Idag på väg till stallet ser jag på håll en stor hund springa längs med vägen längre fram och sedan satsa mot bilen framför mig. Den springer jämte bilen en tag och bilen saktar ned för att hålla hundens tempo. En stund tror jag att det är några idioter som rastar sin hund på detta vis. Så svänger bilen i en korsning och accelerar iväg från hunden. Hunden ser sig omkring och siktar på nästa bil - min...
Så det är bara att stanna och kliva ut för att få kontakt. Helst innan det händer en olycka i halkan. Hunden tänker ge sig iväg men när jag öppnar bakluckan blir han intresserad och joggar tillbaka till mig. Han haltar lite, på vänster bak tror jag. Jag letar efter extrakoppel och hundgodis, men hunden, en schäferhane, är intresserad av den förföriska lagottofrökendoften från plädarna i hundburen. Jag öppnar buren och då hoppar han in med framändan för att sniffa ordentligt. En näve torra gamla frolicar får honom att hoppa in med bakdelen också, och vips är han i säkerhet, borta från körbanan.
Jag börjar köra runt bland gårdarna för att hitta någon som känner igen hunden. Inte lätt. Antingen är folk inte hemma alls, eller så tumlar de upp sömndruckna i underkläderna och är måttligt intresserade. Jo, ett trevligt gäng med egna schäfrar, men de hade koll på sina. Jag skickas hit och dit men inte rätt. Hunden lägger sig till rätta i den för trånga buren och visar inte heller några tecken på att känna igen sig. Parallellt försöker jag komma fram till polisen, men det är helt omöjligt. De har inte tid att svara i telefon, så växeln råder mig att åka till Sollentuna polisstation med hunden.
Så efter en dryg timmes hattande mellan olika avfolkade gårdar i Odensala med omnejd så blir det en tripp till Sollentuna.
På polisstationen är det lika mycket folk som på mellandagsrean. Passärenden mest, verkar det som, så det dröjer inte så länge innan man får komma fram i "övrigt" luckan. Men visionen jag hade av hundkunnig polisman som kommer ut och hjälper mig med den för mig helt okända bamsejycken, den tvärdog... I stället får jag ett sladdrigt nylonkoppel och instruktion om att hämta in hunden. För säkerhets skull frågar jag två gånger om de verkligen menar in i det här fullproppade väntrummet. Japp, de menar de. Med tillägget att jag får ringa om han blir för svår. RINGA! Hur f-n då?
Ute i bilen har schäfern stressat upp sig och är flåsig och virrig på blicken. När jag öppnar buren för att trixa på halsband försöker han kasta sig ut. Jag får på koppel men det är sedan en mardröm att försöka ta sig över isgatan bort till entrén med en 45-kilos hund som bara vill springa och kasta sig hit och dit. Jag försöker avleda med godis, men han är inte mottaglig. Jag får hålla i med båda händerna och parera så gott det går. Nylonkopplet river upp handflatorna. En farbror som hjälper mig med porten undrar om jag verkligen ska ha med hunden in. Ja, nu var det ju inte min idé...
Det känns faktiskt väldigt obehagligt att ta sig in i folkmassan med en så uppstressad stor hund som man inte känner och inte vet hur den kan reagera. Bemanningen i min lucka har dessutom försvunnit så jag får stå en bra stund med hunden bland folk som blänger och ser illa berörda ut. Jag förstår dem, jag tycker inte heller att hunden och jag utgör något särskilt förtroendeingivande ekipage.
Mitt i alltihopa kommer dessutom en synskadad dam och vevar med sin käpp, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Till slut kommer en poliskvinna och vill ge mig en blankett att fylla i.
Går inte nu, säger jag. Ni måste ta hunden först.
Äntligen får den stackars hunden komma bort från folkvimlet!
Någon schäfer fanns inte anmäld som saknad men jag hoppas den var chippad och redan har hittat hem! (Och att det är ett bra hem...)
Om någon fortfararande saknar den är det annars polisen i Sollentuna man får kontakta. Jag plockade upp den på vägen mellan Odensala och Märsta, vid Hova vägskäl vid tiotiden i morse.

Tre timmar senare kom jag äntligen till stallet, några liter diesel och ett antal parkeringsslantar fattigare.
Men jag gör säkert om det nästa gång jag ser en lös hund i trafiken. Eftersom jag hoppas att någon skulle göra så om det var min hund.