i tidningen Ridsport.

Även om det är mycket i den som blir off topic för mig, så tycker jag oftast att den är intressantare och mer lärorik än Lucky Rider och andra "livsstilsmagasin" som man som  westernryttare är hänvisad till. Tänk om vi också hade en tidning som behandlade westernridning som en sport och faktiskt rapporterade tävlingsresultat, beskrev regeländringar och följde trender inom sporten!

Westerridning är inte ett övergripande livsstilsval för mig. Jag är förskräckligt ointresserad av att leka trapper med packmula i fjällen. Jag blir förbannad över att jag, bara för att jag tävlar i western, förväntas vara totalalternativ och vilja fördjupa mig i  barfotaverkning, homeopati och hästpratare. Jag går inte i gång på helsidesporträtt av skäggiga farbröder med rimfrost i slokmustaschen.

Så jag får faktiskt ut mer av att läsa Ridsport när jag kommer åt. Om t ex utfodring, juridik, försäkringar och annat allmänt övergripande.

I dag när jag bläddrade funderade jag lite över det här med begreppet Ridbarhet, som återkommer i alla möjliga sammanhang.

Vad är det egentligen? Vad ryms inom det begreppet? Hur gör man rent konkret för att mäta det? Vilket jag antar att man måste om det det ska ingå i avelsmålen och kunna utvärderas?

Någon som vet mer får gärna upplysa mig!

Sedan funderade jag på det här med unghästar och hästhållning

Jag har alltid tyckt att det verkar lite feltänk att låta ungdomar fostra varandra utan vuxen tillsyn. Det brukar inte bli så bra för människobarn och för hundbarn, (de arter jag är mest bekant med) och det verkar ju inte heller vara så hästar organiserar sig när de själva får bestämma.

Snarare som ett upplägg som vi har skapat av ekonomiska och praktiska skäl.

Det kanske finns några studier på det här?

Själv har jag bara tillgång till vår one-case-study Hottis. Han flyttade till oss sju månader gammal och fick då sällskap av en äldre snäll valack första tiden.

Så småningom utökades hans flock med flera snälla, trevliga valacker men Hottis var helt klart yngst.

Det närmaste en jämnårig busgrabb han kom var araben Meduz som var ett par år äldre och gillade att leka.

Härliga tider!

När vi förra året flyttade våra hästar  till Sigtuna fick ju Hottis och Boogie bli hagkompisar. Vilket gick hur bra som helst!

De blev snabbt goda vänner. Hottis hade god nytta av sin träning i att reta gubbar lagom mycket för att det ska bli action men inte konflikt! Det funkade på tanter också!

Till sommaren blev det större blandad grupp och för första gången en jämnårig polare, Lex!

Det var vi lite spända på hur han skulle hantera. För första gången någon som är jämnbördig eller kanske till och med lite underlägsen. Lex var ju en ganska hårt hållen kille när han kom. Skulle Hottis liksom få hybris?

Men det kan man ju inte direkt påstå. Jag tycker Hottis hade bra tålamod med Lex inledande osäkerhet och väntade in honom tills han vågade börja ta för sig i lek och bus.  Ganska snart var de som ler och långhalm och ville hellre dela matbyta än äta ur varsin.

Så hamnade hela gänget på Wiggeby Active Stable och fick massor av nya polare, både unga och gamla, ston och valacker.

När jag ser på Hottis i gruppen ser jag en socialt kompetent häst som tryggt kryssar runt. Han vet vilka man bör ta en vidare sväng runt  sig för och vilka man kan busa med. Han drar sig inte för att flytta på någon i havrekön när han tycker att han är hungrigast, men vet nog rätt väl vilka han rår på.

Jag tror att hans uppväxt med äldre trevliga hästar bara har gagnat hans sociala utveckling och mer efterliknat livet i en "naturlig" hästflock.

Får jag chansen med någon mer unghäst framöver, kommer jag att göra på samma sätt