Dagens besök på demensboendet:

Pappa: "Hur gammal är du nu för tiden?"

Jag: "Snart femtio"

Pappa (ser genuint skräckslagen ut): "Herregud, är du såå gammal!"

Jag: "Ja, du har varit pappa så länge nu"

Pappa (ser missmodig ut): "Det har varit väldigt jobbigt!"

Jag: "Har det? Varför då?"

Pappa: "Du har alltid ifrågasatt allting"

Jag: "Jaha, vem tror du jag brås på då?"

Pappa: "Mig, så klart. Det har nog varit väldigt bra för dig! "

Ska blogga mer om ko-clinic för Ralph Hull senare. Just nu är jag så trött att jag knappt vet var jag är. Boogie har varit så tapper!
Tre dagar med 2 pass om dagen á 3+ tim per gång, på en stekhet sandbana sliter lite på både häst och ryttare.


Men jag vill bara pränta ned det här så länge.


The more you can ride with your seat, the more the horse can use his brain.
You start pulling his mouth, he loses his brain. All he can think about is his tongue.




Inte anatomiskt helt korrekt kanske, men kärnfullt uttryckt och begripligt för en var.

Eller hur?

Som hästägare hjälper det inte att vara inbiten skeptiker – skrock hindrar en ändå att utropa att nu går det bra!

Men nu kastar jag mig utför stupet i alla fall:

Hottis har varit på veterinärkoll hos Axel, fått hovarna röntgade efter fångkänningen, och fått klartecken att börja ridas igång efter omskoning.

Han går nu ute heldag tillsammans med ljuvliga lilla Sheldon, på gräs, och det ser ut att funka.  Socialt funkar det mer än väl. Hottis stortrivs i rollen som “farbror” och Sheldon tar ut svängarna rejält och testar alla möjliga coola moves på farsan Baloo.

Vi får tyvärr inte släppa ut honom dygnet runt i sommar, men klarar han sig utan återfall kan vi testa på magert bete nästa år.

I och med att Sheldon avlastat Boogie som Hottis-sällskap så har hon kunnat få gå ut dygnet runt med sin nya BFF Bella. Igår fylldes det på med ytterligare två ponnier i samma hage, ett russ och en connemara. Första kvällen var Boogie väldigt sträng med att “rör inte min kompis och kom inte in under vår ek”. Redan idag så hade hon släppt in de andra två under eken och det ser ut att bli en skön liten crew för Boogie att basa över.

    Jag bara skrattar och njuter av varje minut i hagen med personliga ston, som signalerar  tydligt men juste till varandra, och som har både tillit och respekt för oss människor. Bella har Boogie släppt helt in på livet, så hon får äta mineralpellets ur min hand tillsammans med Boogie. Nos vid nos. Det har bara hänt med Tabby och Penny förut.  Jag blir så glad i hjärtat när hon har sådana riktiga väninnor. 

I o m Hottis konvalescens har det blivit läge att ta tag i uteritterna på egen hand. Boogie var ju förr väldigt enkel att rida ut på ensam. Så hakade det upp sig lite under vår tid i Sigtuna. Kanske var det vår övergång till helt belöningsbaserat. Dvs tidigare har hon gått framåt för att hon varit mer rädd för skänkel och pisk än för det hon stött på ute. Eller så var slumpen spelat in. Hur som helst så har vi båda tyckt det blivit jobbigt helt plötsligt. Jag har känt mig  verktygslös när hon låst sig. Jag har inte velat falla tillbaka till press, hon har inte varit mottaglig för belöning.  O eftersom Ebba och jag i princip alltid är i stallet samtidigt har vi ridit ut tillsammans.

Men nu har det blivit av till slut, och det känns som om vi ryckt framåt. Det som är svårast är hästar i hagar vi passerar, om de kommer springande. Vilket de gärna gör här ute på landet “Grabbar, nu  HÄNDER det något!!!”

Rådjur, fågelflockar, fladdriga hösilagebalar, skramliga bilar, högtyckstvättar – no worries!

Dorperfår…. Jo, men det tar sig. Igår galopperade vi förbi dem. I svåraste galoppen. Utan att dö.

Framgångsfaktorn är att jag, trots inre strider, hållit mig till min ursprungsplan, och belönat, belönat, belönat.

Om man har autopaus på Runkeeper kan man se sina belöningstillfällen. Ganska kul att se hur de sammanfaller med sträckor med utmaningar. Där det är glest har det varit gynnsamt underlag och Boogie har självmant erbjudit galopp eller snabb trav.

Häftigast att av allt är känslan när hon själv bjuder framåt, trots miljösvårigheter, där jag kommit åt att belöna bra på tidigare turer.

Igår kände jag verkligen att min “gamla” uterittshäst var på väg tillbaka. Lilla pansarvagnen.

Vilket firandes med en osedvanlig selfie medan Boogie fick beta efter högergaloppen förbi dorpergänget.

Idag hände sedan det oerhört stora att min fina vän Annsofie flyttade in med sina hästar  i vårt stall. De senaste 15-16-åren har vi bott minst 35 mil ifrån varandra, men plötsligt så händer det!

Senast vi bodde i samma stad tränade vi hund ihop och hade ett enormt givande och utvecklande samarbete.  Team Hot Dogs!

Nu ska vi vara stallkompisar och jag räknar med skratt, gråt, svett, blod och kärlek! Vi börjar i morgon!

Boogie delar nu hage med ponnyn Bella och de går ute dygnet runt i en vacker, kuperad hage som fölstona fått gnaga ned först.
Perfekt matchning på alla sätt.

Jaha, här rusar veckorna i snigelfart i Seglinges sjukavdelning.

Tre veterinärbesök, femtioelva telefonsamtal och ett stort antal prover senare har ambulatoriska bestämt sig för diagnos atypisk fång för Hottis. Han har svarat bra på behandlingen.  Försiktig igångsättning har påbörjats sedan det vid senaste veterinärbesöket i torsdags konstaterades att han ”rörde sig obehindrat”  medan han galopperade mot horisonten med grimskaftet släpandes bakom.

Note to self (och ambulatoriska): Inte ens en pleasurequarter kan förvaras på box 24/7  i 14 dagar och sedan göra ett  travprov utomhus utan annan aktivering eller sedering innan.

Efter ett nytt personbästa på rakbanan, ivrigt påhejad av UngMedPung-ligan,  kunde rymligen fångas in oskadd (tackochlov) med hjälp av något upprörd kossehäst. Inte ens efter två veckor i box  älskar Hottis  frihet mer än han älskar sin runda bruna tant.

Veterinären skrev efter denna upplevelse sedan ut vad som i mina ögon liknar en livstidsförbrukning Plegicil.  I traditionsenlig  skadad-häst-anda fick jag  resa runt i ett par kommuner för att lyckas lösa in åtminstone en bråkdel av receptet. Landade till slut i ett litet apotek i ett köpcenter fullproppat med utarbetade småbarnsföräldrar och gråtande barn. Mellan alla hyllor försiggick tvåårstrots och treårsuppror, samtidigt som femåringar förde avancerade förhandlingar om Frost-plåstrens fördelar framför Bamse-dito. En liten pyttebebis hungerkravallade i sin vagn i kön bakom mig och 15 minuter senare var jag nästan beredd att försöka amma den själv.  Den hårt prövade farmaceuten verkade ovan vid konceptet häst öht, och ville dosberäkna på 80kg  i stället för 680. Sedan undrade hon om jag läst bipacksedeln.

Nej, jag har inte fått preparatet än, kontrade jag.

Men veterinären skriver att du ska läsa bipacksedeln, vidhöll hon.

Då far jag göra det, när jag fått preparatet, svarade jag.

Men du känner till biverkningarna, frågade hon.

Nej, jag har som sagt inte fått varken preparat eller bipacksedel ännu…

Så du vet inget alls om biverkningarna då, undrade hon.

Nope.

Veterinären sa inget?

Nix.

Hon blickade ut över de väntande barnfamiljerna och suckade djupt.  Sedan greppade hon sin bildskärm och vred omständligt runt den  och bad mig läsa där hon pekade.

Med tanke på fertiliteten bland övriga köande hade nog ingen svimmat om hon sagt penisprolaps högt?

Tror inte vi kommer att ’plegga’ särskilt många dagar, då det redan efter ett par dagars små utflykter till ridhuset för promenad på mjukt underlag  känns som att Hottis börjar bli Hottis igen.  Inskolning på hage är också påbörjad, 10 minuter i rundcorallen till att börja med. Ingen biverkning heller, so far !

Vi är inte helt tillfreds med vare sig diagnos eller den något otydliga rehabplaneringen, så ett besök hos vår favoritveterinär Axel Wallman är inbokat om några veckor för en second opinion. Men tillsvidare följer vi det rekommenderade upplägget.

  MIN matte <3

Halvvägs in i sin boxvila fick Hottis sällskap av en liten olycksbroder som gjort en vurpa på betet och skrapat upp knäna. Trodde hjärtat skulle stanna när jag bara skulle ned i åringhagen och smörja på lite salva på stallkompisens häst härom helgen, och hittade honom alldeles blodig. Blod på skimmel ser alltid mycket ut. Så det blev ytterligare en dejt med ambulatoriska, som sedan slutade på hästkliniken för S och hans matte. Men det är gott läkkött på de där små, om de bara kan ge tusan i sina bandage… Som åring hade Hottis ett sticksår i sitt framknä, med dränage och grejer, som han ivrigt monterade bort. Så vi vet precis hur tålamodsprövande det är.

S och Hottis har i alla fall sällskap av varandra under dagarna när alla andra är ute. Boogie går ute dagtid, men är inne på nätterna med sjuklingarna. S har väl vid det här laget blivit mer eller mindre inadopterad i deras lilla familj, så det blir nog ledsna miner när han ska tillbaka till smågrabbarna.  

Boogie lyckas med konsten att bli ännu rundare, efter att hon tagits hem från betet.  Antar att hon bränner mer kalorier när hon ska hålla reda på allt utomhus dygnet runt än när hon kan hålla på och sova middag helt ostört?

Förra helgen hade vi den lyxiga förmånen att få vara extra ekipage på en av Carolinas kurser som ägde rum på Seglinge. Som vanligt helt ljuvligt att nörda klickerträning flera pass om dagen! Susanne och Joey var också med en av dagarna, så det blev slagsida åt westernhållet på ridpassen på denna kurs.  Vi jobbade med sidepass, vilket Boogie tyckte var rätt jobbigt.  Sedan pillade vi lite grann med galoppdurationer, med målsättningen att få henne lite mer repetitionsklok och inte vilja byta varv så fort det känns lite motigt. Hon är ju rätt klurig på att föreslå en annan övning, eller samma övning fast åt andra hållet, när hon tycker den vi håller på med är för ansträngande.  Så vi jobbar på att matte ska hålla sig till kriterierna, helt enkelt!

Väldigt roligt och trivsam var denna bonushelg, och jag ser verkligen fram emot klickerlägret efter midsommar!

I tisdags var Elin och jag ute på en härlig kvällstur på pigga och glada Hottis och Boogie. Sedan fick hästarna ett par dagar ledigt medan vi fokuserade på Ebbas studentfirande.


.

Morgonen efter studenten ringde vår stallägare och beskrev en Hottis som hade svårt att gå.
Så in i bilen med den utfestade studenten och full fart mot Almunge.
In med hästarna från betet, och ut med veterinär.

Ultunas ambulatoriska har nu fullt huvudbry att lista ut vad som felas vår långskånk. Inte typiska fångsymtom, men det går heller inte att utesluta, så han behandlas tills vidare som om det är fång. Strikt boxvila i väntan på provsvar.
Boogie har fått följa med som sällskap då det är helt tomt annars i vår stalldel. Att förvara en fullt frisk häst i box 24/7 är ju som att be om mera trubbel, så idag har vi turats om att aktivera henne.

Började med hjärngympa i form av frishejping av att gå in i behandlingsspiltan. Bara som en kul grej för att trimma mina egna färdigheter och för att hon kunde vara helt fri i det tomma stallet.

Hon var lite skeptisk till att gå hela vägen in, så det var en nyttig övning för mig i kriteriesättning och att inte felnyttja belöningsplacering så att det gränsar till locka/lura eftersom det snabbt ledde till minskat intresse för belöningen.
Att be om backa och klicka för det var något som ökade värdet för kliva in, så då gjorde hon själv en snabb kriteriehöjning.

Nya träningsvästen är en ammunitionsväst och toppen i sommarvärme. Med jättefickor fram och bak.

Sedan tog vi en promenadrunda, och efter den tog Ebba över och jobbade med galopperna i ridhuset.

De verkade nöjda efteråt!

Mindre nöjd var Hottis, som aldrig är tillfreds med livet om inte Boogie eller Ebba finns inom synhåll. Vilken som duger, bara någon av dem finns på plats. Jag dög inte...
Inom några dagar måste han stå ut med att vara själv inne dagtid eftersom vi inte kan ha Boogie inne 24/7 någon längre period.
Hon får då gå ut själv i en hage dagtid medan vi väntar på Hottis utredning och prognos.
Så gick det med det sommarparadiset för hästarna.

Men det reder sig. Vi är vi det här laget alla rätt luttrade och anpassningsbara. Så är det att vara hästägare - och häst.

Att ha hästarna på bete gör att det numera tar ännu längre tid att vara i stallet. Det har inte med promenaden fram och tillbaka till hagen att göra. Det är helt enkelt så att vi liksom aldrig får nog av att bara vara därute med våra pälsklingar.


.

Vi kliar och myser och hänger.
Idag var en extrem kliardag och det skulle grejas mest hela tiden.

Lägg märke till avspänd placering av plastpåse...

.

Vi hade nämligen lite utrustning med oss ut idag, då vi hittat bamsestora sorkhål i hagen.

Vi vill ju inte att någon av våra käraste ska försvinna ned i underjorden som Alice i Underlandet.

Tydligen tar det mer än 8 månader för oss att lära oss att på Seglinge innebär fullservice full service. Ebba och jag tror fortfarande att vi måste lösa problem på egen hand. Så vi kånkade med trampstolp och eltråd hemifrån och skred till verket, påhejade av Boogie och Hottis.

Plastpåse med eltråd i - jättekul att packa upp. Möjligt att Hottis, utan vår kännedom, har tagit nån onlinekurs i Plastic Bag Challenge med tilläggspaketet "Eltråd är bara farlig när den knäpper"

Sedan har han troligtvis skvallrat för Boogie, som man förut kunna stänga in med plastremsor och snören.
Den tiden tycks vara förbi - hon tänkte då inte acceptera att bli utestängd från ens två kvadratmeter av deras jättehage!

.

Det kändes säkrast att plocka bort tråden igen innan någon strypt sig själv.

Jag kände att jag kanske borde förklara för hyresvärden varför vi förfulat landskapet med plaststolp i märkliga kluster, så jag slängde iväg ett sms.
Så här i efterhand kan man ju undra varför jag inte började i den ändan?
För innan vi ridit klart hade vår underbara hyresvärd Marianne varit ute med pickisen och fyllt igen hålen.
Så där bara, en söndagskväll!

Snart så, vilket år som helst, så ska vi komma ihåg att på Seglinge sitter det aldrig fast!

Att flytta hästarna hit har varit ett av de bästa besluten på många år.
Förutom den finfina servicen så njuter vi av en helt fantastisk miljö.
För att inte tala om hur skönt det är att vara omgiven av harmoniska hästar som går runt och har det bra!

Här Mustang-Macha med PRE kompis i fjortisbrudhagen. De har snortat maskros så de är alldeles gula i snokarna.
Medan jag kollar läget på uppdrag av Machas matte tar våra ytterligare en klipaus. Som tur är är det ingen trafik på travbanan på eftermiddagen.
Så det är bara att softa på i hästarnas tempo.
På Seglinge-vis!

Myrorna har skyltat upp med brudklänningar. Den välslingade medelålders kvinnan framför mig på trottoaren tvärnitar och utbrister:
"Om man ska gifta sig köper man väl inte sin brudklänning HÄR?!?"
Den förmodade maken hon har i armkroken mumlar något ohörbart till svar.
Man kan ju hoppas på något i stil med "skärp dig Britta, och tänk ett varv till".
Men säker på det kan man inte vara.
Ibland vill jag bara sparka okända människor på smalbenen och skicka dem på två veckors obligatorisk prao i verkligheten.
Den sortens verklighet där inte alla har en flaska Chablis på kylning därhemma och en fredagspåse från Saluhallen i näven.