Alla inlägg under februari 2014

Av Maria - 27 februari 2014 22:47

  

Igår jobbade jag Boogie från marken, enligt instruktion från kiropraktorn. Fast jag brukar ju ändå jobba från marken minst en, ofta två, dagar i veckan, så det var ju inget som ställde till det i träningsprogrammet. Egentligen skulle både Ebba och jag haft lektioner för Carolina, men hon låg sjuk, stackarn! Så det blev att långtygla på egen hand i stället.

Efter den vanliga uppvärmingen så jobbade jag lite med en kedja. Samla henne, be om trav, gå över i en öppna i traven. Dels är det ett sätt att sträcka tiden/arbetsinsatsen mellan klicken, och dels är det ett sätt att få hälsosammare rörelser. Om hon bär upp sig lite bättre redan innan hon går över i trav så blir ju traven också av bättre kvalitet redan från början.

Just igår jobbade jag inte med baklängeskedjning. Jag började med att förstärka delarna i kedjan var för sig. Ett antal repetitioner med samling i skritt, ett antal repetitioner för öppna, och ett antal repetitioner för trav på verbal signal. Sedan bara satte jag ihop    Dvs samlade henne i skritten, gav signal för trav och guidade över henne i öppnan - klick och belöna.  Så lekte jag med durationer i travöppnan.

Det är stor skillnad mot för ett år sedan i hur Boogie hanterar det här när man ber om "mer". Tidigare blev hon liksom lite uppjagad om man bad om ett beteende till och ett till innan man klickade. Hon hade lättare med att man bad om mer och mer av samma. Samt om man baklängeskedjade. Men nu klarar hon även framlängeskedjning så här utan att det börjar bolma ur öronen. Det är ju lite praktiskt, eftersom det då blir lättare att guida henne in hälsosamma rörelser. Så vi jobbade på med vår lilla kedja i båda varven. Sedan fick jag ta tag i mina egna slugger tendenser innan hon blev alldeles utmattad. Jag börjar ju lära mig att jag faktiskt får ut mer av min lilla häst om jag växlar övningar rätt ofta under ett pass. Det är dock lite mer utmaning för mig själv att ha ett antal olika kriterieplaner i luften samtidig.


Igår valde jag att byta till "frihetsdressyr" som omväxling. Egentligen avskyr jag det ordet. Jag tycker de flesta som använder det uttrycket verkar jobba med samma gamla  tryck och eftergift, och jag ser inte riktigt vad det är som är "friheten" i konceptet. Mer än att hästen är okopplad då. Men vari ligger friheten om alla "felval" straffas  och korrigeras?


Hur som helst, jag släppte lös Boogie när vi blivit själva i ridhuset, och tog fram targetmattan. Det var nog ett par veckor sedan sist. Vi har ju mer kört Carolinas fiffiga staketövning lösa. Men nu blev det mattan och det var riktigt roligt att se hur målmedveten Boogie var från första repetitionen. Jag fick trav med mig bort från mattan redan på första repetitionen, och trav mot mattan på andra repetitionen. Så nog minns hon vad som senast gav utdelning allt    Känns inte alls som vi sitter fast i någon sirap längre, och att det bara är att mata på med förstärkningstillfällen så kommer där nog en galopp till slut.


Boogie var ju bara ordinerad en dags markarbete av kiropraktorn, så idag körde jag torsdagsbommar som vanligt med Camilla och Ebba.

 

Här poserar vi för att retas med vår bortresta fjärde bomkompis Kicki, som prioriterat tjänsteresa i stället.

Hottis jobbar i lina, eftersom han fick tre dagars markarbete i sin ordination. Går utmärkt att jobba över bommar så också!


Boogie var avspänd när det först bara var hon och Alex som var i ridhuset. Vi hade två raka linjer med tre bommar i på varje, en linjen med 7 ft emellan och lite upphöjda,  och den andra med 12 ft. Efter vanlig uppvärmning (långa skritten, förvända o rättvända öppnor osv) så travade vi först bommarna. Boogie har ju bra sug på bommarna, men jag hade slarvat med mätningen så det vara bara att sitta av och göra rätt! Vill man att hästen ska älska att köra bommar får man lov att erbjuda rättvisa förhållanden!

Vi hade precis börjat med galopper när Hottis kom in. Knas-Boogie gör numera alltid några väldigt överdrivna fattningar på första försöken. Rätt upp i luften liksom! Jaja, det kan vi leva med, jämfört med på tryck- och eftergiftstiden då hon bromsade, småvägrade och kärvade i de första fattningarna.


När jag rider bomövningar så här försöker jag pingponga durationerna så att Boogie hela tiden tycker att det finns chans på belöning. Så när jag t ex tänkte börja ta bommarna i galopp så börjar jag med att klicka för några fattningar, sedan kombinerar jag fattning + bom = klick, så sträcker jag och varierar antalet bommar vi går över innan klick, och däremellan klickar jag kanske också för bara fattningar. När hon fått göra en längre duration, många bommar i följd, så får hon också rikligare belöning. Inte mer i handen år gången, utan ett klick kan då följas av flera snabba matningar i följd, men en-två pellets i taget.


När Hottis började longeras och Alex också travade och galopperade hamnade vi i en fas där hon inte ville alls en stund. Men matte börjar ju lära sig, så jag skrittade runt och erbjöd, men utan press. Så tjolahopp så lossnar det igen. Rätt var det är kommer där galopp igen.  När hon studerat färdigt och har koll på läget.

Så när vi jobbat på duktigt i galopp över alla bommar i båda varven, så tänkte jag att det var dags att börja varva ned med lite trav igen över bommarna. Men nu var Boogie i galoppmodus, och erbjöd galopp hela tiden.  Ett angenämnt problem. Lätt hänt att jag klickar ändå, bara för att jag blir så glad för att det är fart i henne. Men eftersom jag hade lite trassel i söndags när hon erbjöd galopp i travserpentinen på trailen, så försökte jag idag vara lite duktigare på att ta stimuluskontrollen på allvar. Så nu bet jag ihop och glädjeklickade inte när hon bjöd galopp när jag bett om trav. En något frustrerade Boogie ruskade på huvudet och gjorde fula grimaser åt Alex, som stod en bra bit bort och vilade med Camilla. Som om det var hans fel att klickertanten ombord inte klickade där Boogie tänkt sig! Nåväl, vi redde ut detta också. Hon testade att bjuda galopp på signalen "jog" ett par gånger till. Jag gjorde det lite lättare genom att rida lätt ett par repetitioner, och så var vi tillbaka i fas med varandra och kunde avsluta bomarbetet med trav över alla bommar igen.


Först måste man släppa loss galenskaperna för att ens få något att lägga stimuluskontroll på! Så ju mer Boogie lättar på handbromsen, desto viktigare blir det väl att lägga in pass med stimuluskotroll också.

Noterade att jag även skulle behöva öva på halt och samling på väg MOT en bomserie. Funkar fint på fyrkantspåret, så flyttar jag två meter in i riktning mot bommarna, och Boogie "hör" varken sätessignal eller lätt tygeltag. Så det blir något att bita i nästa pass... Samla sig mot bom.


Innan ridningen i kväll blev det kors i taket, en liten filmsnutt:

I Peggy Hogans FB-grupp tog hon upp ögonvård "at liberty" precis innan jag åkte till stallet. Då Boogie hade en massa fasttorkad lera runt ena ögat tyckte jag det var ett ypperligt tillfälle att testa hur mycket hon kom ihåg av de övningarna som vi höll på med för 6-8 månader sedan.  När jag tittar på filmen tycker jag det ser ut som om hon kommer ihåg mer än jag, för jag har flera gånger för bråttom. Tricket är att hästen själv ska sätta igång repetitionen och söka sig mot rengöringsduken. Det blir en stor skillnad i upplevelsen av kontroll och delaktighet jämfört med om man själv s a s bara utsätter hästen för rengöringen och klickar den för att den "står ut".


Speciellt när Camilla kommer in ca 0'56 så börjar jag väl tänka på att bli klar snart, eftersom vi skulle rida tillsammans,  och dyker på ögat med duken. Men Boogie visar ju vad hon tycker om det, så jag blir påmind om hur det ska gå till.


Nyttigt att bli filmad. Det tog dock längre tid att få tonåringen att ställa upp som kameraperson än det tog att göra rent ögat.


Tonåringen ville dessutom hellre försöka lära Boogie posera för selfies:


 


Fler som vill vara med på selfies:

 


Eller så har Tosca bara fått för sig att ockupera Johnnies favoritplats


 




Av Maria - 25 februari 2014 19:45

Idag hade vi Eija kiropraktor på återbesök. Alla hästarna hade förbättrats sedan sist. Ja, inte Boogie, hon var ju fin redan förra gången. Så för henne är det mest lyxbehandling och underhåll. Hon är väl också den enda av de fyra som är med, som uppskattar behandlingen och tycker att det är skönt!

