Inlägg publicerade under kategorin wiggeby

Av Maria - 4 februari 2014 11:09


Ser att jag för precis ett år sedan utropade Heja Jörgen och heja Active Stable!


Står jag för det fortfarande, efter vår egen upplevelse av Active Stable under 12 månader, kan man ju undra?


De senaste veckorna har det varit invigningar av Active Stable på riksanläggningarna, och därmed en del uppmärksamhet i media.



Blivande hippologer och andra som utbildas på anläggningarna ska få uppleva hur det är att hålla häst och arbeta i en "modern grupphållning".



Jag tycker självklart att det är fantastiskt bra att riksanläggningarna tar det här steget och försöker utveckla Hästsverige mot en sundare hästhållning.   Jag håller tummarna så hårt jag kan för att det ska gå bra, att hästarna ska hålla sig friska och skadefria, så att fler får upp ögonen för att hästar mår bra i grupp, utomhus och med möjlighet att röra sig hela dygnet.


Jag tänker mig också att det på riksanläggningarna kommer att fungera, då jag gissar att man har relativt konstanta hästgrupper och personal som är på plats och ser till att allt är i gång och fungerar.


Men kommer jag själv att vilja och våga ha mina hästar i Active Stable igen?


Mjae...


Som privatperson ägandes 2 st hästar och levandes med en man som absolut inte vill bo på hästgård, så är jag ju hänvisad till inackorderingsstall om jag ska hålla häst. Som inackorderingsverksamhet känner jag mig fortsatt tveksam till AS konceptet. HIT AS må hänvisa till hur många tyska studier som helst, med 50 hästar i besättningar utan problem,  och jag vet inte vad. Det påverkar inte min egen, högst subjektiva, upplevelse av att gruppen där mina hästar ingick var bitvis dysfunktionell och stressande, samt rentav farlig. Nya hästar introducerades varje månad (och lika många flyttade) så gruppen om 16-19 ca var i ständig förändring. Två hästar fick avlivas pga avsparkade ben under vårt år där. Bitsår och broddsparkar var vår vardag, bl a rejäla hugg över manken så att man ibland inte kunde använda sadel. Andra sår och ryggproblem relaterade till idoga betäckningsförsök. Magproblem och avmagring för unghästen. 

Inte ens den utlovade frånvaron av luftrörsbesvär och kolik fick vi uppleva. Boogie hade sitt första och hittills enda kolikanfall och båda hästarna slet med långdragna luftvägsinfektioner under vintern.


Att flytta tillbaka till Annemari, Jojjo och Janne  på Nytorp kändes som att få komma hem till en varm famn för oss. "Priset" hästarna betalar är att de står i box en ansenlig del av dygnet, även om det är mycket utevistelse på Nytorp. En bedrövlig höst/vinter som denna kan man också sakna det preparerade underlaget i AS. (Men vi hade faktiskt fler tappskor i AS ändå, så även där är det fler faktorer än underlag som spelar in.)


Jag skulle verkligen önska mina hästar ännu fler timmar per dygn "som hästar", men inte till det priset vi betalade förra året. I form av skador och sjukdomar, en massa oro och  besvikelser, ständiga avbrott i träningsupplägget, inställda tävlingar  samt extra kostnader i form av veterinär, sårvårdsmaterial och extra stödfoder. 


Vi har inte ens öppnat sårvårdslådan sedan vi kom till Nytorp för ett halvår sedan! 

Hottis klarar av att hålla hullet på huvudsakligen grovfoder, utan kilovis med tillskott och kraftfoder. 

Vi kan koppla av när vi inte är i stallet,  då vi vet att det finns livs levande människor som ser och hanterar våra hästar flera gånger per dygn och som ser om något är tokigt. 

Veterinären har vi hittills bara träffat för sedvanlig tandkontroll. Peppar, peppar, får man tillägga, jag VET ju att allt kan hända bland hästar, oavsett uppstallningsform.


Jag har tagit del av liknande negativa upplevelser från andra inackorderings-AS. Jag följer också på nära håll hur fint och bra Lex  har detStora Benhamra AS. Så det är helt  klart många faktorer som spelar in för att det ska funka och för att hästarna ska må  bra. Precis som i vilket stall som helst. 


Så sammantaget, ja,  ett fortsatt "Heja Active Stable" ! Kör hårt! Förändra Hästsverige!

Men med en tilläggsönskan om ett större fokus på hästars inbördes relationer och gruppdynamik, och hur det påverkar deras hälsa och skaderisker ! 




Av Maria - 19 januari 2014 19:15



Med den frekvens  jag hinner blogga just nu, får det bli veckosummering om det ska bli något alls.

Kan ju vara kul att i framtiden kunna se något av vad jag tränade på i Januari 2014.

Med tanke på hur pass intensivt jag jobbar för att få ridningen klickerbaserad helt och fullt,  så kan det ju tänkas vara en viktig period i Boogies och min (till sommaren) 7-åriga historia tillsammans.


Hade någon frågat mig  i tisdags, hade jag nog klämkäckt tyckt att jag var på mycket god väg. Jag har jobbat vidare med durationer i trav och galopp, eftersom frambjudning är så viktigt i ridningen oavsett vilken metod man jobbar utifrån. Går inte hästen framåt, går det liksom inte att shapa och forma hållning, bärighet, samling , vad man nu vill kalla det för. De varierade lekarna med koner, bommar, bollar, och blandade skolor har gett mig pass med hög förstärkningsfrekvens och framåt häst. Seriebelöning efter längre ansträngning, dvs när jag efter klicket matar flera pellets, men tar en i taget ur fickan, verkar ha lett till en starkare belöningsförväntan som kompenserar den större ansträngningen vid en längre duration av trav eller galoppp.


Så i tisdags hade jag riktigt roligt och kunde sträcka galoppdurationen på volten igenom alla fyra konportarna, utan att hon ens saktade in när hon passerade en port. När jag började laborera med det här kunde hon ju sakta in eller tom bryta av om jag inte klickade varje gång hon passerade en port. Jag har då väntat ut henne och klickat direkt när hon plockar upp galoppen (eller traven om det är vad vi jobbar med). Men genom pingpongandet av durationslängd och genom att hon fått rätta sina "misstag" själv med en ny spontan övergång så kändes det i tisdags som hon fått en förståelse för att bara galoppera på tills klicket kommer - UTAN att jag gör något framåtdrivande. Det är ju det som är grejen, hon kan ju självklart galoppera på för framåtdrivande hjälper, men är ju det vi vill lära om.


Hade ju varit läcker att få visa upp detta för Carolina på träningen på onsdagen. Men då hade Carolina med en Star Trekk Espaniola som jag skulle provrida i, och det var ju en intressant upplevelse det också. Sitsen blev ju klart annorlunda, och säkert viktfördelning allmänt. Som vanligt i alla sadlar så var mina ben för korta för högsta hålet på stiglädret, så det spelade kanske också in. Hur som helst, det blev liksom lite andra gensvar på signaler. Lite mycket huvudrusk i traven, men det kan ha varit bara att hon var pigg också. I galoppen så kunde/ville hon inte stoppa för klick, utan gick ned i trav först. Förmodligen för att jag inte kunde bromsa upp mig så bra med fötterna och hornet. Så blev det klart längre latens till nästa fattning. Så blev hon dessutom liksom alldeles trött innan lektionen var slut. Hon som brukar vara Duracellkanin de Luxe. Men förmodligen kostade det på både mentalt och fysiskt att bära upp matte i en så annorlunda sadel.

(När jag skulle sadla var det lite komiskt. Den gjord som Carolina hade med gjorde henne så arg att hon klippte i luften, rätt nära mig. När jag lånade en annan mer anatomisk dressyrgjord gick det hur bra som helst. Känslig om magen är bara förnamnet... Bra att hon kan tala om så tydligt vad hon tycker om utrustningen i a f. Ingen risk att Boogie går runt och lider i det tysta liksom.)

Det var intressant att rida i Espaniolan. Men inte tillräckligt intressant för att vilja köpa en. Gillar inte de rätt vassa kanterna på de däringa spanska modellerna. Vill gärna fortfarande gärna prova en Star Trekk Comfort, men de verkar svåra att hitta begagnade.


 


I helgen har vi fokuserat på uteritter. Turboköttbullen behöver vallas ute ofta för att vara den stabila, coola skogsmaskin hon kan vara. Blir det långt mellan uteritterna blir det liksom överkokt på hjärkontoret när man väl kommer ut. Hottis däremot, han är samma stabila, coola kille oavsett. Tar inte alls åt sig eller stissar upp sig när kossehästen försöker sätta extra krumelur på tillvaron. När vi precis flyttat tillbaka till Nytorp var han ju lite harig  och lättspökad. En period som uppstått under sista halvåret på WIggeby, och som under en kortare period blev ännu starkare efter miljöombytet. Så här i efterhand är det omöjligt att säga om spökperioden var en åldersfas, eller om han  påverkades av magontet och allt annat som var jobbigt på Wiggeby. Hur som helst är han tillbaka till coola, trygga pleasure-Hottis nu. Ebba kan rida ut sjäv igen. Han vill gärna gå först även med Boogie. Vilket Boogie accepterar utan knot. Utom när hans jättehöga rumpa är i vägen och skymmer sikten när vi möter helgflanörer på vägen.


Idag fegade han lite vid knakig is, och då nöp Boogie honom i svansen. Attans vad han blev arg! Han ville lösa isproblemet i sin egen takt, utan påfösningar bakifrån!


Vi tänkte dressyra lite i slottsparken idag och det gick till en början fint. Boogie brummade och morrade men rörde sig fint i snön. Jag tolkade det som att  hon var galoppsugen, men efter en kort stund fick hon totalt psykbryt och bara hoppade ilsket på stället. Först trodde jag det var pga Hottis manövrar i galopp kors och tvärs, men även när Ebba stod still med Hottis så var Boogie obegripligt upprörd så fort man bad henne gå framåt.

Gick inte att nå fram alls, hon ville liksom bara sticka därifrån. Efter lite analyserande hit och dit kom vi fram till att det måste vara pga de hopplösa styltorna i hennes ringskor. Trots att jag hoppade av och knackade ur dem så kom de tillbaka direkt. Är det något som Boogie HATAR så är det att förlora fotfästet, så det var bara att ge upp. Måste lösa problemet med att hon inte kan ha snösulor ihop med sin ringskor/vanliga sulor. Får bli silikon igen.


Så sammantaget har uteritterna inte riktigt fört klickertänket framåt denna helg. På lördagen var hon så himla på och het och terrängen bitvis lite krånglig, att jag fick jobba med mer handgriplig broms än jag vill. Blir ju inte jättebra med turbofart under snötyngda träd som Ebba sedan på sin betydligt högre häst blir hängande i...

Idag var det bara tok med styltorna.

Som Ebba säger, hon är en mysko blandning av cool och superkänslig, Boogie.


Jaja, en ny vecka, nya möjligheter   







Av Maria - 10 november 2013 21:06


Maken är djupt besviken. Vi tog en annan bana.



Eftersom vi hade så många anmälda till idag så delade vi in i två grupper. Nu var det ett par hästar som fick förhinder av olika skäl, men det var ändå lugnast och tryggast ha mindre grupper med flera, för oss, okända ekipage på gästlistan.  

Fri träning på alla hinder i en timme och banridning en och en i en halvtimme var upplägget för varje grupp. Som vanligt väljer man svårighetsgrad själv!


Idag satsade vi på lite rejäla avstånd mellan bommarna för att hästarna skulle sträcka ut och ta i lite. Det var kanske lite orättvist när vi just idag hade ett russ på besök? Fast han löste det elegant med två steg där de stora tog ett :)


Fikat pågick kontinuerligt på läktaren och med en hel del fotfolk på besök så blev det väldigt bra miljöträning på det folkmingel som förekommer på tävling.


   

Mycket att titta på, tyckte Hottis som var i gruppen med flest gästhästar.


 

Gamla Wiggeby-kompisen Joey var ju på plats också!


 

Jättesvårt att jobba när man egentligen bara vill gå runt och säga "Hej!"



8-åriga Tindra visste precis hur man förbereder Nästor på uppgifterna i en ny miljö!


Först introducerar man hindren vid handen:


     


När hästen känns trygg och fokuserad sitter man upp!


   


   

Inte bara sötast idag, utan också väldigt duktiga !


 

Lena & Musse på återbesök!


 

Nettan & Sam på sitt första Nytorpsbesök


 

Alice är ju trailstammis vid det här laget. Men ser ni något annorlunda idag?


   


Elin sitter ju ovanpå!


 

Ebba hade fullt upp och red även Boogie för att avlasta sin snoriga mor. Boogie hade dagen till ära kastat bort en framsko (nr 2 denna vecka) så hon fick ha old mac boot på.


 

Det funkar bra i alla gångarter i ridhuset. 


 

Hemmahästen Alex med Camilla


 


 


Full aktivitet i ridhuset i 4 timmar.

Nya trevliga bekantskaper! Besök av gamla Wiggebykompisar! Samt massor med fika. (Tur man får bära lite bommar också.    ) En bra Trail-Söndag helt enkelt!


Vi kör igen om 14 dagar! Välkomna åter!

Av Maria - 2 november 2013 19:28


 


Eller "Roadtrip" eller "Mysdag".

Det här inlägget skulle kunna ha flera rubriker   


Mysdag förresten, kan man skriva det utan att driva folk till vansinne? Jo, på sin egen blogg, va'?


Hur som helst så åkte Boogie och jag till Vallentuna idag för att se hur Lex har det nu för tiden.


Han har ju flyttat till ett annat Active Stable, nybyggt på Stora Benhamra Gård. En rejäl uppgradering skulle man kunna säga, för det här verkar vara det nuvarande flaggskeppet i Acitve Stable familjen! I alla fall är det denna gård som används i det svenska PR-materialet.



Alldeles nytt och fräscht och mycket genomtänkt och välplanerat!

Inte alldeles färdigt, så det tillkommer nya faciliteter och finesser varje vecka.

Anläggningen är dimensionerad för upp till 30 hästar, men man verkar nyss ha börjat fylla på, och Lex är typ tionde hästen in i gruppen.

Han behövde just ingen inskolning, eftersom han redan vet hur allt funkar. Annars har de väldigt fina inskolningsboxar där man kan lära sig automaterna i lugn och ro samtidigt som man bekantar sig med flocken över staketet.


Finesser som ger ökad matro är de stabila gummidörrarna som hindrar andra hästar från att mucka med den som äter. Dessutom utnyttjar man systemets möjligheter genom att faktiskt erbjuda olika typer av kraftfoder i kraftfoderstationen.


   

Se även vattenkopparna som är i nischer under tak. Mindre skräp!


Lex trivs och mår prima. Han har gått upp i vikt och behöver inte längre stödfodras. Äntligen riktigt träningsläge för Emil & Bella med frisk, rund och pigg häst   Som extra bonus har de fått Anki på snubbelavstånd till anläggningen! Samt ett jätteridhus 40x80 meter med dubbla hinderparker! (Vi väntar för övrigt  ivrigt på första Benhamra-trailen! Vilka banor ni kan bygga! )


   


Så efter en rundtur av anläggningen sadlade vi och gav oss iväg på skogstur guidade av Milla & Balett.

Något pepp häst jag hade! Långa benet före på direkten för att matcha sin nya bekant med  fullblod/halvblods stam.


Lex ignorerades totalt till en början...Men han fick pussas lite på slutet.


Boogies ben var så långa idag att hon faktiskt fick gå först emellanåt, trots att vi inte kände till omgivningarna. Lex och Balett är båda bara 4 år och Milla satt dessutom i barbackapadd utan stigbyglar, så jag var nog lite mesig farthållare idag i galopperna, i alla fall om man frågar Bella, Lex och Boogie. Men jag blir lite så där när det är nya ekipage som jag inte känner. Vill ju inte vara orsaken till att någon trillar av...

I skogen kryssade vi mellan älgjägarna. Näe, inte riktigt, de satt snällt och fikade alla på ett ställe. De tyckte det var bra att vi dekorerat hästarna med reflexer och färgglada ländtäcken.


Boogie fick rejält med dikesträning i den här skogen. "Torra" diken går ju bra numera, men när vi kom till ett som var  vattenfyllt slog hon i handbromsen. De modiga 4-åringarna skuttade galant över, men Boogie tyckte inte alls det var en bra idé, men tanke på alla krokodiler och pirayor som finns just i Vallentuna...

Jag har ju äntligen lärt mig att INTE pressa henne, trots att jag själv känner mig pressad när vi har sällskap. Så jag satt av och klev över och några sekunder senare var hon också på andra sidan. Det hoppades och skuttades över många diken idag, och när vi kom till det här vattenfyllda igen på hemvägen så tog hon det med mig uppsuttet utan mer än ett par sekunders övervägande. Bra träning   


Härlig tur, härligt att ha Lex och Bella "flåsandes" i hasorna igen, och riktigt roligt att Boogie tyckte allt var så kul och dessutom var så pass avspänd som hon var med ny häst i sällskapet och allt.

Vi hittade till och med på en alldeles ny träningsmetod för att få Lex att samla sig mer i galoppen -  man klämmer helt enkelt in honom mellan två lagom vresiga märrar   Måste finslipa upplägget och timingen lite bara...


Egentligen är det alldeles förfärligt att inte stå i samma stall som Bella & Emil. Det har vi ju alltid gjort förut!

Förutom den period då de inte hade häst alls. Så det här känns egentligen alldeles fel! Men så är det här i livet, förutsättningar förändras! Jag gör mig i alla fall gärna besväret att åka till Benhamra fler gånger 


Benhamra verkar dessutom tycka att gäster ska ha det lite enkelt och bekvämt:


 


Boogie är ju dessutom så exemplarisk att åka runt med! Kliver på transporten utan åthävor, lastar av lika lugnt. Softar  med lite hö i transporten medan man fikar. Så självklart  och samtidigt så lyxigt!

Fler roadtrips på schemat, helt enkelt!











Av Maria - 13 oktober 2013 17:51


I helgen har vi stuvat om i hästarnas grupper. Det blev stogrupp och valackgrupp i alla fall till slut.

Jag gillar ju att ha Hottis och Boogie ihop. Då är allt liksom klart och tydligt mellan dem när vi rider ut eller gör andra saker tillsammans. Men vid det här laget känner de ju varandra väl och de fortsätter som boxgrannar.

Så det kommer säkert att fungera utmärkt även om de nu går i olika hagar.


Boogie och Penny har flyttat ihop med ytterligare ett quartersto - Daisy.


Ihopsläppet följdes med spänning!


Boogie stannade kvar för att pussas i stället för att hälsa på nykomlingen.


 


Sedan studerade hon lite på avstånd en stund, innan hon till slut joggade ned och tog kontakt. Någon trodde att hon missat att Daisy släppts in och upptäckte det först senare, men inget som rör sig mellan henne själv och horisonten missas av den här hästen, det kan jag lova. Så det var någon form av strategi.



 



En bra strategi, för lite senare under eftermiddagen delades det systerligt på kvarglömda hötussar.


   foto: Christina Petsén


Så har det fortsatt under söndagen också. Inga drama queens här inte!


Grabbarna fick vänta på att träffa sin nya flockmedlem tills idag för att alla mattar skulle vara med. Hej och goddag, sa de och så var det Tres Amigos som började beta.  Vet inte riktigt varför Eikar skulle ha extra benskydd för detta, haha! Men man kan ju aldrig veta, och vi har verkligen sett alla varianter genom åren!


Blev inget fotat just då, här är Hottis och Eikar en stund senare. Hottis har mer bestyr med att han har fått en ny hage, nära skogen,  än en ny kompis. Eikar är dessutom hans andra boxgranne i stallet.


 

 Eikar har inte bestyr med någonting, han ÄTER...

Han har också väldigt tålmodigt funnit sig i diverse omgrupperingar under dagen då smågrabbarna skulle in och ridas i tur och ordning. Eikar verkar nöjd bara det finns någon i hagen! Hottis, Alex, Daisy verkar inte ha någon större betydelse. Den här hagen ligger lite ensligt till mellan ridhuset och skogen. Blir han ensam får han följa med och titta på utsikten från en sjukhage en stund, så är han nöjd då med. Snällt traskar han med fram och tillbaka. Eikar har en egen blogg, eller snarare hans matte har det.


Eikar rehabbar efter en skada, annars hade han kanske varit med på eftermiddagens evenemang, dressyrfjordning som han är!


Yvonne Kampermann (från Wiggeby) kom och höll dressyrträning.

Först ut var Ebba & Hottis. För dem var det premiär. Sedan Camilla & Alex som tränat regelbundet för Yvonne  (i westernsadel   , det funkar) Sist ut Johanna & Robban. Johanna red för Yvonne på ponny som tonåring, så det var ett roligt återseende.


   


Robban förresten, han ändrade kapitalt på min träningsplan tidigare på dagen. Jag hade tänkt rida ut i den härliga förmiddagssolen, men när jag passerade Robbans hage var där märkligt tomt. Han befann sig i stället lös på ridhusplan uppe vid grabbarnas hage. Jag skickade in Boogie i det tomma ridhuset och drog igen alla dörrar, för något gratis halvblodsföl står INTE på önskelistan   


Robban var snabbt infångad, eller ja - någon direkt fångst handlade det inte om, han stoppade nästan själv huvudet i grimman som Camilla letat fram.


Så Ebba och Boogie tog sig an lite bommar och testade bron i det härligt nyharvade ridhuset, medan alla staket kontrollerades och lagades.


Så liitte dramatik hade vi ju ändå, även om alla ihopsläpp var väldigt smidiga!




Av Maria - 9 oktober 2013 22:40



Min crossoversjäl roas av att det är "westernmaffian " som ordnar dressyrträning på söndag!

Det finns plats för någon till om det finns intresse. Se nummer på tavlan.

Yvonne, som vi lärt känna på Wiggeby, är toppen! Positiv och med härlig hästkänsla. Ska bli intressant att se vad hon gör med "mina tonåringar"   



 


Men idag orkade vi bara rasta hundar genom att åka häst!


 


Eller jag kunde åka, Ebba hade lite mer att göra med Hottis. Han är frisk, han får mat, han får vila på nätterna = piggelin.

Intressant intressekonflikt uppstod när vi mötte skällig, större hund i skogen. Matte försökte minimera störningen genom att hala med sig den motvilliga gaphalsen in i ett buskage. Lagottodamerna ignorerade spektaklet totalt, kossehästen ville förfölja det försvinnande ekipaget, och pleasurefjanten tyckte att det var så mysko att man borde få gå hem. Jaja, när bara en av 6 individer vill vända så tar grupptrycket över :)

Med välrastade hundar och i alla fall skrittade hästar kraschade vi i soffan igen. Men nu har vi i princip skrattat bort våra virus till filmen Hot Fuzz, så det blir jobb och skola igen imorgon.



Brittisk film när den är som bäst. Missa inte Cate Blanchetts cameo   

Av Maria - 6 oktober 2013 18:46


Huvva! En hel vecka springer iväg. Har egentligen flera träningsrelaterade saker jag tänkt blogga om, men det är jobb, jobb, jobb, stall och sedan sova som gäller i veckorna!


Är väldigt nöjd med att ha fått i ordning mitt testrum på jobbet. Färdigkånkat på testväskor och ett tyst, avskalat, ostört rum att göra tester i. Helt enkelt en bra arbetsmiljö både för skolpsykologen och eleven som ska utredas.

 


Lika vackert utanför som utanför mitt tjänsterum. En vacker arbetsmiljö ska inte underskattas, den tillför energi och arbetsglädje!


 

Även en mulen dag är det fint!


Hästarna har det toppen! De fyras gäng är sammansvetsat, men kan även dela upp sig i olika parkonstellationer!

Det har varit en del Penny/Hottis när jag har varit där den här veckan.


   


Man skulle kunna tro att stallet tar längre tid nu när vi har mockning och fodergivor att göra i ordning. Men icke! Jag kan hinna både rida Boogie samt mocka och göra påsar till både Hottis och Boogie på två timmar. Om jag inte pratar och fikar med någon...

På Wiggeby kom jag aldrig under tre timmar, trots att jag inte mockade eller gjorde höpåsar. Tiden sparas in på Nytorp tack vare att allt är nära och välplanerat. Inga långa sträckor att gå fram och tillbaka för att hämta hästar eller foder. Jag behöver inte vänta och köa för vare sig skötplats att göra i ordning på eller plats i ridhuset. Inte heller behöver jag stå och titta på i 20 min medan Hottis äter... Så hästtillsynen rullar på fint och jag är oftast hemma i bättre tid om kvällarna än förut.

Sedan törs jag ju knappt skriva att jag inte gjort någon sårvård alls på över en månad nu, för då slår väl Murphy till...

 

En hel del skogsturer har det blivit. När skogen är så nära är det också enkelt att både skritta fram och skritta av där, även när man haft ett ridhuspass. Nu slår väl mörkret till kvällstid, så det kanske är läge att investera i en ny bra pannlampa?


På familjefronten har det varit lite hostigt och krassligt. Då rycker Johnnie Walker in:


 


Han tar sin uppgift som sjukvårdare på största allvar:


 


Jag har klarat mig hittills, peppar, peppar!






Av Maria - 30 augusti 2013 14:36


Jag borde skrivit för länge sedan om träningshelgen hos Carolina. Passat på medan allt var färskt i huvudet. Precis när man kommer hem är man trött och dessutom  behöver man ha tid med sina icke hästintresserade familjemedlemmar på två och fyra ben. Sedan kom så klart en sådan där vecka med lite extra allt emellan.


Boogie och jag åkte till Seglinge Gård på lördag morgon. Hon hade fått sova i sjukboxen över natten. Vi har haft det som rutin på Wiggeby när vi ska iväg på morgonen. Annars kan man ge sig den på att man står där med tappsko eller något nytt sår precis när man ska iväg. 

När jag kom lördag morgon för att hämta henne så stod hon ute på sjukboxens lilla gård och sov i morgonsolen trots att luckan var öppen till höautomaten inne i boxen. Jag får ju alltid lite lätt panik när mitt matvrak väljer bort mat. Det fanns dock välformade gödselhögar i boxen och hon verkade avspänd, bara trött. Kanske var det sviter efter den kräftskiva som pågått på gården under kvällen/natten?


Men lasta tänkte hon inte... Hon klev bestämt runt transporten och ställde sig vid sidan med pannan mot transportväggen och blundade. Hennes lastning har hela tiden var på nedgång under året på Wiggeby. Kvällen innan klev hon rätt in bara. Men nu var det utsläpp av boxhästar och rörelse runt om. 

När hon blundar så där så vet jag måste ställa undan henne och börja om en stund senare. Fast på den här specifika stallplan blir det inte lugnare ju senare man väntar så jag tog det oklickerska beslutet att lägga på press i stället. För att åka på klickerkurs...

När jag väljer att lägga på press så är det kort och koncist som gäller. Min oerhört toleranta och förlåtande häst sa "ok, vi åker" och gick genast in. Inte alls säker på att det här förstärkte rätt uppsättning beteenden hos vare sig mig eller hästen, men vi kom fram i tid. 


På Seglinge skulle Boogie vara första ekipage. Hon fick gå in och bekanta sig med ridhuset först innan jag sadlade vid transporten. Det var lite halvobekvämt att vara först ut och uppsuttet inför publik så där. Intressant fenomen inom hästeriet, att man alltid känner sig så himla bedömd när man ska visa något i sadeln? 

Boogie var lite upptagen med miljön fortfarande, så hon ville knappt ta första belöningen. Här kom polkagrisarna raskt till användning. Klick för rörelse framåt, in med en pepparmintschock, och där var hästen med i leken igen! 

Sedan kunde jag växla mellan olika kvaliteter på belöningen och sparade polkagrisarna till det som krävde mest ansträngning från henens sida. 

Jag valde att jobba med durationer, att sträcka beteenden i tid, under helgen. Mitt val eftersom jag tycker det är svårt att "stå ut " med att inte klicka stup i ett, eftersom jag inte vill att Boogie ska hamna i frustration. I stället blir det att jag lägger på tryck (medvetet och omedvetet, beroende på övning) för att sträcka beteendet i tid. Och då blir det ju inte så belöningsbaserat i slutändan!

Så alla mina fyra pass under helgen handlade om att våga sträcka och hitta sätt som gjorde det lättare för Boogie att inte bli frustrerad över låg förstärkningsfrekvens. Det är ju det som är dilemmat, att ju längre man ska göra något innan klicket, desto färre belöningar får man under ett pass. 


Första passet jobbade vi med att sträcka trav. När jag sträcker i tid vill jag utgå från ett spontant erbjudande av traven, alltså utan signal eller kommando. Det eftersom jag då shapar/formar beteendet och inte vill ha fel utförande kopplat till signalen. Att ge signal för trav och sedan göra sträckningsförsök där hon kanske bryter av, är ju inte det jag vill ha kopplat till signalen för trav. Så först försätter vi oss i ett läge där jag får spontana travigångsättningar. Det kan jag får genom att börja klicka för minsta tempoökning i skritten några gånger så brukar hon testa trav också. Så klickar jag raskt för spontana igångsättningar några gånger, så det hamnar överst i "utkorgen".

Sedan börjar jag hålla vänta med  klicket fler och fler steg. men om man bara ökar och ökar antalet steg innan klicket kommer ju hästen snart fram till att allt bara blirjobbigare och jobbigare. Därför måste man finurligt variera sträckan, "ping-ponga" kriteriet antal steg uppåt och nedåt. Så långt har jag trixat på egen hand. Carolinas tillägg var nu att vi även växlade med ett annat beteende med god förstärkningshistorik. Så invävt mellan travsträckningarna  hade vi ett antal repetitioner där jag bad om förvänd öppna, som jag klickade med hög frekvens. På det sättet kan man hålla förstärkningsfrekvensen uppe i passet som helhet. Dessutom skapar man ju geografiska platser i ridhuset med förstärkningshistoria, som man sedan kan få ett drag emot.

Vi jobbade med samma upplägg på eftermiddagspasset och vi kunde sträcka längden på travsträckorna ganska rejält mot vad  jag klarar på hemmaplan. En spark i baken på ryttaren är visst aldrig fel    Eller vänta nu, det var väl snarare positiv försträkning och bra kriteriesättning från Carolina som gjorde att jag vågade.


Vid ett tillfälle fick hon mig att bara låta Boogie trava tills hon slutade, för att se hur långt det räckte. Nästan ett helt varv runt ridhuset kom vi innan bensinen tog slut. Alltså bra mycket längre än jag vågat hålla ut innan klicket som längst. När hon då bröt av så klickade jag självklart inte. man kan liksom inte belöna en lång travduration i efterskott när hon redan bytt beteende till skritta. Jag bara skrattade och klappade om henne lite. Efter några skrittsteg bjöd hon på en ny spontan trav som jag då klickade direkt, och så var vi igång igen med pingpongandet av sträckningen. Att en gång låta henne bara gå tills det tog slut, gav mig lite mer mod att våga sträcka lite längre i de längsta repetitionerna. Speciellt eftersom det varit så lätt för henne att erbjuda travbeteendet igen, trots att hon inte fått klick. Ett beteende som fått många förstärkningstillfällen släcks inte ut på en "misslyckad" repetition. Vilket jag ju vet i teorin, men tydligen måste uppleva i praktiken också för att våga jobba med.


Dag två jobbade jag också med durationer, men nu testade vi i galoppen i stället. Nu provade vi ett annat upplägg med rekvisita att röra sig mot. Carolina la ut 4 bommar, en på vardera långsida resp kortsida. Så klickade jag för att passera över bommen, först i skritt och sedan i trav, för att skapa förstärkningspunkter. Fick så småningom rejäla spontana ökningar i traven på detta vis, så det kan man lägga i minnesbanken och komma ihåg när man vill shapa ökad trav.   


Så småningom kom vi till galoppfattningar. Tanken var att jag skulle klicka, både för passera punkterna, oavsett vald gångart, samt för fattningarna. Hej och hå, så fort det började komma fattningar regelbundet blev jag girig och ville ha sträckning ända fram över bommen. Så blev förstärkningsfrekvensen för låg och hästen mattades av. Hmm, har ni hört den där om hur mycket tid och energi man sparar om man faktiskt gör som instruktören säger  - från början...?


Sista passet fortsatte vi med galopp, men nu ställde Carolina upp portar av koner i stället. Något visuellt, geografiskt att sikta emot, men lite mindre energikrävande än en bom. Nu tror jag vi till sist fick in systemet i både mitt och Boogies huvud.

Passera genom port = gott.

Erbjuda galopp = gott.

Erbjuda galopp igen = komma till port snabbare = gott


En lek som vi kan utveckla vidare på hemmaplan. 

Kul observation från åskådarna att fattningarna och kvaliteten på galoppen blev bra. Det tycker jag är så spännande att hon kan fatta så fin galopp utan reglering och justering av diverse kroppsdelar, OM hon får göra det alldeles själv. Bettlöst, lång tygel och en matte som gör ingenting. Hur svårt är inte det, förresten, att rida utan att göra något? Det går åt lika mycket energi för mig att säga åt mitt ben att inte trycka som det går åt för att trycka. Galet, egentligen! 


Nu känner jag mig rustad att ta tag i det här med durationerna även på hemmaplan!


Som vanligt så himla givande och alldeles underbart att vistas i klickerbubblan i  Carolinas och Walters skyddade verkstad en hel helg!


Jag har varit dålig på att fotografera under helgen. Här är bara några skruttbilder på mina fina medkursare:


   


       











Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards