Den här...

Det går inte med ord att beskriva vad hon betyder för mig.

Hon är så klok. Och så galen.
Och allt jag någonsin kunnat önska mig.


Fredag. Trötta mattar. Hottis spicar upp helgen genom att låta sitt skadeben oväntat svälla upp på jourtid. Rådgivning med SLU.
Han ska röras på.
Boogie, hon vill också röra på sig. Jag längtar efter Carolina för att bringa ordning i signalsystemet. Luta framåt för ökning och bakåt för samling. Nähä, Boogie vill bara köra galoppfattningar och crunches. Fredagstrött matte och Duracellquarter är en halvbra kombo. Jag bara fnissar och Boogie bombarderar mig med förslag på övningar.

Folk som aldrig tränat belöningsbaserat kommer nog aldrig att få uppleva hästar som frivilligt springer till ridhuset och som blir genuint sura när en försöker avsluta passet. Både uppsuttet och avsuttet i veckan så har Boogie aktivt tryckt bort mig och sig själv från området där jag brukar sitta av och avsluta.
Jag får finta henne genom att uppsuttet hoppa av mitt i ridhuset . Avsutttet får jag lägga en hög avledande pellets till henne medan jag hämtar täcke, pannlampa och godisburk.
Annars går hon fysiskt emellan och vallar bort mig.

Det finns nog många som skulle tänka i termer av bristande respekt och ledarskap om de såg sådana beteenden. För mig betyder det bara att jag ligger helt rätt i termer av kriterier, belöningsfrekvens och belöningskvalitet. Träningen är så rolig att hon inte vill sluta. Hon får aldrig nog. Det är jag som kroknar först...

Undrade Susanne idag, som nu igen är min stallkamrat  
Ptja, det har liksom blivit en tröskel...
Ska jag berätta allt sedan sist så blir det oöverstigligt. Hoppar jag in i det som är precis nu blir det kanske obegripligt.
Eller inte.

Vi har en hovböldshöst.

Vi jobbar mest från marken.

Vi har väldigt roligt båda två.

Den här donnan. Min hjärtehäst.
Hon vill helst jobba lös numera.
Vi har vår alldeles egna variant av frihetsdressyr. Med betoning på frihet. Hon är fri att gå när hon vill. Här finns inga förlängda armaR och pekpinnar.
Det är mycket sällan hon väljer att lämna mig, och när hon gör det kommer hon alltid tillbaka.
Ut ur ridhuset vill hon INTE gå.
Då får jag jobba med target.

Jag införskaffat en halssnodd eftersom hon ogillar när jag måste hålla i henne när det kommer in en annan häst. I halssnodden går det bra att få hålla. Jag kan också sätta en lina i halsringen och fortsätta jobba med (halv)fri häst.
På sikt kommer det säkert att gå att fortsätta lös även med sällskap i ridhuset, men det är viktigt för mig att andra känner sig trygga med mig och min häst.

Det är så roligt med den här hästen. Relationen fördjupas och kommunikationen förfinas. Fortfarande efter 10 år. 
Om hon bara kunde slippa ha ont i tassarna så skulle hästlivet vara toppen.

Ja, förutom Hottis då...
Han är ett kapitel för sig.

Idag firar vi tioårsjubileum tillsammans. Det är på dagen tio år sedan den lilla, arga, bruna flyttade till oss. Hon som bet Ebba på provridningen och vägrade galoppera med mig, men som lyssnade så noga med spelande öron på allt jag pladdrade om.
Hur och varför en väljer de hästar en gör saknar oftast förnuftiga skäl, även om en låtsas som det. Boogie var varken enklast eller billigast, men hon var helt enkelt min häst.
Idag min allra bästa fyrbenta vän. Min tålmodiga och samtidigt kompromisslösa partner i utforskandet av belöningsbaserad hästträning.
Allt jag någonsin önskat mig och lite till.

Det har vi firat idag genom att hylla alla hästtjejers första och bästa förebild - Pippi. Mot solnedgången med en kappsäck full med morotsslantar, och vi skiter fullständigt i vad någon annan kan tänkas tycka om det!

De sista semestertimmarna

Onsdag morgon rullade Boogie och jag mot Örsundsbro igen för att delta i ranchveckans trailkurs. Boogie knatade förväntansfullt in i släpet före mig, intressant vad lite roliga äventyr gör för transportmotivationen! Har inte ens brytt mig om att träna sändande in i släpet, eftersom det funkar så klockrent när hon går med mig in och sedan står kvar när jag går ut. Men nu skulle här banne mig åkas, så ur vägen matte!
På trailkursen var vi uppdelade i två grupper, vilket ger lite mer andrum till både ryttare och häst än när alla är uppsuttna hela dagen.
Vädret var också betydligt mer "lagom" än på koclinicen.
Vi började på banan där det fanns många olika saker att välja på.

När man släpar däck vill Eva att man börjar gå, först bakom, sedan bredvid en van häst. Sedan turas man om att hålla i repet tills man så småningom tar över helt. En väldigt bra och trygg metod som verkar funka på de flesta hästar. Boogie har ju släpat förut och är cool med det, så för oss blev snarare utmaningen att gå bredvid annan okänd häst. Man måste ju gå nära när man ska hålla i repet. Svårt också att belöna när man samtidigt ska hålla jämt tempo med en annan. Men det gick över förväntan.
Överlag kändes det som hon hade rätt mycket egen motor och motivation, och klarade långa durationer.

Bra tips från Eva var att lägga mycket tid på att bara stå stilla eller göra ett steg i taget i grinden, så det ägnade vi också en del tid när det nu fanns en bra grind. Blir det stress i grinden går det ändå inte att göra den fort. Personligen har jag inget intresse att göra något på tid på banan, vi är bara med för att träna variation!

Ett hinder jag fick lägga många klick på var "biltvätten". Tränga sig igenom snår i skogen går bra, pool noodles runt ben och mage är skitäckligt !

Men det var hyffsat enkelt att bygga upp ett värde för att stå ut med det! Även om det sedan blev lite hejsan hoppsan efter att vi först hoppat det lilla hindren och sedan tog biltvätten... Tur man har sadel med horn, i en hoppsadel hade jag fått bjuda på tårta!

Tror för övrigt att vi kanske ska hoppa pyttelite ibland hemma också... Typ 40 cm för att bygga upp f f a mattes säkerhet i det momentet. Svårt för hästen att hoppa av när hela ryttarens kropp signalerar "hjälp".

Bära fana valde jag att lägga lite tid på, eftersom Boogie senast inte var helt tillfreds med fladder uppifrån ryggen. Hon är bra på npostarget på fladder, och därför helt nöjd när fanan är någonstans runt huvudet. Men när man rider med den, ska ju hon bara springa takt fram utan att interagera med den, och då blev fladder där uppe läskigt (= okontrollerat). Så blev det att i stället bygga ett värde för "slutstationen", tunnan som fanan ska placeras i, och sedan gradvis släppa ut mer och mer fladder genom att rulla ut en bit fana i taget. Som synes på bilden fanns även en pinne utan fana att börja med.
Så den övningen fick vi rätt bra kläm på till slut.

Bild ovan: Eva Malmström

Så var det momentet vattenpistolskytte då. Jag kan inte annat än skratta...
Vi gjorde detta på Evas kurs för ett år sedan och har sedan inte rört en vattenpistol.
Nu satt måltavlorna på pinnar som vi först använde till slalomövningar i exakt samma positioner.
Men så fort jag greppade första pistolen (de ligger på en tunna som man får böja sig ned mot) så fattar Boogie galopp och siktar rakt fram mellan pinnarna med full entusiasm. Skytte är tydligen en konkret och rolig övning med hög belöningsförväntan i slutet av banan.
När hästen tycker något är kul, så tycker ju jag också det.
Men allra roligast verkar Ebba ha, som inte missar en chans att "redigera" en sådan här bild på morsan när den dyker upp i flödet...

På eftermiddagen blev det mer fokus på partrail. Det känns ju inte riktigt som grenen för en häst som helst vill ha all rekvisita för sig själv...
För ett år sedan hade jag inte ens provat. Men nu kändes det som det var möjligt att prova.

Foto ovan: Eva Malmström

Ptja, vi överlevde och ingen kom till skada!

Foto ovan: Eva Malmström

Dag två hade vi tema vattenhinder och terränghinder på förmiddagen. Boogie är ju ganska bra på både olika presenningar, mattor osv och på vatten så där var det inga större utmaningar. Förra året hade jag däremot stora problem med att hon ville bada i Evas stora vattengrav på terrängbanan. Så pass att hon inte var kontaktbar för vare sig belöningar eller traditionella hjälper. Att lägga sig med sadel och ryttare i vattengraven är ju inte bra, så jag fick ju göra allt jag kunde för att undvika det.
Denna gång var det annorlunda. Boogie var helt inställd på kor när vi fick rida ut på terrängbanan. Så hon stegade på med spetsade öron och hade inte tid att ta några klick, hon letade kor! Att hon inte tar emot godis innebär ju att hon ligger väl högt i arousal, men just i det här fallet gick det att fortsätta ändå. Kan inte riktigt förklara, hon var spänd och alert, fast med en positiv grundkänsla. Så min strategi blev att hålla mig långt fram i ledet så hon skulle känna att hon hade kontroll, och ta rygg på en häst som hade stor entusiasm för terränghindren. Så det gick som en dans, ner i vattnet, uppför bankarna, över hängbron osv. Flera varv utan att jag fick henne att ta en belöning, hon letade fortfarande kor. Så småningom så började hon landa i vad vi egentligen höll på med, och då började hon genast "hörru, nu var jag duktig" och verkade uppskatta själva hindren.

På eftermiddagen var det diverse lekar och tävlingar på banan. Inte i lag, så jag kunde fluffa på i eget tempo utan att göra någon mer taggad lagkamrat besviken. Skönt! Jag leker gärna, men jag vill göra det på Boogies villkor och låta tempo komma som ett erbjudande från henne när hon är trygg i uppgiften. Som med vattenpistolen.

Så två härliga, roliga dagar i Working Horses lekpark! Kan varmt rekommenderas till alla, oavsett inriktning, som vill variera sin träning och ha kul med sin häst! Eva har en uppsjö prylar och många lekvariationer, så att man hela tiden får prova nya utmaningar.
Med mig hem tar jag inspiration att faktiskt busa och leka lite mer till häst även hemma.

Under eken samsas nu fem små damer.
Nytillskottet har bestämt sig för att hålla till på övre plan, tillsammans med Boogie och Bella. Islänningar brukar få som de vill...

I samband med insläppet förlorade Boogie en framsko. Idag hade bussiga Jens stuvat om i sitt schema för att kunna klippa, klistra och fixa så Boogie har något som liknar en högerhov att åka på ranch kurs med i morgon.
I natt sover hon inne med Hottis och Sheldon inför avfärd i morgon bitti.

Efter Ralph Hull clinicen har Boogie fått vila helt i tre dagar ute på ponnybetet. Hon har fått komma in och bli pysslad med varje dag. Både hon och kompisen Bella uppskattar en stund i sval box som omväxling till sin älskade ek. De är också glupskt hungriga, då de ogärna lämnar skuggan för att beta dagtid. Men gräset är kortklippt och magarna runda, så de jobbar nog nattskift i stället.

Igår fick Boogie trimma igång igen med lite frihetslongering. Eller vad man nu ska kalla det som jag absolut inte trivs med att kalla frihetsdressyr. Hästen är lös, jag har godis och klicker och så turas vi om att föreslå övningar. Ungefär så.
Det var varmt och kvavt i ridhuset, och Boogie ville mest föreslå samling i skritt. Några fattningar blev det också, men inga längre durationer.

Idag var det svalare och jag körde uppsuttet. Hade t o m petat in stången, och tänkte vara noga med mig själv att styra med säte/skänkel och bara röra handen i den "lilla boxen" som Ralph pratat om. Jag red bettlöst hela kursen, men försöker komma ihåg att rida på stång någon gång i veckan .
Om jag nu någonsin varit orolig för att Boogie skulle ha tagit illa vid sig och känt att signaler blivit förgiftade av den mer traditionella ridningen under kursen, så kunde jag genast lägga det åt sidan. Trots att vi delade ridhus med en relativt nyinflyttad valack så var hon ivrig att föreslå fattningar. Galoppen var jättefin, bara att åka med, och jag fick forma med innerskänkel utan att tappa vare sig i duration eller latenstid. Ett av de roligaste och bästa pass vi haft på länge! Jag kunde verkligen bara liksom sitta "i hästen" och tänka fattning, så rundade och rullade hon. Fick även godkänt av Ebba att ingenting såg stelt och kantigt ut. Härligt att hon var så fräsch efter kursen! Man vet ju aldrig när man byter underlag och dessutom rider mer intensivt än vad man gör hemma.

Efter ridpasset lite haghäng i solnedgången med Boogies lilla crew, som precis gick på nattskiftet.

Boogie och Bella

26-årigt russto

Bella fotobombar

I onsdags kväll drog Boogie och jag iväg i värmen till Örsundsbro för att installera oss i god tid inför vårt första koevent för året. 

Working Horses skylt, Ängen 6 i Örsundsbro.   (min bild)

Ralph är en ny bekantskap för oss. Vi har ju tidigare diskuterat en del i Belöningsbaserad Hästträning hur det är att träna för konventionella tränare när man är klickertränare. Jag hade ingen aning om hur det skulle utfalla på denna kurs, och var fullt beredd att avstå träning om det skulle visa sig att vi hamnade på kollisionskurs med vårt ordinarie träningsupplägg. Samtidigt hade jag en stark tilltro till Boogies lust på koarbete.

Trångt och stökigt, sa Boogie dag 1. Dag 2 letande hon luckor och gav järnet.  (min bild)

Nålsögat var väl snarare "dry work" och mekaniska kossan. Självklart måste tränaren få se alla rida sin häst i alla behövliga gångarter och manövrar, innan man släpps loss på levande djur. 

Framridning i grupp med 8 hästar på banan är dock inte vårt starkaste kort. Framridning av kossehäst verkar främst bestå av galopp, och flera berättade att de behövde galoppera sina hästar minst 30 min för att "få kontakt". Ena volten kör höger varv, andra vänster. Boogie ville inte galoppera alls, hon vill helst stå i mitten och vara ur vägen. 

Jag la en massa klick för att flytta sidled för skänkel. Det skulle sedemera visa sig vara den viktigaste klickpunkten för arbetet, flytta ut för skänkel. När man rider efter kossan måste man hålla sin linje en bit i från kossan för att ha chans att hinna förbi och stoppa. Men i stället vill man gärna som orutinerad häst och ryttare dras närmare kossan, och då är man chanslös om den fintar. Så "cowside leg" är typ den viktigaste hjälpen man har, och det ord som Ralph förmodligen fick säga flest gånger under kursen till alla.

Ralph på en deltagares häst när han går igenom stångbettets verkan och hantering (min bild)

När Ralph sedan skulle titta lite närmare så var vi bara två i taget i rörelse och då gick det bättre. Men inte lysande och vi hade en diplomatisk diskussion om sporrars vara eller inte vara i Boogies liv.  Bestämde mig där och då att inte gå in i diskussion om mitt vanliga träningsupplägg, men jag har ogenerat klickat och matat där det funnits tillfälle. Några kommentarer om det kom aldrig. Jag har också varit väldigt tydlig med att jag inte har tävlingsambitioner, men att jag vill ha roligt med hästen,  undersöka hennes potential i koarbetet och lära mig själv mer. Ingen press på tränaren att få allt perfekt    Bara en tant som leker med sin häst. 

Efter "dressyren" var det dags för mekaniska kossan. Jag hade hunnit åka till Eva och träna på den en gång innan kursen. Det var tänkt fler, men blev förhinder av olika skäl. Hur som helst så gjorde nog den enda gången att Boogie i alla fall kunde tänka sig att gå fram mot maskinen. Hon har ju tidigare tydligt visat på rädsla och ovilja att ens gå nära, vilket förmodligen hänger samman med tidigare upplevelser av sådan träning. Men nu gick hon fram. Medan jag var superglad för det, var Ralph frusterad över att hon var för långsam och inte satsade. Samtidigt var han duktig på att lägga upp övningarna för att få fram rätt beteende hos hästen, och pedagogisk i sina förklaringar för ryttaren.  

Efter lunchen var det dags att hämta in korna. Grupparbete på hög nivå. Eller låg, beroende på hur man ser det.  Lite väl många chefer för min smak. Jag kan vara jättelydig, men bara åt en i taget   

Nåja, vi fick in kossorna i fållan till slut och in på banan, där vi skulle sedan turas om att skilja ut ett djur i taget. På de koträningar jag varit på tidigare har jag lyckats med det, men av någon anledning blev allt rörigare än vanligt. Inte bara för mig utan för de flesta. Ralph bestämde sig för att vi alla skulle jobba med ett djur i taget på resten av kursen...

Dag två jobbade vi med detaljslipning av vändningarna mot staket utan vare sig ko eller  flagga först. Boogie var mer tillfreds på framridningen trots att den inte var ett dugg lugnare. Jag VET att jag ofta beskriver henne som mer tänkande än vad som är möjligt för en häst. Men min upplevelse ÄR att hon, så fort hon har helt klart för sig att det finns kor i träningen, blir mycket mer tolerant med närheten till andra hästar. Både dag två och tre har hon frivillgt erbjudit galopper rakt in karusellen. Nej, inte rakt in, jag känner hur hon studerar, inväntar en lucka och sedan bjuder in i den.  Superläckert! Både höger och vänster, tjoflöjt. 

"Låt oss få det här överstökat så vi kommer åt korna någon gång"

Foto: Anipic.se

Hon gick också riktigt bra på mekaniska. Inte bara tolererade den, utan jobbade den.  Jag hann inte med att belöna särskilt mycket i själva arbetet, det var snarare Ralph som var så bra på att sköta fjärren så att rätt beteenden gav utdelning och låtsaskon triggade igång hennes "koighet". 

När det sedan blev riktig ko på eftermiddagen hade både Boogie och jag fått med oss så bra tips om placering och linjer och hade skitkul! 

Foto: Anipic.se

"It's a good horse. She reads the cow well and she's a good stopper. She's got good form and conformation" 

Så blev det prat om härstamning och tänk vad fånigt roligt det är att någon gång ibland få uppleva att Boogie är "rätt" och inte en katt bland hermeliner. 

Foto: Anipic.se

         Foto: Anipic.se   

Dag tre var lite tröttare, men med samma upplägg. Den stekande värmen i tre dagar tär på både häst och ryttare. Upplägget att alla är till häst hela tiden gör att man är inne på den dammiga ridbanan i princip hela dagen med väldigt långa väntetider mellan sina insatser.  Mellan passen vistas hästarna i små rephagar, inte större än boxen hemma, utan chans till skugga. 

Jag har med en dåres envishet (och Axels goda råd i örat) promenerat och promenerat på den lediga tiden. Så Boogie kändes faktiskt inte så stel som man skulle kunna tro efter tuffa insatser på nytt, djupt,  underlag. 

Inte heller ett dugg ovillig att gå in på banan, tvärtom. Hon har varit pepp inför alla pass i tre dagar. Så även sista dagen gick bra och jag är så stolt och lycklig över min tappra lilla häst!  Trots att själva ridningen bitvis varit oklickersk så har hon fortsatt bjuda och som sagt, varit väldigt positiv till att gå in och jobba igen.  Jag har "stödmatat" snarare än belönat enskilda beteenden , men det har fungerat ändå. Hon är för söt när man backar av från kossan efter avslut och hon sedan direkt kräver sin äppelbit. 

Det enda hon har visat ovillighet till har däremot varit att gå tillbaka till  rephagen   där har jag fått köra handtarget...

Ralph och hans fru Maureen var väldigt trevliga att lära känna. Han har en ganska lågmäld och tålmodig instruktörsstil. Kommer med bra liknelser och beskrivningar så man förstår vad han vill att man ska göra. En trevlig gest är när han går runt på morgonen medan man sadlar och småpratar, kollar lite på ens utrustning och ger små tips, vilket gör att alla känner sig sedda och går in på banan med en bra känsla. Jag kommer absolut att vilja träna för honom igen om tillfälle gives .

Eva och Mattias är fantastiska arrangörer och det är alltid trivsamt att vara på deras anläggning.

Den enda gnutta kritik jag har är att det var för få kor i förhållande till antalet deltagare. Nu tror jag det var tänkt att vara flera, men att något hänt på den fronten. På de koträningar jag och Boogie varit på på andra ställen har man fått fler chanser per pass, och det kändes lite synd att inte få mer tid  att jobba riktig ko med Ralphs goda råd direkt i örat. 

Nu har jag med mig ännu mer tankar om vad jag ska förträna på hemmaplan för att få ut det mesta av koträningar för "vanliga" tränare utan att behöva gå upp i tryck. 

För fler koträningar blir det. De där ögonblicken när hästen ligger helt rätt på kon och man själv gör just ingenting är galet beroendeframkallande. Jag kan inte heller föreställa mig något annat där jag är så totalt här och nu i stunden som på dessa träningar.  Förmodligen hade det varit billigare och enklare med heroin, men det här är nog hälsosammare   

Circling the cow   Foto: Anipic.se

Min favoritbild av fotografen på plats,  Anipic.se.     För det är när hon ser ut så här som hon är ett med kons rörelser, min älskade arga kossehäst