Hottis hade nog inte kommit så fint på inkallning tvärs över hela, stora hagen, om han vetat att det var Eija som väntade honom. Så himla trevligt och praktiskt med en häst som kommer ända fram till grinden och stoppar huvudet i grimman, utan att man själv behöver ta ett endaste steg ut i geggan! Lite synd att följa upp det med en tuff kiro- genomgång!

Hottis har breddat och musklat sig så ingen av våra sadlar ligger bra längre. Han blir öm över skulderbladen. Så just nu jobbas han mest från marken. Vi har försökt passa in den bomlösa jag köpt till Boogie egentligen, men Ebba har bara testat den än så länge.

Eija jobbade hårt på att lossa honom där det blivit låst och Hottis jobbade hårt på att få slippa... Svårt att förklara att det blir bättre om man låter Eija hållas.

Nu ska han jobbas från marken i tre dagar och sedan ridas i den bomlösa tills vi hittat nya sadlar.

Vi börjar leta hoppsadel tror jag, innan vi ger oss på westerndjungeln. Han har väl inte vuxit klart än. Kul i alla fall att det blivit muskler igen på den där urfallna karpryggen som vi hade innan vi kom tillbaka till Nytorp.


Boogie lunchar i skogshagen

Av Maria - 24 februari 2014 21:57

Måste bara tipsa igen om den fina kokboken jag fick i julklapp.
En massa bra matlagningsidéer för oss som är mer borta än hemma.

När det är trailsöndag är det t ex toppen att slänga in en pulled pork i ugnen när man sticker på förmiddagen, så är det färdigt lagom till man kommer hem!

Det blir dessutom mat i flera dagar, bara man varierar tillbehören lite.
Så att man kan vara i stallet igen och igen!

Toppenbok! Tack, syskonbarnen!

Av Maria - 23 februari 2014 20:42


 


Hoppsan, nu har alla vaknat ur vintervilan! Förra gången ställde vi in pga för få anmälda. Idag var vi 10 hästar! Vi har ju sagt att vi ska dela i två grupper om vi är fler än 8, men hittills så har det alltid varit någon som fått förhinder i sista minuten pga tappskor, insnöade transporter eller hästar som inte har lust att åka. Så vi chansade på en grupp, och då lyste Mr Murphy med sin frånvaro och alla gäster kom!

Men det gick finfint!

Handhästarna fick en halvtimme för sig själva innan den fria ridningen började. Hottis var handhäst en stund  idag då han hastigt och lustigt växt ut alla sadlar vi har. Sedan tog han en skogstur i den bomfria sadel han ska få prova.

Återstod nio ekipage som minglade runt i ridhuset utan några incidenter. En massa fotfolk på läktaren också, så tämligen tävlingsliknande förhållanden! Perfekt att kunna få sådan miljöträning på hemmaplan!


Jag hade glömt mobilen hemma, så alla bilder är lånade av Susanne, Catrine och Elin. Läs mer om deras trailupplevelser i deras respektive bloggar! Det finns numera även en Nytorpsblogg!

 


Jag får en massa positiv energi och glädje av att träna med gamla och nya vänner. Det är så roligt att se hur alla hästar växer och utvecklas. Det är alltid kul när det kommer nya ekipage också! Idag hade vi två förstagångsgäster:


 

Therese och hennes snart 2 år gamla Kigermustang. De har en egen blogg här


Ida och Sookie är inte nya i våra kretsar, men pga en lång skadeperiod var det första gången Sookie kunde vara med på en trailträning. Hittar ingen bild på Sookie, men hon skötte sig i alla fall utmärkt, trots att hon inte kunnat vara med på sådant här förut.


I hundvärlden är det som sagt en självklarhet att man har träningsgrupper och hjälper varandra. I hästvärlden verkar det oftast vara så att man när man tränar i grupp ska man ha en instruktör som leder det hela. Självklart är det viktigt att ha tillgång till bra tränare för att utvecklas, men det finns en massa man kan hjälpa varandra med också. Inte minst pepp! Samt att träna under lite mer tävlingslika förhållanden.


Fastän vi är på hemmaplan och i egna ridhuset, så blir det en ändå ett adrenalinpåslag hos Boogie när det är hel bana, många hästar och lite publik på läktaren. Min målsättning idag var att förvalta det på ett sätt så att hon skulle känna sig positiv och arbetsvillig utan att vara spänd.

Hon var lite rolig redan när vi skulle gå in. Vi kom upp bland de sista, så det var redan full aktivitet i ridhuset. Så hon stannade i ingången och tittade en stund innan hon ville gå in. Redan här lät jag henne bestämma takten. Det spelar ju ingen roll om vi går in nu eller om 30 sek. För längre tid än så tar det inte, och det är värt väntan att låta henne ta in scenariot innan man ger kommando för något. Jagar jag på, är det som att hon behöver ännu längre tid för att "titta klart". Logiskt, så är det ju för en själv också om man blir störd när man koncentrerar sig på något. 


Boogie tyckte Sookie såg intressant ut och försökte få hälsa, men jag litade inte helt på att hon skulle hålla sig "snäll" hela vägen. Hon hade en väldigt positiv inställning till henne iaf. Den lilla 2-åringen la hon knappt märke till (klart att hon gjorde, hon missar inget), men  lilla Macha höll en så låg och diskret profil, så hon utgjorde knappast något hot. Nej, som vanligt var det grabbarna som var de största irritationsmomenten, enligt Boogie.

Men hon ville ut på banan och komma igång. Letade själv efter luckor i minglet, och föreslog hinder vi kunde jobba med. Föreslog själv att göra förvänd öppna när det blev trångt. Vresig öron, men att hon erbjuder ett "komfortbeteende" i det läget är kul.  Ville självmant gå upp i trav och sedan i galopp. Så det var bara för mig att försöka lägga band på mig och inte gapa efter för mycket. Vilket är svårt när det ligger en hel bana ute...


 


Bommar på volt betyder galopp enligt Boogie, så hon satte igång att bjuda galoppfattningar där på direkten. Fastän det var trångt. Väldigt kul att de övningarna smittar av så fint på trailen!

Eftersom jag varit väldigt berömmande och generös med belöningarna för fattningar i trängda lägen senaste tiden så tyckte Boogie att det nog kunde vara bra med galopp även i travserpentinen. Så blev hon lite uppskruvad när det inte gav utdelning och jag fick pyssla lite för att få henne harmonisk igen.

Som alltid i klickerträning så måste man balansera alla olika komponenter, och vi behöver nog belöna en del för uppsutten trav också...


Hmm, tror jag behöver belöna lite stoppar också. Det har varit mycket betoning på fart framåt den senaste tiden, så det kändes verkligen att stanna inte låg såg högt. Balansen mellan olika beteende, som sagt.


Ankis gamla specialhinder, T-et som man kan rygga, sidepassa och rida över i oilka gångarter, ska vi också komma ihåg att fräscha upp. Boogie kan ju bli lite stissig när man ska göra olika saker med samma bommar, och det kände jag av lite idag. Ett T med två bommar är så enkelt att lägga ut när man tränar, och vi använde det mycket förr. Träning är färskvara, så det ska vi ta upp igen!


På flit hade jag lagt upphöjda skrittbommar sist i banan, på väg hem, och när vi red hela mönstret en och en, var det svårt ( läs omöjligt) att få henne att ta det så lugnt och samlat som krävs för att ta dem utan klonk. Collecting ring, där man står och väntar på sin tur med de andra ekipagen, blir ju snabbt en trygg och skön plats at hänga på. Det är en utmaning i sig för hästen att lämna sin "nya flock" och gå iväg själv in på banan. Därför är det så nyttigt att vi gör sånt på de här träningarna.


Roligt med Boogie är att hon, som förut kunde visa en hel del motvilja i det läget, är helt med på att det är hennes tur att köra. Hon är riktigt taggad vid start och vill in. Det vi har kvar att jobba på är dock att det inte blir lite bråttom och slarvigt när man är på väg tillbaka till "boet". Av praktiska skäl brukar många tävlingsarrangörer vilja ha trailbanor som börjar och slutar uppe vid ingången till banan, så att man spar tid när man ska mata på med ekipage. Så det gäller att hästen kan hålla fokus och inte börja skynda på slutet. Det behöver vi fortsätta öva på !

Fler    lånade bilder på dagens fina ekipage:

 

Eikar med sin medryttare Lotta.


 

Lex och Bella


 

Elin & Alice visar Fiona boxen.


 

Fiona på sin andra trailträning. Förra gången var det mycket som var lite läskigt, idag var hon helt ok med allt mingel och tramp på läktaren. Kanske lite onödigt mycket snubbelpinnar på backen om man frågar Fiona, bommar ska man väl hoppa över?   


 

Camilla & Alex


 

Obroddade hästar kunde köra bron, och på det viset är det ju praktiskt att ha barfotahäst   


Det på banan som Boogie reagerade mest på var faktiskt skyltarna jag satt om broddförbud på bron på konan bredvid. De var hon tvungen att gå fram och läsa noga...


 

Min numera klickerfrälsta tidigare stallkompis Susanne med Joey! Lägg märke till snygg placerad godisväska på höften.

Boogie hajade till på första klicket hon hörde från Susanne, men sedan hade hon klart för sig att Joeys klick var för honom, och honom endast! Vid ett annat tillfälle klickade Susanne ganska nära oss när jag kom i galopp mot de upphöjda bommarna. Då kände jag hur hon liksom gjorde en halvhalt i galoppen och sedan tog i igen mot bommarna. Alltid så kul när de självmant rättar sina misstag! Tror inte Joey hade några bestyr med Boogies klick? Att vara bland andra klickande ekipage är inget problem för hästarna när de vant sig. Eftersom vi än så länge är ganska få, så får man sällan chansen att öva på det!



Tack alla för lånade bilder! Det var nog bara bra att jag hade glömt mobilen och bara fokuserade på min häst idag.

Är överlag nöjd över att jag höll mig till planen och jobbade i Boogies takt idag. Som vanligt finns det alltid mera att fila på. Nu när vi kommit loss lite ur sirapen, kan det vara läge att ta upp några andra saker i träningen igen.



En sista lånebild från i lördags när jag långtyglade Boogie, och Elin kom för att titta. Det kan ni läsa mer om här i Elins blogg.


 


Nästa Nytorps-Trail blir den 9 mars. Det finns även önskemål om mönsterträning, alltså WH, WR, RP etc. Det tar vi och hittar ett annat datum för, då flera ville ha trailen var 14:e dag! Återkommer om det!








Av Maria - 23 februari 2014 20:19


I år var det inte ens roligt att dissa i goda vänners lag. Det var sådant lågvattenmärke att det till slut bara fanns en tittare, och hon får inte rösta.


 


Så nu rensar vi öronen ordentligt med coola, übermusikaliska minimalister:


Channeling the groove. Mr Keb Mo



Keb Mo och fenomenet Taj Mahal:


och här fick den kräsne maken nya favoriter


Av Maria - 21 februari 2014 21:29


Min systerdotter har ritat den här och berättat för sin dagisfröken.

Kan vara att hon identifierat ett viktigt utvecklingsområde i Boogie's träning för 2014. Om jag ska ge mig på ranch trail igen.


 

Av Maria - 21 februari 2014 21:06


Man ska ta tag i hjärnspöken, både sina egna och hästens, om man ska komma vidare i träningen.
Boogie har ju sina issues med andra hästar på banan. Hon spänner sig i kroppen och hon vill inte hålla galoppen om hon tycker att hon kommer för nära. Det är ju bl a det som blir svårt för oss i railwork i Western Horsemanship. Stå ihopträngd med andra när man väntar på att göra mönstret är inga problem. Det är att galoppera i andra hästars zon som är kruxet.
Så även detta ingår så klart i omskolningen till en klickertränad tävlingshäst. Tidigare har det ju varit skänkel på och driva henne igenom svårigheten. Men det är ju inte längre ett val jag vill göra.
Så min plan inför Trailträningen på söndag, då vi ser ut att bli ett ordentligt gäng, är att bara fokusera på Boogies sinnesstämning. Använda mig av övningar som har ett högt förstärkningsvärde och inte bry mig om hinder och bana om inte Boogie visar att hon vill och är redo. Det syns så tydligt i träningen med Carolina att Boogie har en hög arbetsmoral, om man nu vill kalla det så, bara hon får lite tid på sig. Genom att ge henne fria val, är det inte så att hon väljer bort att jobba. Tvärtom. Ju mindre tryck, ju mer väljer hon att jobba. Är det inte häftigt, så säg!
Men ibland behöver hon pauser för att smälta och bearbeta. Speciellt om det är något nytt, t ex helt nytt moment eller en ny kombination av sånt hon redan kan. Om man känner in hennes rytm, låter henne pausa, och själv signalera när hon är redo igen, så får man en duracellkanin som aldrig får nog av träning.
Det här får vi till, mer och mer, för varje pass. Tidigare var jag orolig att klickerkonceptet skulle innebära att jag fick in mycket mindre fysisk aktivitet och motion i arbetet. Det är jag inte alls orolig för längre. Det har varit så under en övergångsfas. Men ju mer vi jobbar med klickertänket rakt över, ju mer energisk häst får jag, fast nu utan drivning. Precis som jag vill ha det. Så jag själv får faktiskt inte lika mycket motion och träning längre, eftersom jag inte behöver driva och jobba. Jag bara åker häst :p

Men så händer det ju grejer i en själv när man ska träna med andra. Återfall. Som sist vi hade trailträning och Boogie spände sig och jag började schasa på. Så på söndag ska jag hålla mig själv hårt i kragen så jag följer MIN plan.

Det fick jag chans att öva på redan idag. Fredagar är populärt i vårt ridhus. När jag kom med Boogie var där Hottis och en annan häst, Grace. Perfekt, då klickar vi för "häst i zonen" tänkte jag. Boogie hade lite oväntat mer issues med Hottis än med Grace, som hon inte känner närmare. Så blev det takras och hästarna sprätte till. Boogie reagerade väl mest på att de yngre två skuttade till, hon brukar inte reagera på takras. Alla var kolugna igen inom nån minut, så det var egentligen helt odramatiskt. Men här har tydligen JAG ett hjärnspöke som heter duga. Jag tror att "folk" ska trilla av. Inte att jag ska göra det, utan de andra. Vilket kan bero på att jag vistats för mycket i ridhus där det trillar av minst en vid varje takras. Så varje gång det rasar till så måste jag kolla runt att alla sitter i sadeln och ingen lös häst är på väg att ramma min prinsessa. ( Om jag är själv i ridhuset hör jag inte ens rasen. ) Ja men, ni hör ju, hur bra blir det här om min häst redan är lite spänd på andra hästar? Måste jobbas bort....
Så kom det två gästande ekipage som skrittar till vårt ridhus och tränar. Jag tror de tillhör samma sällskap som fick beställa ambulanshelikopter för ett par fredagar sedan. Så nu dansade hjärnspökena salsa på loftet, kan man säga. Jag ville verkligen kliva av och gå ut. Men för att bearbeta sina rädslor så måste man exponera sig för stimulit, eller hur? I lagom dos. Mina stallkamrater hade gått ut, så vi var nu bara tre i ridhuset. De andra två har ridit hit i värsta snöslaskovädret så de lär ju vara både motiverade och kapabla ryttare. Lagom stimuli således, i a f på pappret.
Så ett djupt andetag, och fokus på att få Boogie tillfreds. Hon muttrade några ej tryckbara fraser om färg och kön på gästerna i början, men ju mer vi pysslade med vårt, och jag slängde in rejält med godis var gång de ståtliga vita springarna dök upp i "zonen" , desto bättre gick det. Jag följde noga hennes tempo utan att försöka tjata fram något. Alldeles spontana pass lämpar sig inte när man rider med andra, men jag kan ju välja att ge signal för det som jag känner att hon "har på gång" . Jag kan känna när hon är redo att bjuda ett högre tempo eller en annan gångart, och då ber jag om det. Så med hjälp av öppnorna som håller förstärkningsfrekvensen och trygghetskänslan uppe, så gick det finfint att få även trav och rätt var det var kom även galopperna. I början var jag supernoga med att bara ge galoppsignal när det var "hästfritt" framför oss. Men som det brukar vara när man rider samtidigt med folk som rider dressyr så byter de volt när jag minst anar det. Jag tycker liksom att jag har koll på att de är i andra ändan av ridhuset, och så för mig helt oförutsägbart så kommer där något längs diagonalen. Med all ödmjukhet inför att jag säkerligen upplevs lika oförutsägbar i mina manövrar. Det är ju liksom två olika ridssystem som möts, och det finns säkert någon logik i systemet som jag helt enkelt inte ser.
(Jag har aldrig den här upplevelsen när jag delar ridhus med westernryttare eller AR-folk. Inte ens på en framridning med 20 hästar. )

Hur som helst, Boogie bjöd modigt galopp fastän det plötsligt var häst på volten. Efter belöningen så stod hon still ett tag. Eftersom den andra hästen var kvar på "vår" volt, så föreslog jag bara skritt framåt. Men hon stod som fastskruvad. Jag ville inte tjata ut signalen, så jag väntade också. Så bytte de andra hästen volt igen, och då rundar Boogie ryggen och bjuder galopp från stillastående, så mjukt och så starkt.
Det här upprepades vid ett par tillfällen, dvs att vi hade några galopprepetitioner, så hamnade häst i zonen, Boogie frös fast, och sedan lossnade hon när hästen försvann igen. Så plöstligt så händer det. Om hon nu var tryggare med de okända hästarna eller om hon ledsnat på att vänta hela tiden, men hon börjar bjuda fina, runda, avspända fattningar, rakt emot dem. Så häftig känsla!
Å, vilken magnifik klickerinstruktör hon är, min lilla bruna! "Håll dig till planen, matte , ge mig tid, och jag levererar! "

Så nu är jag grymt taggad inför söndagens Trailträning med alla fina träningskompisar. Jag ska bara åka häst, inte pressa och klämma. Vänta på vad Boogie vill bjuda i den miljön som råder då. Skynda långsamt för då går det fortare framåt.
Hon kommer att jobba för mig, hon VILL jobba, det GÅR att rida utan tryck!


 

Av Maria - 13 februari 2014 23:03


Igår så ägnade vi således min lektion med Carolina till att kika med på hur man skulle kunna få Boogie att röra sig lite mer energiskt i shapingövningarna.

Jaha, först kan man ju konstatera att med Carolina i ridhuset så blir hästen mer energisk redan från start. Mer schvung i steget liksom. Känner helt och hållet igen fenomenet från min tid som aktiv klickerinstruktör. "Hunden går alltid mycket bättre här på kursen!" (På den tiden jag var traditionell hundinstruktör ((Halvtraditionell, nån ryck-o-slit-instruktör har jag aldrig varit)) så lät det tvärtom "Han går alltid bättre när vi tränar hemma!")


Bara att inse att jag förmodligen jobbar med lite högre kriterier och lägre förstärkningsfrekvens när jag jobbar själv. Det , och att Carolina är oöverträffad på att klia...


Vi värmde upp med lite långtygling och sedan körde vi targetmatta. Att gå till och vara vid mattan är helt klart värdeladdat. Mitt problem är att få henne med bort från mattan så det blir tillräckligt avstånd för att bjuda en högre gångart än skritt. Leder jag henne i huvudlaget så blir det lite aversivt, då hon  ju inte vill lämna den underbara, fantastiska mattan. Det märks på att hon viker undan huvudet efter nästa repetition, och jag vill ju absolut inte börja jaga henne, det blir inte bra. Bär jag bort mattan till ett nytt ställe, så lufsar hon ju med under tiden, så jag får varken ut avstånd eller fart. Vi provade med igår med att Carolina bar iväg mattan, men det blir anspänning hos Boogie när jag håller henne. Vilket också märks till nästa repetition, då hon vill undvika att bli fångad.   Så själv jag har kört handtarget bort från mattan, men behövt ha hög frekvens på klick då för att inte "tappa" henne. Hon vänder nämligen tillbaka till mattan annars. Och ibland ändå, trots att jag klickar och matar nästan för varje steg. Mattan har helt klart ett högt värde!


Carolina testade med att lägga en bom relativt nära mattan, för att skapa ett tydligt ställe vi var på väg till, när vi gick i från mattan. Japp, gå till och över bom är också värdeladdat, så det blev lite tydligare, men ändå inte riktigt flyt i det hela.

Så behövde jag gå och fylla på godis i västen, och då följde Boogie efter, och började spontanjogga vid min sida. Det där var ju en grej vi (ibland vet jag inte vem av oss som börjar shapa ett beteende, Boogie eller jag, men jag tror nog det var jag den här gången) började med på de långa transportsträckorna när man hämtade in häst  på Wiggeby. Jag började klicka frekvent när jag ledde henne, och sedan på alla tempoökningar, eftersom hon förr kunde vara rätt sävlig när man leder henne. Det blev så småningom till en liten ritual, som hon sätter i gång genom att bjuda trav vid min sida. Så har jag pingpongat durationer och allt det där. Samt fått en häst som är rask och trevlig att leda :) På Wiggeby ville hon ju gärna gå lös också. Dvs höll undan huvudet när man kom med grimman, men bjöd  fritt följ och trav i riktning mot groominghallen. Så brukade hon stanna och titta menande på grimman när vi kommit en bit bort från de andra hästarna. Så gör hon inte på Nytorp där det går bra att ta på sig grimma på en gång. Vilket ju kan hänga samman med att man på Nytorp inte blir antastad av andra hästar när man blir ledd.

Tillbaka till ridhuset igår: När jag ska hämta godis joggar hon upp vid min sida och jag klickar så klart. Vi var ju ute efter fart! När jag fyllt på går vi tillbaka till targetmattan och klickar för det. Så säger Carolina att jag ska gå som om jag ska fylla på godis, inga handtargets och trassel, bara kliva på, och japp, hästen joggar igen. Så nu har vi skritt mot matta men jogg därifrån. Så efter några repetitioner när vi fått upp lite flyt och fått ut lite avstånd till mattan, så kommer där jogg även mot mattan. Så nu börjar jag säga signalen "Kör" (som jag börjat introducera för gå till mattan tidigare i träningen i veckan) när hon travar, och så saktar jag in lite själv medan hon fortsätter i trav till mattan. Ett helt gäng sådana repetitioner fick vi till med bra flyt.


Så ville Carolina visa mig ett annat sätt att också jobba med lite mer energi, som skulle kunna hjälpa till eventuella framtida "gymnastikskutt".  Hon byggde lite raskt upp en "protective contact" barriär med hjälp av plastband och hinderstöd. Igår byggde hon som ett rakt staket längs medellinjen. Man kan även bygga som en rundcorall, med sig själv instängd och hästen på utsidan, om man t ex vill träna löslongering.

Boogie följde byggandet med intresse, och kollade raskt att hon kunde gå runt staketet i ändarna. Frihet och fria val är viktiga grejer för min tjej   


Nu blev min uppgift att gå längs staket och klicka Boogie för att hon följde. Om hon valde samma sida som mig, duckade jag under så jag hamnade på andra sidan. I början var hon skeptisk att ta godis när jag sträckte mig över staketet. hon var lite brydd om det kunde vara el däri... Så jag klickade en del för nostarget på platsbandet också, t ex när vi pausade och utvärderade.

Med en barriär mellan oss så menade Carolina att vi lättare och säkrare kunde laborera med min aktivitetsnivå, utan att pressa Boogie.  Staketet håller ju inte bara undan hästen från människan, utan också människan från hästen   . Det kanske inte är det man i första hand tänker på när det gäller protective contact, och eftersom min häst aldrig gör så jag känner att jag är i fara, så har jag aldrig tänkt på att använda det med henne. Men Carolina är ju klok och fiffig, hon   


Så vi "staketvandrade" och Boogie kom rätt snabbt på att bjuda trav även i denna situation. Så kunde jag testa att öka min aktivitet (springa fortare) och klicka för acceleration hos hästen. Viktigt här att Boogie först fick bjuda trav innan jag försökte öka, så jag inte pressade fram igångsättningar och försökte "dra" hästen.

Såg ut att funka bra, och vi kände snart att vi behövde längre staket för att inte behöva göra vändningar stup i ett.

Så plötsligt såg man att bensinen tog slut, och att Boogie bara ville blir kliad och sånt. Då hade vi ju jobbat med shapingövningar i närmare en timme, med en massa relativt nytt, så det var slut i rutan, helt enkelt. Bara det här att sätta nosen på det hon först trodde var elband tror jag "sög" en hel del psykisk energi.


Det är så galet roligt att jobba så här att jag ibland blir rädd att jag till slut blir en sådan där klicker-AR-mark-tant, om det nu ens är en uppfunnen kategori...

Men det är något väldigt speciellt i känslan att bara ha hästen DÄR, fri att gå som hon vill, och hon bara stannar och försöker lösa uppgifterna.


Så idag kände jag seriös abstinens när jag inte hade tid att träna häst alls, pga av annat man också måste göra här i livet.

Nu känner jag mig rätt säker på att vi kommer loss ur sirapen, och har några verktyg som kan leda till lite actionbetonade pass utan att hästen blir arg och spänd!


.................................................


I helgen behöver jag verkligen rida ut, det behöver ju också underhållas.

Är just nu totalt oinspirerad till uteritter, men det beror ju på det eländiga vinterklimatet vi har i år.


Februari 2013 bjöd inte heller på så många uteritter, men det beroende på någon av alla sjukboxperioder vi hade på Wiggeby.

    


Det var inte så extremt mycket vinterväglag 2012 heller, då vi var nyinflyttade på Nytorp första gången:

 

Men 2011, DÅ var det vinter minsann:

  Liksom 2010

och 2009

 

  Man får kanske vara glad att man ens fått uppleva sådana vintrar under sin livstid?

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards