Hu, vad surt! Skrev ett långt inlägg som försvann när det skulle laddas upp!

Morr!

Det har inte varit helt lätt att analysera träningshelgen med Ellen Ofstad.

Så det kanske inte skadar att göra det en gång till?

Det var min 4e träningshelg för Ellen. Vid tidigare tillfällen har vi haft så enormt kul, Boogie och jag. Det har varit vid dessa kurser som Boogie tagit stora kliv framåt i sin inställning till träningen. T ex första gångerna jag fick uppleva henne SKYNDA sig till ridhuset efter paus, och sedan vägra lämna det efter passets slut. Även om det numera är vardagsmat   

Så jag var i fredags väldigt säker på att Boogie skulle få en trevlig helg och tyckte det var ett bra tillfälle att köra tävlingsliknande förberedelser med hästvätt, kroppsstrumpa, svanspåse och hela köret. Till allmän munterhet på Wiggeby där man tydligen inte har sett en quarter i resekostym förut!

Samt vid ankomst på Seglinge Gård i Almunge, där mina medkursare försynt undrade vad den stackars hästen råkat ut för   

På lördagen fick jag för ovanlighetens skull ett tidigt startnummer. Min plan för helgen var jobba med Boogie lös från marken och att få Ellens hjälp att få Boogie att kunna börja imitera/spegla mig. Senast jag tränade för Ellen var när vi hade Kroppsspråkskursen  på Skällsta 2010. Det var samtidigt som Boogie blivit skadad så jag var med utan häst. När jag senare försökte applicera mina nyvunna kunskaper på Boogie gick det inte så bra. Hon blev mest sur. Så jag gav upp. Det finns ju alltid så mycket annat kul att träna på än det man inte är så bra på.

Men när jag höll på med frishaping av spinn och fick olika tips från Peggy Hogan om hur jag ska placera mig för att underlätta förståelsen hos hästen, kände jag att jag har så himla svårt att synka ihop mig med hästen och dålig koll på när jag blockerar i stället för att öppna.

Jag är väl en stel gammal bruksare, skolad från början att stå still och utdela kommandon…

Vilket funkade bra även i övergången till klickertränare av hund då man skulle vara neutral och låta hunden bjuda beteenden att shapa vidare från utan att hamna i locka/visa.

Med häst, hmm, ibland behövs att jag kan dansa med…

Stackars Ellen, vilket uppdrag    

Hon nämnde att det fanns två olika vägar att gå, antingen genom att verkligen lära sig kommunicera genom hästens kroppsspråk, eller genom mer ”onaturlig” kommunikation.

Sedan fick jag sätta igång med att försöka få Boogie att följa mig genom de där cirklarna vi lärde oss på Kroppsspråkskursen. Det gick inget vidare. Jag var ständigt på väg åt fel håll och Boogie tackade för sig och gick sin väg. För att få henne uppmärksam på mig igen hamnade jag hela tiden i lägen där det kändes som jag drev och pressade, vilket ingen av oss gillar. Tack och hej, sa hästen.

Så småningom fick jag leda henne i en lång lina i stället. Då följde hon ju med och svarade på svängarna genom att sluta upp på insidan och kunde få belöning. Men det kändes inte som något vidare kul pass ändå...

Andra tränade på Långa Tyglar, Kroppsspråk, Intro av klicker, och Körning (!).

Det blev inte så många foton tagna för mig. Först var jag lite allmänt ”störd” av mitt inte så lyckade pass, sedan fick jag årets adrenalinpåslag och tappade fokus helt. När jag fiskade upp min ljudlösa mobil ur fickan för att kolla klockan hade jag nämligen 14 obesvarade samtal och 1 st sms med endast 4 ord ”Måste ta ut veterinär”. Från min kära dotter. När jag till slut fick tag på Ebba kunde vi så småningom enas om att det kanske vore lämpligare med hovslagarinsatser hellre än nödslakt. Eftersom Hottis verkade ha drabbats av ett sömtryck.

Nu är det ju inte så lätt att få tag hovslagare på helgen, men sömtryck har ju i alla fall hyffsat bra prognos.

Innan middagen kände jag ändå att jag behövde få mixtra lite med Boogie på egen hand. Det tråkiga passet gnagde i mig och jag ville ha något annat i kroppen innan kvällen. Så här brukar det ju inte kännas på Ellen-kurs!

Vi började i snöre från början men med högre förstärkningsfrekvens och maxad kvalitet. Boogie var snabbt på och vi svängde hit och dit och till slut t o m cuttade hon mig. Men så fort jag plockade bort snöret höll det bara en och en halv sväng, sedan vände hon på klacken och gick sin väg. Inte som när det blir svårt i en shaping övning. Då går hon ju bara en liten runda och kommer genast tillbaka. Nä, nu gav hon sig av. När det upprepats ett par gånger och det dessutom blev svårare och svårare att få tag på henne var det ju helt uppenbart att det inte spelade någon roll hur tätt och bra jag belönade, övningen var ändå på något sätt aversiv och inte VÄRD belöningarna. Tänka om, tänka rätt…

Jag gav mig själv uppgiften att få med mig hästen en hel volt runt och sedan ut ur ridhuset – UTAN snöre, UTAN press. Vilken ju var en bit kaka när jag använde våra vanliga verktyg: handtarget, i kombination med till en början hög FF och lagom avpassade kriterier. Jag hade en glad häst som spontanjoggade vid min sida, på nolltid. Tur hon är så förlåtande så fort man gör rätt   

Så på söndagen beskrev jag vad jag gjort och de olika utfallen. Ellen verkade redan vara inne på att vi skulle göra något annat idag. Hon beskrev det som att jag tänker så mycket , är ”i mitt huvud” och att min häst är likadan, så en annan metod skulle passa oss bättre. Det kan nog stämma.    

Jag fick sedan börja med snöret på och visa vad jag gjort kvällen innan. Boogie var snabbt på och svängde med mig hit och dit i cuttingstil igen. Sedan skulle vi försöka få henne mitt emot mig så vi kunde börja shapa spegling. Men Boogie ville komma väldigt nära och pussas i stället, vilket är defaultbeteendet i framförförarmappen… Det blev lite meckigt hit och dit och hoppla, hejsan  - plötsligt hade jag häst rakt upp på bakbenen. Högt och länge. Smidig köttbulle, det där….

Eftersom Boogie på våra fem år tillsammans tidigare ALDRIG har stegrat sig, och nu två gånger på två veckor, så finns det kanske anledning till lite analys. Håller jag på att skapa ett tvättäkta klickermonster?

Med lite hjälp av Carolina har jag kommit fram till att de två situationerna när stegringen kom har liknat varandra på det viset att Boogie har varit i väldigt hög aktivitetsnivå, ”taggad på klick” samtidigt som vi försökt visa henne vad som ger utdelning genom att begränsa hennes rörelsefrihet, i båda fallen framåt. När man tränar/rider traditionellt med tryck/eftergift har jag aldrig fått en sådan reaktion, trots ibland rejäl fysisk inramning. Det är i stället något som verkar hända när man först bjuder in till egna initiativ med hög intensitet, och sedan lägger i handbromsen.

Så det känns som den viktigaste lärdomen efter helgen, att noggrant tänka efter vilken aktivitetsnivå Boogie ska ha i förhållande till övningen. Hon behöver träna på att göra saker inom en inramning även i klickerträningen, eftersom det ibland är det enklaste sättet att få fram det som behövs. För att klara det behöver hon dock vara lite lugnare till sinnes, inte fullt lika på. I övningar där man behöver hög intensitet måste man i stället se till att hon har ett friare utrymme att jobba i.

Förutom tillfället att tänka till kring detta, tror jag även vi fick med oss lite bra inspiration till hur vi ska jobba vidare med spegling och göra det till ett av våra verktyg. Fast på vårt eget vis. Boogie Style. (Eller som man säger på Wiggeby -  Styled by…)

Stort tack till alltid lika kloka Carolina för hjälp att reda i tankarna. Lika stort tack till härliga Ellen för att du rörde om i grytan lite! 

 

Lone

28 september 2012 15:31

Hva er spegling av hesten, hva går det ut på?

http://ipoter.wordpress.com

Maria

28 september 2012 17:38

Att hästen imiterar mina rörelser

 

Ari

16 oktober 2012 16:12

så är det jo bara..med de olika energinivån. Om man vill ha aktiv, 'galen', snabb hund till typ agility är det väl hög energinivå och kamplek som gäller viceversa lugn följa fritt eller stanna kvar behöver tränas med uppmärksam men mycket mindre ambitiös hund och som förstärks hellre med godis eller smekningar?
Jag hade alltid hästen bredvid mig när vi började träna spegling..1 steg framåt, 1 steg bakåt..2 åt sidan..spansk skritt osv. Ingen av våra hästar har bjudit på stegring i den situationen..däremot får vi gärna stegringar när vi lekar och busar..cutting tillhör dit också..
vet inte om det hjälper dig nu, men åtminston har jag funderat över det en stund igen ;-)))

Maria

17 oktober 2012 00:19

Ja, det stämmer :)
Jag kan få henne att spegla vid sidan som du beskriver, inte spansk skritt men framåt bakåt etc. Då är hon lös och kan gå när hon vill. På kursen skulle hon vara i koppel o mittemot. hon kom in för nära o ville göra "puss" som är ett default beteenden i den positionen. Då skulle hon backas undan o så blev det för mycket press när hon vill vara nära och göra det hon kunde sedan tidigare.
Man lär sig, fast sakta, som människa oxå...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...