För att komma till uterittsmöjligheterna på Wiggeby så måste man rida en bit längs trafikerad bilväg och passera järnvägsövergången. Sedan blir det grusvägar och skog i en kvadratmil. Men först alltså lite miljömässiga utmaningar i 200 meter.

Jag vill att Boogie ska vara en absolut klippa på detta innan vi blandar in några andra hästar  i ekvationen (läs vingliga 3-åringar med koncentrationsspann guppy) Så idag tog vi en promenad dit tills fots med godis och klicker i beredskap.

På vägen dit blev vi passerade av både lastbilar och bussar, men den största störningen var Kiddas som tyckte att han var väldigt ensam och eländig i sin beteshage.

Första passeringen över spåren tittade Boogie lite på rälsen och det annnorlunda underlaget (lite gummiartat) men tvekade inte att gå. Vi gick fram och tillbaka en massa gånger med pauser för bete på vardera sidan.

Själva passagen över kändes problemfri efter första försöket. Jag vill dock att hon också skulle uppleva tåget, samt blinkande och klinkklonkande bomfällning på nära håll. Så vi kryssade runt i området kring övergången och kollade in diverse i väntan på flera övningstillfällen.

Boogie var inte så intresserad av något förutom gräset.

Söt mack, eller hur? Fast jag tror inte den är i bruk...

När vi varit med om en fyra-fem bomfällningar och tågpasseringar utan nämnvärd reaktion kändes det lagom för dagen. Fast då fick vi chans på en ganska avancerad kombo av tåg, bommar och glassbil! Det gick fint det med!