Jag fick ett litet ryck här i veckan och frågade Strängnäsbygdens Western Riders om jag fick efteranmäla mig och Boogie till deras tävling, och det fick jag. Bäst att passa på när hon känns fräsch och det finns en tävling inom rimligt åkavstånd.

Sara erbjöd sig att följa med och grooma. Det visade sig vara ett riktigt lyxerbjudande, för så proffsig grooming har jag aldrig haft förut! Hon organiserade groomingväskor, putsade häst, höll häst, påminde ryttaren om att dricka vatten, filmade och befann sig hela tiden precis där man behövde henne! Toppen!

Detta var vår andra WRAS-tävling någonsin så vi är ju inte uppklassade inom WRAS, och kunde därför välja fritt bland klasserna. E-klass är den lägsta nivån och tänkt som en prova-på-klass. Man behöver inte ens ha westernutrustning. Om jag förstår rätt ska man enligt kutym inte anmäla sig där om man inte är nybörjare i grenen. Men eftersom Boogie kan bete sig lite hur som helst på årets första tävling kändes det ändå skönt att kunna välja en Trail E som första försök. I WRAS får man rida på tränsbett och två händer upp till klass C.

Så vi började med E på två händer och tränsbett samt hjälm. Boogie var lite till sig på framridningsbanan och gnäggade lite. Dessutom stötte vi på hennes gamla hagkompis och ledarsto Snappy, och det stissade upp henne ytterligare. Jag ville inte nöta för mycket på framridningen eftersom jag anmält till 5 klasser totalt. Dessutom är det vi behöver trimma in oss på det som är inne i ridhuset, dvs högtalare och publik. Framridningsbanan var också väldigt gropig så jag var rädd för vrickningar. Så vi förflyttade oss till collecting ring så fort vi fick tillträde.

Boogie var lite spänd men genomförde första klassen så här:

Det kändes riktigt bra för att vara årets första försök! Sedan blev det prisutdelning och då märktes det desto tydligare att det var årets första. Dock blev hon inte hoppig, utan mer tiggig, och det är faktiskt mycket bättre med överdriven belöningsförväntan än den andra typen av stress.

Eftersom vi vann ombads vi göra ärevarv! Det var en ny erfarenhet, minst sagt, eftersom vi aldrig vunnit en WRAS-klass förut. Till detta spelades av någon anledning signaturmelodin från TV-serien Dallas. Boogie tyckte det var kul att få galoppera av sig lite uppbyggd laddning och när vi susade ut i collecting ring igen undrade jag lite över hur bra det här egentligen var för sinnesstämningen?

Inte så mycket tid att grubbla över det eftersom det nu var dags för Trail D. Jag tog även den på tränsbett men uppgraderade mig från hjälm till hatt. Första delen över travbommarna kom inte med på filmen.

Jag tror vi var 11 startande och vi kom på 1:a plats även i denna klass. Nytt ärevarv till Dallasmusiken. Yeehaa sa Boogie.

Omladdning inför vår sista förmiddagsklass, Trail C. 9 startande, varav först ut Ulrika på Snappy. De satte en kanonrunda! Jag bytte till stångbettet enligt min upptrappningsplan. Jag startade sist, så det hann bli mycket tid i collecting ring. Kändes direkt över första bommarna att Boogie kroknat lite för hon klonkade. Bakbenen var inte med. Då kroknade även jag mentalt och började gräma mig över att jag inte varit bättre på att hålla igång henne under väntetiden. Inne i collecting ring fick man bara skritta runt på en liten yta och hon hade nog behövt fräschas upp i lite trav. Snirkliga travbommar i serpentiner är annars hennes specialitet så hon borde inte klonka... Ni hör själva, ett sådant här fokustapp har man inte tid och råd med mitt i en trailbana, så medan jag grubblade över missar i förberedelsen så fortsatte misstagen att hopa sig på banan! Plötsligt höll jag på att rida fel väg också!

Jaja, nu var hon i alla fall helt avspänd på prisutdelningen och stod avslappnat på lång tygel. Bredvid sin gamla kompis Snappy som hon varit så glad på stallplan att få träffa igen efter nästan 1 1/2 år. Boogie kom på 3e plats i den här klassen, trots våra missar, och vann en tung påse hästgodis. Så passande!   

Så steg jublet på läktaren när Ullis och Snappy kom 1a, men det var lugnt för Boogies del. Hur avspänd som helst. Men så startade den där Dallasmusiken och Snappy fick galoppera iväg. Då brann det i huvudet på lilla kossehästen! Hon har nyss återförenats med sin gamla väninna och truppledare, och så ska hon stå stilla medans kompisen får dra järnet!!!  Lagom roligt att sitta på studsande, icke kontaktbar häst, på en hand och med en tung påse i den andra. Men vi överlevde det också!

Så fick vi lunchpaus, och jag lastade faktiskt på Boogie på släpet medan vi gick och åt. Hon klev villigt in där, men var inte intresserad av sin mat. Sedan hon blev Active Stable häst är ju inte maten lika överprioriterad längre.

Efter lunch hade vi två western horsemanship klasser, D och C. Horsemanship är ju min hatgren... Jag gillar inte det här vänta vänta vänta, 30 sek prestation, och så vänta vänta vänta. Plus att vi sliter med railworkdelen, så även när vi gör ett bra mönster så är det svårt att lyckas placera sig bra. Men nu ville jag ha revansch på mig själv efter min koncentrationsmiss, så nu var ambitionen att hålla mitt eget fokus på topp!

Jag värmde upp på en annan utebana än den gropiga, denna var i stället stenhård. Så sa någon att nu börjar klassen så då blev det en galopp över gräsytorna upp till ridhuset. Men det var falskt alarm, det var långt kvar. I stället blev det en ny lång väntan i collecting ring. Den väntetiden livade Boogie upp genom att bocka loss så fort Dallas-introt drog

igång i klassen före oss. Jag kan ju bara gissa hur sugna mina medtävlande var på att ställa upp bredvid min häst efter det...

(Lite fascinerande hur hon diskriminerar mellan olika låtar. Samt hur få repetioner det behövdes för att skapa en association till den speciella musiken. )

Nåväl, hittills hade vi bara brallat "utom tävlan". Ny klass, ny tag! Jag tog hatgrenen vid hornen och lät alla goda råd jag någonsin fått av Anki och Jonna genomsyra min kropp. Här jäklar skulle ridas WH! Med fokus och attityd!

Mönstret kändes ok, men efterföljande railwork var kaos. Det var minst 12 hästar i klassen och tämligen rörigt. Då funkar inte galoppen på Boogie. Hon bryter av så fort hon tycker någon är i vägen. Man får ju köra om långsammare ekipage, men här blev det i bland både 3 och 4 filigt, och det var för svårt. Domaren sa efteråt att vi hade vunnit på mönstret, men hade alldeles för dåligt railwork. Nu blev det en andraplats, och det var snällt nog tycker jag. Vi har väldigt mycket jobb framför oss om Boogie ska bli bra på railwork. Positivt i alla fall att de som sett Boogie i flera år tycker att hon ändå ser "snällare" ut. Det stämmer nog bra, hon är inte så arg (läs osäker) på okända hästar längre.

Tydligen var det färdigskuttat till Dallastrudelutten, för det gick alldeles utmärkt att låta någon annan rejsa runt denna gång.

Så omladdning till vår sista klass, Western Horsemanship C. 9 startande, så lite mer plats på banan. Mönstret gick ok, och railwork var nu något bättre. Något... Så vi fick avsluta dagen med ytterligare en vinst och ett ärevarv!

Så sammantaget en rolig och bra start på tävlingåret för Boogie! Tävlingen var väldigt välordnad med trevliga, hjälpsamma funktionärer och bra organisation. Håkan Forsström dömde och hade gjort bra banor och mönster med lagom svårighetsgrad i förhållande till klassen. Trevliga trailbanor med flyt i, men så var han ju med på Kimura-clinicen också   

Väldigt roligt också att träffa många bekanta ansikten jag inte sett på ett tag! Samt den härliga supportergruppen Bella, Emil och Sara så klart!

Ojoj, helt slut efter helgens äventyr i Strängnäs. Spännande säsongsdebut med Boogie-Bus.
Ska på möte så utförligare beskriving av konsten att lära hästen bocka till Dallas vinjettmusik kommer...

När man har proffsgroom kommer man hem med märkta rosetter i handväskan så man vet vad man har gjort!
Önskar jag fick ha en Super-Sara här på jobbet idag också som styrde upp mig lite ?

