Efter förra veckans lite tumultartade hämtningar av hästar, där i princip alla skulle vara med och ha åsikter om vilka som skulle förflyttas vart och hur, så var det helt underbart att mötas av detta idag.

Alla hästar utspridda på stora stäppen. Nytorp-gruppen har lossat på bandet och minglar lite friare med resten.

Vi behövde bara visa oss, så kom Hottis och Boogie oss tillmötes. Inte med den glada galoppen vi skämdes bort med på Nytorp, men i målmedvetet, kontrollerat tempo. Förmodligen för att undvika onödig uppmärksamhet. Det funkade! Ingen la sig i! Tryggt och säkert för alla   

Så Boogies tur

Efter några, i vårt tycke lite stökiga, dagar kändes det idag betydligt lugnare i hästgruppen. De fyras gäng är inte lika hysteriskt beroende av varandra och de andra hästarna inte lika nyfiket närgångna. Billy har målmedvetet jobbat sig in i gruppen, och blivit accepterad av och själv accepterat Tabby och Lex. De första dagarna såg jag hur han försökte stöta bort Lex från Hottis, men Hottis gick flera gånger emellan och som för att säga "Rör inte min kompis!" Hottis föltuggardagar verkar således vara över. Han har inget emot att hänga med sin gamla mentor och kompis Billy, men Lex ska också få vara med, så det så! Lex verkar f. ö.  vara den som umgås mest utanför gruppen. Jag har t. ex sett honom lite försiktigt klia på en stor svart sak.

Boogie/Tabby duon har haft påhäng av ett litet ponnysto, och sett rätt roliga ut när de via synkroniserade undanmanövrar försökt skaka av sig henne.Men ponnystoet håller sig envist i närheten, lite á la Hottis,  så jag gissar att de ger upp och låter henne hänga med så småningom. Det finns för övrigt inte så många ston i flocken, så hon suktar kanske lite efter tjejsnack?

Jörgen har gjort en ny grindöppning så man inte behöver gå igenom hela systemet när man tar in och ut. Lite festligt att när man tar ut Boogie o Hottis från stora stäppen och går utvändigt runt ridhuset, så ser man sedan Tabby & Co kika in genom fönstret till skötselplatserna, då de andra knatar runt inom systemet för att hålla koll på vart kompisarna tog vägen.Så står de övriga i gruppen tålmodigt och väntar i ligghallen på att de andra ska bli klara med ridning och pyssel och bli utsläppta igen. Men banden är inte riktigt lika krampaktiga längre, i fredags såg jag t. ex Billy få med sig smågrabbarna ner till gröngräset igen när tanterna var inne hos oss.

Igår fick Boogie och Hottis träna på grovfoderautomaterna under övervakning av Jörgen. Vi fick då tillfälligt skilja av en del av området runt om en automat, så de inte skulle bli störda. Meningen är att de ska få upptäcka hur allt går till på ett lugnt och positivt sätt innan man lägger till det som kan vara lite stressande som andra hästar, luckor som skramlar etc. Jörgen verkar ha en noggrann kriterieplan för detta för att slippa bakslag som sinkar inskolningen. Så denna första gång hade han öppnat luckan till grovfodret i förväg och vi fick leda in hästen in utrymmet och bara låta den äta. Sedan ut genom utgången och gradvis vänja sig vid den luckan. De kan backa ut också, vilket Boogie noggrannt testade. Men senare står troligtvis nästa häst där och väntar, så det är viktigt att veta var utgången åt sidan är för att inte känna sig trängd. Vi gjorde ett antal repetitioner med båda hästarna och både kom så långt att de självständigt gick in när man släppte dem en bit därifrån. När de fick prova lösa kollade de så klart upp olika alternativa sätt att komma åt höet därinne , så var det avtestat också!

Idag hade vi nästa träningspass med Jörgen. Både Boogie och Hottis var helt på det klara med hur de skulle gå in på egen hand. Däremot blev Boogie lite tveksam till att höet nu lång längre in bakom luckan. Hon ville först inte stoppa in huvudet så långt in i öppningen. Hottis däremot hade inte sådana betänkligheter. Jörgen beskrev det som att Boogie har ett mycket större behov av att känna kontroll. Hon testar mycket mera hur allt funkar, kollar att det går att komma ut osv. Att stoppa in hela huvudet i luckan innebär ju att hon då inte ser vad som försiggår utanför stationen, och det tog en liten stund innan hon var redo för det. Jag var in och lyfte upp lite hö närmare öppningen på första försöket så hon kom igång att äta, och redan andra försöket vågade hon stoppa in huvudet så ögonen försvann innanför öppningen. Mat är ju viktigt ju...

Man ska inte hjälpa dem för mycket, de måste lista ut själva hur de ska lösa problemen. Möjligheten att komma åt sin mat ska  nu inte vara beroende av närvaron av en människa. Vi ska träna lite till på det här sättet innan de får egen transponder. Tanken är att det ska finnas en god grund med många positiva upplevelser i automaten för att "vaccinera" mot potentiellt obehagligare upplevelser som skrammel när luckan stängs när måltiden är slut samt buffliga kompisar med dåligt követt!

Jag gillar glimten som tändes i Boogies ögon när hon fick börja undersöka hur allt fungerade igår! Att så småningom få så oändligt mycket mera kontroll över sin tillvaro, kunna bestämma själv vart hon ska gå, vem hon ska hänga med, och när hon ska äta, tror jag kommer att passa denna häst alldeles utmärkt! Det fanns ett litet extra schvung i steget när hon knallade iväg efter övningspassen och passade på att kolla in de andra automaterna, vad hästarna gjorde i dem, saltsten och vattenstation.  Det passar säkert de allra flesta hästar att i stället för att stå i box och vänta på nästa fodring, kunna få ta tag i saker själv och ge sig iväg ut på fodersök när det kurrar i magen. Även om det inte alltid kommer att ge utdelning (beroende på deras individuella foderstat och när de senast mumsade) så måste möjligheten, att kunna ge sig iväg och försöka, innebära stimulans och stressreducering. Att kunna kontrollera och påverka sin omgivning, i stället för att passivt vänta i ovisshet. Jag tror på det!

Igår anlände ytterligare en stallkompis från Brunnbytiden - Kiddas! Han står nu i inskolningsboxarna, som är som uteboxar med varsin liten rasthage till. De är strategiskt placerade uppe på en höjd, nära vattenstationen. Enligt Jörgen gör det höga läget att hästarna stressar av och känner att de har koll på läget. Närheten till vattnet gör att alla hästar i flocken förr eller senare passserar förbi, med chans att spana in varandra och morsa om man vill.

Efter dagens automatövning passerade våra hästar förbi Kiddas och noterade att, hallå där, vi känner ju varandra! Väl?

För Kiddas verkade inte helt med på noterna... Kanske är han alldeles omtöcknad av alla nya intryck? Boogie parkerade sig invid hans rasthage och väntade tålmodigt på uppmärksamhet. Hottis vinkade Hallå! Hallå? Tabby begrepp inte riktigt poängen, och försökte valla iväg Boogie och Hottis mot grönare nejder. Hon känner ju inte Kiddas alls. Men Boogie och Hottis lät sig inte rubbas, så Tabby fogade sig i att det av okänd anledning nu skulle softas lite bredvid den nya arabkillen. Han var dock väldigt svårflörtad! Jag tror det bara vara Hottis som till slut lyckades få lite kontakt, och vid det laget hade jag gett upp på fotandet!

Älskar Tabbys talande öron! Visst ser man att hon inte helt förstår poängen med att vänta just här, men står nu Boogie envist här så får väl hon också lov att stå här ett tag!

är vi nu, sedan några dagar. Boogie, Hottis, Tabby och Lex har först gått i en hage för sig själva och blivit avmaskade. Igår fick de komma till en annan hage bredvid de andra så det kunde hälsas över staketet. Det gjordes det, och Billy upptäckte att han hade gamla bekanta bland nykomlingarna.Det syntes tydligt att han ogillade att det var ett staket emellan honom och Hottis!

Idag var det så dags för våra hästar att få gå in i Active Stable flocken. De skulle få träffa en utvald del först, och Tabby och Lex fick gå in först. Hur lyckat det blev vet jag inte. Det kändes som om våra hästar blev lite väl uppjagade över att deras tighta grupp splittrades upp. Tabby sprang för glatta livet och Boogie hann också bli alldeles sjöblöt av svett medan de letade efter vägar att ta sig in till varandra. Så när Boogie och Hottis fick gå in till de andra hade Tabby liksom förirrat sig bort i en annan del av lösdriftsområdet. Billy hade tålmodigt väntat på att Hottis och Boogie skulle komma in. I början var det väldigt röjigt med hästar överallt, och jag kom mig inte ens för att filma. Jag stod mest och höll andan, för Boogie ser väldigt liten ut när hon blir omringad och jagad av fullstora hästar. Huvva!

Jörgen tyckte det var för mycket spring och stängde ut några av hästarna så det skulle lugna ned sig. Där nånstans började jag filma, så det som syns på filmen är när Billy försöker få rå om Hottis och Boogie, samtidigt som  Tabby äntligen hittar tillbaka till sitt gäng. Vilket inte uppskattas av Billy...

När de fyras gäng så småningom grupperat ihop sig och börjat beta lite, så tyckte Jörgen det kunde vara så ett tag och skulle fortsätta med att introducera ihop hästar senare under dagen. Det var lite pirrigt att åka tillbaka till jobbet, kan jag säga.

Tabby har ett hököga på allt som försiggår runt om kring

Billys tålmodiga men målmedvetna närmanden t ex...

Kolla Tabbys öron!

När vi återvände på kvällen var alla hästar ihopsläppta. Det var inte helt harmoniskt ännu, men det är ju stora ytor och många som ska lära känna varandra, så det tar väl tid innan allas vägar har korsats ordentligt.

Vi trodde de våra skulle vara jättetrötta, men otroligt nog orkade både Tabby och Boogie med varsin lektion för Carolina alldeles utmärkt! Jag är dock helt slut som artist, så det får jag blogga mera om en annan gång!