Har haft en riktigt rolig uppsutten lektion för Carolina idag!

Vi jobbade med Boogie's ryggning i hinder. Jag har hela Boogie's tid hos mig slitit med det momentet. Både med traditionella metoder och med klickerträning. Det senaste året bara med klicker, men det blir aldrig så där bra som jag vill ha det. Det känns att det finns stress i momentet som lätt blir forcerat och svajjigt. Svårast är det att backa in i en öppning. Det går ofta lättare att få rida in i hindret och sedan backa ut ur det.

Men Carolina är skicklig, hon!

Först rättade hon till lite saker i min sits. Måste sitta rakt om jag vill rida rakt. Så klart...

Säger som min mamma härom året: "Men Maria, har du FORTFARANDE inte lärt dig rida?!"

Vi hade två bommar utlagda som en shute och labbade lite med hur jag ska sitta och hur jag ska titta.

Så klickade vi en hel del för att hon bara stod stilla i hindret. Nog så svårt, här ligger ju bommar som det ska göras något med. Därefter att hon behöll position trots att jag tittade nedåt, bakåt efter bommen. Att hon alltså skulle ignorera vikthjälpen, förändringen i sitsen som uppstår då. För att underlätta fick jag tänka på hur jag rörde mig så jag inte flyttade höftpariet samtidigt, utan nästan sköt fram det när huvudet gick bakåt.

Sedan provade vi att be om ett steg bakåt och klicka för halt. Det ledde inte till någon egentlig förbättring, det var fortfarande lite hetsigt och snabbt. Då la Carolina till att jag skulle be om ett steg bak och sedan ett steg fram, och klicka för fram. Nu tyckte Boogie vi var lite krångliga och ville lämna hindret och erbjuda sidepass, spinn och annat skojsigt i stället.

Dags att komma ihåg det här med paus också! Tur att hon påminde oss. Så nu blev vi bättre på att köra några få repetitioner och sedan låta henne skritta eller trava en runda för att gå tillbaka.  Första vändorna föreslog hon andra alternativ till att gå tillbaka, så helt positiv var inte upplevelsen för henne, trots klick och belöning...

Förstår verkligen hur Peggy Hogan m fl betonar värdet av att ha hästen lös när man tränar så den kan välja om den vill vara med eller inte! Det är inte alls säkert att träningen är 100 % positiv bara för att du står med klicker och godis i högsta hugg. Den enda som kan tala om hur det ligger till är hästen själv! Men hur ska den kunna tala om det om den inte kan röra sig?

Nu var ju inte Boogie direkt lös med mig på ryggen, men hon fick ändå ganska fritt spelrum att gå iväg och komma tillbaka. Vartefter som jag blev bättre på att korta ned passen och ta paus innan hon gjorde det, så blev hon också mer angelägen om att få gå tillbaka till hindret och köra en omgång till.

Nu började det även hända saker med ryggningen. Med förväntan på rörelse framåt så blev ryggningstegen mjukare och lättare. Mer formbara så man hinner med att styra och guida.

Så med lite justering av mattes sits och en hel del justering av kriterierna så kom vi en lång bit på väg och fick en bra grund att bygga vidare på.

Blir nog lite ryggningshinder på lördag   

Så hade vi lite intressanta diskussioner om hästar och stress-signaler, eller lugnande signaler. Ibland känns det som hästen är ett av våra äldsta husdjur, men vad vet vi egentligen om dem och deras kommunikationssystem?

De är så omgärdade av myter och vedertagna "sanningar" att man till slut inte ens ser vad man ser...

Som alltid när jag tävlat funderar jag mycket på hur bra det blev för Boogie. Hon har ju inte bett om att få tävla. Hon har dessutom haft stresspåslag i tävlingsmiljön. Om hon fick välja skulle hon väl stanna hemma, tugga grönt och hänga med kompisar. Så det är ju mitt ansvar att tävlingsupplevelsen blir så positiv som det bara går. Inte bara för att resultaten då blir bättre, utan för att det ska vara trevligt även för Boogie.

När jag tittar på filmerna från igår är jag inte nöjd med hur mycket hon tuggar på bettet. För som jag känner min häst är det INTE för att hon då är nöjd och tillfreds. Men jag tycker om att se den långa lite utdragna mulen vid grinden, för det betyder att där finns en klickersk belöningsförväntan.

Mest av allt är jag nöjd med att hon på söndagkväll efter att ha blivit utsläppt i Active igen, efter en halvtimme dök upp vid ingången till groomingen igen och ville tillbaka in till mig för att mysa medan jag sorterade prylar. Hon hade tydligen inte fått nog av människoumgänge trots en tolvtimmarsdag i människans tjänst. Kan ju inte ha varit för illa då!