När jag ändå är i farten tänker jag tycka lite om kossegrenar också.

Ja, det verkar finnas en förskräcklig massa ful och otrevlig ridning i boskapsgrenar.

MEN – det blir lite feltänk när man hävdar att hästen generellt sett skulle må dåligt av att få jobba på kor.  Mår border collies dåligt av att få valla? Nej, tvärtom, om de nu inte tränas på ett otrevligt sätt förstås. Det samma gäller för kossehästar. Jag har ständigt lite dåligt samvete för att min häst inte får göra det hon är avlad för. För tro mig, det märks att hon vill och kan följa objekt i rörelse och ständigt spanar efter ”jobb”. Tack och lov jagar hon inte bussar och cyklister som understimulerade vallhundar kan få för sig! Jag vet att hon skulle uppskatta ett roligt kossejobb då och då, när det görs utan ryttarpress och på hennes villkor. Jag har ju testat, och det var vansinnigt roligt! Hennes cowsense är så starkt att det var enkelt att ta henne förbi det obehag hon förknippade med cuttingmaskin och koträning från sin tidigare träning. Så fort hon förstod att det var andra villkor som gällde med mig på ryggen. Men vi har ju inte haft möjlighet att utveckla det där vidare på hemmaplan, tyvärr.

Tyvärr är nog kunskapsnivån inom kogrenarna bedrövligt låg i det här landet. Vi har ju ingen gammal  kofösarkultur att luta oss emot. Få svenska cowboys är uppvuxna i sadeln och bland kossor.

Så jag gissar att vi har rätt många som börjat rida som vuxna och varit på några helgläger, typ. Balans, sits , hästkunnande och boskapskänsla är därefter.  Men det finns så klart strålande undantag också! På Nationals nu senast såg vi flera trevliga, hästvänliga ritter. När det är fint, då är det  i mina ögon lika fint och häftigt som när hunden plockar upp spåret och föraren bara gör sitt genom att följa med och se till att inte vara i vägen. En atletisk häst som på egen hand jobbar kossan och en ryttare som lagt ned handen och bara försöker vara följsam i hästens rörelser – det ger mig gåshud!

Men tro nu inte att jag har några illusioner om att allt är så mycket bättre over there, och att alla äkta kobojsare är supersnälla mot sina hästar. Nädå, jag är luttrad och vet att det också är en industri.

Mitt bästa cutting minne är från Nationals för några år sedan då Emelie och Madeleine Stiwing tävlade sina hästar i rosa benlindor bland testosteronet, belönade med godis och ägnade sig åt stretching av hästarna mellan ritterna medan kossegubbarna ”skolade” sina hästar. Gissa vem som vann!