Alla inlägg under januari 2014

Av Maria - 26 januari 2014 20:31

  


Jag tror kanske att det är där vi står nu, Boogie och jag, vid ännu ett vägskäl.

Hon har länge tålmodigt accepterat mitt experimenterande hit och dit med olika träningsupplägg, blandningar av metoder, och träningar för olika typer av tränare.

Men varken hon eller jag kryssar lika frimodigt fram och tillbaka längre, känns det som.

Det blir svårare och svårare för mig att lägga på press, ens i "krisläge".

Så jag blir "mesig".

Boogie själv, säger ganska tydligt att nu tar hon inte (små)skit, längre. Och då hamnar man ju där i vägskälet...gå upp i press/tryck eller avstå och låta hästen "vinna"?

Enkelt i teorin, svårt som f-n i vissa praktiska lägen.

Jag lyckas olika bra med mina beslut olika dagar, kan man lugnt påstå.


Om det bara är Boogie och jag, så går det bra. Om det är Boogie, jag och Carolina går det superbra!

Men när det är Boogie och jag tillsammans med andra hästar och ryttare, så blir det lite mer blandat...


Rida ut har varit struligt på sistone. Boogie får som frispel när vi kommer ner i slottsparken. Min bitvis väldigt tålmodiga och förstående dotter har hjälpt mig analysera och prova, men vi blir inte helt kloka på vad som gör henne så upprörd.  Igår var det bättre när vi höll oss nära varandra, så en viss del "hålla koll på Hottis" verkar ingå. Galoppera vill hon inte, men trava volter och serpentiner, och skolor gick bra. Får väl ta det lite sakta så därifrån. Alternativet är ju att "ta tag" och "ställa krav", och det vill jag ju inte. Samtidigt som det oundvikligen blir press och fysiska tag när jag stoppar upp henne i utbrottet. Men att låta henne springa hem känns ju inte som ett gångbart alternativ, så jag tar så lite jag kan för att hålla henne kvar, och släpper efter så fort hon stannar upp, och sedan försöker jag försiktigt lirka igång henne i någon annan övning.  (Samtidigt som man känner sig sårbar  som michelingubben på mekaniska tjuren när hon bockar loss och man sitter där i sina termobyxor och tjocka varseljackan...) Så lösningen bör ju rimligtvis vara att långsiktigt bygga upp ett värde för roligt arbete ute, precis som i ridhuset. (Alltså inga problem att rida ut, det är när vi ska "träna"  ute som hon får emotionella utbrott. ) Ska testa att rida ut helt själv också, hon har ju nästan alltid varit bäst då.


Har gjort några övningar med lös häst i ridhuset i veckan. Det var längesedan! Vi kom liksom av oss med det på Wiggeby av praktiska skäl. Men på Nytorp är det inte så svårt att hitta ensamtider i ridhuset. Nu ska jag försöka utveckla budföring och gå till target på avstånd, så kanske det kan bli lite gymnastikhoppning och annat på sikt.

Boogie är rätt seg, dvs lång latens, och lågt tempo,  än så länge. Vi får se om hon kommer i gång på sikt.


Undrar om vi någonsin kommer upp i den här sortens fart:



Får väl skicka henne på träning hos Ann-Louise, fast då kommer hon väl hem med någon spansk liten överraskning i magen...


Idag har vi haft trailträning med bästa gänget (i begränsat urval, vissa verkar vara i vinteride   )


 


Vi hade en bana med rätt mycket "tittgrejer" samt mycket upphöjda bommar. Så var det lite folk på läktaren och musik i högtalarna, samt ett par hästar som inte var så vana. Allt sammantaget plockade fram lite nerver hos min häst, som var spänd och svårjobbad. Fram för allt var hon lite låst på en gästande unghäst som var en aning  explosiv.

Vid ett tillfälle brakade det loss ordentligt bakom oss, då den på något vis gjorde sig av med sin ryttare. Då fick Boogie ett litet spel, och  jag valde att helt ignorera min stackars träningskamrat och bara fokusera på att belöna stillastående och sedan sidvärtes rörelser. Egoistiskt, men jag visst ju att det fanns folk till fots som kunde agera om det hänt något allvarligt. Boogie hade sedan jobbigt med att unghästen longerades och reagerade både på dens brallningar och på långpiskens ljud. Halleluja för de välförstärkta skolorna, f f a förvända öppnan! Så skönt för Boogie att få vända nosen mot väggen och göra något välbekant och positivt. Så egentligen var det bra träning,  bara detta att få vända hennes känsla och få fånga upp henne i övningar som gör henne lugn. Perfekt test av strategi till framridningar på tävling!

Men så blir jag ju girig, vill ha mera, när jag  nu släpat bommar och byggt bana, och så vill jag rida hinder. Hissar upp kriterierna i taket, bara för att...

Dumma, dumma människa som aldrig lär sig att skynda långsamt är den snabbaste vägen...


Nu var det mycket som funkade bra. Travserpentiner, ryggningslabyrint (kors i taket, där brukar hon ju spänna sig) alla tittgrejer, travbommar mm. Så på den postiva sidan så har jag en mängd välförstärka beteenden som hon känner sig bekväm att utföra även när det är lite spänningar i luften.

Men se galoppera, det ville hon inte!  Tvärstopp och mental utloggning så fort jag gav signal.

Där borde så klart klickertränare Y tagit westernryttare Y i kragen och sagt till mig själv: "lägg ned - nu!".

Men så var det ju fina, roliga  bommar utlagda, och folk på läktaren och jag vet inte vad. Så då pressade jag...  

Och fick lite galopper, som jag belönade. Men återfall i motstånd i fattningarna...big time...


Så var unghästen klar och lämnade ridhuset. Jag skämtar inte när jag säger att 30 sekunder efter att porten stängts bakom den,  så vänder sig Boogie spontant mot en galoppbom och fattar galopp.

Utan signaler. Easy peasy. Som om hon skulle säga : NU kan jag...

Så galoppade vi och klickade och galoppade. Gjorde boxen, ut ur boxen, vände mot bom och bara  "tänkte" galopp, varpå fattningarna satt som en smäck.

 


Underbara, känsliga, smarta, überkomplicerade och samtidigt glasklara hästskrälle...


Det var bara Camilla och jag som var tappra nog att rida hela banor på slutet. Jag red bara en gång. Hon lyssnade fint, hade bra flyt, och gjorde allt bra utom ett totalt koncentrationstapp på grinden då hon lyssnade på lastningsbuller utanför. De senaste trailträningarna har hon haft väl bråttom på "upploppet" så idag gjorde jag ett mönster som slutade mitt i ridhuset. Hon vill kuta till Pausstation bredvid Alex, men lyssnade och höll ihop i skritt ut. Så jag kände mig nöjd med en runda. Camilla körde flera   


   


Lite fika i värmen i sadelkammaren med fingästerna Emil & Bella efteråt!


Hästarna fick ta itu med sina eftermiddagsmål. Våra slowfeedingnät hänger med, utan revor, efter 6 månaders användning. Jag älskar dem, eftersom de innebär att jag aldrig behöver hetsa upp mig över utfodringsrutinerna. Mina hästar har alltid något att pyssla med och tugga på, även om det uppstår omständigheter som gör att de kommer ut sent eller in tidigt eller vad det nu är. Sånt där som alltid händer i ett stall när det kör ihop sig.


Hottis har hösilage och lite halm blandat. Han har ju så mycket grovfoder.

 

 

Boxgrannen är alltid väldigt uppmärksam och kommunikativ när vi fyller på näten. Jag säger att han måste prata med sin matte, inte med mig!


Boogie har bara halm i sitt. Och hon vill inte synas på bild alls.

 



Nästa trailträning ska jag verkligen utmana mig själv att sätta kriterierna utifrån var Boogie befinner sig här och nu! Även om det skulle innebära att jag inte kan rida över en endaste bom jag släpat ut...


9 februari!


En träningskompis hade verkligen laga förfall idag. Hon var i väg och gjorde någonting mycket viktigare.

