Det här med bloggandet går ju bra...not!
Har texter i huvudet, men när jag väl hamnar vid ett tangentbord är jag för trött för att komma ihåg.
Eller så har jag ingen bild, och så känns det tråkigt.
Men det är nog som tandtråden, det är bara att köra på, så går det lättare framöver.

I veckan har jag haft några fina pass med Boogie. Det är fortfarande en bit kvar tills hon är tillbaka där hon var för ett år sedan, innan hon halkade och sträckte sig. Men, och det är ett stort men - hon är nu villig att jobba med det som är svårt - helt belöningsbaserat.
Hon är jättepigg och glad. När hästarna har vilodagar (för att vi inte hinner) då märks ingen skillnad på Hottis. Han är liksom likadan, vare sig han varit ledig en dag eller en vecka. Medan jag får hantera en speedad köttbulle om det gått mer än 24 timmar sen sist.
Så vår grundfilosofi är att vi kör något alla dagar som alla är friska, på plats och har skorna på!

Så med tanke på det så har det varit lite frustrerande att Boogie bara blir rundare och rundare....
Tills vi kom på varför!

Hottis har alltid haft en extra rason hösilage i finmaskigt nät, i tillägg till de vanliga givorna. Så att han verkligen har fri tillgång, men utan att trampa ned maten och rata den.

Han har varit duktig att äta ur det där nätet. Jag har förundrats över att han kan stuva i sig 18 kg plus 6-7 till i nätet. Samt bli så sur på det tomma nätet att han skickar över det till Boogies sida.

Ja, men eller hur....

I tisdags var jag där på morgonen, och fick se vad som egentligen händer.
Nät bortplockat, och Boogies dagsranson minskad inför Beach 2016.

Förutom rondören, så är hon så fantastiskt fin!

Så mild i blicken, så lyhörd, så peppad på vad vi ska göra.

Allra bäst blir det alltid när hon känner att hon bestämmer själv. Som ovan, när hon står frivilligt för den förhatliga ryktningen. Om hon skulle bestämma helt själv skulle hennes grooming bara bestå av varma duschar med Cowboy Magic och försiktiga smekningar med mjukaste gethårsborsten. Men om man inte är uppbunden så minskar antalet sura grimaser över rotviskor och Magic Brush (som INTE HAR NÅGOT ALLS med Cowboy Magic att göra, hälsar texasprinsessan) med minst 50%.
Ska det klippas med maskin eller flätas någonstans, ja då njutsover hon. Men sådan där hederlig grundryktning med tio tömda ryktskrapor på vardera sidan, då vill hon hellre äta upp dig. Om hon inte känner att hon alldeles frivilligt väljer att stanna kvar och låta dig hållas - eftersom du har sådana där bra karameller.


I träningen håller vi på med lite allt möjligt, under Carolinas öga, så klart. Allt handlar om att bära sig, lyfta manken, sätta in bakbenen under. Bli stark igen. Bära sin klimpekloss till matte, utan att ta allt för mycket skada.
Frihetsdressyren, långtyglingen, ridningen - allt spiller över på vartannat på ett väldigt roligt sätt. En av de häftiga sidoeffekterna av klickerträning är ju att djuret gärna upprepar det som lönade sig förra gången. Eftersom hästar är duktigare än hundar på att generalisera så kommer spinoff-effekterna snabbare.
T ex allt jobbet jag lagt på galoppfattningar i frihetsdressyren. Nä, frihetsövningarna tänker jag säga, för att markera skillnad mot spöet-är-bara-min-förlängda-arm-tänket. Boogies frihetsövningar är frishapade. Fri frihet!
Hur som, nu kan jag dra nytta av det i ridningen. Jag sitter bara på, medan Boogie jobbar med sin löslongering. Vips har vi ridna galoppvolter igen. Galoppvolter där hon måste bära sig själv, utan att jag håller henne på plats. I höger är det fortfarande svårt. Men oj vad hon jobbar! Ramlar hon in, rättar hon sig själv.

Idag råkade hon ramla in och missade ett par bommar. Jag rättade henne inte, åkte bara med. Hon fick ett litet "hissfit" , tänkte läxa upp Hottis (stackarn, han råkade ju bara ha paus i närheten) rundade sig sedan och bara "Jamen, jag provar väl igen då, goddammit!" Perfekt resultat, goda karameller!

Helst vill hon ha ridhuset för sig själv. När det är andra där, är jag försiktig med att be om galopp, då det är den känsliga gångarten. Beroende på häst, så kan det hända att hon bjuder själv eller inte. Om det är en sådan häst att hon inte vågar bjuda brukar följande hända så fort den hästen lämnar ridhuset. Djup suck, ett antal frustningar, rundning av ryggen och bjudning av fattning. Oftast innan de hunnit stänga porten. Helt på hennes eget initiativ.


En ny grej som utvecklat sig på Seglinge: Om Hottis är klar och ska gå ut, så styr hon undan från den delen av ridhuset som är vid porten. Hela hon talar om att hon och jag ska fortsätta en stund till. Idag testade jag henne verkligen, och gav tydliga signaler att gå mot Hottis och Ebba som suttit av och grejade med reflexer och täcke. Men icke! Hon valde att strunta i signalerna och vända bortåt. Hennes hagkompis får gärna gå, hon är inte klar! I stället fick jag perfekt rundning och fattning mot bommarna. I svåraste varvet. Bara att skratta, klicka och belöna. Här får säkert en och annan vän av ordning ont i magen! Att hästen struntar i signaler är ju normalt inget man vill förstärka. Men att ha en häst som uppskattar träningsformen så mycket, att den väljer bort sin bästa kompis och den väntande middagen, och frivilligt, alldeles spontant, på eget initiativ, bjuder en perfekt version av sin svåraste galopp för att få stanna kvar i arbetet, det är så sjukt stort att bara de som själva varit med om sådant kan förstå. Ett sådant där ögonblick där man vet att man är på helt rätt spår, oavsett om resten av världen tycker att man är en knasboll.