Maken är djupt besviken. Vi tog en annan bana.

Eftersom vi hade så många anmälda till idag så delade vi in i två grupper. Nu var det ett par hästar som fick förhinder av olika skäl, men det var ändå lugnast och tryggast ha mindre grupper med flera, för oss, okända ekipage på gästlistan.  

Fri träning på alla hinder i en timme och banridning en och en i en halvtimme var upplägget för varje grupp. Som vanligt väljer man svårighetsgrad själv!

Idag satsade vi på lite rejäla avstånd mellan bommarna för att hästarna skulle sträcka ut och ta i lite. Det var kanske lite orättvist när vi just idag hade ett russ på besök? Fast han löste det elegant med två steg där de stora tog ett :)

Fikat pågick kontinuerligt på läktaren och med en hel del fotfolk på besök så blev det väldigt bra miljöträning på det folkmingel som förekommer på tävling.

Mycket att titta på, tyckte Hottis som var i gruppen med flest gästhästar.

Gamla Wiggeby-kompisen Joey var ju på plats också!

Jättesvårt att jobba när man egentligen bara vill gå runt och säga "Hej!"

8-åriga Tindra visste precis hur man förbereder Nästor på uppgifterna i en ny miljö!

Först introducerar man hindren vid handen:

När hästen känns trygg och fokuserad sitter man upp!

Inte bara sötast idag, utan också väldigt duktiga !

Lena & Musse på återbesök!

Nettan & Sam på sitt första Nytorpsbesök

Alice är ju trailstammis vid det här laget. Men ser ni något annorlunda idag?

Elin sitter ju ovanpå!

Ebba hade fullt upp och red även Boogie för att avlasta sin snoriga mor. Boogie hade dagen till ära kastat bort en framsko (nr 2 denna vecka) så hon fick ha old mac boot på.

Det funkar bra i alla gångarter i ridhuset. 

Hemmahästen Alex med Camilla

Full aktivitet i ridhuset i 4 timmar.

Nya trevliga bekantskaper! Besök av gamla Wiggebykompisar! Samt massor med fika. (Tur man får bära lite bommar också.    ) En bra Trail-Söndag helt enkelt!

Vi kör igen om 14 dagar! Välkomna åter!

Man skulle kunna tro att jag inte gör annat än trailar här i livet! Det är nästan sant, men inte riktigt. Det är nog mer så att då blir det av att blogga lite.

Idag var det dags för Nytorpstrail, och dagens bana såg ut som ovan - på papper!
Sedan måste man alltid anpassa sig lite efter verkligheten också...

Vi passade på att lägga ut presenning idag. Snart är det broddsäsong och då får man avstå från grejer som kan fastna under fötterna.
Var väl ingen häst som gjorde något större väsen av den prassliga presenningen idag.

Inte heller Igelkottskudden fick mer uppmärksamhet än någon enstaka snusning.
Förutom från min knasiga klickerhäst förstås, som testade om det möjligen var en hovtarget.
Innan någon mentalt rynkar på näsan så vill jag påpeka att det fanns kontroll även i denna manöver och en signal som gav henne klartecken att interagera med föremålet. Att stampa på den var hennes val, EFTER klartecken att undersöka. Jag hade kunnat välja att rida förbi, inga problem. Det är alltså inte så att en klickertränad häst springer runt och attackerar rekvisitan på banan hejvilt.
Men att på träning få undersöka och prova vad som kan ge utdelning med nya föremål bygger självförtroende och trygghet.

Vår gamla Nytorpsbekant GB-gubben var också med på banan idag. Han visade vägen in i en travserpentin.

Annars var nog galoppbommarna populäraste hindret idag. Lyckades hitta en lagom variant som de flesta vågade prova, med två bommar i taget och sedan flera språng till nästa bompar.

Fotomodell på alla bilder idag blev visst Lena & Musse, nya gäster på trailträningen!

Fast här är Pia och Ila också!
Ila är Boogies kusin. De gick tillsammans för flera år sedan, men har inte setts sen dess. Idag blängde de lite avmätt under lugg på varandra.
Jag tyckte i alla fall att det var väldigt roligt att få se Ila i full fart på trailbanan!

8 ekipage totalt idag, så vi klarade oss med en grupp.

Eikar fastnade inte på bild i ridhuset. Det var ju synd, eftersom matte lagt extra tid på grooming med pälsglans och allt. Vad Eikar tyckte om det kan man ju bara gissa när han valde den här looken efter träningen...

[Bild]

Välkomna åter om 14 dagar!

I helgen har vi stuvat om i hästarnas grupper. Det blev stogrupp och valackgrupp i alla fall till slut.

Jag gillar ju att ha Hottis och Boogie ihop. Då är allt liksom klart och tydligt mellan dem när vi rider ut eller gör andra saker tillsammans. Men vid det här laget känner de ju varandra väl och de fortsätter som boxgrannar.

Så det kommer säkert att fungera utmärkt även om de nu går i olika hagar.

Boogie och Penny har flyttat ihop med ytterligare ett quartersto - Daisy.

Ihopsläppet följdes med spänning!

Boogie stannade kvar för att pussas i stället för att hälsa på nykomlingen.

Sedan studerade hon lite på avstånd en stund, innan hon till slut joggade ned och tog kontakt. Någon trodde att hon missat att Daisy släppts in och upptäckte det först senare, men inget som rör sig mellan henne själv och horisonten missas av den här hästen, det kan jag lova. Så det var någon form av strategi.

En bra strategi, för lite senare under eftermiddagen delades det systerligt på kvarglömda hötussar.

   foto: Christina Petsén

Så har det fortsatt under söndagen också. Inga drama queens här inte!

Grabbarna fick vänta på att träffa sin nya flockmedlem tills idag för att alla mattar skulle vara med. Hej och goddag, sa de och så var det Tres Amigos som började beta.  Vet inte riktigt varför Eikar skulle ha extra benskydd för detta, haha! Men man kan ju aldrig veta, och vi har verkligen sett alla varianter genom åren!

Blev inget fotat just då, här är Hottis och Eikar en stund senare. Hottis har mer bestyr med att han har fått en ny hage, nära skogen,  än en ny kompis. Eikar är dessutom hans andra boxgranne i stallet.

 Eikar har inte bestyr med någonting, han ÄTER...

Han har också väldigt tålmodigt funnit sig i diverse omgrupperingar under dagen då smågrabbarna skulle in och ridas i tur och ordning. Eikar verkar nöjd bara det finns någon i hagen! Hottis, Alex, Daisy verkar inte ha någon större betydelse. Den här hagen ligger lite ensligt till mellan ridhuset och skogen. Blir han ensam får han följa med och titta på utsikten från en sjukhage en stund, så är han nöjd då med. Snällt traskar han med fram och tillbaka. Eikar har en egen blogg, eller snarare hans matte har det.

Eikar rehabbar efter en skada, annars hade han kanske varit med på eftermiddagens evenemang, dressyrfjordning som han är!

Yvonne Kampermann (från Wiggeby) kom och höll dressyrträning.

Först ut var Ebba & Hottis. För dem var det premiär. Sedan Camilla & Alex som tränat regelbundet för Yvonne  (i westernsadel   , det funkar) Sist ut Johanna & Robban. Johanna red för Yvonne på ponny som tonåring, så det var ett roligt återseende.

Robban förresten, han ändrade kapitalt på min träningsplan tidigare på dagen. Jag hade tänkt rida ut i den härliga förmiddagssolen, men när jag passerade Robbans hage var där märkligt tomt. Han befann sig i stället lös på ridhusplan uppe vid grabbarnas hage. Jag skickade in Boogie i det tomma ridhuset och drog igen alla dörrar, för något gratis halvblodsföl står INTE på önskelistan   

Robban var snabbt infångad, eller ja - någon direkt fångst handlade det inte om, han stoppade nästan själv huvudet i grimman som Camilla letat fram.

Så Ebba och Boogie tog sig an lite bommar och testade bron i det härligt nyharvade ridhuset, medan alla staket kontrollerades och lagades.

Så liitte dramatik hade vi ju ändå, även om alla ihopsläpp var väldigt smidiga!

Min crossoversjäl roas av att det är "westernmaffian " som ordnar dressyrträning på söndag!

Det finns plats för någon till om det finns intresse. Se nummer på tavlan.

Yvonne, som vi lärt känna på Wiggeby, är toppen! Positiv och med härlig hästkänsla. Ska bli intressant att se vad hon gör med "mina tonåringar"   

Men idag orkade vi bara rasta hundar genom att åka häst!

Eller jag kunde åka, Ebba hade lite mer att göra med Hottis. Han är frisk, han får mat, han får vila på nätterna = piggelin.

Intressant intressekonflikt uppstod när vi mötte skällig, större hund i skogen. Matte försökte minimera störningen genom att hala med sig den motvilliga gaphalsen in i ett buskage. Lagottodamerna ignorerade spektaklet totalt, kossehästen ville förfölja det försvinnande ekipaget, och pleasurefjanten tyckte att det var så mysko att man borde få gå hem. Jaja, när bara en av 6 individer vill vända så tar grupptrycket över :)

Med välrastade hundar och i alla fall skrittade hästar kraschade vi i soffan igen. Men nu har vi i princip skrattat bort våra virus till filmen Hot Fuzz, så det blir jobb och skola igen imorgon.

Brittisk film när den är som bäst. Missa inte Cate Blanchetts cameo   

Huvva! En hel vecka springer iväg. Har egentligen flera träningsrelaterade saker jag tänkt blogga om, men det är jobb, jobb, jobb, stall och sedan sova som gäller i veckorna!

Är väldigt nöjd med att ha fått i ordning mitt testrum på jobbet. Färdigkånkat på testväskor och ett tyst, avskalat, ostört rum att göra tester i. Helt enkelt en bra arbetsmiljö både för skolpsykologen och eleven som ska utredas.

Lika vackert utanför som utanför mitt tjänsterum. En vacker arbetsmiljö ska inte underskattas, den tillför energi och arbetsglädje!

Även en mulen dag är det fint!

Hästarna har det toppen! De fyras gäng är sammansvetsat, men kan även dela upp sig i olika parkonstellationer!

Det har varit en del Penny/Hottis när jag har varit där den här veckan.

Man skulle kunna tro att stallet tar längre tid nu när vi har mockning och fodergivor att göra i ordning. Men icke! Jag kan hinna både rida Boogie samt mocka och göra påsar till både Hottis och Boogie på två timmar. Om jag inte pratar och fikar med någon...

På Wiggeby kom jag aldrig under tre timmar, trots att jag inte mockade eller gjorde höpåsar. Tiden sparas in på Nytorp tack vare att allt är nära och välplanerat. Inga långa sträckor att gå fram och tillbaka för att hämta hästar eller foder. Jag behöver inte vänta och köa för vare sig skötplats att göra i ordning på eller plats i ridhuset. Inte heller behöver jag stå och titta på i 20 min medan Hottis äter... Så hästtillsynen rullar på fint och jag är oftast hemma i bättre tid om kvällarna än förut.

Sedan törs jag ju knappt skriva att jag inte gjort någon sårvård alls på över en månad nu, för då slår väl Murphy till...

En hel del skogsturer har det blivit. När skogen är så nära är det också enkelt att både skritta fram och skritta av där, även när man haft ett ridhuspass. Nu slår väl mörkret till kvällstid, så det kanske är läge att investera i en ny bra pannlampa?

På familjefronten har det varit lite hostigt och krassligt. Då rycker Johnnie Walker in:

Han tar sin uppgift som sjukvårdare på största allvar:

Jag har klarat mig hittills, peppar, peppar!

I söndags flyttade  Camillas Alex in i gruppen. Hottis och Boogie har ju gått med Alex hela året på Wiggeby, men för Penny är han en ny bekantskap. Eftersom Alex, Hottis och Penny var på samma clinic i helgen så fick Alex och Penny stå bredvid varandra i boxarna där. Så vi räknade med ett ganska odramatiskt ihopsläpp på söndag em efter clinicens slut.

Fast det blev lite gruppdynamik ändå. Alex är en stark individ med skinn på mulen och visade ganska direkt att han nog ville ha Boogie för sig själv. Vilket retade upp både Hottis och Boogie. Penny höll sig diskret i bakgrunden som vanligt.

Det var inte mycket spring, men mera diverse kroppsmarkeringar. Men lugnt ändå. De höll hela tiden ihop i en ganska tight grupp. Efter ett tag tog de en sväng in i skogen. Där har de inte varit så mycket så där finns fortfarande en hel del att tugga på.

Kanske hade Alex, precis som Boogie förut, lite trädabstinens? Hur som helst så missade han att de övriga gick tillbaka ut på gärdet. När han upptäckte det kunde han inte komma ihåg var öppningen var och gjorde till slut en egen... Har man äntligen återförenats med några gamla bekanta kan man ju inte låta något så trivialt som en eltråd komma emellan...

Janne kom snabbt och lagade och så var allt frid och fröjd igen. För säkerhets skull tog vi hästarna på en promenad runt hagen igen så Alex skulle lära sig öppningen i lugn och ro.

När jag åkte till jobbet idag såg jag alla fyra beta tillsammans i en tight klunga.

Peace & Love, Quarterstyle   

Tack vare gott om tider i ridhuset och på ridbanan, samt att vi nu har egna boxar till hästarna, så är det ännu lättare att följa belöningsbaserade träningsupplägg i det mesta jag gör med hästarna. Jag  väljer t ex oftast att ha Boogie i boxen när jag sköter om henne och sadlar. Då är hon lös och kan visa med sitt kroppspråk vad hon tycker om de olika saker som vi gör, och jag kan anpassa upplägget efter de "kvitton" jag får. För en belöningsbaserad, eller klickersk, hästhållning handlar inte bara om att göra och belöna, det handlar faktiskt om att ha en dialog med sin häst. Att ge hästen en röst,  en  möjlighet att uttrycka hur den upplever det vi gör. Om jag har Boogie reglementsenligt uppbunden i på en skötplats minskar det hennes möjligheter att "prata", eftersom hästar gör det med sitt kroppspråk. I boxen kan hon gå iväg, vända sig osv.  Då ser jag väldigt tydligt vilka delmoment som behöver utvecklas för att hon ska uppskatta dem. 

Om nu någon får för sig att det här betyder att "hon får som hon vill" så är vederbörande ute på cykeln. Alla moment i skötseln, sadling, streching etc genomförs, samt några till för framtida bruk (som t ex förebyggande övningar för ögonvård, maskmedel och annat matnyttigt.) Det betyder bara att hon får visa vilka saker hon förstår och kan göra med lätthet och vilka hon behöver få ytterligare hjälp att förstå vitsen med. Givetvis genom positiv förstärkning.  Vi kan ha en öppnare dialog när jag inte måste binda fast henne.

Att stå i boxstall igen innebär faktiskt ännu mer umgänge med hästarna än i Active Stable. I arbetsveckorna blir ju stallpysslet oftast efter att hästarna redan kommit in, och då är de hela tiden med på ett hörn när man mockar och gör påsar. När vi umgås och snackar med våra stallkompisar så blir det också mer i stallet tillsammans med hästen. I Active Stable måste man ju ha hästen uppbunden när den är inne i groomingen och sedan skynda sig att släppa ut den för att ge plats åt nästa. Så umgänget med hästen blir då mest ridningen eller med hästen fastbunden i cross ties.

Om någon av oss nu blir klar före den andra, så väljer oftast både Ebba och jag att tillbringa väntetiden inne i boxen mysandes med våran häst. Så lite förvånande är vi faktiskt fler timmar per dag med våra hästar nu än i AS. Trots att vi har stallsysslor att göra som man inte har i AS. Och vi är kors i taket dessutom hemma tidigare på kvällarna än förut!

Boogie och Hottis ser ut att trivas med tillvaron också. Självklart skulle jag önska dem ännu mer utevistelse om det var möjligt. Nu på vinterschema kommer de in vid 17-17.30 Men då har de gått ut vid 7-tiden, och de har sin utevistelse i en gigantisk hage med tillgång till stora gräsytor och skogsdunge. Det är en sådan underbar glädjekick att kunna se dem från bilen på väg till jobbet! Att se dem i sin stora hage, friska och hela, ger ro i själen på jobbet! 

I fredags, efter en intensiv arbetsvecka, bjöd Nytorp på ytterligare en intressant träningsmöjlighet!

Jag kunde nämligen låna en stor inhängnad   skogshage på kvällen och gå på promenad med lösa hästar. Supermysigt! Intressant utvädering av ens "attraktionsförmåga"! Bra opretentiös miljöträning av den lilla långskånken som ser lite spöken i skogen vid skymning. 

Hagen har först en gräsyta som inte betats på hela sommaren, och jag var faktiskt lite rörd över hur snabbt och frivilligt mina båda hästar lämnade det gröna för att hänga med mig på upptäcktsfärd upp i skogen.

Det var lite överkurs att gå på huppegupptäcktsfärd i skogen med två glada och nyfikna jättekompisar och samtidigt försöka fota, så bilderna är därefter. Som sagt, lite rörande hur glatt och villigt de följer! Hur enkelt de avstår från bete för att i stället välja vad jag erbjuder. ( I alla fall när de inte är überhungriga) Vilken härlig känsla av sampel som uppstår när man turas om att leda och att följa! Kvalitetshäng, helt enkelt! 

Jag gör precis som jag alltid har gjort med hundarna. Dvs alla spontana "följa efter" beteenden och ingångar belönas rikligt!

Med hästarna kan man dessutom plussa genom att visa på gottiga saker. Nypon och vildäpplen hittade jag före dem! 

Vi turas alla tre om att ta täten och visa vägen vi olika tillfällen.

Hej på dej, morotsbäraren!

Vi avslutade med en betesstund på en liten skogsäng. Jag vill inte att "uppkoppling" ska bli signal för att det är slut på det roliga, så därför får de fortsätta mumsa en bra stund efter att jag satt på "kopplen" igen.

En som börjar fylla ut igen! Mat är bra när man växer!

Livet i hagen är tämligen stabiliserat, som det verkar. 4 sunda hästar behöver inte så lång tid på sig för att finna sig i sina nya konstellation. Speciellt inte när de får chansen att lära känna varandra med tillgång till stora ytor och något att tugga på.

De tajta tvåsamheterna löstes snabbt upp och det pågår en del experimenterande med nya kombinationer. Boogie och Troppan har setts klia varandra t ex   

De har serverats frukost i hagen, men väljer att gå ut på det gröna och komma tillbaka för att äta frukosthögarna till lunch i stället.

Boogie verkar nyttja skogspartiet en del, för hon är full av kåda både här och där. Mysigt att ha en rejäla träd att klia sig mot!

Så de har många timmars utevistelse med hög livskvalitet, de verkar ta boxvistelsen under natten med ro, och de har klarat av flytt och foderbyte utan att bli knasiga i magen. Faktum är att de är bättre i magen båda två än de har varit på mycket länge.

Vi tvåbenta saknar så klart våra härliga stallkompisar på Wiggeby! Vi är ändå lyckligt lottade som fått flytta in bland gamla kära bekanta ansikten!

Igår blev det t ex en spontan kvällstur till slottet tillsammans med Kicki/Penny och Elana/Daisy. Rätt laddad Boogie, men det blev lugnare när hon fick gå först på lång tygel. Mitt lilla kontrollfreak. Då blev det Kicki som fick kämpa med Penny i stället. Komiskt att de blir svettigare av att skritta som nr 2!

Daisy stressar sig inte svettig, hon kommer en bit efter i sitt eget pleasuretempo   

Boogie blev lite upprörd när vi på väg hem  fick vända tillbaka och ta en annan väg eftersom alla i sällskapet inte var bekväma med kokontakt av tredje graden. Då skulle man ju kunna tro att hon, när vi kom ut på gården igen, skulle välja att gå mot stallet. Jag testade och lät henne bestämma och hon kliver i stället bort mot ridhuset med målmedvetna steg. Vi har alltså varit ute på tur i över en timme och middagen väntar i stallet. Ändå vill hon välja ett pass i ridhuset. Häftigt!

I onsdags hade jag lektion med Carolina där inne. En riktigt spännande uppsutten lektion där vi jobbade med halvhalter och samling. Vid ett par tillfällen, säkert inte längre än 5-7 sekunder per styck, hände saker som jag tror kanske slutgiltigt gjorde mig till (klicker)AR-tant på riktigt.   Några magiska ögonblick när hela hästen var med "upp" utan att jag hade något alls i vare sig hand eller skänkel.

Jag ska egentligen tävla lite på söndag, är det tänkt. Nu är jag inte ett dugg taggad.

Haha, det här PR-materialet för utskrift ökade inte heller på motivationen, precis. Grammatiska kullerbyttor  är väl en sak, men en heldag i Vilda Västern, njae, det känns så långt i från det jag vill göra tillsammans med min häst just nu.

Vi får se hur det känns till helgen. Om de kommer ut med mönstren så jag kan förbereda henne genom att baklängeskedja, så hon känner igen övningarna och är väl förberedd, då kan det bli bra miljöträning. Men just nu är jag lite tveksam. 

Vi har planerat in trailträning på Nytorp till på lördag (kl. 13-15) så ett trailmönster hade ju suttit fint tills dess.

Idag har Hottis fått tandkoll av Laura igen. Han skummade lite blodigt häromdagen, så då blev vi rädda att han fått en mjölktand på tvären igen. Men så illa var det inte denna gång. Däremot händer det mycket i munnen när allt flyttar in på rätt plats. Så nu hade en kant blivit lite vass mot slemhinnan så det blev lite raspat så var det fixat. Ny tänder på gång dock, närmast lanerna, så det gäller att vara fortsatt observant på när han säger bett - nej tack. Men just nu ska det gå bra igen!

Medan vi väntade på att han skulle kvickna till efter sederingen så tog vi en häst och hundtur för att kolla om hundarna kom ihåg hur man följer med till häst. Det var ju ett år sedan de sist hade möjlighet, så det kändes bra att ha Ebba på marken utifall att Stella skulle få ett återfall i sin hästskräck eller nåt. Men det var inga problem. Tosca gjorde som vanligt sitt bästa för att bli ihjältrampad, Boogie gjorde sitt bästa för att inte trampa ihjäl henne och Stella höll sig på perfekt avstånd lite bakom.

Tjohoo!

Vi (som ju inte har koskräck nån av oss, inte ens Stella) kom ut bakom ridhuset, och idag gick Boogie rakt in i ridhuset när vi passerade den öppna porten. Alltså, jag skulle ju kunna styra henne om jag ville, men jag tycker det är så himla häftigt att se vad hon gör när hon kan välja själv. Att hon, som i början gjorde allt hon kunde komma på för att undvika ridbanor och ridhus, numera själv VÄLJER att gå dit för att få träna. Även efter en motionsrunda och med middagen väntades i stallet. Det är stort!