Hu, det går trögt med bloggandet numera! Men jag kommer ju att bli arg på mig själv framöver för att jag inte dokumenterat, så nu kommer här lite osorterat.

Jag har varit lite kluven till det här med tävlandet i år. Det har inte känts som någon större uppoffring att låta Ebba och Hottis tävlande komma i första hand. Fast Ebba har inte heller varit så tävlingssugen... så ett mellanår för båda hästarna.
Lite halvspontant åkte vi ner till Paintchampionatet med Hottis ändå. Det var kul, för väl på plats syntes det tydligt att både två och fyrbent ungdom mognat och utvecklats.

Förutom Hunter och Showmanship testade Ebba Trail och Hunt Seat för första gången med Hottis, och han kändes nu redo för det med. Nu valde hon inga "lätta" debutklasser, men eftersom placeringar och rosetter inte har någon betydelse för hennes långsiktiga planering, så spelade det ju ingen roll.

Hottis mådde bra i magen och tappade inte vikt nämnvärt, så det var skönt för dem båda att avsluta 2014 med en alltigenom lyckad tävlingshelg.

Jag tävlade inget alls under våren/sommaren med Boogie. Hade inget sug alls. Men så började jag tycka att pusselbitarna i den belöningsbaserade ridningen kom allt mer på plats och att hon allt mer visade på våra tävlingsmässiga träningar att hon "förstår" upplägget och verkligen vill ut på banan och jobba. Så under hösten planerade jag in några lämpliga WRAS-tävlingar.
Jag vill ju helst få tävla B och C-klass, då jag förstått att det kan bli lite muttrigt i leden när jag tävlar D. Jag har tävlat så lite WRAS öht så vi är inte uppklassade. Inte är Boogie nån given rosettplockare heller, hon har ju alltid en liten diskning i rockärmen, om vi säger så ;) Men jag rider bara på stång (eller bettlöst då, hemma), vi har inga problem med själva momenten, och det brukar vara lugnare ju högre upp i klasserna man är, så B känns som "vår" klass på det viset. Bara det att B oftast blir inställt pga för få tävlande.
Så i Sandviken fick det bli C och D trail plus C WH.
En stor förändring i Boogies attityd kunde märkas från första stund på tävlingen. Hon brukar alltid kännas pigg på första framridningen, men det som märktes nu var att hon på alla sätt och vis försökte ta sig från framridningsbanan in till tävlingsbanan. När det fanns tillfälle lät jag henne gå in i collecting ring och då klev hon iväg till närmsta högtalare och parkerade sig under med tiggmule.
(Det här är inte så ostyrigt som det låter. Det hon gör är att hon bjuder en riktning, och jag kan ge henne klartecken eller så kan jag be henne göra något annat. Om nu någon trodde att hon drar iväg på eget initiativ med mig uppepå som ett rö...)
Hon följde banbygge för trailen med stort intresse och var rejält pepp när det äntligen var hennes tur att starta. Hon stod lugn och fin vid startkonan, kändes precis lagom tempererad så att säga. Vi fick startsignal, påbörjade första hindret i skritt och plötsligt springer en banbyggare in och viftar för att stoppa oss. Han har glömt att rätta till en bom efter föregående häst. Jag får vända tillbaka för att börja om, och då brann det i huvudet på lilla hästen. Levader och galoppiruetter på stället, tills vi får starta igen. Spänt och spretigt, och en massa klonk. Men jag var superlugn, och hindren väl inövade, så ju längre in i banan, ju mer avspänd och sig själv blev hon. Så jag var otroligt nöjd med hur det gick att få henne avstressad igen.
Tyvärr kom stressen tillbaka igen i nästa klass, som började på samma plats där vi blivit avbrutna i starten. Hon hade nu väldigt svårt att stå still i starten och skruvade upp sig väldigt när vi passerade området där banbyggaren kommit springande. När vi kom till grinden var hon så uppskruvad att jag valde att lägga en volt och börja om (disk) . Den omstarten var tydligen precis vad hon behövde just då, för hon frustade och sedan var hon som vanligt igen, mjuk och styrbar.
Trots sina små härdsmältor, så hade hon efter paus i gästbox påtagligt bråttom tillbaka till ridhuset. Och tyckte framridningshuset var onödigt, in i tävlingshuset ska hon! Ingen tvekan om att hon vill in och köra! Det är ju i sig helt underbart!
Vi avslutade dagen med en WH, där hon hade sina nerver under kontroll. Men railwork är ju inte vår grej. På WRAS rids det ju dessutom i galoppen som om ryssen kommer, så det var mest att hålla i hatten och blunda. Tar jag ner henne i tempo får hon en massa hästar i rumpan och bryter av, så bättre att hon får springa och känna att hon har plats.

Jag skulle tävlat igen 14 dagar senare, men då hade JAG dubbelsidig hälseneinflammation, så det blev inget med det.
Så höstens sista utflykt blev No Problems Show på Stigsbergs Gård.
Framridning ute, inte en bom att tillgå, och eftersom det inte fanns plats för collecting ring, så kom man inte in i ridhuset förrän det var ens tur. Ganska så på tårna Boogie, när vi red in. Fick vänta länge på startsignal, det kändes som om minsta sprak i högtalaren kunde utlösa hoppeliskutt. Men inget hände, och vi fick rida en något spänd och snabb runda, men ändå helt ok med lyhörd och lyssnande häst.
En blågul rosett räckte det till, och det var perfekt lugn prisutdelning utan ärevarv, precis i vår smak.
Sedan var det ett antal klasser innan vår nästa insats, men Boogie ville helst hänga precis utanför insläppet. Hon ville in igen!

Nästa klass var WH. Vi gjorde rätt ok mönster förutom slarvig stopp på slutet, där hon fick för bråttom. På railworket var det som vanligt fullt ös, och då får jag arg häst i trängseln. Tror det får bli vårt sista WH, railwork är inte kul! Jag behöver träna otroligt mycket med många andra hästar i ridhuset, vilket är krångligt att få till, samt träning jag själv inte tycker är särskilt kul. Eller så fokuserar vi på grenar där man får vara själv inne på banan   

Ranch Pleasure får det bli i framtiden! Äntligen fick vi nämligen testa det! Note to self till nästa gång är att se till att rasta hästen, även om den bara vill hänga vid gaten hela dagen. Boogie startade nämligen mönstret med ett toabesök. Hon brukar aldrig göra så hemma, (eller på tävling) och att då gå på henne hade bara förstört hela belöningstänket och dragit in surhet och motstånd. Så hon fick göra klart, och sedan gick det finfint.

Så pass att det ändå räckte till blågul rosett.
Där såg väl jag ut som en mupp, som applåderade mig själv, men det är så vår prisutdelningskedja ser ut: speakern ropar upp ett namn - folk applåderar - jag applåderar - häst får godis!
Boogie var helt avspänd under prisutdelningen, och ville inte alls gå ut efteråt.

Gillar verkligen den här nya grenen och är supertaggad att få fortsätta träna på tempoväxlingar och byten i vinter.
Det gäller verkligen att kunna växla tempo utan att Boogie går upp i varv, så det är en alldeles perfekt utmaning för oss!

Så sammantaget blev det två tävlingar i höst, som ändå övertygade mig om att jag vill fortsätta träna för tävling. Det finns annars så otroligt mycket annat kul att träna. Men nu när hon visar att hon också tycker att det är kul att vara där inne, och vill göra om det igen och igen, trots att hon ibland trillar över tröskelvärdet i stressnivå, så känns det värt att jobba vidare med.

Boogie har fått en ny kompis i hagen, quarterstoet Alice.
Så nu består stogruppen av två halvor o två kvartar ?
Det är ju trevliga och hyggliga damer alla fyra, så ingen särskild dramatik.
Boogie verkar hålla lite låg profil i utkanten, medan Grace och Ester lägger mer fokus på att lära känna nykomligen.

Det betyder inte att Boogie inte bryr sig. Tvärtom har hon varit lite ovillig ( läs kommer mig inte till mötes) när jag tar in henne för ridning. Hon har också varit otroligt disträ och seg i träningen. Med facit i hand borde jag kanske bara låtit henne vara i stället. Jag VET ju att hon är väldigt känslig för sociala förändringar. Men jag TRODDE att just Alice ankomst skulle spela mindre roll då hon är en bekant häst från träningar. Klar felbedömning...

Trots ett i mitt tycke rätt katastrofalt träningspass igår där Boogie inte svarade på signaler och jag återföll i alldeles för mycket oklickersk ridning, så visade Boogie bestämt efter dagens 1 1/2 timmes uteritt att hon nog kunde tänka sig ett ridhuspass igen. Älskade knasfia, vad hon är tålig ändå!
Fick belöna vändningar bort från ridhusdörren för att komma till stallet ?



Även i akvariet är gruppdynamiken viktig. Har ju haft lite blyga fiskar, även om de morskat på sig.
Flera hjälpsamma killar på malawiforum ( det är alltid killar i dessa forum) har sagt att jag har för lite fisk. Malawi vill gå trångt!

Jag har ju tyckt att de ska ha lite utrymme och har kört runt 20 på 450 liter. Men igår slängde vi ett tiotal till, och i stället för att man ser typ 5 fiskar i taget, så är nu alla ute och minglar fritt hela dagen!

Vår nya sort är melanchromis interruptus , och jag gillar speciellt de käcka oranga honorna som frejdigt simmar runt överallt.

Interruptushannarna däremot står hittills mest i övre hörnet och funderar över sin manlighet, men jag hoppas de släpper loss och färgar ut ordentligt när de acklimatiserat sig.