Idag var det varannan onsdag och alltså Carolina-dag. För första gången tränade jag uppsuttet för Carolina. Jag ville ha hennes input på hur jag ska fortsätta utveckla klickertänket i ridningen och så långt det är möjligt undvika att hamna i lägen där jag använder ökad press.

Som väntat hade vi hur kul som helst! Carolina har verkligen förmågan att skapa en sådan där avspänd och tillåtande atmosfär där det inte finns någon rädsla för att göra fel eller misslyckas. Vare sig hos häst eller ryttare. Carolina är också alldeles för ödmjuk när det gäller sin egen förmåga som ridinstruktör!  Hon hittade så klart en massa bra saker för mig att utveckla och förbättra, t ex i sitsen.

Vi började med förvända öppnorna och tittade på att jag även uppsuttet får rätt typ av böjning i hästen så det verkligen blir gymnastik. Det var lite svårare i höger varv, och det visade sig mer bero på hur jag satt än på en svaghet hos hästen... Så då började vi pilla lite med sitsen.

Jag fick prova en del att rida utan att hålla i tyglarna. Har experimenterat lite med det på egen hand förut, men nu fick jag bra tips om hur jag skulle "räta ut" min egen yttersida och hur jag skulle hålla axlar för att förbättra sitsen. Så fort jag kommer i rätt position är hästen hur följsam som helst. Då klickar vi så klart Boogie för det, så för henne blir det dubbbel utdelning - matte som sitter i bättre harmoni och så snask på det! När det var på plats var det bara att plocka upp tyglarna igen, jag hade ju hela tiden hållit händerna i samma position som om jag höll i tyglarna, så övergången blev logisk för både mig och Boogie.

Ju högre förstärkningsfrekvens, desto mer engagerad häst. Får man bara upp förstärkningsfrekvensen till en nivå där hästen är riktigt taggad, så är det inte så svårt att övergå till durationer - dvs att sträcka längden/tiden på det man vill ha. Detta har jag säkert tjatat mig blå om på diverse hundkurser, ändå måste jag själv ständigt påminnas om det när det gäller hästen... Suck, tur både Carolina och Boogie har stort tålamod!

När vi skulle övergå till trav uppstod just ett sådant läge där det tjorvade till sig. Jag bad om trav, Boogie sa "nej tack" . Tänker man tryck/eftergift är det då man ökar trycket. Tänker man klickerträning får man i stället se till att hitta ett annat beteende som man kan komma åt att förstärka med hög intensitet och sedan be om traven igen när man har taggad häst. Busenkelt i teorin. Funkar prima i praktiken också,bara man kommer ihåg det.

Så med lite mer taggad häst som villigt svarade på travsignaler så var det enkelt att övergå till galopp. Fattningarna blir runda och fina när jag har henne i så där bra klickermodus   Mycket bättre kvalitet än när man jobbar med tryck/eftergift och det utan att jag måste hålla hennes kroppsdelar på plats. Hon bär sig helt enkelt bättre för egen maskin när hon själv bjuder på fattningen. Förvånad, någon ?

Ibland testar hon att bryta av innan jag klickat. Då är det väldigt effektivt att lite "retskrattas" och klappa henne på halsen. Då får jag en ännu bättre fattning nästa försök, och med längre duration.

Vi jobbade sedan lite med hur hon ska bryta av när jag klickat. Hon gör nämligen ett ganska hårt stopp mitt i galoppen när man klickar. Blir slitsamt och ohälsosamt för lederna i längden, och kan faktiskt leda till att klicket upplevs lite aversivt. Det märkte jag av för något år sedan när jag provade att klicka fattningar. Trots att jag klickade med timing så blev fattningarna färre och sämre, ett  tydligt tecken på att hon inte tyckte det var värt besväret ! På senare tid har jag inte haft den effekten, tvärtom har frekevensen på fattningarn ökat. Troligen för att hon numera är mer klickerklok generellt, och "står ut med " lite obehag för att hon verkligen vill ha sin belöning. Men jag har ju ändå oroat mig för belastningsrisken, så det kändes helt rätt att titta på om man kunde jobba med något slags keep-going signal och få ned henne i lägre gångart innan man klickade och stoppade. Alltså en kedja av galopp-duktig pålle - trav - klick/stop. Vi experimenterade lite och fick till ett embryo som jag tror jag kan utveckla vidare utan att tappa hennes entusiasm för fattningarna.

Så kul det är just med galoppen när hon blir så där rund, och samtidigt känns som en liten krutdurk som skulle kunna brisera. Precis då känns galoppen som bäst   

Jätterolig lektion! Tack snälla Carolina! Nästa gång ska vi påta vidare med långa tyglarna, eftersom det också är så roligt och extremt nyttigt. Boogie tar med sig så mycket av det hon lär sig där till ridningen. Troligen jag med...

Carolina följde med upp till beteshagen och sedan kom Helen med Tabby. En stor regnbåde lyste över alltihop och där stod vi och tittade på hästar som tuggade gräs medan en timme till av våra liv lades till det förflutna. Så som det kan bli i trivsamt sällskap!