Idag var det en skitdag i Active Stable i ordets rätta bemärkelse. Kolla Masken dax nämligen! Så "alla" drällde runt hela dagen och väntade på att deras respektive små älsklingar skulle släppa en hög. Vilket många av de fyrbenta vägrade göra, nu när det vart sånt ståhej runt alltihop   

Har man häst på box går man ju bara in och plockar några kluttar på morgonen. Med häst i modern grupphållning (lösdrift får man INTE säga i Active Stable...) får man i stället tillbringa kvalitetstid med sin kuse i väntan på att det händer något. Somliga fick spendera hela dagen med sin häst!

Jag och Boogie hade lektion med Carolina på förmiddagen. Det blev inte riktigt samma flyt och härliga känsla som jag blivit bortskämd med på den senaste tiden. Först var jag lite skärrad, för att inte säga knäsvag, av att ha kommit ut ur grooming och sett en häst ligga i en hög på marken utanför ridhusdörren. Min hjärna fattade först ingenting, det såg så himla märkligt ut med en sadlad, ensam häst på marken. Sekunden efter kom det ut folk ur ridhuset, och det visade sig att hästen hade hoppat ut, över den 1.70 höga sargen. Helt galet! Ännu mer galet när man läser bland folks kommentarer i hästägarens blogg om att det är "VANLIGT" att hästar gör sådant här. Att det är  därför det finns regler om att man ska stänga alla dörrar och täcka för speglar och jag vet inte allt när man longerar! Man skulle kunna tro att folk tränar vilda mustanger, men så är det ju inte, det är "vanliga" ridhästar!

Det blev inte mindre läskigt av att hästen, när den kom på benen gav sig iväg ut på parkeringen. Som tur var stannade den vid gräset innan den kom för nära vägen. I ett sådant här läge påminns man om hur obönhörlig trafiken är utanför gården ! En bra påminnelse att hålla inkallning och handtargets väl uppdaterade, i fall man själv skulle råka tappa sin häst på något vis. Huvva!

Så lite skakig på benen startade jag lektionen. Efter en kort stund upptäckte vi dessutom att allt inte var som det skulle med Boogie heller. Hon var kort i steget i bakbenen, och stampade irriterat. Felsökning från topp till tå och jag hittade ett ytligt sår under svansen vid sidan av vulvan. Hmm... Här om dagen hade hon ett rejält bitmärke över mankammen. Nån som har lite väl starka vårkänslor?

Jag sprang och hämtade Helosan, och sedan gick det bra att jobba igen.

Tur att hon är så bra på att tala om, så man kan fixa till saker!

Efteråt fick Boogie gå ut och chilla lite medan vi tog en långfika i solen på balkongen. Sara skulle rida lite senare. Jag tänkte att det var bra om Boogie varvade ned lite först. Hon kan ju bli väldigt taggad och på av longreiningen i bland.

Sara och Boogie jobbade sedan med styrning på långa tyglar på utebanan. Boogie såg avspänd ut. Sara har snabbt tagit till sig vårt belöningstänk, så Boogie är helt nöjd med att få visa Sara lite western. Det blev styrövningar mellan koner i skritt och trav, lite ryggning och en del sidepass med och utan bommar. Så avslutade vi med en skrittrunda i skogen. Mysigt!

En till fika hanns med, och fortfarande hade inte alla hästägare hunnit få sina kluttar! Men vi har väl aldrig pratat så mycket "skit"!

En sådan tur att det finns så många härliga, sköna, människor i Active att umgås med!

Väl hemma var det hög tid att ta tag i den däringa deklarationen. Urk! Men nu är det gjort!

Familjen har lite roligt åt att jag lyckas använda två datorer, en iPad och en mobil samtidigt för att få det gjort! Samtidigt som jag morrar åt alla runt omkring att vara tysta och tassa på tå. Fast i år var det rätt enkelt eftersom jag haft minimalt med verksamhet i firman.

Nu varvar vi ned med att titta på veckans oredigerade badflickor! Beach 2013 är äntligen i gång!

Och ja, badflickorna ska skalas ned till bikini, så fort matte får 4 timmar över någon dag. När bokföringen och pensionärerna så tillåter...