Den här...

Det går inte med ord att beskriva vad hon betyder för mig.

Hon är så klok. Och så galen.
Och allt jag någonsin kunnat önska mig.


Fredag. Trötta mattar. Hottis spicar upp helgen genom att låta sitt skadeben oväntat svälla upp på jourtid. Rådgivning med SLU.
Han ska röras på.
Boogie, hon vill också röra på sig. Jag längtar efter Carolina för att bringa ordning i signalsystemet. Luta framåt för ökning och bakåt för samling. Nähä, Boogie vill bara köra galoppfattningar och crunches. Fredagstrött matte och Duracellquarter är en halvbra kombo. Jag bara fnissar och Boogie bombarderar mig med förslag på övningar.

Folk som aldrig tränat belöningsbaserat kommer nog aldrig att få uppleva hästar som frivilligt springer till ridhuset och som blir genuint sura när en försöker avsluta passet. Både uppsuttet och avsuttet i veckan så har Boogie aktivt tryckt bort mig och sig själv från området där jag brukar sitta av och avsluta.
Jag får finta henne genom att uppsuttet hoppa av mitt i ridhuset . Avsutttet får jag lägga en hög avledande pellets till henne medan jag hämtar täcke, pannlampa och godisburk.
Annars går hon fysiskt emellan och vallar bort mig.

Det finns nog många som skulle tänka i termer av bristande respekt och ledarskap om de såg sådana beteenden. För mig betyder det bara att jag ligger helt rätt i termer av kriterier, belöningsfrekvens och belöningskvalitet. Träningen är så rolig att hon inte vill sluta. Hon får aldrig nog. Det är jag som kroknar först...