltråden. Den var det visst ingen ström i. Så nu stod jag på vägen med två hästar varav en lös unghäst. Men lilla Fay hade inga andra avsikter än att klistra sig vid Boogie så vi kunde lugnt gå upp till stallet och få hjälp av Sussie som kom med en grimma.

Ska bli intressant att se hur självständiga Boogie trivs i rollen som extramamma...

 Fay med sin bodyguard Boogie

Snappy vill leka med Boogie som nyss kommit hem från Strömsholm

OK, ett litet tantrace då!

 Boogie-bus

Vänder man snabbt hinner inte frisyren med!

En nykomling släpps in i damhagen - 2-åriga Fay

Hon tycker att tanterna är lite läskiga!

Men färgen red roan funkar nästan som kamouflage

Älva på språng

Lördagen var en mellandag för oss, då det tävlades i Hunter-klasser  (gångartsklasser i engelsk utrustning) samt på eftermiddagen ko-klasser. Jag kollade lite extra på cuttingen och bestämde mig för att Boogie nog borde få en andra (tredje?) chans på den gren hon faktiskt är avlad för.  Det borde gå att kombinera med våra vanliga ridklasser.  Riktig cutting innebär att hästen jobbar självständigt med kossan, utan en massa ”fulridning” från ryttaren. Jag ska i alla fall se till att komma i väg på en ko-clinic och testa vad hon tycker om det. Trivs hon det inte,  får det  vara, men tänk om hon verkligen gillar det? Som en BC gillar vallning…..

 

På söndag morgon var det återigen dags för den sedvanliga gryningsmakeupen och iväg för hästputs. Idag skulle Boogie tävlas i Open Senior Trail och Trail Cup med Anki ombord, och sedan Amateur Western Horsemanship med mig. Horsemanship är väl inte riktigt min favorit gren, men eftersom det inte fanns några Novice  klasser på SM hade jag petat in en anmälan för att få en start till under helgen. På lördag kväll tittade Ebba strängt på mig och frågade om jag verkligen tänkte starta i horsemanship om Boogie gick bra i trailklasserna. Då lovade jag Ebba att om Boogie vann båda trailklasserna med Anki, så skulle jag stryka mig från min start. Kändes inte som något riskfyllt löfte, med tanke på de 17 andra meriterade, erfarna och begåvade ekipagen som skulle starta i Senior-trailen! Sådana där långbenta allround hästar….

 

När jag ledde in Boogie till framridningen passerade vi gaten till tävlingsarenan där trailbanan låg utlagd. Boogie tvärnitade i öppningen och studerade hindren med spetsade öron. Inte stressat, bara nyfiket.

Anki hade två hästar, Boogie och Simply, i klassen och alltså fullt upp på framridningen. Simply gick in tidigt i startfältet och gjorde en ganska prydlig runda.  Boogies start var mer mot mitten på starfältet och såg jättefin ut. Hon klonkade med framhovarna när hon stoppade i boxen, och det var även några klonk på travbommarna samt ett kast med huvudet i en galoppsväng som hon väl tyckte vart lite snäv! I övrigt mjukt och harmoniskt. Men jag  lyckas ju aldrig få se så många ekipage i en klass att jag har en aning om hur man ligger till i den allmänna konkurrensen. Under prisutdelningen red Anki Simply för att bespara Boogie den stressen innan hon skulle in igen i Trailcupen. Boogie och jag stod alltså på framridningen (jag med ansiktet i hennes man, för nu var det pirrigt på riktigt) och hörde hennes och Ankis namn ropas upp som guldmedaljörer medan silvret gick till Moa och Cladden. Simply kom på 4:e plats.

En liten skvätt hann jag gråta i Boogies man innan det var dags att lämna över henne till Anki igen för den efterföljande Trail Cupen. På läktaren tänkte jag att det borde var omöjligt för Anki att bara ladda om så där efter en sådan vinst. Men Anki är ju ett proffs så klart, och hon och Boogie satte sin absolut snyggaste runda tillsammans någonsin. Solklar seger, det kunde till och med jag se denna gång!  Så det var bara för mig att gå till gaten och stryka min start i horsemanshipen!  Den lilla guldhästen skulle nu få komma tillbaka till stallet, dricka vatten och mumsa hö!

 

Det är lite svårt att förklara med ord vad allt det här betyder för mig!  Den här lilla hästen står mitt hjärta så nära, och den allra största vinsten någonsin är hur vi alla tillsammans lyckats förändra hennes attityd till ridning och tävling. När vi stod på Nationals förra året med bara diskningar i bagaget, tvivlade jag inte på att det skulle gå att få ordning på Boogie, däremot trodde jag aldrig att Boogie bara 1 år senare skulle stå överst på prispallen!   Kombinationen av busiga skogsturer med småtjejerna, klickerträning och Ankis konsekventa, långsiktiga uppbyggnad av hästens fysik och mentala uthållighet fungerar alldeles lysande! Arbetsseger skulle jag vilja kalla det!

  

Resultat Team ANKI Swedish Nationals 2009:

 Moa Berglund & Mees Cloudberry Hill: 3 guld (Youth Hunt Seat, Youth Trail, Youth W.Horsemanship) 1 silver (Open Senior Trail) samt 1:a NSBA Open Trail och 2:a NSBA Non-Pro Trail

Linda Melnik  & Silver Special Alexa: 1 guld (Amateur Trail), 1 silver  (Amateur W. Horsemanship) samt Grand Champion Mare i halter

Bettan Almqvist & Gunnes Florry Cat: 2 silver (Amateur Trail och Open Junior Trail)

Anki Olsson & Cow Cuttin Boogie : 1 guld (Open Senior Trail) samt 1:a Allbreeds Trail Cup

Blåbärsamatörerna Maria och Bella snubblade i år runt utanför prispallen, (fast jag är väldigt nöjd med min 4:e plats) men har ruggigt blodade tänder och fortsatt tävlingssug! Nu vet vi vad våra hästar går för och ska se till att komma ikapp själva!

Bara en kort semester nu Anki, nedräkningen inför Nationals 2010 börjar i Borås om 5 veckor  ;-)

 

Vi är nu hemkomna efter en omtumlande helg på anrika Strömsholm!

Boogie och jag åkte själva på onsdag eftermiddag, och Boogie klev på (och även av) trailern så där lätt och prydligt som jag alltid önskat mig. Det är så skönt att vara helt oberoende av andra för att kunna lasta sin häst.

På plats fanns redan Ebba som åkt i förväg med familjen Berglund. De hade gjort i ordning våra boxar som fanns precis intill arenan. Anki red sedan Boogie och Simply  inne på tävlingsarenan, och båda verkade helt tillfreds med anläggningen. Läktaren var väldigt högt placerad, så publiken hamnade ovanför hästarnas huvud i detta ridhus (det Röda ridhuset). Jag avstod från att rida, Boogie och jag hade ju redan haft en svettig sista lektion hemma på morgonen. När allt hästpyssel var avslutat var matställena stängda, så det blev att fixa te och mackor där vi bodde istället. Vi var inkvarterade i  studentrummen på Strömsholm.

På torsdagen hade Bella och jag bara Paid Warm-up Trail på kvällen.  

För att inte våra hästar skulle få spader på ofrivillig boxvila gick vi en långpromenad medan de oändliga halterklasserna pågick. Halter är en exteriörtävling, men med betydligt mindre action än en hundutställning. Lite som att se målarfärg torka. Eller cricket kanske? Det händer ingenting och ingenting och ingenting. Så vänder man sig till kompisen bredvid för att säga något och då vips är det klart och prisutdelning. Typ….

 

På vår långpromenad hittade vi en utebana med fasta hinder som bankar och sånt. Där tog vi lite klickergympa, med det resultatet att Boogie på nästa dags promenad vägrade passera grindhålet till utebanan. Hon vill gympa mera!  På utebanan fanns även fasta upphöjda bommar. Boogie kollar in dem noga och gör sedan mycket höga benlyft på första försöket  Hon ser helt klart skillnad på bommar på sk. ”sockerbitar” och bommar fastskruvade i träkryss…

Sedan rivstartade Moa ridklassserna med att ta guld på Cladden  i Youth Hunt Seat Equitation! Och därmed var ribban för Team Anki lagd! 

Kvällens Paid Warm-up red jag själv.  Bella, jag och Anna på Dollar valde att rida in gemensamt för att slå ihop våra 3 minuters-pass till ett litet längre. Boogie kändes prima, både i uppvärmningshallen och inne på stora arenan. Jag tror att hon, som annars lätt är ömfotad, uppskattade det mjuka, jämna underlaget.  Jag red ganska ”snällt” och bad inte om något jobbigt, med avsikten att bara hålla hennes humör på plus.

Trailryttare har tidiga mornar, så på fredag morgon var det upp i gryningen för anläggning av komplett makeup. Stylist: Ebba!

Sedan fixa hästen med hovlack och pälsglans, och så iväg till framridningen. Less is more, tror jag på när det gäller framvridning. Min känsla är att Boogie blir sur och less om man gnider runt för mycket. Min erfarenhet från hundtiden säger mig också att det är så lätt att krångla till det för sig om man försöker TRÄNA på något så där i sista minuten. Det man kan - det kan man! Det man inte kan är det ändå alldeles för sent att göra något åt  nu.  Så när Boogie hade provat på alla gångarter i båda varven, lät jag det mest vara.  Supercoachen Anki fanns sedan på plats för att gå banan med sina adepter och komma med förslag på kloka vägval.  Hmm, sen gäller det ju att komma ihåg dem också….

 

Boogie kändes sedan rätt ok när det var vår tur att rida fram och vänta i gaten. Inne på banan funkade det mesta, men hon var stel i sidorna och en aning tittig. Solen lyste in genom fönstren och åstadkom intressanta skuggningar här och var på banan. Det blev ett lite meckigt galoppombyte, några klonk här och var , och i boxen var det som att vända på en planka… Men runt banan kom vi!

Värre var det för Bella och Simply. Simply hade lite ”issues” denna tävling, som redan från dag 1 yttrat sig som allvarlig separationsångest från damerna -  Boogie och Claudia. Nu ville han inte alls vara ensam häst  inne på banan, och tänkte minsann inte hjälpa matte öppna nån fånig grind. Vet precis hur det känns att sitta på en häst på det humöret inne på tävlingsbanan, det var där vi befann oss med Boogie för ett år sedan! Bella fick ge upp och rida ut, utan chans att få visa upp vad hon och Simply egentligen kan.

Sedan kom det pirrigaste – prisutdelningen! Inte för att det var viktigt med placeringen, utan för att det är här det numera känns som störst risk för ett Boogie-utbrott. Hon går helt klart i gång på applåder, tjut och visslingar. Men eftersom jag ingenstans i regelboken hittat förbud mot godis vid prisutdelning, så hade jag med mig mintpellets i fickan. Varje gång det applåderades så sa jag ”klick” och matade med en pellets.  Jaha, sa Boogie och taggade ned. När ekipaget bredvid av okänd anledning valde att gå iväg mitt i prisutdelningen, var jag också snabb att klicka min häst för att stå still. Det som börjat som en vibration under hennes hud planade genast ut. Hennes anspänning är alltså inte värre än att hon fixar att identifiera vilka operanta beteenden som ger utdelning. Mitt i min ”prisutdelnings-träning” dök rosettflickan Helena upp och delade ut 4:e pris till Boogie. Min målsättning hade varit att komma bland de 5-6 bästa, så jag var mer än nöjd! Guldmedaljör  blev Linda med Alexa,  och silvret tog Bettan på Cattis hand om, båda tränar för Anki!

 

Sedan skulle Anki upp på Boogie för NSBA Open Trail. NSBA är en egen organisation som ordnar tävlingsklasser för alla de amerikanska raserna, så i en sådan klass kan det vara painthästar och appaloosor med och tävla. Det var samma bana som I Amateurtrailen, och Boogie var ungefär lika ”plankig” med Anki tror jag. Det blev en 4:e placering igen. Simply reds också av Anki i denna klass, och med Frökens fasta, trygga guidning höll han nerverna i styr och placerade sig på en hedrande tredje plats. Vann gjorde lilla Moa på Claudia!

NSBA-klasserna är inte SM-klasser med medaljer. Däremot delas det ut en lite prispengar. 65% av anmälningsavgifterna går tillbaka som prispengar.

 

Så var det min tur igen, nu NSBA Non-pro, som alltså Anki inte får rida. Anki hade ridit Boogie bland de sista i föregående klass och sedan haft henne på prisutdelningen så jag var aldrig upp och satt på henne innan klassen startade. Kändes inte som om det skulle vara nödvändigt med mer trimning innan tredje klassen på raken. Men här fick vi nog oss en nyttig läxa! Boogie hade startnummer 1 i denna klass, så efter att ha gått banan fick jag bara hoppa upp och rida in. Detta mönster startade med en höger galopp, och Boogie, som varit på skön paus ute i solen, hade inte alls lust att rivstarta på det där viset! Så det blev lite slängigt med huvudet och allmänt motsträvigt i hela mönstret. Trots det inga utbrott och katastrofer, bara helt enkelt inte vår bästa runda tillsammans!  Sedan fick vi tillfälle att öva på en ny variant på prisutdelning, NSBA-varianten där alla hästar skickas ned till kortändan och sedan kallas fram i placerings ordning. Nu började jag faktiskt gruva mig lite för att bli placerad sist, eftersom det nog hade inneburit att jag suttit på en liten bucking bronco medan de andra började defilera ut. Men som tur var räckte vår insats till 6:e plats och Boogie kunde lugnt och fint stå i ledet och lyssna på applåder. Vinnare denna gång var Linda Melnik på vackra Alexa, med Moa på andra plats.

 

Nu var Boogies arbetsdag över och de första rosetterna på plats på boxdörren.  Stämningen  i Team Anki var allmänt på topp och vi firade dagens medaljskörd hemma hos familjen Melnik som bjöd på underbar grillmiddag. Förutom Lindas trailguld och Bettans trailsilver hade Moa kammat hem ytterligare ett guld i Youth Trail och ett i Youth Western Horsemanship.

Team Anki hade alla anledning att dricka lite skumpa i kvällssolen!

Idag kånkade Bella, Kicki, Susanne och jag ut hela trailmönstret på ridbanan. Det blir ju en del pinnar att släpa på, så det var väldigt gulligt av Kicki och Susanne att engagera sig i projektet!

Tanken var att prova på alla beståndsdelarna och bilda sig en uppfattning om var svårigheterna kan var. På banskissen finns inga avstånd angivna, så exakt hur det blir på tävlingen vet man ju inte. (Givetvis finns angivna mått i reglerna för saker som bredd/längd på en bro eller hur långt det ska vara mellan galoppbommar osv. )

Jag tror både Bella och jag kom fram till att, även om det förstås inte är lätt, så finns det inget hinder som vi inte borde kunna få till  på banan.

Boogie hjälpte till på sitt eget lilla vis. Smarta djur är ju kul, tycker i alla fall jag. Men man måste  ligga ett steg före själv också, och det är inte alltid så enkelt...

Här om dagen tränade jag upphöjda skrittbommar på egen hand. Gång på gång rev Boogie ned dem och jag fick sitta av för att bygga upp igen. Alldeles för många gånger... Booge gillar momentet "groundtie" dvs stå "plats" och filosofera medan matte fixar med nåt. Varje gång hon inte lyfte på bakbenen förstärktes det alltså av en "groundtie". Inge' bra.....

Så idag när jag skulle göra sidepass över en upphöjd bom struntar hon helt i mina hjälper och DEMOLERAR hindret!  Jag kan förstås inte veta hur hon tänkte, men det kändes väldigt avsiktligt. I stället för att sitta av gör jag en galoppvolt och Kicki bygger upp hindret igen under tiden. Jag avslutar galoppen vid bommen, ber om sidepass och Boogie glider som en smörklick längs bommen, hur smidig och fin som helst.

Inte minsta klonk på något av de senare försöken heller, däremot tendens att göra "själv"  i stället för att vänta på signaler.

I alla manövrarna fanns den tendensen med idag. Hon försöker verkligen lista ut vad som förväntas, vart vi ska i banan osv, och det kan ibland vara till nytta och ibland till bekymmer! Det gäller verkligen att lyckas variera massor, även när man ibland behöver nöta på något.

Hon gjorde t ex ett klockrent galoppombyte på första försöket, men på varje efterföljande repetition gjorde hon bytet på egen hand innan det var dags.  Så det blev att köra förvänd galopp i stället.

Lurigt och roligt att hon är som hon är! Ett rejält fruntimmer som vill få jobbet gjort, liksom!

Vi avslutade med att äta lite betfor i transporten. Idag gick hon in själv medan jag stod utanför. Jag planerar att träna på att ha på sig  transportskydd separat, eftersom jag inte gillar att hon stressar upp sig när de kommer på. Tänkte sätta på dem  i morgon och bara gå ut och beta eller nåt som inte är kopplat till transporten.

Jag har nämligen paxat ensamrätt på min häst varje dag ända fram till tävlingen! Som tur är lånar snälla stallkamrater ut sina hästar till Ebba emellanåt!  Ebba får dessutom en alldeles egen Boogie-vecka när jag åker till Sölen efter Nationals.

Mönstren till quarter-SM har kommit, så nu har vi en vecka på oss att putsa på detaljerna.

Amatör-trailen ser  ut så här:

 Så det blir till att fila lite på galoppombytet där då...

Samt sidepass över upphöjd bom. Undrar hur upphöjd? Tänk om Boogie inte får plats med betesmagen ....

Så ska vi ge oss på Western Horsemanship igen också:

Galopp från ökad trav, jippi! Eller jag menar, så bra att vi nu har en rejäl anledning att jobba med det som är lite svårt!

För det är väl det som är tjusningen med både hund- och hästsport - det blir aldrig riktigt färdigt!

Tantsektionen samlas för seriös fniss-trail i morgon efter lunch!

Igår var det exakt 2 år sedan Boogie blev vår. Vi firade med att bjuda henne på amerikanska bananmuffins, och sedan lekte Ebba och Moa lite med hästarna i hagen.

Boogie direkt ur transporten för 2 år sedan.

Någon av de första lektionerna för Anki. Motvillig häst med en massa "issues" för oss att ta  itu med och försöka lösa.

På Ofstadkurs för ett år sedan, nu med betydligt färre " issues"

På tävling i full mundering

För varje tävling har hon landat lite mer och stadigt tagit sig uppåt i prislistorna

Men bäst av allt, en go´och glad liten häst att busa med hemma!

På cutting-humör! I brist på kalvar får man ta ystra ungar!

Bästa, finaste Boogie!

Så här ser det ut när man har 300 AQHA points:

A Double Speed Dose (Kul namn med tanke på grundtempot)

Nu är det bara ett par dagar kvar tills vi ska på tävling igen. Fredag-lördag-söndag är det Corn Horse Show i Sandviken med både quarterhästar och painthästar.

Denna vända blir damernas: Bella, Kicki och jag. Våra ungdomar har bangat och tagit ledigt! Fröken Anki har vi tack och lov lyckats övertala att följa med och hålla styr på oss tre spralliga Novice Amateurer.

Jag har inte varit på just denna tävling förut, tydligen är den ett gammalt arrangemang som återuppstått på något vis. Denna gång på min gamla ridskola från tonåren! Det blir extra kul att få rida in i det ridhuset, nu på egen häst! (Fast hade nån spåtant på 80-talet sagt till mig att jag om 25 år skulle rida in där  iförd cowboyhatt och swarowski-kristaller hade jag nog fnissat på mig!)

Det finns en massa extra klasser och cuper utanför det officiella AQHA-programmet, vilket gagnar våra syften perfekt! Jag får nämligen in Anki på Boogie på minst 4 olika Trailbanor under helgen. Att lotsas runt av stencoola Anki måste ju vara det allra bästa sättet för Boogie att få uppleva att tävling inte är något att stressa upp sig över!

Men jag tar mig jag också, om jag får säga det själv ;-) Så jag inbillar mig att även mina amatörklasser kommer att bli bra träning för Boogie.

Roade mig med att läsa blogginläggen om förra årets clinics och tävlingar, och visst tusan finns det väl tecken på utveckling även för min del? Även om man inte kan låta bli att önska att man var lika snabblärd som en 12-åring...

Rätt så metodiskt har vi under det gångna året, tillsammans med Anki förstås, betat av "hjärnspöken" som galoppbommar på böjda spår, trånga boxar att vända i, och trassliga backningslabyrinter. Gradvis börjar det kännas som att jag faktiskt kan lotsa och guida istället för att stressa och vara i vägen för den stackars hästen.

Förståelsen för vad som förväntas i de olika hindren har också ökat. Det har varit så nyttigt att vara ute och tävla, prova och klanta tilll, samt att även få se andra ekipage jobba.

Anki hade dessutom en suverän endagskurs med oss förra helgen när vi fick gå igenom hur hinder bedömdes. Det räcker ju inte bara med att ta sig igenom dem, utan klonk, det ska ju göras med schvung, finess och Colgate-smile också för full utdelning!

Så idag gjorde jag grind och försökte göra den snabbare, med mer flyt i rörelsen. Boogie börjar bli riktigt bra på att följa små hjälper direkt (och att inte bita i repet.) Mitt största bestyr är att inte använda tygelhanden för mycket, men det är genomgående i alla styrmingar vi gör.

Sedan vände vi i box, både åt höger och vänster, och det går så fint, så fint åt båda håll numera! Väldigt sällan klonk, och definitivt inget sånt "boxsprängande" som vi hade för ett år sedan!

Vi backade i labyrint, och det var så försiktigt och mjukt att jag nästan blev tårögd! Den där känslan man får när hon väntar in nästa lilla hjälp och man kan bestämma precis vilken tass hon ska lyfta, den är magisk!

Vi tog även vattenboxen några vändor. En vattenmatta som väl är gjord för att hoppa över, men som vi vadar igenom, eftersom det står "walk through waterbox" i ett av mönstren till Sandviken. Open Trail, så det är Anki som får den äran.

Vi var flera Sandvikenresenärer som tränade vattenboxen i fredags. Det var ett typiskt sånt där tillfälle där jag får svårt att förstå hur folk står ut med att INTE ha klickerkloka hästar. Att tvinga 500 kg häst att gå  i en 40 cm bred ränna med vatten om den inte har lust, är rätt svårt. De som valde att jobba på det viset fick väldigt mycket hovar utanför och väldigt lite kontakt med vattnet. Samt stressad, vrång häst förstås. De som valde att belöna minsta ansats mot vattnet hade tämligen snabbt vadande hästar utan att behöva anstränga sig mer fysiskt än vad det innebär att då och då stoppa handen i fickan och plocka fram nya pellets.

Bellas Simply demonsterade  idag på ett lysande sätt hur väl  kunskap inhämtad på det positiva sättet "står sig". Nu låg vattenmattan på ett nytt ställe, han tittade intresserat, gick fram, drack en slurk, kollade med tassen att han fortfarande bottnade och knallade sedan avspänt igenom. I följande repetitioner fick han inte stanna och dricka, utan gick bara fram och tillbaka, fotbadade och fick höra hur duktig och fin han var! Sammanlagd effektiv träningsmängd ca 10 min, fördelad på två dagar.

Det är säkert bra att plussa på med några vändor till de närmaste dagarna!Beteenden med flyt är ju lättare att få fram även i en ny miljö!

I morgon har Boogie och jag lektion för Anki, och då tänkte jag att vi skulle få jobba vidare med galoppfattningar och hur vi ska göra det byte som finns i Amatörtrailen i Sandviken.

