Jag borde skrivit för länge sedan om träningshelgen hos Carolina. Passat på medan allt var färskt i huvudet. Precis när man kommer hem är man trött och dessutom  behöver man ha tid med sina icke hästintresserade familjemedlemmar på två och fyra ben. Sedan kom så klart en sådan där vecka med lite extra allt emellan.

Boogie och jag åkte till Seglinge Gård på lördag morgon. Hon hade fått sova i sjukboxen över natten. Vi har haft det som rutin på Wiggeby när vi ska iväg på morgonen. Annars kan man ge sig den på att man står där med tappsko eller något nytt sår precis när man ska iväg. 

När jag kom lördag morgon för att hämta henne så stod hon ute på sjukboxens lilla gård och sov i morgonsolen trots att luckan var öppen till höautomaten inne i boxen. Jag får ju alltid lite lätt panik när mitt matvrak väljer bort mat. Det fanns dock välformade gödselhögar i boxen och hon verkade avspänd, bara trött. Kanske var det sviter efter den kräftskiva som pågått på gården under kvällen/natten?

Men lasta tänkte hon inte... Hon klev bestämt runt transporten och ställde sig vid sidan med pannan mot transportväggen och blundade. Hennes lastning har hela tiden var på nedgång under året på Wiggeby. Kvällen innan klev hon rätt in bara. Men nu var det utsläpp av boxhästar och rörelse runt om. 

När hon blundar så där så vet jag måste ställa undan henne och börja om en stund senare. Fast på den här specifika stallplan blir det inte lugnare ju senare man väntar så jag tog det oklickerska beslutet att lägga på press i stället. För att åka på klickerkurs...

När jag väljer att lägga på press så är det kort och koncist som gäller. Min oerhört toleranta och förlåtande häst sa "ok, vi åker" och gick genast in. Inte alls säker på att det här förstärkte rätt uppsättning beteenden hos vare sig mig eller hästen, men vi kom fram i tid. 

På Seglinge skulle Boogie vara första ekipage. Hon fick gå in och bekanta sig med ridhuset först innan jag sadlade vid transporten. Det var lite halvobekvämt att vara först ut och uppsuttet inför publik så där. Intressant fenomen inom hästeriet, att man alltid känner sig så himla bedömd när man ska visa något i sadeln? 

Boogie var lite upptagen med miljön fortfarande, så hon ville knappt ta första belöningen. Här kom polkagrisarna raskt till användning. Klick för rörelse framåt, in med en pepparmintschock, och där var hästen med i leken igen! 

Sedan kunde jag växla mellan olika kvaliteter på belöningen och sparade polkagrisarna till det som krävde mest ansträngning från henens sida. 

Jag valde att jobba med durationer, att sträcka beteenden i tid, under helgen. Mitt val eftersom jag tycker det är svårt att "stå ut " med att inte klicka stup i ett, eftersom jag inte vill att Boogie ska hamna i frustration. I stället blir det att jag lägger på tryck (medvetet och omedvetet, beroende på övning) för att sträcka beteendet i tid. Och då blir det ju inte så belöningsbaserat i slutändan!

Så alla mina fyra pass under helgen handlade om att våga sträcka och hitta sätt som gjorde det lättare för Boogie att inte bli frustrerad över låg förstärkningsfrekvens. Det är ju det som är dilemmat, att ju längre man ska göra något innan klicket, desto färre belöningar får man under ett pass. 

Första passet jobbade vi med att sträcka trav. När jag sträcker i tid vill jag utgå från ett spontant erbjudande av traven, alltså utan signal eller kommando. Det eftersom jag då shapar/formar beteendet och inte vill ha fel utförande kopplat till signalen. Att ge signal för trav och sedan göra sträckningsförsök där hon kanske bryter av, är ju inte det jag vill ha kopplat till signalen för trav. Så först försätter vi oss i ett läge där jag får spontana travigångsättningar. Det kan jag får genom att börja klicka för minsta tempoökning i skritten några gånger så brukar hon testa trav också. Så klickar jag raskt för spontana igångsättningar några gånger, så det hamnar överst i "utkorgen".

Sedan börjar jag hålla vänta med  klicket fler och fler steg. men om man bara ökar och ökar antalet steg innan klicket kommer ju hästen snart fram till att allt bara blirjobbigare och jobbigare. Därför måste man finurligt variera sträckan, "ping-ponga" kriteriet antal steg uppåt och nedåt. Så långt har jag trixat på egen hand. Carolinas tillägg var nu att vi även växlade med ett annat beteende med god förstärkningshistorik. Så invävt mellan travsträckningarna  hade vi ett antal repetitioner där jag bad om förvänd öppna, som jag klickade med hög frekvens. På det sättet kan man hålla förstärkningsfrekvensen uppe i passet som helhet. Dessutom skapar man ju geografiska platser i ridhuset med förstärkningshistoria, som man sedan kan få ett drag emot.

Vi jobbade med samma upplägg på eftermiddagspasset och vi kunde sträcka längden på travsträckorna ganska rejält mot vad  jag klarar på hemmaplan. En spark i baken på ryttaren är visst aldrig fel    Eller vänta nu, det var väl snarare positiv försträkning och bra kriteriesättning från Carolina som gjorde att jag vågade.

Vid ett tillfälle fick hon mig att bara låta Boogie trava tills hon slutade, för att se hur långt det räckte. Nästan ett helt varv runt ridhuset kom vi innan bensinen tog slut. Alltså bra mycket längre än jag vågat hålla ut innan klicket som längst. När hon då bröt av så klickade jag självklart inte. man kan liksom inte belöna en lång travduration i efterskott när hon redan bytt beteende till skritta. Jag bara skrattade och klappade om henne lite. Efter några skrittsteg bjöd hon på en ny spontan trav som jag då klickade direkt, och så var vi igång igen med pingpongandet av sträckningen. Att en gång låta henne bara gå tills det tog slut, gav mig lite mer mod att våga sträcka lite längre i de längsta repetitionerna. Speciellt eftersom det varit så lätt för henne att erbjuda travbeteendet igen, trots att hon inte fått klick. Ett beteende som fått många förstärkningstillfällen släcks inte ut på en "misslyckad" repetition. Vilket jag ju vet i teorin, men tydligen måste uppleva i praktiken också för att våga jobba med.

Dag två jobbade jag också med durationer, men nu testade vi i galoppen i stället. Nu provade vi ett annat upplägg med rekvisita att röra sig mot. Carolina la ut 4 bommar, en på vardera långsida resp kortsida. Så klickade jag för att passera över bommen, först i skritt och sedan i trav, för att skapa förstärkningspunkter. Fick så småningom rejäla spontana ökningar i traven på detta vis, så det kan man lägga i minnesbanken och komma ihåg när man vill shapa ökad trav.   

Så småningom kom vi till galoppfattningar. Tanken var att jag skulle klicka, både för passera punkterna, oavsett vald gångart, samt för fattningarna. Hej och hå, så fort det började komma fattningar regelbundet blev jag girig och ville ha sträckning ända fram över bommen. Så blev förstärkningsfrekvensen för låg och hästen mattades av. Hmm, har ni hört den där om hur mycket tid och energi man sparar om man faktiskt gör som instruktören säger  - från början...?

Sista passet fortsatte vi med galopp, men nu ställde Carolina upp portar av koner i stället. Något visuellt, geografiskt att sikta emot, men lite mindre energikrävande än en bom. Nu tror jag vi till sist fick in systemet i både mitt och Boogies huvud.

Passera genom port = gott.

Erbjuda galopp = gott.

Erbjuda galopp igen = komma till port snabbare = gott

En lek som vi kan utveckla vidare på hemmaplan. 

Kul observation från åskådarna att fattningarna och kvaliteten på galoppen blev bra. Det tycker jag är så spännande att hon kan fatta så fin galopp utan reglering och justering av diverse kroppsdelar, OM hon får göra det alldeles själv. Bettlöst, lång tygel och en matte som gör ingenting. Hur svårt är inte det, förresten, att rida utan att göra något? Det går åt lika mycket energi för mig att säga åt mitt ben att inte trycka som det går åt för att trycka. Galet, egentligen! 

Nu känner jag mig rustad att ta tag i det här med durationerna även på hemmaplan!

Som vanligt så himla givande och alldeles underbart att vistas i klickerbubblan i  Carolinas och Walters skyddade verkstad en hel helg!

Jag har varit dålig på att fotografera under helgen. Här är bara några skruttbilder på mina fina medkursare: