Inlägg publicerade under kategorin Nytorp

Av Maria - 8 november 2014 22:28

Nä, det kan man väl inte påstå...
Det infinner sig ett visst motstånd så här års, när man vadar i lera för att hämta sin häst, och allt för- och efterarbete kopplat till ett ridpass tar dubbel så lång tid pga lersanering av häst, ryttare och utrustning.
Höstlovet blev lite spavecka för Hottis och Boogie med skoning, kiropraktor och lugna skogspromenader. Mysigt, det också!

Har även lekt lite med nya "sadeln"!

Den är väldigt skön och riktigt stadig. Boogie verkar helt klart gilla den för hon är pigg och framåt när vi leker i den.
Ett bra komplement!

Tillsammans med Carolina har jag dock kört vanliga sadeln, då jag håller på med lite galopp-projekt. Bl a värdeladda samlad galopp. Men för att ha nåt att samla behöver man frivillig bjudning. Vi jobbade med galopp till konportar. Boogie älskar konkreta övningar med rekvisita, men som tur var dök Carolina upp igen, innan det hela började bli för likt en ny tidsgren. Så nu jobbar vi med små galoppvolter mellan konportarna också.

Leker med byten på egen hand. Smyger in ett här och där. Det har lossnat lite. Hon har börjat bjuda spontana byten i båda varven, och byter sen tillbaka när det inte ger utdelning. De byten hon hittar på själv är så klart de bästa. Men jag väljer att inte belöna dem ändå. Jag har nämligen en känsla att det här är på väg att bli en sådan bemästrad tidigare svårighet som just därför blir ett favoritbeteende. Så jag väljer att bara köra på signal. Tror jag... Velar lite...svårt att inte bli glad när hon gör ett klockrent från vänster till svåra höger...

I morgon kör vi Mönsterträning med ett helt gäng gäster.

Western Horsemanship och Ranch Horse Pleasure inbokat.
Jag kommer dock inte att köra railworket i WH. Vi ska nog inte tävla mer WH. Jag är för omotiverad att lösa hennes railwork issues, och klart mer motiverad att jobba med byten och tempoväxlingar så vi kan satsa på RP och kanske WR i stället. Så känns det nu. Speciellt som möjligheten till regelbunden koträning på nära håll försvann. För ja, koträningen hjälpte henne med railwork ?

Men i morgon ska vi träna på mönster under tävlingsliknande former, dvs med musik, trängsel och okända hästar. Då kan vi passa på att göra några WH mönster med fokus på avspändhet.

Så mönster ritade - check
Ryttarkaka bakad - check

Ranch Horse Pleasure finns färdiga mönster till ?

Och ryttarkakereceptet sitter i ryggmärgen.

[Bild]

Så i morgon är det bara att gräva fram lilla ponnyn ur novemberleran igen och invänta alla trevliga träningskompisar ?

ANNONS
Av Maria - 5 maj 2014 21:19


Det blev en hel del obloggat i april, känns det som?

Städade i mobilen och hittade alla bilder från vår välbesökta och trevliga trailträning i påskas t ex.


Ett helt gäng trevliga gäster som passade på att värma upp inför de kommande tävlingarna!


Vi hade två relativt okomplicerade banor att välja på


 


Trail:


 


eller Ranch Trail:


 


 




Somliga hade satsat lite på att göra sig påskfina...  




   


Den påskstajlade grinden visade sig vara en liten utmaning


     


I övrigt var det inte så mycket konstigheter idag. Glassgubben t ex har väl blivit en kär gammal bekant numera.


   

Bommar erbjöds så klart i all gångarter.

     


Nu gör i alla fall Nytorpstrailen ett uppehåll i maj pga tävlingar och clinics.


Boogie och jag satsar just denna vecka på kor:


   

ANNONS
Av Maria - 4 februari 2014 11:09


Ser att jag för precis ett år sedan utropade Heja Jörgen och heja Active Stable!


Står jag för det fortfarande, efter vår egen upplevelse av Active Stable under 12 månader, kan man ju undra?


De senaste veckorna har det varit invigningar av Active Stable på riksanläggningarna, och därmed en del uppmärksamhet i media.



Blivande hippologer och andra som utbildas på anläggningarna ska få uppleva hur det är att hålla häst och arbeta i en "modern grupphållning".



Jag tycker självklart att det är fantastiskt bra att riksanläggningarna tar det här steget och försöker utveckla Hästsverige mot en sundare hästhållning.   Jag håller tummarna så hårt jag kan för att det ska gå bra, att hästarna ska hålla sig friska och skadefria, så att fler får upp ögonen för att hästar mår bra i grupp, utomhus och med möjlighet att röra sig hela dygnet.


Jag tänker mig också att det på riksanläggningarna kommer att fungera, då jag gissar att man har relativt konstanta hästgrupper och personal som är på plats och ser till att allt är i gång och fungerar.


Men kommer jag själv att vilja och våga ha mina hästar i Active Stable igen?


Mjae...


Som privatperson ägandes 2 st hästar och levandes med en man som absolut inte vill bo på hästgård, så är jag ju hänvisad till inackorderingsstall om jag ska hålla häst. Som inackorderingsverksamhet känner jag mig fortsatt tveksam till AS konceptet. HIT AS må hänvisa till hur många tyska studier som helst, med 50 hästar i besättningar utan problem,  och jag vet inte vad. Det påverkar inte min egen, högst subjektiva, upplevelse av att gruppen där mina hästar ingick var bitvis dysfunktionell och stressande, samt rentav farlig. Nya hästar introducerades varje månad (och lika många flyttade) så gruppen om 16-19 ca var i ständig förändring. Två hästar fick avlivas pga avsparkade ben under vårt år där. Bitsår och broddsparkar var vår vardag, bl a rejäla hugg över manken så att man ibland inte kunde använda sadel. Andra sår och ryggproblem relaterade till idoga betäckningsförsök. Magproblem och avmagring för unghästen. 

Inte ens den utlovade frånvaron av luftrörsbesvär och kolik fick vi uppleva. Boogie hade sitt första och hittills enda kolikanfall och båda hästarna slet med långdragna luftvägsinfektioner under vintern.


Att flytta tillbaka till Annemari, Jojjo och Janne  på Nytorp kändes som att få komma hem till en varm famn för oss. "Priset" hästarna betalar är att de står i box en ansenlig del av dygnet, även om det är mycket utevistelse på Nytorp. En bedrövlig höst/vinter som denna kan man också sakna det preparerade underlaget i AS. (Men vi hade faktiskt fler tappskor i AS ändå, så även där är det fler faktorer än underlag som spelar in.)


Jag skulle verkligen önska mina hästar ännu fler timmar per dygn "som hästar", men inte till det priset vi betalade förra året. I form av skador och sjukdomar, en massa oro och  besvikelser, ständiga avbrott i träningsupplägget, inställda tävlingar  samt extra kostnader i form av veterinär, sårvårdsmaterial och extra stödfoder. 


Vi har inte ens öppnat sårvårdslådan sedan vi kom till Nytorp för ett halvår sedan! 

Hottis klarar av att hålla hullet på huvudsakligen grovfoder, utan kilovis med tillskott och kraftfoder. 

Vi kan koppla av när vi inte är i stallet,  då vi vet att det finns livs levande människor som ser och hanterar våra hästar flera gånger per dygn och som ser om något är tokigt. 

Veterinären har vi hittills bara träffat för sedvanlig tandkontroll. Peppar, peppar, får man tillägga, jag VET ju att allt kan hända bland hästar, oavsett uppstallningsform.


Jag har tagit del av liknande negativa upplevelser från andra inackorderings-AS. Jag följer också på nära håll hur fint och bra Lex  har detStora Benhamra AS. Så det är helt  klart många faktorer som spelar in för att det ska funka och för att hästarna ska må  bra. Precis som i vilket stall som helst. 


Så sammantaget, ja,  ett fortsatt "Heja Active Stable" ! Kör hårt! Förändra Hästsverige!

Men med en tilläggsönskan om ett större fokus på hästars inbördes relationer och gruppdynamik, och hur det påverkar deras hälsa och skaderisker ! 




Av Maria - 19 januari 2014 19:15



Med den frekvens  jag hinner blogga just nu, får det bli veckosummering om det ska bli något alls.

Kan ju vara kul att i framtiden kunna se något av vad jag tränade på i Januari 2014.

Med tanke på hur pass intensivt jag jobbar för att få ridningen klickerbaserad helt och fullt,  så kan det ju tänkas vara en viktig period i Boogies och min (till sommaren) 7-åriga historia tillsammans.


Hade någon frågat mig  i tisdags, hade jag nog klämkäckt tyckt att jag var på mycket god väg. Jag har jobbat vidare med durationer i trav och galopp, eftersom frambjudning är så viktigt i ridningen oavsett vilken metod man jobbar utifrån. Går inte hästen framåt, går det liksom inte att shapa och forma hållning, bärighet, samling , vad man nu vill kalla det för. De varierade lekarna med koner, bommar, bollar, och blandade skolor har gett mig pass med hög förstärkningsfrekvens och framåt häst. Seriebelöning efter längre ansträngning, dvs när jag efter klicket matar flera pellets, men tar en i taget ur fickan, verkar ha lett till en starkare belöningsförväntan som kompenserar den större ansträngningen vid en längre duration av trav eller galoppp.


Så i tisdags hade jag riktigt roligt och kunde sträcka galoppdurationen på volten igenom alla fyra konportarna, utan att hon ens saktade in när hon passerade en port. När jag började laborera med det här kunde hon ju sakta in eller tom bryta av om jag inte klickade varje gång hon passerade en port. Jag har då väntat ut henne och klickat direkt när hon plockar upp galoppen (eller traven om det är vad vi jobbar med). Men genom pingpongandet av durationslängd och genom att hon fått rätta sina "misstag" själv med en ny spontan övergång så kändes det i tisdags som hon fått en förståelse för att bara galoppera på tills klicket kommer - UTAN att jag gör något framåtdrivande. Det är ju det som är grejen, hon kan ju självklart galoppera på för framåtdrivande hjälper, men är ju det vi vill lära om.


Hade ju varit läcker att få visa upp detta för Carolina på träningen på onsdagen. Men då hade Carolina med en Star Trekk Espaniola som jag skulle provrida i, och det var ju en intressant upplevelse det också. Sitsen blev ju klart annorlunda, och säkert viktfördelning allmänt. Som vanligt i alla sadlar så var mina ben för korta för högsta hålet på stiglädret, så det spelade kanske också in. Hur som helst, det blev liksom lite andra gensvar på signaler. Lite mycket huvudrusk i traven, men det kan ha varit bara att hon var pigg också. I galoppen så kunde/ville hon inte stoppa för klick, utan gick ned i trav först. Förmodligen för att jag inte kunde bromsa upp mig så bra med fötterna och hornet. Så blev det klart längre latens till nästa fattning. Så blev hon dessutom liksom alldeles trött innan lektionen var slut. Hon som brukar vara Duracellkanin de Luxe. Men förmodligen kostade det på både mentalt och fysiskt att bära upp matte i en så annorlunda sadel.

(När jag skulle sadla var det lite komiskt. Den gjord som Carolina hade med gjorde henne så arg att hon klippte i luften, rätt nära mig. När jag lånade en annan mer anatomisk dressyrgjord gick det hur bra som helst. Känslig om magen är bara förnamnet... Bra att hon kan tala om så tydligt vad hon tycker om utrustningen i a f. Ingen risk att Boogie går runt och lider i det tysta liksom.)

Det var intressant att rida i Espaniolan. Men inte tillräckligt intressant för att vilja köpa en. Gillar inte de rätt vassa kanterna på de däringa spanska modellerna. Vill gärna fortfarande gärna prova en Star Trekk Comfort, men de verkar svåra att hitta begagnade.


 


I helgen har vi fokuserat på uteritter. Turboköttbullen behöver vallas ute ofta för att vara den stabila, coola skogsmaskin hon kan vara. Blir det långt mellan uteritterna blir det liksom överkokt på hjärkontoret när man väl kommer ut. Hottis däremot, han är samma stabila, coola kille oavsett. Tar inte alls åt sig eller stissar upp sig när kossehästen försöker sätta extra krumelur på tillvaron. När vi precis flyttat tillbaka till Nytorp var han ju lite harig  och lättspökad. En period som uppstått under sista halvåret på WIggeby, och som under en kortare period blev ännu starkare efter miljöombytet. Så här i efterhand är det omöjligt att säga om spökperioden var en åldersfas, eller om han  påverkades av magontet och allt annat som var jobbigt på Wiggeby. Hur som helst är han tillbaka till coola, trygga pleasure-Hottis nu. Ebba kan rida ut sjäv igen. Han vill gärna gå först även med Boogie. Vilket Boogie accepterar utan knot. Utom när hans jättehöga rumpa är i vägen och skymmer sikten när vi möter helgflanörer på vägen.


Idag fegade han lite vid knakig is, och då nöp Boogie honom i svansen. Attans vad han blev arg! Han ville lösa isproblemet i sin egen takt, utan påfösningar bakifrån!


Vi tänkte dressyra lite i slottsparken idag och det gick till en början fint. Boogie brummade och morrade men rörde sig fint i snön. Jag tolkade det som att  hon var galoppsugen, men efter en kort stund fick hon totalt psykbryt och bara hoppade ilsket på stället. Först trodde jag det var pga Hottis manövrar i galopp kors och tvärs, men även när Ebba stod still med Hottis så var Boogie obegripligt upprörd så fort man bad henne gå framåt.

Gick inte att nå fram alls, hon ville liksom bara sticka därifrån. Efter lite analyserande hit och dit kom vi fram till att det måste vara pga de hopplösa styltorna i hennes ringskor. Trots att jag hoppade av och knackade ur dem så kom de tillbaka direkt. Är det något som Boogie HATAR så är det att förlora fotfästet, så det var bara att ge upp. Måste lösa problemet med att hon inte kan ha snösulor ihop med sin ringskor/vanliga sulor. Får bli silikon igen.


Så sammantaget har uteritterna inte riktigt fört klickertänket framåt denna helg. På lördagen var hon så himla på och het och terrängen bitvis lite krånglig, att jag fick jobba med mer handgriplig broms än jag vill. Blir ju inte jättebra med turbofart under snötyngda träd som Ebba sedan på sin betydligt högre häst blir hängande i...

Idag var det bara tok med styltorna.

Som Ebba säger, hon är en mysko blandning av cool och superkänslig, Boogie.


Jaja, en ny vecka, nya möjligheter   







Av Maria - 12 januari 2014 19:38

 

Ur hästeriperspektivet har det varit en riktigt rolig vecka!


Min lilla häst är rätt PÅ, kan man säga! Det har varit ganska lätt att jobba med durationer när det finns rörelseglädje gratis!


Tur som alltid att Carolina finns, och styr upp emellanåt!

På lektionen i onsdags jobbade vi med galoppen. Fick väldigt bra tips om hur jag kan variera övningarna så att Boogie inte kroknar. Ibland har hon nämligen en tendens att göra saker lite jobbigare än vad som behövs. Och som sagt så har slugger-matte också en tendens att vilja krama ut lite för mycket ibland.


Vi byggde upp lektionen kring "galoppcirkeln" med bommar och konportar som jag använt för att klicka för rundare fattningar men också för att pingponga durationer. (Pingponga = variera antalet språng innan klick, med målsättning att höja snittet på durationen. Hmm.... duration = längden på beteendet i tid eller upprepningar, t ex antal sekunder eller antal språng) . Kloka Carolina plockade snart bort bommarna, då dagens syfte var durationer snarare än samling, och knas-Boogie ibland självmant tar i så hon typ ångrar sig efteråt. Vilket man märker på att latensen (= tiden det tar tills beteendet erbjuds nästa gång) blir lång.


När nu vårt val var att jobba med durationer så "struntar" vi i formen. Dvs hon kan få galoppera lite hur hon vill, bara det är galopp. När man sedan har stabila längre durationer, kan man börja plocka med form.

Så 4 konportar på en volt. I början klickar jag för att hon passerar genom en port, oavsett gångart, för att lägga ett högt värde för de geografiska platserna. Nu känner hon ju igen övningen så hon brukar ganska snabbt öka tempot. Första galoppfattninge brukar jag behöva ge signal för fortfarande. Det kan liksom kännas i hela hennes kropp att hon är redo att fatta, men hon gör det inte innan signal. Är väl en crossover rest av något slag. När jag väl gett signal för en fattning och fått klicka för den, brukar de komma spontant sedan. När jag jobbar med durationer vill jag till att börja med jobba med spontana beteenden,  utan signal, av flera skäl. Dels för att slippa vattna ur signalen om jag skulle misslyckas i kriteriesättningen och hamna i ett läge där det blir ett gäng fattningar som jag inte belönar. Men också för att latensen är ett viktigt kvitto på om jag ligger rätt i min kriteriesättning. Ökar latensen, dvs det tar längre och längre tid innan hon erbjuder galopp igen, så är det en viktig signalen om att övningen inte upplevs så positiv som jag  kanske tror, trots att jag belönat... Ett läge vi t ex hamnat i när hon råkat erbjuda de där "jättefattningarna" hon ibland hittar på över bom, och som säkert är mer energikrävande än vad som vägs upp av en pellets eller två.


När man ökar durationen så blir det automatiskt så att belöningsfrekvensen minskar, vilket självklart kan upplevas som allt sämre betalt för jobbet av hästen och minska entusiamen. Vilket märks t ex på latensen...därav så viktigt med spontana beteenden i det här läget. För att motverka detta så blandade Carolina in arbete med öppnor på fyrkantsspåret, ett väldigt bekant och välförstärkt arbete för Boogie vid det här laget. Då kunde jag alltså växla mellan arbete med att pingponga durationer på volten och sedan gå ut på fyrkantspåret och göra öppnor för att upprätthålla förstärkningsfrekvensen totalt sett i passet.


Jag fick även lägga in fattningar på fyrkantsspåret efter ett gäng öppnor. Nu var det med signal, och på första försöket kom ilsket svanssvischande från Boogie. Jag tänkte först att hon nu kände igen sig från westernövningar som "twotrack" in i fattningar. Men på andra försöket var svischet borta, och snabbt kom det fattningar spontant så fort jag rättade ut henne ur förvänd öppna. Så svischet var nog en typisk Boogie reaktion på att bli lite överraskad när man ber om "nya" saker. Så fort hon uppfattat den nya lekens upplägg var hon helt med. Dock inte alltid matte. Är så komisk känsla att sitta på en häst som fattar spontan galopp medan man pratar med instruktören om något annat, och självklart passar på att göra just den fattningen den rundaste och finaste av dem alla, så man bara måste belöna...


Carolina hade även klok input på att jag, även när jag vill klicka för bara en fattning i pingpongande av durationer, så kan jag gärna låta henne ta två språng i stället för ett, eftersom start-stopp då verkar bli mindre ansträngande. Vilket märktes direkt på latensen. Så klart.


Så nu hade jag liksom en liten repertoar av övningar att jobba med i samma pass, och kunde komma åt att sträcka durationer utan att tappa entusiasm. Tecken på att det funkar och att Boogie "förstår" är t ex att hon när hon testade om det skulle bli klick vid en viss port sedan självmant fortsatte galoppen till nästa utan att jag gjorde något alls. Samt att hon efter längre durationer tydligt visar att hon har belöningsförväntan på seriebelöning, dvs långa durationer ger mer betalt än korta. Extremt coolt att hon kan "förstå" det konceptet! Ibland blir man förvånad över vad som faktiskt ryms i valnöten!


På torsdagen var hon ledig och så provade jag igen på egen hand på fredagen. Nu la jag även till lek med bollen. Hade tänkt haft premiär med hennes egna, nu uthämtade boll, men det visade sig att den skulle pumpas med specialpump efter att ha förvarats i rumsvärme etc, så vi lånade Eikars igen.

Hade väldigt pepp och pigg häst, och med mixen av galoppvolten, öppnorna och bollen kumde jag kryssa mellan olika övningar och få in en massa rörelse och durationer utan att hästen kroknade det minsta. En massa fysisk motion utan minsta press och tryck, precis det vi strävar mot!


 


Boogie fick i stor utsträckning vara med och "välja" när det var dags att byta övning. Det verkar finnas ett värde i att få byta övning efter en stund, för det var inte alls så att hon fastnade i någon av dem och inte vill gå vidare till en annan. När jag säger välja menar jag inte att hon drar i väg till nästa station hur som helt. Det handlar mer om att jag lyssnar på diskreta antydningar, eller "frågor" som hon ställer med sin kropp. T ex snegla mot bollen.

Tur man har så tåliga träningskompisar som Camilla & Alex som kan jobba vidare med sitt, trots att det dyker upp både bollar och spontangalopperande märrar med resursförsvararminer här och där i ridhuset. När de var klara och gick ut så hade Boogie inte alls lust att vara färdig med träningen! Det kändes som hon hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men man vill ju inte bli efterlyst av familjen en fredagkväll.


På lördagen blev det uteritt med Ebba & Hottis, och äntligen var det underlag så man kunde prova sig på lite galopp. Jisses, har jag en pigg häst eller?! Tur det var Hottis som var med, för han håller samma lugna stil oavsett vad Boogie hittar på! Hoppas nu att väder och underlag kan hålla sig så man kan rida ut lite mer regelbundet framöver.


 


Det var fortfarande väldigt blött och strida vattenströmmar på sina ställen. Boogie är ju helt omprogrammerad och VÄLJER att gå i vatten även när det går att gå bredvid. Hon ökar steglängden när vi börjar närma oss blötställena. Believe in the power of positive reinforcement....Hottis som varit riktig divig när det gäller att bli blöt om benen har också  blivit riktigt duktig. Men hans slow motion jättehopp över bäckarna är rätt underhållande!


Idag hade vi årspermiär för öppna trailträningen. Den blev dock en internhistoria vad gäller hästar, men Elle, Susanne och Elin var med och hejade på hästlösa idag. Alltid lika kul att träffa sin goa gamla stall o träningskompisar!


 


Det kändes lite mer yeehaw än jag vill ha det i trailen, men det var ju rester av all rörelseglädje jag ägnat veckan åt, så det får man leva med. Det är ju i själva verket helt fantastisk att kunna trailträna i ca 90 min, inte behöva använda framåtdrivande "hjälper" öht och i stället sitta och önska sig mer broms! Finns framåtbjudningen, kan man fila på resten.


Så en helt underbar vecka med Boogie har det varit!


 

Dessutom har hon fått en ny hagkompis, prinsessan Fiona, som inte är ett träsktroll utan en Welshdam.

Åh, vi skulle ha filmat det ihopsläppet! (Liksom grabbarnas förra helgen.) . Är så himla häftigt - men odramatiskt - när sunda, socialt vältränade hästar möts. Ser ut som Boogie inte tänker släppa taget om sin just nu ledande roll i gruppen, men hon talar om det med tydligt kroppspråk, utan fysisk kontakt. Fiona är också en stark individ, och visar det genom att bara flytta på sig precis så mycket som behövs för att säga att man inte vill mucka. Penny ser allmänt till att inte vara i vägen och kollar noga läget innan hon bestämmer sig för strategi.

Eftersom Penny kommer att flytta känns det kanon att Catrine var så himla bussig och skaffade en ny kompis till Boogie   Justare stallkompisar får man leta efter!


 

Fridfull lunch för tre!









Av Maria - 10 januari 2014 10:13


fast det finns massor av kul saker jag vill skriva om. Men det är för mycket jobb, plugg och geriatriska komplikationer. 


Hästarna mår iaf bra, vi tränar och har kul.



Vi tränade med boll för ett antal år sedan också. Då blev hon het och hetsig. Nu när jag jobbar helt belöningsbaserat bygger jag upp det som shaping från hästryggen. Dvs jag bara "åker häst" och klickar. Jag varken styr eller driver. Det är inte helt lätt att sätta kriterierna, men jag tror vi är på rätt väg. Det kom inte med på film, men hon kom spontant igång med att trava efter bollen, men utan tecken på stress.

Har precis hämtat ut en egen boll till Boogie på posten, så hon inte behöver snylta på Eikars. 


Min plan är att det ska bli ytterligare ett sätt att få in motion och rörelse på ett lustfyllt sätt, utan att behöva hemfalla åt drivning. Samt lite utlopp för kosseinstinkerna så klart! 



Vi tränar på annat också. Arbetet med att lägga om HELA ridningen belöningsbaserat fortskrider enligt plan. Vi har valt vår väg. In i dimman   


 



På söndag blir det årspremiär för öppna trailträningen på Nytorp. Välkomna!


 



 

Av Maria - 26 december 2013 23:46


Pga mellandagsrea och helt absurda fjortisköer till Hollister, blev det ett sent kvällspass i ridhuset. Passar kossehästen utmärkt, som är pigg som en ekorre när hon hunnit både äta och sova lite efter sitt slitsamma födosök hel dagen i den gigantiska hagen. (Lite galet att de fortfarande kan knapra på grönt så här års, men ett härligt hästliv är det ju i alla fall.)


Perfekt läge att jobba med durationer alltså   


Passade på att försöka sträcka uthålligheten i alla våra uppvärmingsövningar:  långa skritten, förvända och rättvända öppnor osv. Däri ligger nog den största utmaningen hos mig själv, för jag tycker ju om att klicka...

Boogie var som sagt piggelin, så vi gick ganska snabbt över till travdurationer.

Alltid när jag sträcker durationer, så "pingpongar" jag kriterierna, dvs varierar mellan korta, mellan och långa durationer på ett så slumpmässigt sätt jag kan.

Har även börjat ge "seriebelöningar" efter långa durationer i traven, för att göra dem värda besväret. Dvs efter en längre sträcka trav, klickar jag en gång, men ger godis typ tre gånger. Finns lite studier på att det upplevs som mer belönande av hästen än att ge en större näve på en gång. Vilket verkar stämma även på min häst, som dessutom lyckats koppla denna belöningsritual till just traven. Så efter en travduration så har hon en påtaglig förväntan på mer snask efter första givan, och står kvar och väntar på en till, och en till. Antar att det här är något som skulle provocera dem vars största invändning mot klicker i sadeln är förväntan på snask från ryttaren med de huvudrörelser etc som följer med det. För mig blir det tvärtom, den förväntan på mer än en godis efter klick vid trav som Boogie nu visar, uppfattar jag som en förståelse av ett koncept - för lite mer ansträngande jobb får man lite bättre betalt.

Etersom hon var så pigg, och dessutom visade den här förståelsen, tänkte jag att det var läge att introducera det till galopparbete också. Boogie var snabbt med på noterna. Hottis var redan igång och galopperade runt med sin matte, så det bidrog nog också till entusiasmen. Lysande läge att jobba med durationer även i galoppen, så vi gjorde galoppövergångar från traven och jag var duktig på att våga sträcka antalet språng, och till och med varv, innan jag klickade.

Men det är en fin balansgång, det där. Rätt vad det är sätter väl mjölksyran in eller nåt. Så efter en riktigt lång och fin duration, som seriebelönades med polo mints, så började Boogie i stället föreslå helt andra beteenden än galopp. Diverse skolliknande krumelurer. Jag väntade ut henne, och då blev det soppatorsk i stället. Hon stannade helt. Jag föreslog diskret rörelse framåt, men fick inget svar. Hmm, då väntar vi väl lite då tänkte jag. Boogie stod alldeles stilla och tänkte, i flera sekunder. Så tog hon ett djupt andetag, rundade ryggen och bjöd en perfekt samlad galoppfattning från stillastående.

Som jag självklart klickade efter ett språng.


Sedan gjorde vi andra, lite mindre energikrävande, övningar en stund. Försöker lära mig att inte bli för ivrig och nöta galopperna, utan i stället varva med annat emellan.

Vi jobbade även med fattningar över bommar och mellan koner på en volt. Det känns som att det är modellen för att hålla Boogies entusiasm uppe, att ha en massa olika övningar och kryssa emellan dem för variation. Lite jobbigt för mig, som gärna vill nöta och nöta tills något sitter. Som också blir lite vimsig när jag ska hålla kriterierna aktuella för flera övningar samtidigt. Men genom att mixa så här så får jag faktiskt in mycket mera "motion" utan att behöva hemfalla åt press, och utan att behöva känna att passen blir korta för att hästen kroknar. Så det är väl bara att lära sig att hålla många saker igång samtidigt   


Högst motvilligt lämnar klickerhästen ridhuset, sist av alla, under hot om indragen middag om hon inte kommer någon gång...

 


Cool julklapp från syskonbarnen. Med handfasta förslag på hur man ska lyckas bjuda vänner på middag trots att man nästan aldrig är hemma.   

 

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se