Rubriken är en av de vanligaste frågorna man stöter på angående klickerträning på kurser och i diverse diskussionsforum.
Frågan kan ibland trigga frustration hos mig. Självklart får man som nybörjare ställa precis alla frågor man behöver för att inhämta kunskap och processa det paradigmskifte det oftast innebär att ställa om sin hästträning till klickerträning.
Min frustration handlar mer om de svar och tips som kommer fram i diskussioner. Ofta belyser de djupt rotade föreställningar som tycks finnas hos oss människor, att det liksom är lite fult, lite dåligt, lite omoraliskt att belöna hästen med mat? Det kan vara acceptabelt under en inlärningsfas, med sedan finns en stark önskan om att kunna avveckla belöningen helt - när hästen "kan/ har förstått/är medveten om vad han ska göra" .
Att man tänker så handlar givetvis om att man inte har de grundläggande kunskaper om beteendeanalys och inlärningspsykologi som krävs för att förstå hur klickerträning, eller faktiskt ALL träning och inlärning fungerar. Man tänker att man använder en metod för att lära in något, och när hästen "kan" så ska han bara upprepa beteendet, eftersom han kan!
Men om jag jämför med mitt eget jobb, som jag utfört i drygt 20 år, och verkligen "kan"- hur länge skulle jag fortsätta utföra det, om arbetsgivaren bestämde sig för att jag inte längre behöver få lön?
Förmodligen inte särskilt länge? Och innan jag slutade skulle jag förmodligen ha uttryckt en del frustration över de ändrade spelreglerna i vårt kontrakt. Precis som hästen gör om vi bestämmer oss för att inte längre belöna ett beteenden som vi tidigare belönat. Det är nämligen sällan så att ett beteende bara slocknar.

 Jaså, fungerar inte kaffeautomaten längre, jaha, sånt är livet ibland!

Hördes inte i något fikarum - någonsin. I stället uppstår diverse fipplande, tryckande, pillande , bankande och kanske svärande innan personen ger upp. Det är också mycket sannolikt att personen kommer tillbaka en stund senare för att prova igen. Kanske även nästa dag.
Frustration över utebliven förväntad positiv konsekvens leder till en liten (eller stor) explosion av beteenden. (Extinction burst, eller utsläckningsexplosion på svenska)
Som hästägare är vi ofta hårt skolade i att det är väldigt dåligt att låta hästen ge uttryck för frustration. Dessutom är hästar stora, starka djur som kan göra oss riktigt illa när det blir stökigt.
Så när vi får frustrationsbeteenden hos hästen är det lätt hänt att vi använder oss av någon form av tillrättavisning. Dvs introducerar straff/hot om straff i ekvationen. Jag tror det förhållningsättet är så väl inlärt i många hästmänniskor, att vi inte alltid är medvetna om när vi tillför obehag i form av kroppspråk eller röst. Vi har under åratal utvecklat diskreta signaler för  nu får du passa dig eller annars...
Så när folk säger att jag belönar aldrig för sådant han redan kan är det med stor sannolikhet här de har hamnat. Tillbaks i rutan negativ förstärkning. Vilket ju också är ett sätt att få fram och upprätthålla de beteenden man vill ha. Inget fel med det. Jag har inga problem med att folk använder tryck/eftergift, hot/straff etc i sin träning. Bara man kallar saker för vad de är. Hästen står inte stilla vid uppsittningen för att han kan! Och definitivt inte för att han "är left brain". Han står där antingen för att det leder till något han vill uppleva eller för att undvika något han inte vill vara med om. Punkt. Och vilket det är har betydelse för hur han upplever er relation och hans inställning till träningen i stort. Så därför kan det vara bra att ha koll på, i stället för att använda diverse omskrivningar för att dölja för sig själv och omgivning vad man gör.

Men måste jag belöna varje gång resten av hans liv?!? Ska jag ha godis i fickan jämt?!
Brukar kunna vara desperata följdfrågor. Här kan man ju utveckla ett lite filosofiskt/etiskt/moraliskt resonemang kring varför det tydligen inte alls är lika jobbigt att fortsätta använda drivande skänkel resten av hästens liv, eller att komma ihåg att ta på sig sporrar och bära på ridspön. En näve pellets i fickan är en väldigt låg insats i förhållande till vad man får tillbaka, tycker jag personligen.
Men självklart skulle det ju inte bli mycket verkstad om man fastnar på stadiet ett klick per beteende i all evinnerlighet. Men fortsätta belöna måste man, om man vill fortsätta träna belöningsbaserat!

Så den verkligt relevanta frågeställningen är :
Hur lägger jag upp träningen så att hästen kan utföra samma beteende lång tid mellan belöningarna, eller göra flera beteende i följd innan belöningen kommer?

Det är ju det som skulle vara så konstruktivt, spännande och roligt att få diskutera!
Väldigt kortfattat behöver man bli väl förtrogen med begrepp som variabel förstärkningsfrekvens och baklängeskedjning.
Jag gissar att de flesta som håller på med klickerträning av häst idag inte har haft tillgång till så mycket utbildning mer än introduktionskurser i klickerträning. På dessa hinner man inte komma så långt som till att verkligen sträcka beteende över tid och sätta ihop kedjor. Därför blir det lätt att man hemma faller tillbaka i det man kan, dvs tryck/eftergift. Många som provar på klickerträning har redan innan varit intresserade av andra "alternativa" träningsmetoder som NH, AR, trickträning osv. Då kan man ha blivit så skicklig på att utföra mild tryck/eftergift att man nästan inte märker själv att det är det man gör. (Men hästen vet...)
Så därför är det sällan diskussioner hamnar i verkliga metoddiskussioner om hur man med hjälp av skickligt upplagd variabel förstärkning sträcker uthållighet i ett beteende, eller hur man baklängeskedjar ihop ett dressyrprogram och belönar hela kedjan utanför tävlingsplan.
Klickertränare av hund kan det här på sina fem fingrar (oftast). Men den som ska klickerträna häst måste faktiskt vara ännu bättre på kriteriesättning, då häst verkar vara ett mer frustrationskänsligt och lättirriterat djur än hund. (På plussidan tycker jag de verkar bättre på generalisering. )

Så i stället för att sitta på kammaren och reta upp mig på att diskussioner om hästklickerträning allt som oftast hamnar i tryck/eftergift, fast under något nytt kreativt namn som får det att låta mysigt och trevligt, så borde jag väl antagligen skriva och kanske filma lite mer om vad jag själv gör. Jag har ju fått den stora förmånen att jobba med en häst som är så förbålt tydlig med vilken konsekvensruta vi befinner oss i. Ingen risk att blanda ihop morötter med pinnar här inte!