Samtidigt som vi här i huset kryssar mellan livestreamarna från EM och NSBA World Show för att få njuta av den ena prydliga ritten efter den andra, så rasar debatten kring ”westernridning ” på fejan och säkerligen annorstädes.

 Självklart försvarar jag inte det som visas på bilderna från ”Chappen” . Jag tycker bilderna (och handlingarna) är förskräckliga!  Jag tycker också fotoobjektens reaktioner, bortförklaringar och hot om polisanmälan är patetiska. Hur i hela friden kan man bli kränkt av att någon fotograferar när man rider på en stor tävling inför publik? Det man gör har man ju redan frivilligt valt att visa upp för publik?

Om man får se sig själv på en sådan bild finns det i min värld bara två värdiga reaktioner:

1)      Hu, ser det ut så där? Vad håller jag på med? Hem för tänka om och utveckla mig!

2)      Så där SKA det se ut när man rider XXXX. Jag står för vad jag gör och tycker det är rätt.

Så kan jag sedan som ”western”-konsument välja bort att träna för, eller ens titta på när alternativ 2-ryttaren  rider. Då vet jag i alla fall vad vederbörande står för. Det är också mycket troligt att jag väljer bort grenen som helhet om det alltid är så där det ser ut. Vilket jag befarar när det gäller tidsgrenar, då ”fort” och ”djurvänligt” inte brukar gå hand-i-hand i hästvärlden.

Så bra jobbat av Sofie som lyfter upp frågan till debatt, vågar ta skit och dessutom bemöter så många av de idiotiska kommentererna på ett rakryggat och väldigt moget sätt för att, enligt uppgift, bara vara 15 år gammal! Hatten av för dig! Det behövs många fler Sofior inom hästsporten!

Men i debatten blir jag väldigt trött på att ”Western” beskrivs som vore det EN gren. Man pratar om Hoppning, Dressyr och Western. Vad som är värst, vad som är bäst. Ingen som helst nyans, det brukar ju tyvärr vara så i debatter.

Western består av så många olika, minst 25, säkert fler, vitt skilda grenar med olika fokus, regler och syften. Det vi ivrigt följer på våra datorskärmar från Kreuth och Tulsa idag står säker lika lång från barrel racing och pole bending som galopptävlingar gör från dressyr.

När jag ville starta om med ridningen som vuxen visste jag att jag inte ville rida så som jag blev lärd på ridskola som barn och ungdom. Jag vill inte klämma, trycka, dra, spänna in och piska på.  Att det blev westernridning jag istället  provade på var en slump. Ett test för att se om det var det jag letade efter. Eftersom jag av samma slump hamnade hos Anki fick jag lära mig att rida igen, från grunden. Nu med sits och vikthjälper. Länge i sidepull, innan jag ens blev betrodd med bett…

Hade jag hamnat hos någon annan av de lokala westerntränare som fanns tillgängliga på den tiden hade jag förmodligen letat vidare efter ett tag. Kanske ramlat in på AR eller så…vilket jag ju gjort delvis till slut ändå…

Men i de grenar som Anki representerade fanns precis de möjligheter jag letade efter. Så jag blev kvar. Blev ”westernryttare”. Inom det som kallas allround performance grenarna, fram för allt  Trail och Western Horsemanship (som inte har ett smack med Natural Horsemanship att göra, ännu ett tröttsamt förvecklingsområde som vi kan ta en annan gång…)

Läs här beskrivningen av AQHA Western Horsemanship:

The western horsemanship class is designed to evaluate the rider’s ability to execute, in concert with their horse, a set of maneuvers prescribed by the judge with precision and smoothness while exhibiting poise and confidence, and maintaining a balanced, functional and fundamentally correct body position. The ideal horsemanship pattern is extremely precise with the rider and horse working in complete unison, executing each maneuver with subtle aids and cues. The horse’s head and neck should be carried in a relaxed, natural position, with the poll level with or slightly above the withers. The head should not be carried behind the vertical, giving the appearance of intimidation, or be excessively nosed out, giving a resistant appearance.

”Ryttaren  och hästen arbetar i fullständig samklang” – är det inte det alla vi ryttare  drömmer om?

Nu står det säkert sådant här i dressyrregelboken också. Det räcker ju inte med orden och visionerna, man måste ha ett öga på utförandet också. Samt utrustningen.

Japp, jag måste ha stångbett i många klasser som jag rider. Men det finns massor av olika typer av stångbett, och bäst av allt, jag behöver knappt använda handen. Tygeln kan vara slak om jag tränat min häst på rätt sätt. Sporrar behöver jag inte alls ha. Inga nosgrimmor får finnas. Så för mig, som klickertränande, AR-fuskande westerntant uppstår en massa intressanta träningsmöjligheter för att uppnå de mål som finns beskrivna i domarkompendiet!

Det gör det inom Trail också:

                          This class will be judged on the performance of the horse over obstacles, with emphasis on manners, response to the rider and quality of movement. Credit will be given to horses negotiating the obstacles with style and some degree of speed, providing correctness is not sacrificed. Horses should receive credit for showing attentiveness to the obstacles and the capability of picking their own way through the course when obstacles warrant it, and willingly responding to the rider’s cues on more difficult obstacles. While on the line of travel between obstacles, the horse shall be balanced, carrying his head and neck in a relaxed, natural position, with the poll level with or slightly above the withers. The head should not be carried behind the vertical, giving the appearance of intimidation, or be excessively nosed out, giving a resistant appearance.

Här och i ett helt knippe westerngrenar till, finns verkligen utrymmet att träna etiskt, hästvänligt och långsiktigt hållbart och samtidigt sikta på en hög tävlingsmässig nivå.  Självklart finns det rötägg, klantarslen och folk som sätter vinster  framför hästens välfärd inom dessa grenar också. Men grenarna i sig har en fantastisk potential för att vara hästvänliga med rätt träningsupplägg.

Tyvärr syns ju dessa grenar sällan för publik. Så fort det ska visas lite western någonstans väljer man grenar där det sprutar grus. Det är för sorgligt att publiken flockas till High Chaparall spektakel medan läktaren gapar tom under Trail och WH på  EM. Att det som drar publik förmodligen är det som är minst hästvänligt och att folk blir uttråkade av balanserade, lugna, harmoniska ritter. Häst och människa i samklang säljer inte biljetter, häst och människa i konflikt gör tydligen det…

Men som underbara husfar D på jobbet alltid säger, vi jobbar oförtrutet vidare.  Tränar våra grenar på vårt eget vis och njuter när andra visar upp lugna, harmoniska ritter på hästar som ser ut att må bra och trivas med livet! Och vi vägrar låta oss buntas ihop i något allmänt westernslaskfack!

Till er som nu ivrigt utropar western till det värsta som drabbat hästvärlden, och baserar denna uppfattning på bilderna från chappen, ett besök på en lokal klubbtävling eller möjligen din stallgranne som äger en westernsadel och brukar vara dum mot sina hästar - ta er lite tid och studera flera westerngrenar på tävlingar av lite högre kvalitet.  (Det skulle vara svårt att bestämma sig för om man gillar fotboll genom att enbart se en KORP-match)  Passa på nu hemma i soffan denna vecka på länkarna ovan! Du kommer säkert att se saker du inte gillar och saker du inte förstår. Men kanske ser du också något som verkar intressant och utvecklingsbart? Åtminstone bör du kunna lägga märke till att det finns en enorm spännvidd och variation under paraplyet WESTERN.