På berikningstemat har jag i dag lagt in  en saltsten på sommarbetet. Det gav nya möjligheter till studier av hästkommunikation. Igår kväll diskuterade vi precis om Boogie är ledare på initiativtagarnivå i gruppen eller resursbevakning. Eller både och?

Jag har inte svaret ännu, men nog var hon först på och bevakade också den nya resursen! Dock inte supersträngt!

Tabby fick dock snabbt vara med och smaka!

Så kommer Hottis in i bilden, och vem bevakar då resursen? Kolla Tabbys öronspel!

Och vid det minspelet backade Hottis ut ur bilden igen!

Medan Tabby går och kollar upp mig när jag fyller på vatten, passar Hottis på att fråga Boogie om han kan få smaka.Ganska diskret och försiktigt, men lite envist ändå....

Tabby återvänder, och vekar ha åsikter om Hottis försök, men när inte Boogie protesterar allt för mycket, verkar Tabby också tagga ned.

Hottis når fram till den åtråvärda saltstenen, men kolla bakkärran, han är beredd att dra om det kör ihop sig.

Damerna ber sedan om lite svalkande rumpdusch!

  Jag passar på att sola mig lite mot en trädstam, och Boogie kommer för att kolla vad jag gör. Hon återvänder sedan till sin lilla flock och jag somnar nästan en stund för att kvickna till med ett ryck av att Hottis knaprar på min sko!

Spelet om saltstenen fortsätter! Boogie är nöjd, de andra två turas om!

Det är en i mitt tycke fredlig flock med härlig harmoni. Det tog bara ett dygn, så var avstånden krympta mellan individerna. Hottis får flytta på sig för de andra, men håller sig med till synes gott självförtroende ändå nära, för att inte säga mitt i.

När jag kom dit, stod alla och sov i en flugviftarhög, men det hann jag inte få på bild.

Jag tror att Boogie förmodligen har den bästa sommaren i sitt liv på mycket länge! Hon har två fina, språksäkra kompisar som hon verkar gilla, för första gången i sitt liv är hon "chef", hon får äta så mycket hon vill, hon är frisk i kroppen, och vår träning tillsammans blir bara allt roligare och lättsammare. Bättre kan väl inte en tjock liten kossehäst från Texas ha det?

Jag tyckte det var ganska komiskt när jag på en föreläsning för några år sedan fick frågan om jag någonsin lät mina hundar bara vara hundar. Det är vad de alltid har varit, i första hand! Inte ens under deras mest intensiva tävlingskarriärer tycker jag att jag har gjort avkall på det. Vare sig under den period jag tränade traditionellt (med rottisarna) eller klickerskt (med lagotti).

Alla mina hundar, oavsett ras, har älskat vatten och bad. Fast lagottodamerna nog allra mest intensivt! Om  det dyker upp en möjlighet att blöta ned sig, så tar de den. Året om, men allra mest så här års. Att kämpa emot, är att kämpa mot naturen. Varför skulle man göra det? Det finns ju rinnande vatten hemma, och 10 min i duschen är väl inget pris att betala för att vovvarna har kul och mår bra?

Dessutom kan man ju numera hävda att man ägnar sig åt berikning! Det är så det heter, när man låter sitt djur få utlopp för sina naturliga beteenden!

Berikning är ett fantastiskt kliv framåt när det gäller att medvetandegöra vad djur i hägn behöver för att må bra. Jag tycker dock att det blir lite komiskt när hundägare pratar om att de håller på med berikning på promenaden. Det har jag gjort hela mitt liv utan att veta om det. Oavsett rådande träningsmetod har jag alltid tänkt att hunden ska vara så lydig att den kan få vara lös så mycket som möjligt. När den är lös får den ägna sig åt precis vad den vill, bara det inte är farligt för hunden eller omgivningen. Jaga vilt - inte ok, rulla sig i guckelimuck lite halvjobbigt men vi duschar när vi kommer hem. Typ...

Lagottodamerna är tydliga med vad de behöver för att må bra. En lerig lagotto är en lycklig lagotto.

Man rider ut med vita hundar och kommer hem med bruna.

Å så duschar vi. Ibland tillsammans   

Gårdagens kvällsberikning

Lite dusch på det och sedan sover vi gott allihopa i en hög!

Ny tag på morgonkvisten medan husse tog stygnen på läkarmottagningen.

11-åriga toktanten Stella fick för sig att en trädstam som låg på den söndriga bryggan behövde bärgas. Först höll hon på att dränka sig själv under sina försök att få ned den från bryggan. Sedan hade hon ju så klart inte räknat med att den var alldeles rutten och sjönk när hon fick den i vattnet.

    Mina inkallningsförsök föll plattare än en kastad smörgås på vattenytan. Tant Stella skulle bara ro detta i land, allt annat gick hennes ära förbi. Och iland kom den, precis innan jag kastade av mig skorna och hoppade i för att bärga den i mitt tycke utmattade tanten.

Hon blev sedan uppkopplad för att vila, medan ungdomen 8-åriga Tosca fortsatte att bada på egen hand. Hon mera som nöjesbadar, utan att konstant hålla på med en UPPGIFT. Tant Stella klagade högljutt över detta, och visade öht ingen tacksamhet över mina försök att hålla henne lugn och vila upp sina gamla leder.

Älskade, underbara tokhundar! Ni berikar i alla fall mitt liv!