Tog ytterligare ett steg, gjorde ännu ett vägval!

Jag blir så glad och varm i hjärtat när jag läser om Susanne och Joey!



Tror inte jag ska förstöra den go'a känslan genom att glutta på kvällen Ponnyakuten...

Får nog bli mera Sherlock i stället.

Blir på märkligt gott humör av hans vassa tunga. Dessutom är det ju på låtsas.


 
 




















Av Maria - 21 januari 2014 22:11

I dag passade jag på att fräscha upp långtyglingen lite när det var tomt i ridhuset. Har ju varit mycket fokus på uppsuttet arbete på sistone. Jag bara körde igenom lite av varje. Som vanligt så infann sig det eviga tvivlandet, klickar jag för rätt saker? När är det samling och när är det en pose? Försökte få lite mer energi genom att gå från samling ut i trav. Hmm, Carolina får titta i morgon...

Ebba hade drällt kvar bommar, så på slutet fick jag för mig att försöka förbereda Boogie för morgondagens "klickerlöshoppning". Carolina har en plan för magmuskelstärkande skutt av något slag. Nu släppte jag bara lös Boogie och klickade för att hon följde efter mig över bommen. Så satte jag upp konportar före och efter bommen, samt koner vid bommen. Tänkte att alla förstärkningstillfällen mellan koner senaste veckorna borde ringa en klocka.
Boogie var rätt så sävlig. Men skrittade över bommen till mig och fick belöning. Så kilade jag över till andra sidan och väntade på henne. Vid några tillfällen valde hon att gå vid sidan av bommen, men då sprang jag tillbaka till andra sidan utan att vänta in henne, samt placerade mig så att kortaste vägen till mig blev över bommen. Tänkte att "behaviour economics" skulle leda till "över bommen" blev enklast och snabbaste vägen till belöning. Försökte ha bra timing i att snabbt försvinna iväg när hon valde "fel" och snabbt klicka när hon valde rätt, samt strategisk placering mig själv så valet blev "lätt".
Hon valde rätt 80 % , men än så länge lite lång latens. Nu var det en ny övning och ett tag sedan hon jobbade helt lös, så känner jag min Boogie rätt, så var det en del att grunna över. Just därför kändes det bra att få introducera lite redan i kväll, så hon har hunnit smälta lite till i morgon. Har ingen aning om hur Carolina tänkt lägga upp det, så om det var till någon nytta visar sig!
Rätt trevligt var det nog i alla fall, för Boogie var inte alls sugen på att lämna ridhuset!

Av Maria - 19 januari 2014 19:15



Med den frekvens  jag hinner blogga just nu, får det bli veckosummering om det ska bli något alls.

Kan ju vara kul att i framtiden kunna se något av vad jag tränade på i Januari 2014.

Med tanke på hur pass intensivt jag jobbar för att få ridningen klickerbaserad helt och fullt,  så kan det ju tänkas vara en viktig period i Boogies och min (till sommaren) 7-åriga historia tillsammans.


Hade någon frågat mig  i tisdags, hade jag nog klämkäckt tyckt att jag var på mycket god väg. Jag har jobbat vidare med durationer i trav och galopp, eftersom frambjudning är så viktigt i ridningen oavsett vilken metod man jobbar utifrån. Går inte hästen framåt, går det liksom inte att shapa och forma hållning, bärighet, samling , vad man nu vill kalla det för. De varierade lekarna med koner, bommar, bollar, och blandade skolor har gett mig pass med hög förstärkningsfrekvens och framåt häst. Seriebelöning efter längre ansträngning, dvs när jag efter klicket matar flera pellets, men tar en i taget ur fickan, verkar ha lett till en starkare belöningsförväntan som kompenserar den större ansträngningen vid en längre duration av trav eller galoppp.


Så i tisdags hade jag riktigt roligt och kunde sträcka galoppdurationen på volten igenom alla fyra konportarna, utan att hon ens saktade in när hon passerade en port. När jag började laborera med det här kunde hon ju sakta in eller tom bryta av om jag inte klickade varje gång hon passerade en port. Jag har då väntat ut henne och klickat direkt när hon plockar upp galoppen (eller traven om det är vad vi jobbar med). Men genom pingpongandet av durationslängd och genom att hon fått rätta sina "misstag" själv med en ny spontan övergång så kändes det i tisdags som hon fått en förståelse för att bara galoppera på tills klicket kommer - UTAN att jag gör något framåtdrivande. Det är ju det som är grejen, hon kan ju självklart galoppera på för framåtdrivande hjälper, men är ju det vi vill lära om.


Hade ju varit läcker att få visa upp detta för Carolina på träningen på onsdagen. Men då hade Carolina med en Star Trekk Espaniola som jag skulle provrida i, och det var ju en intressant upplevelse det också. Sitsen blev ju klart annorlunda, och säkert viktfördelning allmänt. Som vanligt i alla sadlar så var mina ben för korta för högsta hålet på stiglädret, så det spelade kanske också in. Hur som helst, det blev liksom lite andra gensvar på signaler. Lite mycket huvudrusk i traven, men det kan ha varit bara att hon var pigg också. I galoppen så kunde/ville hon inte stoppa för klick, utan gick ned i trav först. Förmodligen för att jag inte kunde bromsa upp mig så bra med fötterna och hornet. Så blev det klart längre latens till nästa fattning. Så blev hon dessutom liksom alldeles trött innan lektionen var slut. Hon som brukar vara Duracellkanin de Luxe. Men förmodligen kostade det på både mentalt och fysiskt att bära upp matte i en så annorlunda sadel.

(När jag skulle sadla var det lite komiskt. Den gjord som Carolina hade med gjorde henne så arg att hon klippte i luften, rätt nära mig. När jag lånade en annan mer anatomisk dressyrgjord gick det hur bra som helst. Känslig om magen är bara förnamnet... Bra att hon kan tala om så tydligt vad hon tycker om utrustningen i a f. Ingen risk att Boogie går runt och lider i det tysta liksom.)

Det var intressant att rida i Espaniolan. Men inte tillräckligt intressant för att vilja köpa en. Gillar inte de rätt vassa kanterna på de däringa spanska modellerna. Vill gärna fortfarande gärna prova en Star Trekk Comfort, men de verkar svåra att hitta begagnade.


 


I helgen har vi fokuserat på uteritter. Turboköttbullen behöver vallas ute ofta för att vara den stabila, coola skogsmaskin hon kan vara. Blir det långt mellan uteritterna blir det liksom överkokt på hjärkontoret när man väl kommer ut. Hottis däremot, han är samma stabila, coola kille oavsett. Tar inte alls åt sig eller stissar upp sig när kossehästen försöker sätta extra krumelur på tillvaron. När vi precis flyttat tillbaka till Nytorp var han ju lite harig  och lättspökad. En period som uppstått under sista halvåret på WIggeby, och som under en kortare period blev ännu starkare efter miljöombytet. Så här i efterhand är det omöjligt att säga om spökperioden var en åldersfas, eller om han  påverkades av magontet och allt annat som var jobbigt på Wiggeby. Hur som helst är han tillbaka till coola, trygga pleasure-Hottis nu. Ebba kan rida ut sjäv igen. Han vill gärna gå först även med Boogie. Vilket Boogie accepterar utan knot. Utom när hans jättehöga rumpa är i vägen och skymmer sikten när vi möter helgflanörer på vägen.


Idag fegade han lite vid knakig is, och då nöp Boogie honom i svansen. Attans vad han blev arg! Han ville lösa isproblemet i sin egen takt, utan påfösningar bakifrån!


Vi tänkte dressyra lite i slottsparken idag och det gick till en början fint. Boogie brummade och morrade men rörde sig fint i snön. Jag tolkade det som att  hon var galoppsugen, men efter en kort stund fick hon totalt psykbryt och bara hoppade ilsket på stället. Först trodde jag det var pga Hottis manövrar i galopp kors och tvärs, men även när Ebba stod still med Hottis så var Boogie obegripligt upprörd så fort man bad henne gå framåt.

Gick inte att nå fram alls, hon ville liksom bara sticka därifrån. Efter lite analyserande hit och dit kom vi fram till att det måste vara pga de hopplösa styltorna i hennes ringskor. Trots att jag hoppade av och knackade ur dem så kom de tillbaka direkt. Är det något som Boogie HATAR så är det att förlora fotfästet, så det var bara att ge upp. Måste lösa problemet med att hon inte kan ha snösulor ihop med sin ringskor/vanliga sulor. Får bli silikon igen.


Så sammantaget har uteritterna inte riktigt fört klickertänket framåt denna helg. På lördagen var hon så himla på och het och terrängen bitvis lite krånglig, att jag fick jobba med mer handgriplig broms än jag vill. Blir ju inte jättebra med turbofart under snötyngda träd som Ebba sedan på sin betydligt högre häst blir hängande i...

Idag var det bara tok med styltorna.

Som Ebba säger, hon är en mysko blandning av cool och superkänslig, Boogie.


Jaja, en ny vecka, nya möjligheter   







Av Maria - 12 januari 2014 19:38

 

Ur hästeriperspektivet har det varit en riktigt rolig vecka!


Min lilla häst är rätt PÅ, kan man säga! Det har varit ganska lätt att jobba med durationer när det finns rörelseglädje gratis!


Tur som alltid att Carolina finns, och styr upp emellanåt!

På lektionen i onsdags jobbade vi med galoppen. Fick väldigt bra tips om hur jag kan variera övningarna så att Boogie inte kroknar. Ibland har hon nämligen en tendens att göra saker lite jobbigare än vad som behövs. Och som sagt så har slugger-matte också en tendens att vilja krama ut lite för mycket ibland.


Vi byggde upp lektionen kring "galoppcirkeln" med bommar och konportar som jag använt för att klicka för rundare fattningar men också för att pingponga durationer. (Pingponga = variera antalet språng innan klick, med målsättning att höja snittet på durationen. Hmm.... duration = längden på beteendet i tid eller upprepningar, t ex antal sekunder eller antal språng) . Kloka Carolina plockade snart bort bommarna, då dagens syfte var durationer snarare än samling, och knas-Boogie ibland självmant tar i så hon typ ångrar sig efteråt. Vilket man märker på att latensen (= tiden det tar tills beteendet erbjuds nästa gång) blir lång.


När nu vårt val var att jobba med durationer så "struntar" vi i formen. Dvs hon kan få galoppera lite hur hon vill, bara det är galopp. När man sedan har stabila längre durationer, kan man börja plocka med form.

Så 4 konportar på en volt. I början klickar jag för att hon passerar genom en port, oavsett gångart, för att lägga ett högt värde för de geografiska platserna. Nu känner hon ju igen övningen så hon brukar ganska snabbt öka tempot. Första galoppfattninge brukar jag behöva ge signal för fortfarande. Det kan liksom kännas i hela hennes kropp att hon är redo att fatta, men hon gör det inte innan signal. Är väl en crossover rest av något slag. När jag väl gett signal för en fattning och fått klicka för den, brukar de komma spontant sedan. När jag jobbar med durationer vill jag till att börja med jobba med spontana beteenden,  utan signal, av flera skäl. Dels för att slippa vattna ur signalen om jag skulle misslyckas i kriteriesättningen och hamna i ett läge där det blir ett gäng fattningar som jag inte belönar. Men också för att latensen är ett viktigt kvitto på om jag ligger rätt i min kriteriesättning. Ökar latensen, dvs det tar längre och längre tid innan hon erbjuder galopp igen, så är det en viktig signalen om att övningen inte upplevs så positiv som jag  kanske tror, trots att jag belönat... Ett läge vi t ex hamnat i när hon råkat erbjuda de där "jättefattningarna" hon ibland hittar på över bom, och som säkert är mer energikrävande än vad som vägs upp av en pellets eller två.


När man ökar durationen så blir det automatiskt så att belöningsfrekvensen minskar, vilket självklart kan upplevas som allt sämre betalt för jobbet av hästen och minska entusiamen. Vilket märks t ex på latensen...därav så viktigt med spontana beteenden i det här läget. För att motverka detta så blandade Carolina in arbete med öppnor på fyrkantsspåret, ett väldigt bekant och välförstärkt arbete för Boogie vid det här laget. Då kunde jag alltså växla mellan arbete med att pingponga durationer på volten och sedan gå ut på fyrkantspåret och göra öppnor för att upprätthålla förstärkningsfrekvensen totalt sett i passet.


Jag fick även lägga in fattningar på fyrkantsspåret efter ett gäng öppnor. Nu var det med signal, och på första försöket kom ilsket svanssvischande från Boogie. Jag tänkte först att hon nu kände igen sig från westernövningar som "twotrack" in i fattningar. Men på andra försöket var svischet borta, och snabbt kom det fattningar spontant så fort jag rättade ut henne ur förvänd öppna. Så svischet var nog en typisk Boogie reaktion på att bli lite överraskad när man ber om "nya" saker. Så fort hon uppfattat den nya lekens upplägg var hon helt med. Dock inte alltid matte. Är så komisk känsla att sitta på en häst som fattar spontan galopp medan man pratar med instruktören om något annat, och självklart passar på att göra just den fattningen den rundaste och finaste av dem alla, så man bara måste belöna...


Carolina hade även klok input på att jag, även när jag vill klicka för bara en fattning i pingpongande av durationer, så kan jag gärna låta henne ta två språng i stället för ett, eftersom start-stopp då verkar bli mindre ansträngande. Vilket märktes direkt på latensen. Så klart.


Så nu hade jag liksom en liten repertoar av övningar att jobba med i samma pass, och kunde komma åt att sträcka durationer utan att tappa entusiasm. Tecken på att det funkar och att Boogie "förstår" är t ex att hon när hon testade om det skulle bli klick vid en viss port sedan självmant fortsatte galoppen till nästa utan att jag gjorde något alls. Samt att hon efter längre durationer tydligt visar att hon har belöningsförväntan på seriebelöning, dvs långa durationer ger mer betalt än korta. Extremt coolt att hon kan "förstå" det konceptet! Ibland blir man förvånad över vad som faktiskt ryms i valnöten!


På torsdagen var hon ledig och så provade jag igen på egen hand på fredagen. Nu la jag även till lek med bollen. Hade tänkt haft premiär med hennes egna, nu uthämtade boll, men det visade sig att den skulle pumpas med specialpump efter att ha förvarats i rumsvärme etc, så vi lånade Eikars igen.

Hade väldigt pepp och pigg häst, och med mixen av galoppvolten, öppnorna och bollen kumde jag kryssa mellan olika övningar och få in en massa rörelse och durationer utan att hästen kroknade det minsta. En massa fysisk motion utan minsta press och tryck, precis det vi strävar mot!


 


Boogie fick i stor utsträckning vara med och "välja" när det var dags att byta övning. Det verkar finnas ett värde i att få byta övning efter en stund, för det var inte alls så att hon fastnade i någon av dem och inte vill gå vidare till en annan. När jag säger välja menar jag inte att hon drar i väg till nästa station hur som helt. Det handlar mer om att jag lyssnar på diskreta antydningar, eller "frågor" som hon ställer med sin kropp. T ex snegla mot bollen.

Tur man har så tåliga träningskompisar som Camilla & Alex som kan jobba vidare med sitt, trots att det dyker upp både bollar och spontangalopperande märrar med resursförsvararminer här och där i ridhuset. När de var klara och gick ut så hade Boogie inte alls lust att vara färdig med träningen! Det kändes som hon hade kunnat fortsätta hur länge som helst, men man vill ju inte bli efterlyst av familjen en fredagkväll.


På lördagen blev det uteritt med Ebba & Hottis, och äntligen var det underlag så man kunde prova sig på lite galopp. Jisses, har jag en pigg häst eller?! Tur det var Hottis som var med, för han håller samma lugna stil oavsett vad Boogie hittar på! Hoppas nu att väder och underlag kan hålla sig så man kan rida ut lite mer regelbundet framöver.


 


Det var fortfarande väldigt blött och strida vattenströmmar på sina ställen. Boogie är ju helt omprogrammerad och VÄLJER att gå i vatten även när det går att gå bredvid. Hon ökar steglängden när vi börjar närma oss blötställena. Believe in the power of positive reinforcement....Hottis som varit riktig divig när det gäller att bli blöt om benen har också  blivit riktigt duktig. Men hans slow motion jättehopp över bäckarna är rätt underhållande!


Idag hade vi årspermiär för öppna trailträningen. Den blev dock en internhistoria vad gäller hästar, men Elle, Susanne och Elin var med och hejade på hästlösa idag. Alltid lika kul att träffa sin goa gamla stall o träningskompisar!


 


Det kändes lite mer yeehaw än jag vill ha det i trailen, men det var ju rester av all rörelseglädje jag ägnat veckan åt, så det får man leva med. Det är ju i själva verket helt fantastisk att kunna trailträna i ca 90 min, inte behöva använda framåtdrivande "hjälper" öht och i stället sitta och önska sig mer broms! Finns framåtbjudningen, kan man fila på resten.


Så en helt underbar vecka med Boogie har det varit!


 

Dessutom har hon fått en ny hagkompis, prinsessan Fiona, som inte är ett träsktroll utan en Welshdam.

Åh, vi skulle ha filmat det ihopsläppet! (Liksom grabbarnas förra helgen.) . Är så himla häftigt - men odramatiskt - när sunda, socialt vältränade hästar möts. Ser ut som Boogie inte tänker släppa taget om sin just nu ledande roll i gruppen, men hon talar om det med tydligt kroppspråk, utan fysisk kontakt. Fiona är också en stark individ, och visar det genom att bara flytta på sig precis så mycket som behövs för att säga att man inte vill mucka. Penny ser allmänt till att inte vara i vägen och kollar noga läget innan hon bestämmer sig för strategi.

Eftersom Penny kommer att flytta känns det kanon att Catrine var så himla bussig och skaffade en ny kompis till Boogie   Justare stallkompisar får man leta efter!


 

Fridfull lunch för tre!









Av Maria - 10 januari 2014 10:13


fast det finns massor av kul saker jag vill skriva om. Men det är för mycket jobb, plugg och geriatriska komplikationer. 


Hästarna mår iaf bra, vi tränar och har kul.



Vi tränade med boll för ett antal år sedan också. Då blev hon het och hetsig. Nu när jag jobbar helt belöningsbaserat bygger jag upp det som shaping från hästryggen. Dvs jag bara "åker häst" och klickar. Jag varken styr eller driver. Det är inte helt lätt att sätta kriterierna, men jag tror vi är på rätt väg. Det kom inte med på film, men hon kom spontant igång med att trava efter bollen, men utan tecken på stress.

Har precis hämtat ut en egen boll till Boogie på posten, så hon inte behöver snylta på Eikars. 


Min plan är att det ska bli ytterligare ett sätt att få in motion och rörelse på ett lustfyllt sätt, utan att behöva hemfalla åt drivning. Samt lite utlopp för kosseinstinkerna så klart! 



Vi tränar på annat också. Arbetet med att lägga om HELA ridningen belöningsbaserat fortskrider enligt plan. Vi har valt vår väg. In i dimman   


 



På söndag blir det årspremiär för öppna trailträningen på Nytorp. Välkomna!


 



 

Av Maria - 2 januari 2014 17:09

Idag hade vi finbesök i stallet.
Småtjejerna fick sprida torv i boxarna och packa höpåsar innan det var dags för hästpyssel.

En lite lätt förvånad Hottis fick även han en minimakeover av pyssling på pall.

Kan ju vara bra att ha även sånt på CV:et ...

Boogie har ju vanan inne sedan flera år.

Smått folk = lätt arbete + mycket morötter

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards