Kom sent till stallet efter utmattande födelsedagsfika på demensboendet.
Efter en regnig dag var kvällen riktigt fin!
Hästarna var inne men jag släppte ihop Boogie och Hottis i en oanvänd hage medan jag mockade och fixade. De har haft en automatisk invänjning på grönt hela våren eftersom det växer så pass bra i de stora vinterhagarna. Men ändå är det väldigt uppskattat att få sätta tänderna i orört gräs. De går ju inte tillsammans längre men är fortfarande boxgrannar. Att bli ihopsläppta var helt ointressant, de hälsade inte ens. Bäst att fokusera på gräset innan det roliga tar slut!

Igår var vi för andra gången med WRU till Kate Morén och tränade på kor. Första gången var för några veckor sedan. Kate har ett lungt och pedagogiskt sätt som tilltalar mig, så jag anmälde mig raskt till fler träningar efter förra gången   

Kan inte vara ett enkelt jobb att instruera när det inte bara är ryttare och häst att hålla reda på, utan även korna!

Finns ju inte mycket tidsmarginal, uppfattas inte en instruktion direkt, så är tillfället förlorat och kossan redan någon annanstans! Men Kate verkar ha både tålamod och humor, och det underlättar säkert enormt när man ska undervisa nybörjare i den här grenen!

Boogie har en hel del erfarenheter av kossor från den delen av hennes liv som utspelades innan jag köpte henne.

Jag har inga ambitioner att tävla kogrenar. Men nu när tillfälle givits på så pass nära håll, och i en miljö där ingen (hittills) har fått frispel på att jag vill använda godisbelöningar, så är det roligt och spännande att utforska Boogies egenskaper inom den  sysselsättning hon faktiskt är avlad för.

Hon är VÄLDIGT intresserad av korna! Hon VILL vara där de är. Hon kan t o m tänka bort de andra hästarna och trängseln som uppstår, bara hon får vara närmast kossorna. Hon gillar dock  inte när nån annan häst får vara närmast flocken, så det får jag passa lite på.

Korna är hon lite väl handgriplig med, dvs hon vill nafsa dem om de inte flyttar på sig på en gång. Kate tolkar det som frustration och menar att det försvinner om vi kan rida med mer energi och tydlighet så kossorna flyttar sig tidigare. Delvis handlar det ju också om att jag ska lära mig hur jag ska placera henne i förhållande till kon, så den rör på sig.

Första gången jobbade vi mer med att flytta runt hela gruppen av kor. Igår hade vi en mindre grupp djur ute i taget  och fick skilja ut ett djur och driva det. Lära oss i vilken position vi skulle ligga för att få rörelse, försöka läsa djuret och förutse. Följa djurets tempo, men om det vände skulle man stanna ordentligt först, innan hästen fick vända. Detta för att hjälpa hästen göra bra vändningar med tyngdpunkten på bakkärran. Haha, det var lättare sagt än gjort! Tror vi behöver lägga några westernstoppar högre upp i arkivet igen, Carolina, för här fanns det inte tid att trampa in i en skolhalt!

När Boogie har separerat ett djur från gruppen och det ställer sig och funderar lite, tror jag det är gammal cuttingträning som slår till, för då vill hon frysa fast lite och vänta på vändningar. Men nu var ju uppgiften att driva djuret, inte "jobba" det som Kate sa. Så där hade vi lite kommunikationsproblem emellanåt, Boogie och jag. Men det lossnar nog!

Sedan har vi definitivt lite skit i sadeln också, för hu vad dålig jag var på att följa med mjukt när Boogie läste av djurets tempoökning för mig och satsade lite. Stackars lilla häst som "belönas" för sitt engagemang med duns i ryggen och ryck i tyglarna   Men då är det å andra sidan skönt att ha en snask att sticka till som plåster på såren. Till hästen alltså. Mattes tillplattade ego får nog bara självläka...

Så ja, jag har belönat från hästryggen, mitt i kohjorden, och det har inte väckt några reaktioner från omgivningen. Vad jag märkt... Däremot är det ju himla svårt med kriteriesättningen i en aktivitet man inte sjäv har så stora kunskaper om, och i en väldigt svårkontrollerad miljö. Jag kan ju inte be en kossa pausa lite medan jag klickar och belönar. Gissar att alla mina vallande klickerkollegor på hundsidan känner igen sig i den problematiken?

Första gången hos Kate använde jag mer belöningar än igår. Det berodde på att Boogie då var mer uppjagad. Det var framför allt andra utagerande,  ko-ovana hästar som hon reagerade på då. Det var riktigt fint att se hur hon, när hon blev rädd, faktiskt vände sig mot mig och frågade om det var något klickbart! Just den känslan skulle man ju vilja få förmedla till de som ännu inte upptäckt belöningsträning. När man känner den instinktiva  flyktreaktionen i hästkroppen under sig och hur den i samma sekund omvandlas till ett "men vänta nu, det där kanske var värt något?"

Det var ett par sådana incidenter igår också, men hon var inte alls lika stressad. När kossorna väl släppts in, får hon dessutom ett helt annat fokus, och bryr sig mindre om vad andra hästar gör.

När Boogie och jag fick jobba med korna kändes det inte som hon behövde understöd av belöningar på samma sätt. Det verkar som att aktiviteten att följa, driva, och vända djuret i sig är förstärkande. 

Kate tyckte det var bra att pausa Boogie i lägen där hon hade en mjuk och positiv attityd till en kossa, och det gav ju även mig tillfälle att belöna just då när hon var avspänd.

Blir långa väntestunder på hästryggen, fast samtidigt måste man vara beredd att rycka in och putta tillbaka djuren när kommer på avvägar. Boogie följer de andras träning med stort intresse.

Jag tog lite suddiga mobilbilder på långt håll när det var lugnt i min ända av arenan   

Här är några av mina gruppkamrater: (Spännande mix av hästsorter!)

Just det, stopp innan vändning var det   

Om jag  har tur kanske jag får en medresenär som kan ta någon bild på Boogie också på torsdag. Skulle vara kul att se hur det ser ut i aktion. (Eller inte, med tanke på barlasten i sadeln...)

Det blev en hel del obloggat i april, känns det som?

Städade i mobilen och hittade alla bilder från vår välbesökta och trevliga trailträning i påskas t ex.

Ett helt gäng trevliga gäster som passade på att värma upp inför de kommande tävlingarna!

Vi hade två relativt okomplicerade banor att välja på

Trail:

eller Ranch Trail:

Somliga hade satsat lite på att göra sig påskfina...  

Den påskstajlade grinden visade sig vara en liten utmaning

I övrigt var det inte så mycket konstigheter idag. Glassgubben t ex har väl blivit en kär gammal bekant numera.

Bommar erbjöds så klart i all gångarter.

Nu gör i alla fall Nytorpstrailen ett uppehåll i maj pga tävlingar och clinics.

Boogie och jag satsar just denna vecka på kor:

Det är säkert bra att göra något annat ibland...

Syster Yster och jag har firat hennes ojämna födelsedag genom en liten miniturné i Mälardalen.

För att vi inte skulle ägna all vår tid åt att diskutera vårt ofrivilligt gemensamma intresse - senilpäronen - så bokade jag in oss på en interaktiv mordweekend på Sundbyholms Slott.

Jag tänkte att det kan förmodligen bli hur pinsamt som helst, men det kan vi i alla fall skratta åt över en flaska skumpa i vår lyxsvit.

I själva slottet är det enbart restaurant och konferens, så vi var inkvarterade på snubbelavstånd i Herrgården.

Vissa vyer är välbekanta för fans av Bonde Söker Fru, men det var bortkastat på Syrran, som inte tittar på sådant trams.

Afternoontea var däremot inte alls bortkastat, det njöt vi av till fullo. Med betoning på fullo.

I det något tajta programmet klämde vi in en rask promenad med fnissiga selfies för att skapa utrymme för middagen.

Helt utmattade av koncentration och övergödning ramlade vi sedan i säng, efter att ha löst osedvanligt komplicerade mordfall i Sundbyholms Slotts källarvalv under middagen. Alla tilldelades roller, även de som inte ville...

[Bild]

Tack och lov var ingen av oss skyldig! Syrran visade sig dock ha kusiner som inte jag har, men sånt kan väl hända, även i de bästa av familjer?

Och nej, det var varken Överste Senap eller Professor Plommon i Biblioteket med Repet...

Däremot var både Statsministern och Oppositionsledaren inblandade...

Frågan om vilka av våra medgäster som var skyldiga till detta Fashion Statement For Two förblev dock olöst...

Efter en lång och sagolik frukost kände vi ett enormt behov av luft och rörelse, så det blev långpromenad i jakt på Sigurdsristningen.

Här var en gång i tiden ett mycket bredare vattendrag, och en kvinna som ville höja statusen för sin familj genom en rejäl "reklamskylt" på en plats där många människor passerade.

[Bild]

[Bild]

Efter vår kulturhistoriska promenad började det bli dags för hemfärd och kanske något slags lunch.

För att inte förstöra våra nu helt förfinande smaklökar med något banalt från donken så googlade vi oss fram till en gårdsbutik med café på hemvägen.

Helt off road, lite märkligt och alldeles underbart! Man fick bära ut sin inhandlade måltid i återvinningsbara pappkartonger i trädgården. Där fanns ett antal tomma växthus man fick sitta i om man tyckte det var för kyligt på bryggan. I växthusen var det varmt och skyddat, och ändå nära ute. Utanför växlade det från sol till regn och tillbaka till sol igen , innan vi kom oss för med att åka hem.

Dagens sista insats på läktaren för min del fick bli Western Horsemanshipklasserna.

Nu var Susanne & Joey omsvidade till westernutstyrsel och tävlade emot andra fläckisar i WH Amateur.

Ett tufft startfält om fyra stycken där alla gjorde bra mönster.

Efter mönstret var det railwork. Gott om plats när man bara är fyra i klassen. Gott om tid för domaren att titta ordentligt också...

Line up, please!

Läs Susannes egna kommentarer här.  

Det erbjöds även Allbreeds WH, så de utan fläckar också fick visa upp sig!

Vinnare i den klassen blev Jessie på Hottis syrra Yes Very Girlicous!

Så här dags på dagen hade känseln försvunnit i både händer och fötter, så jag bestämde mig för att låta Pleasuren klara sig på egen hand, och åkte till stallet i stället   Vårt eget ridhus var redan ordentligt uppvärmt i solen, så jag tinade snabbt upp igen på en pigg Boogie.

Vi försökte tina upp våra frusna fötter i kafeterian medan det byggdes om till Trail. SPHA hade valt intressanta mönster som bestod av bokstäverna S P H A, med olika vägar i varje klass. Inte helt enkelt för de som skulle rida flera olika klasser! För att ytterligare spetsa till det så erbjöds bara en banvandring för alla klasser samtidigt. Så de som skulle rida flera klasser fick alltså försöka gå alla sina mönster samtidigt. Inte helt oväntat så blev det sedan en hel del diskningar för fel vägar i klasserna.

Att klaga på ett sådant upplägg lönar sig inte, det är ju "lika för alla". Vilket jag kan köpa, och också tycka är en del av tjusning med att tävla i westerngrenar - att man behöver vara mentalt och fysiskt beredd på lite av varje.

Vad vi hade lite svårare att förlika oss med på läktaren var att det faktiskt inte blir riktigt "lika för alla" om man inte sköter banan ordentligt under klassen. Det fick gå flera hästar emellan innan man rättade till ivägrullade bommar eller  plockade upp gödsel som låg mitt i ett hinder. Det verkade vara kort om funktionärer, men det är ändå inte helt ok för de som tävlar! (Man skulle ju inte variera hinderhöjden mellan ekipagen i en hoppklass t ex...)

Först ut på banan var Trail-in-Hand ekipagen. Här Stina med sin egen uppfödning, sockersöta åringen Loppan. Loppan hade busat av sig i longeringsklassen och skötte sig nu som en lydig liten hund inne på trailbanan.

Sidepass vid hand är inte det lättaste!

Kristina med sin unghäst:

"Vårt" paintekipage Susanne & Joey vilade sig under trailen i väntan på WH och WP.

Men i Allbreedsklassen och NSBA hade vi många andra bekanta ekipage att heja fram   

Helene & Kiddaz (l Ninjo de Enzahi ox)

Carro & Bosse (SA Bozall ox)

Catarina var en av dem som tog fel väg i Allbreeds, men hon fick ordning på mönstren sedan till NSBA-klasserna i stället   

Chris & Dustys Ringo Star

Unna & Iron Susanna

Ett favoritekipage i Allbreeds är alltid lika stabila fjordingen Sixten, som deltar i alla möjliga grenar och ofta visar jänkarhästarna var skåpet ska stå med fina placeringar !

Prisutdelning i Allbreeds, och ju ljusare häst desto bättre gick det, typ? Vann gjorde Nils Erik Haglund på Klassy Skipster.

Jeanette och Zam körde NSBA-trailen, red över fel bom på i S-et i Open men fick revansch i Non Pro som de vann.

Så var det färdgtrailat, och dags för platta klasser igen!

Ännu en helg som staketryttare, men vad gör väl det när man har extremt trevligt sällskap på läktaren och får se fina vänner och bekanta göra bra ifrån sig på banan?

Inte ens ymnigt snöfall hindrade oss från att bevittna Susannes & Joeys Hunder under Saddle debut. Som gick alldeles strålande och resulterade i en 2:a placering i Amateur och en 1:a plats och prispeng i NSBA Non Pro.

Susanne klickade igång Joey på framridningen och sedan gick han som ett litet urverk! Härligt att se honom och minst lika härligt att se Susanne så glad över sin fina häst!

Under the judge's eye  (Pierre Ouellet, Italien)  

Och så andra hållet   

Ligger helt galet efter på bloggfronten. Har haft en massa kul för mig med Boogie de senaste veckorna som jag inte hunnit skriva om. Men nu fokuserar vi på väsentligheter och kör lite bilder på våra fina träningskompisar som tävlat på Blueberry Cup i Rimbo idag:

Elin & Alice hade uppsutten tävlingsdebut:

Fullt fokus och lyhörd guidning resulterade i 1:a plats i Trail E. Sedan diskning efter lite trassel i Trail D där Elin klokt valde att ge sin unghäst chans att lugna ner sig med enkla uppgifter i stället för att pressa på. Vilket gav utdelning direkt i nästa klass, Ranch Trail D, där de säkrade en till vinst!

Ryggningen i Trail D och Ranch Trail D var lite klurig där man först skulle vända 180 grader och sedan backa in mellan bommarna mot läktaren och publiken.

För Lex var det tävlingsdebut öht, men matte Bella har ju varit med förr   

Lex var lugn och fin, men lite överraskad över att det fanns så BLÅ bommar här i världen!

I Trailklasserna var det repgrind, men man använde samma stöd som till den fasta grinden i Ranch Trailen. Mycket plåt och vattendunkar, tyckte Lex, undrar om man verkligen får plats här?

Men eftersom matte guidar så lugnt och fint så hamnar repet där det ska till slut!

Inga bekymmer med bron, inte!

Inte för Petters Bea Jacopine heller, som i dag reds av sin medryttare Kajsa. Reininghästen gjorde en av de snyggaste trailrundorna, men tappade några placeringar på att han fick välförtjänta klappar i boxen. Vilket kanske var precis vad han behövde just då   

För Susanne & Joey var det säsongsdebut.

Stabilt fram till grinden, där Joey kollade noggrannt materialet, man vet ju aldrig om det kan vara något strömförande...

Susanne & Joey körde bara en trailklass och skulle sedan ladda om till eftermiddagsklasser i WH och Pleasure.

Mångfald i startfältet!

Elin och Bella körde även Ranch Trail D på sina pållar

Elin kastar lasso med stil och pricksäkerhet!

Hmm, mycket rep att hålla styr på...

Men Lex står helt stilla, och det är huvudsaken!

Galoppera runt koner, inga problem!

Ground tie,  avsittning, gå ett varv runt hästen och så upp igen!

I Ranch Trail är det fast grind.

Lex släpar däck i säck som ett proffs!

Håll i taxar och ungar, för nu är det ärevarv! Elin & Alice fick gasa runt för andra gången idag.

Grattis till fina rundor allihopa! Ni är så duktiga och coola med era hästar!