Boogie har fått en ny kompis i hagen, quarterstoet Alice.
Så nu består stogruppen av två halvor o två kvartar ?
Det är ju trevliga och hyggliga damer alla fyra, så ingen särskild dramatik.
Boogie verkar hålla lite låg profil i utkanten, medan Grace och Ester lägger mer fokus på att lära känna nykomligen.

Det betyder inte att Boogie inte bryr sig. Tvärtom har hon varit lite ovillig ( läs kommer mig inte till mötes) när jag tar in henne för ridning. Hon har också varit otroligt disträ och seg i träningen. Med facit i hand borde jag kanske bara låtit henne vara i stället. Jag VET ju att hon är väldigt känslig för sociala förändringar. Men jag TRODDE att just Alice ankomst skulle spela mindre roll då hon är en bekant häst från träningar. Klar felbedömning...

Trots ett i mitt tycke rätt katastrofalt träningspass igår där Boogie inte svarade på signaler och jag återföll i alldeles för mycket oklickersk ridning, så visade Boogie bestämt efter dagens 1 1/2 timmes uteritt att hon nog kunde tänka sig ett ridhuspass igen. Älskade knasfia, vad hon är tålig ändå!
Fick belöna vändningar bort från ridhusdörren för att komma till stallet ?



Även i akvariet är gruppdynamiken viktig. Har ju haft lite blyga fiskar, även om de morskat på sig.
Flera hjälpsamma killar på malawiforum ( det är alltid killar i dessa forum) har sagt att jag har för lite fisk. Malawi vill gå trångt!

Jag har ju tyckt att de ska ha lite utrymme och har kört runt 20 på 450 liter. Men igår slängde vi ett tiotal till, och i stället för att man ser typ 5 fiskar i taget, så är nu alla ute och minglar fritt hela dagen!

Vår nya sort är melanchromis interruptus , och jag gillar speciellt de käcka oranga honorna som frejdigt simmar runt överallt.

Interruptushannarna däremot står hittills mest i övre hörnet och funderar över sin manlighet, men jag hoppas de släpper loss och färgar ut ordentligt när de acklimatiserat sig.

Johnnie försvann i början av sommaren. Det tar tid innan vi börjar oroa oss för honom. Han brukar ju gå på walkabouts under sommarhalvåret. Vara borta en vecka eller max två, komma hem lite smal och tilltufsad, vila upp sig i soffan någon vecka och så iväg igen.
Vi brukar prata om att det vore intressant att ha en gps på honom. Att han skulle veckopendla till någon annan familj tror vi inte på med tanke på vilket skick han kommer hem i.

Någonstans runt midsommar började vi tycka att han varit borta länge.
När rekordvarma och torra juli passerat slutade vi hoppas.

Sista augusti överraskade han oss alla genom att snubbla in genom bakdörren. Alldeles solblekt i pälsen, men med sina egenartade svarta pigmentfläckar på örat och nosen. Skelettet känns rakt igenom pälsen, magen är helt ur lag, mask så klart, geggiga ögon och öron och fler fästingar än jag sett i mitt liv sammanlagt innan. Plockar fortfarande "nya" fästingar på honom, trots att han inte gått utanför dörren sen han kom.

Första två nätterna sov han draperad runt mitt huvud, spann, slickade mig i ansiktet, och bet lite i mig med jämna mellanrum.
Omysigt med tanke på fästingarna, men vad gör man...

"Om du älskar oss så mycket, varför går du hela tiden?" vill man fråga.

Som alltid med Johnnie när han är hemma, så är han verkligen hemma...


Igår gick han ut lite på altanen. När Ebba stängde ytterdörren fick han panik och skrek som besatt. Kastade sig in när hon öppnade igen!

Idag provade han att gå ut 2 minuter med hundarna på baksidan, men fick bråttom in så fort jag rörde dörren.

Hm, har ju aldrig varit vårt påhitt att han ska ge sig iväg så här!!!

Det kommer att ta tid att få kraken i gott skick igen!

Stona har tillgång till en skogsdel, men har av någon anledning inte utnyttjat den särskilt mycket hittills.
I onsdags kväll efter min lektion så tog jag med mig Boogie ut i skogsdelen för att titta om det var någon frukt på äppelträdet där. Boogie fick gå lös och välja själv vad hon skulle göra. Hon valde att skutta med som en liten hund.
Äppelträdet var helt tomt i år. Mysko!
Vi gick runt i hela skogshagen, ocg Boogie hittade en massa ätbart i kanterna, som såg helt orörda ut. Redan då tänkte jag att det nog väcktes en och annan tanke hos min häst.
Mycket riktigt! Vem är uppe i skogsdelen nästa morgon när jag passerar på väg till jobbet?!
Två dagar senare har även väninnorna hakat på!

När ens häst går i en stor tätbevuxen hage är det väldigt finurligt med inkallning!

Ester tittade dock förundrat på mig när jag kom visslandes!

Lite läskigt med en visslandes och hojtande människa blev det, så hon och Grace drog ut på stäppen igen!

Boogie dök upp efter en stund och struntade helt i att kompisarna dundrade runt ute på gräset!

Lite mallig blir man som matte när man smället högre än polarna!

Ibland i alla fall !

9 ekipage och ett gäng trevliga medhjälpare förgyllde höstterminens första trailträning.
Våra underbara hyresvärdar hade bokstavligen krattat manegen åt oss, så det var verkligen roligt att bygga bana på lördag morgon!

Sudden och Grann studerar banskissen och snackar taktik!

Granns första trailbana, men det är ju inte mycket som imponerar på en redig bruksnordis!

Släpa däck!

Med Boogie tränade jag friskt "fatta galopp i trängsel"
Jag tycker mig ana framsteg! Härom kvällen tog hon en galopp bakom Alex rumpa så han nog trodde han skulle bli nedmejad. (Ingen risk, stoppar har vi inga problem med ?)
Nu på trailträningen bjöd hon spontana fattningar rakt mot Granns akter. Lite festligt, för jag hade inte ens tänkt tanken, men hon experimenterar helt klar nu med vad som kan ge utdelning! " En helt ny häst, det klickar du för va'? "

Däcksläp har vi inte gjort på länge, men det var helt okomplicerat med dally och allt. Så häftigt hur lätt det är att plocka upp belöningsbaserade beteenden ur malpåsen, utan att de tappat kvalitet!

Efter dagens besök på Wiggeby kände jag stor lycka över hur gött vi och våra hästar har det på Nytorp. Inget hästgytter, i stället välfungerande, lagom stora grupper och stora, härliga hagar!
Inget parkeringskaos och gott om tid och plats i ridhuset!
Det är bra att se sig om i världen så man kan uppskatta det man har ännu mer   

Idag har jag varit fotfolk på min första AR-clinic.
Christoffer var pedagogisk och rolig att lyssna på. Precis som förhandstipsen gjort gällande   

Han lyckades räta ut några frågetecken jag haft. Samt skapa några nya...
Precis som det ska vara!


Störst behållning hade jag av att titta på Anna-Claras uppsuttna pass.
Det är mycket möjligt att det bara är ett bevis på hur lite jag egentligen förstår , att jag tyckte det var lättast att förstå vad den mest avancerade deltagaren höll på med...

Det var också givande att få se hästar på olika nivå göra "skolor" och höra Christoffers tankar kring det.

Så jag tror definitivt det kommer att hjälpa mig att bättre förstå vad Carolina försöker få mig och Boogie att göra   

Fast belöningsbaserat då.
Jag nådde till slut en viss gräns där jag inte ville titta på mer spöpetande och knackande. Inte för att det på något vis var någon häst som for illa eller så. Det var mjuka, lyhörda ryttare och Christoffer sa många kloka saker om hur man ska jobba för att få en avspänd häst. Det är relativt mild inverkan man jobbar med. Men för mig blir det ändå för långt från mitt eget synsätt när allt bara bygger på negativ förstärkning. Det var väldigt sparsmakat med "vanligt" beröm också, så hästarnas enda ledtråd var just att petandet upphörde. (Förutom Anna-Clara då, som var mer generös med både verbalt beröm och serverade en och annan godis. )

Så då uppstår ett behov av att åka hem, göra om, göra rätt, så jag åkte till stallet. Och det gick ju inte alls som planerat, men det är en annan historia...