Oj oj, vilken intensiv hästhelg det blev! Först packa och grooma häst hela fredagen, tävla hela lördagen och som avrundning en-dags-kurs i Trail med Anki hela söndagen.

På tävlingen gick Ebba modigt in och red Boogies första klass. Vi har ju lärt oss vid det här laget att det är lite spänt och galet första vändorna inne på tävlingsarenan. Enköpingstävlingen var en endagstävling. och det fanns ingen möjlighet att komma dagen innan eller rida uppvärmingsklasser. Alltså släppte Boogie loss sin rampfeber i Ebbas Youth Western Horsemanhip mönster. Ebba, cool som en filbunke, gjorde det bästa av situationen, och fick diska sig genom att gå till två händer för att staga upp.  De var ändå med på railwork och då skötte sig Boogie prima. Kunde både köra om och bli omkörd utan att tappa fattningen.  Sedan var hon lite hispig under prisutdelningen, men igen gjorde Ebba verkligen en bra insats med att staga upp och kontrollera.

Sedan var det en lunchpaus så vi kunde återvända till transporten och bjuda Boogie hö och vatten. Samt en chans för mig att växla från groom till tävlingskläder. Bredvid skulle en liten reininghäst lastats för hemfärd men ville inte kliva på, och det blev en himla röra. Boogie reagerade starkt på det som hände och började stressbajsa och fara runt,  så vi fick ta henne därifrån. Tyvärr pågick den inte särskilt trevliga lastningen under väldigt lång tid, och vi kunde inte använda "vårt" läger vid vår transport.

Efter lunchen red Anki Boogie i Open Trail. Boogie var fortfarande lite småhispig över publik på läktaren så hon sprätte iväg i galopp när hon skulle trava, men skötte sig bitvis också riktigt fint. Hon kom 5:a. Anki red två hästar till i klassen och kom 2:a med Simply och 4:a med Alexa. Vann gjorde Moa på Claudia! Det var 13 startande.

Medan Moa kammade hem en seger till, nu i Youth Trail, var det min tur att trimma in mig på Boogie inför mina två Trail klasser. Först Amateur Trail, där Boogie kändes pigg och på men kontrollerbar. Jag lyckades däremot komma in lite tokigt i travserpentinen och knockade en kon. Lite spänd galoppfattning och ett lite lustigt hopp in i backningslabyrinten. Backningen gick i mitt tycke riktigt bra. Lite islag men det var lugnt, sansat och styrbart. Sedan travbommar och fram till två bommar i 90* vinkel som det skulle sidepassas över. Boogie sidepassade nästan av sig självt, men kom lite tokigt med framtassarna i vinkeln, så det blev lite klonk.

Bron och vända i box gick bra och jag kände mig väldigt nöjd, som alltid när vi lyckas hålla vansinnet under ytan ;-)

Galenskaperna ville ploppa ut under prisudelningen i stället. Hon triggas av applåder, tycker det är svårt att stå stilla, har väldiga bestyr över vem hon står bredvid osv. Dessutom blir hon superstressad när hästar börjar lämna gruppen och gå ut, vilket man skulle göra när man fått höra sin placering. Vi lyckades i alla fall stå kvar och invänta vår vita rosett, som innebär 4:e plats.

Sedan var det dags för Novice Amateur, ungefär samma bana, med några små förändringar. Nu gick Boogie sin bästa runda för dagen tror jag! När hon håller nerverna i styr kan hon ju de flesta typerna av hinder väldigt bra. Jättefin galoppfattning ur ryggningen. Vi har lättare med fattningarna från stillastående än från trav. Hon var lite het i galoppen och det var dessutom "hemsträcka", så en kort stund kändes det som om hon tänkte strunta i skrittsignalerna och istället galoppera över bron. Men det ordnade sig och vi avslutade med en prydlig vändning i box till. Denna runda räckte till en 2:a placering av 12 startande. Efter denna prydliga avslutning hade jag ingen lust att krångla mig igenom en prisutdelning till, så jag gick in utan häst i stället. Bättre att få åka hem med en nöjd känsla!