Min systerdotter har ritat den här och berättat för sin dagisfröken.

Kan vara att hon identifierat ett viktigt utvecklingsområde i Boogie's träning för 2014. Om jag ska ge mig på ranch trail igen.

Man ska ta tag i hjärnspöken, både sina egna och hästens, om man ska komma vidare i träningen.
Boogie har ju sina issues med andra hästar på banan. Hon spänner sig i kroppen och hon vill inte hålla galoppen om hon tycker att hon kommer för nära. Det är ju bl a det som blir svårt för oss i railwork i Western Horsemanship. Stå ihopträngd med andra när man väntar på att göra mönstret är inga problem. Det är att galoppera i andra hästars zon som är kruxet.
Så även detta ingår så klart i omskolningen till en klickertränad tävlingshäst. Tidigare har det ju varit skänkel på och driva henne igenom svårigheten. Men det är ju inte längre ett val jag vill göra.
Så min plan inför Trailträningen på söndag, då vi ser ut att bli ett ordentligt gäng, är att bara fokusera på Boogies sinnesstämning. Använda mig av övningar som har ett högt förstärkningsvärde och inte bry mig om hinder och bana om inte Boogie visar att hon vill och är redo. Det syns så tydligt i träningen med Carolina att Boogie har en hög arbetsmoral, om man nu vill kalla det så, bara hon får lite tid på sig. Genom att ge henne fria val, är det inte så att hon väljer bort att jobba. Tvärtom. Ju mindre tryck, ju mer väljer hon att jobba. Är det inte häftigt, så säg!
Men ibland behöver hon pauser för att smälta och bearbeta. Speciellt om det är något nytt, t ex helt nytt moment eller en ny kombination av sånt hon redan kan. Om man känner in hennes rytm, låter henne pausa, och själv signalera när hon är redo igen, så får man en duracellkanin som aldrig får nog av träning.
Det här får vi till, mer och mer, för varje pass. Tidigare var jag orolig att klickerkonceptet skulle innebära att jag fick in mycket mindre fysisk aktivitet och motion i arbetet. Det är jag inte alls orolig för längre. Det har varit så under en övergångsfas. Men ju mer vi jobbar med klickertänket rakt över, ju mer energisk häst får jag, fast nu utan drivning. Precis som jag vill ha det. Så jag själv får faktiskt inte lika mycket motion och träning längre, eftersom jag inte behöver driva och jobba. Jag bara åker häst :p

Men så händer det ju grejer i en själv när man ska träna med andra. Återfall. Som sist vi hade trailträning och Boogie spände sig och jag började schasa på. Så på söndag ska jag hålla mig själv hårt i kragen så jag följer MIN plan.

Det fick jag chans att öva på redan idag. Fredagar är populärt i vårt ridhus. När jag kom med Boogie var där Hottis och en annan häst, Grace. Perfekt, då klickar vi för "häst i zonen" tänkte jag. Boogie hade lite oväntat mer issues med Hottis än med Grace, som hon inte känner närmare. Så blev det takras och hästarna sprätte till. Boogie reagerade väl mest på att de yngre två skuttade till, hon brukar inte reagera på takras. Alla var kolugna igen inom nån minut, så det var egentligen helt odramatiskt. Men här har tydligen JAG ett hjärnspöke som heter duga. Jag tror att "folk" ska trilla av. Inte att jag ska göra det, utan de andra. Vilket kan bero på att jag vistats för mycket i ridhus där det trillar av minst en vid varje takras. Så varje gång det rasar till så måste jag kolla runt att alla sitter i sadeln och ingen lös häst är på väg att ramma min prinsessa. ( Om jag är själv i ridhuset hör jag inte ens rasen. ) Ja men, ni hör ju, hur bra blir det här om min häst redan är lite spänd på andra hästar? Måste jobbas bort....
Så kom det två gästande ekipage som skrittar till vårt ridhus och tränar. Jag tror de tillhör samma sällskap som fick beställa ambulanshelikopter för ett par fredagar sedan. Så nu dansade hjärnspökena salsa på loftet, kan man säga. Jag ville verkligen kliva av och gå ut. Men för att bearbeta sina rädslor så måste man exponera sig för stimulit, eller hur? I lagom dos. Mina stallkamrater hade gått ut, så vi var nu bara tre i ridhuset. De andra två har ridit hit i värsta snöslaskovädret så de lär ju vara både motiverade och kapabla ryttare. Lagom stimuli således, i a f på pappret.
Så ett djupt andetag, och fokus på att få Boogie tillfreds. Hon muttrade några ej tryckbara fraser om färg och kön på gästerna i början, men ju mer vi pysslade med vårt, och jag slängde in rejält med godis var gång de ståtliga vita springarna dök upp i "zonen" , desto bättre gick det. Jag följde noga hennes tempo utan att försöka tjata fram något. Alldeles spontana pass lämpar sig inte när man rider med andra, men jag kan ju välja att ge signal för det som jag känner att hon "har på gång" . Jag kan känna när hon är redo att bjuda ett högre tempo eller en annan gångart, och då ber jag om det. Så med hjälp av öppnorna som håller förstärkningsfrekvensen och trygghetskänslan uppe, så gick det finfint att få även trav och rätt var det var kom även galopperna. I början var jag supernoga med att bara ge galoppsignal när det var "hästfritt" framför oss. Men som det brukar vara när man rider samtidigt med folk som rider dressyr så byter de volt när jag minst anar det. Jag tycker liksom att jag har koll på att de är i andra ändan av ridhuset, och så för mig helt oförutsägbart så kommer där något längs diagonalen. Med all ödmjukhet inför att jag säkerligen upplevs lika oförutsägbar i mina manövrar. Det är ju liksom två olika ridssystem som möts, och det finns säkert någon logik i systemet som jag helt enkelt inte ser.
(Jag har aldrig den här upplevelsen när jag delar ridhus med westernryttare eller AR-folk. Inte ens på en framridning med 20 hästar. )

Hur som helst, Boogie bjöd modigt galopp fastän det plötsligt var häst på volten. Efter belöningen så stod hon still ett tag. Eftersom den andra hästen var kvar på "vår" volt, så föreslog jag bara skritt framåt. Men hon stod som fastskruvad. Jag ville inte tjata ut signalen, så jag väntade också. Så bytte de andra hästen volt igen, och då rundar Boogie ryggen och bjuder galopp från stillastående, så mjukt och så starkt.
Det här upprepades vid ett par tillfällen, dvs att vi hade några galopprepetitioner, så hamnade häst i zonen, Boogie frös fast, och sedan lossnade hon när hästen försvann igen. Så plöstligt så händer det. Om hon nu var tryggare med de okända hästarna eller om hon ledsnat på att vänta hela tiden, men hon börjar bjuda fina, runda, avspända fattningar, rakt emot dem. Så häftig känsla!
Å, vilken magnifik klickerinstruktör hon är, min lilla bruna! "Håll dig till planen, matte , ge mig tid, och jag levererar! "

Så nu är jag grymt taggad inför söndagens Trailträning med alla fina träningskompisar. Jag ska bara åka häst, inte pressa och klämma. Vänta på vad Boogie vill bjuda i den miljön som råder då. Skynda långsamt för då går det fortare framåt.
Hon kommer att jobba för mig, hon VILL jobba, det GÅR att rida utan tryck!