Alla inlägg den 26 januari 2014

Av Maria - 26 januari 2014 20:31

  


Jag tror kanske att det är där vi står nu, Boogie och jag, vid ännu ett vägskäl.

Hon har länge tålmodigt accepterat mitt experimenterande hit och dit med olika träningsupplägg, blandningar av metoder, och träningar för olika typer av tränare.

Men varken hon eller jag kryssar lika frimodigt fram och tillbaka längre, känns det som.

Det blir svårare och svårare för mig att lägga på press, ens i "krisläge".

Så jag blir "mesig".

Boogie själv, säger ganska tydligt att nu tar hon inte (små)skit, längre. Och då hamnar man ju där i vägskälet...gå upp i press/tryck eller avstå och låta hästen "vinna"?

Enkelt i teorin, svårt som f-n i vissa praktiska lägen.

Jag lyckas olika bra med mina beslut olika dagar, kan man lugnt påstå.


Om det bara är Boogie och jag, så går det bra. Om det är Boogie, jag och Carolina går det superbra!

Men när det är Boogie och jag tillsammans med andra hästar och ryttare, så blir det lite mer blandat...


Rida ut har varit struligt på sistone. Boogie får som frispel när vi kommer ner i slottsparken. Min bitvis väldigt tålmodiga och förstående dotter har hjälpt mig analysera och prova, men vi blir inte helt kloka på vad som gör henne så upprörd.  Igår var det bättre när vi höll oss nära varandra, så en viss del "hålla koll på Hottis" verkar ingå. Galoppera vill hon inte, men trava volter och serpentiner, och skolor gick bra. Får väl ta det lite sakta så därifrån. Alternativet är ju att "ta tag" och "ställa krav", och det vill jag ju inte. Samtidigt som det oundvikligen blir press och fysiska tag när jag stoppar upp henne i utbrottet. Men att låta henne springa hem känns ju inte som ett gångbart alternativ, så jag tar så lite jag kan för att hålla henne kvar, och släpper efter så fort hon stannar upp, och sedan försöker jag försiktigt lirka igång henne i någon annan övning.  (Samtidigt som man känner sig sårbar  som michelingubben på mekaniska tjuren när hon bockar loss och man sitter där i sina termobyxor och tjocka varseljackan...) Så lösningen bör ju rimligtvis vara att långsiktigt bygga upp ett värde för roligt arbete ute, precis som i ridhuset. (Alltså inga problem att rida ut, det är när vi ska "träna"  ute som hon får emotionella utbrott. ) Ska testa att rida ut helt själv också, hon har ju nästan alltid varit bäst då.


Har gjort några övningar med lös häst i ridhuset i veckan. Det var längesedan! Vi kom liksom av oss med det på Wiggeby av praktiska skäl. Men på Nytorp är det inte så svårt att hitta ensamtider i ridhuset. Nu ska jag försöka utveckla budföring och gå till target på avstånd, så kanske det kan bli lite gymnastikhoppning och annat på sikt.

Boogie är rätt seg, dvs lång latens, och lågt tempo,  än så länge. Vi får se om hon kommer i gång på sikt.


Undrar om vi någonsin kommer upp i den här sortens fart:



Får väl skicka henne på träning hos Ann-Louise, fast då kommer hon väl hem med någon spansk liten överraskning i magen...


Idag har vi haft trailträning med bästa gänget (i begränsat urval, vissa verkar vara i vinteride   )


 


Vi hade en bana med rätt mycket "tittgrejer" samt mycket upphöjda bommar. Så var det lite folk på läktaren och musik i högtalarna, samt ett par hästar som inte var så vana. Allt sammantaget plockade fram lite nerver hos min häst, som var spänd och svårjobbad. Fram för allt var hon lite låst på en gästande unghäst som var en aning  explosiv.

Vid ett tillfälle brakade det loss ordentligt bakom oss, då den på något vis gjorde sig av med sin ryttare. Då fick Boogie ett litet spel, och  jag valde att helt ignorera min stackars träningskamrat och bara fokusera på att belöna stillastående och sedan sidvärtes rörelser. Egoistiskt, men jag visst ju att det fanns folk till fots som kunde agera om det hänt något allvarligt. Boogie hade sedan jobbigt med att unghästen longerades och reagerade både på dens brallningar och på långpiskens ljud. Halleluja för de välförstärkta skolorna, f f a förvända öppnan! Så skönt för Boogie att få vända nosen mot väggen och göra något välbekant och positivt. Så egentligen var det bra träning,  bara detta att få vända hennes känsla och få fånga upp henne i övningar som gör henne lugn. Perfekt test av strategi till framridningar på tävling!

Men så blir jag ju girig, vill ha mera, när jag  nu släpat bommar och byggt bana, och så vill jag rida hinder. Hissar upp kriterierna i taket, bara för att...

Dumma, dumma människa som aldrig lär sig att skynda långsamt är den snabbaste vägen...


Nu var det mycket som funkade bra. Travserpentiner, ryggningslabyrint (kors i taket, där brukar hon ju spänna sig) alla tittgrejer, travbommar mm. Så på den postiva sidan så har jag en mängd välförstärka beteenden som hon känner sig bekväm att utföra även när det är lite spänningar i luften.

Men se galoppera, det ville hon inte!  Tvärstopp och mental utloggning så fort jag gav signal.

Där borde så klart klickertränare Y tagit westernryttare Y i kragen och sagt till mig själv: "lägg ned - nu!".

Men så var det ju fina, roliga  bommar utlagda, och folk på läktaren och jag vet inte vad. Så då pressade jag...  

Och fick lite galopper, som jag belönade. Men återfall i motstånd i fattningarna...big time...


Så var unghästen klar och lämnade ridhuset. Jag skämtar inte när jag säger att 30 sekunder efter att porten stängts bakom den,  så vänder sig Boogie spontant mot en galoppbom och fattar galopp.

Utan signaler. Easy peasy. Som om hon skulle säga : NU kan jag...

Så galoppade vi och klickade och galoppade. Gjorde boxen, ut ur boxen, vände mot bom och bara  "tänkte" galopp, varpå fattningarna satt som en smäck.

 


Underbara, känsliga, smarta, überkomplicerade och samtidigt glasklara hästskrälle...


Det var bara Camilla och jag som var tappra nog att rida hela banor på slutet. Jag red bara en gång. Hon lyssnade fint, hade bra flyt, och gjorde allt bra utom ett totalt koncentrationstapp på grinden då hon lyssnade på lastningsbuller utanför. De senaste trailträningarna har hon haft väl bråttom på "upploppet" så idag gjorde jag ett mönster som slutade mitt i ridhuset. Hon vill kuta till Pausstation bredvid Alex, men lyssnade och höll ihop i skritt ut. Så jag kände mig nöjd med en runda. Camilla körde flera   


   


Lite fika i värmen i sadelkammaren med fingästerna Emil & Bella efteråt!


Hästarna fick ta itu med sina eftermiddagsmål. Våra slowfeedingnät hänger med, utan revor, efter 6 månaders användning. Jag älskar dem, eftersom de innebär att jag aldrig behöver hetsa upp mig över utfodringsrutinerna. Mina hästar har alltid något att pyssla med och tugga på, även om det uppstår omständigheter som gör att de kommer ut sent eller in tidigt eller vad det nu är. Sånt där som alltid händer i ett stall när det kör ihop sig.


Hottis har hösilage och lite halm blandat. Han har ju så mycket grovfoder.

 

 

Boxgrannen är alltid väldigt uppmärksam och kommunikativ när vi fyller på näten. Jag säger att han måste prata med sin matte, inte med mig!


Boogie har bara halm i sitt. Och hon vill inte synas på bild alls.

 



Nästa trailträning ska jag verkligen utmana mig själv att sätta kriterierna utifrån var Boogie befinner sig här och nu! Även om det skulle innebära att jag inte kan rida över en endaste bom jag släpat ut...


9 februari!


En träningskompis hade verkligen laga förfall idag. Hon var i väg och gjorde någonting mycket viktigare.

Tog ytterligare ett steg, gjorde ännu ett vägval!

Jag blir så glad och varm i hjärtat när jag läser om Susanne och Joey!



Tror inte jag ska förstöra den go'a känslan genom att glutta på kvällen Ponnyakuten...

Får nog bli mera Sherlock i stället.

Blir på märkligt gott humör av hans vassa tunga. Dessutom är det ju på låtsas.


 
 




















Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards