Alla inlägg under juni 2012

Av Maria - 25 juni 2012 07:45


 


Det får bli ruta 3, fast som konfalägersförälder. Zero mottagning jämtländska fjäll, eller så har ledarna konfiskerat simkortet? Snart är hon hemma igen, och man kanske får se det som nyttig träning i vad som komma skall i föräldraskapet. Bra att öva sig på något så pass tryggt som ett läger i  Svenska Kyrkans regi?

Hamnar nog lite i ruta 1 också, med tanke på allt som borde ordnas inför själva konfirmationen på lördag.

Men först jobb, stall, sjuktaxi, sommarlovsbarnstaxi, hundrastning, hästrastning, vård-av-halt-man och lite allmänna hushållsgöromål.

Tjoflöjt!

Av Maria - 21 juni 2012 22:17


På berikningstemat har jag i dag lagt in  en saltsten på sommarbetet. Det gav nya möjligheter till studier av hästkommunikation. Igår kväll diskuterade vi precis om Boogie är ledare på initiativtagarnivå i gruppen eller resursbevakning. Eller både och?

Jag har inte svaret ännu, men nog var hon först på och bevakade också den nya resursen! Dock inte supersträngt!

 


Tabby fick dock snabbt vara med och smaka!


 


Så kommer Hottis in i bilden, och vem bevakar då resursen? Kolla Tabbys öronspel!


     

Och vid det minspelet backade Hottis ut ur bilden igen!


Medan Tabby går och kollar upp mig när jag fyller på vatten, passar Hottis på att fråga Boogie om han kan få smaka.Ganska diskret och försiktigt, men lite envist ändå....

Tabby återvänder, och vekar ha åsikter om Hottis försök, men när inte Boogie protesterar allt för mycket, verkar Tabby också tagga ned.


       


Hottis når fram till den åtråvärda saltstenen, men kolla bakkärran, han är beredd att dra om det kör ihop sig.


   

Damerna ber sedan om lite svalkande rumpdusch!


 


  Jag passar på att sola mig lite mot en trädstam, och Boogie kommer för att kolla vad jag gör. Hon återvänder sedan till sin lilla flock och jag somnar nästan en stund för att kvickna till med ett ryck av att Hottis knaprar på min sko!


 


Spelet om saltstenen fortsätter! Boogie är nöjd, de andra två turas om!


   


Det är en i mitt tycke fredlig flock med härlig harmoni. Det tog bara ett dygn, så var avstånden krympta mellan individerna. Hottis får flytta på sig för de andra, men håller sig med till synes gott självförtroende ändå nära, för att inte säga mitt i.


 


När jag kom dit, stod alla och sov i en flugviftarhög, men det hann jag inte få på bild.


Jag tror att Boogie förmodligen har den bästa sommaren i sitt liv på mycket länge! Hon har två fina, språksäkra kompisar som hon verkar gilla, för första gången i sitt liv är hon "chef", hon får äta så mycket hon vill, hon är frisk i kroppen, och vår träning tillsammans blir bara allt roligare och lättsammare. Bättre kan väl inte en tjock liten kossehäst från Texas ha det?

Av Maria - 21 juni 2012 21:37


Jag tyckte det var ganska komiskt när jag på en föreläsning för några år sedan fick frågan om jag någonsin lät mina hundar bara vara hundar. Det är vad de alltid har varit, i första hand! Inte ens under deras mest intensiva tävlingskarriärer tycker jag att jag har gjort avkall på det. Vare sig under den period jag tränade traditionellt (med rottisarna) eller klickerskt (med lagotti).

Alla mina hundar, oavsett ras, har älskat vatten och bad. Fast lagottodamerna nog allra mest intensivt! Om  det dyker upp en möjlighet att blöta ned sig, så tar de den. Året om, men allra mest så här års. Att kämpa emot, är att kämpa mot naturen. Varför skulle man göra det? Det finns ju rinnande vatten hemma, och 10 min i duschen är väl inget pris att betala för att vovvarna har kul och mår bra?

Dessutom kan man ju numera hävda att man ägnar sig åt berikning! Det är så det heter, när man låter sitt djur få utlopp för sina naturliga beteenden!

Berikning är ett fantastiskt kliv framåt när det gäller att medvetandegöra vad djur i hägn behöver för att må bra. Jag tycker dock att det blir lite komiskt när hundägare pratar om att de håller på med berikning på promenaden. Det har jag gjort hela mitt liv utan att veta om det. Oavsett rådande träningsmetod har jag alltid tänkt att hunden ska vara så lydig att den kan få vara lös så mycket som möjligt. När den är lös får den ägna sig åt precis vad den vill, bara det inte är farligt för hunden eller omgivningen. Jaga vilt - inte ok, rulla sig i guckelimuck lite halvjobbigt men vi duschar när vi kommer hem. Typ...


Lagottodamerna är tydliga med vad de behöver för att må bra. En lerig lagotto är en lycklig lagotto.

Man rider ut med vita hundar och kommer hem med bruna.

Å så duschar vi. Ibland tillsammans   


Gårdagens kvällsberikning

   


Lite dusch på det och sedan sover vi gott allihopa i en hög!



Ny tag på morgonkvisten medan husse tog stygnen på läkarmottagningen.


 


11-åriga toktanten Stella fick för sig att en trädstam som låg på den söndriga bryggan behövde bärgas. Först höll hon på att dränka sig själv under sina försök att få ned den från bryggan. Sedan hade hon ju så klart inte räknat med att den var alldeles rutten och sjönk när hon fick den i vattnet.

    Mina inkallningsförsök föll plattare än en kastad smörgås på vattenytan. Tant Stella skulle bara ro detta i land, allt annat gick hennes ära förbi. Och iland kom den, precis innan jag kastade av mig skorna och hoppade i för att bärga den i mitt tycke utmattade tanten.


 

Hon blev sedan uppkopplad för att vila, medan ungdomen 8-åriga Tosca fortsatte att bada på egen hand. Hon mera som nöjesbadar, utan att konstant hålla på med en UPPGIFT. Tant Stella klagade högljutt över detta, och visade öht ingen tacksamhet över mina försök att hålla henne lugn och vila upp sina gamla leder.

Älskade, underbara tokhundar! Ni berikar i alla fall mitt liv!


Av Maria - 20 juni 2012 23:37


Idag var det varannan onsdag och alltså Carolina-dag. För första gången tränade jag uppsuttet för Carolina. Jag ville ha hennes input på hur jag ska fortsätta utveckla klickertänket i ridningen och så långt det är möjligt undvika att hamna i lägen där jag använder ökad press.

Som väntat hade vi hur kul som helst! Carolina har verkligen förmågan att skapa en sådan där avspänd och tillåtande atmosfär där det inte finns någon rädsla för att göra fel eller misslyckas. Vare sig hos häst eller ryttare. Carolina är också alldeles för ödmjuk när det gäller sin egen förmåga som ridinstruktör!  Hon hittade så klart en massa bra saker för mig att utveckla och förbättra, t ex i sitsen.

Vi började med förvända öppnorna och tittade på att jag även uppsuttet får rätt typ av böjning i hästen så det verkligen blir gymnastik. Det var lite svårare i höger varv, och det visade sig mer bero på hur jag satt än på en svaghet hos hästen... Så då började vi pilla lite med sitsen.

Jag fick prova en del att rida utan att hålla i tyglarna. Har experimenterat lite med det på egen hand förut, men nu fick jag bra tips om hur jag skulle "räta ut" min egen yttersida och hur jag skulle hålla axlar för att förbättra sitsen. Så fort jag kommer i rätt position är hästen hur följsam som helst. Då klickar vi så klart Boogie för det, så för henne blir det dubbbel utdelning - matte som sitter i bättre harmoni och så snask på det! När det var på plats var det bara att plocka upp tyglarna igen, jag hade ju hela tiden hållit händerna i samma position som om jag höll i tyglarna, så övergången blev logisk för både mig och Boogie.


Ju högre förstärkningsfrekvens, desto mer engagerad häst. Får man bara upp förstärkningsfrekvensen till en nivå där hästen är riktigt taggad, så är det inte så svårt att övergå till durationer - dvs att sträcka längden/tiden på det man vill ha. Detta har jag säkert tjatat mig blå om på diverse hundkurser, ändå måste jag själv ständigt påminnas om det när det gäller hästen... Suck, tur både Carolina och Boogie har stort tålamod!

När vi skulle övergå till trav uppstod just ett sådant läge där det tjorvade till sig. Jag bad om trav, Boogie sa "nej tack" . Tänker man tryck/eftergift är det då man ökar trycket. Tänker man klickerträning får man i stället se till att hitta ett annat beteende som man kan komma åt att förstärka med hög intensitet och sedan be om traven igen när man har taggad häst. Busenkelt i teorin. Funkar prima i praktiken också,bara man kommer ihåg det.

Så med lite mer taggad häst som villigt svarade på travsignaler så var det enkelt att övergå till galopp. Fattningarna blir runda och fina när jag har henne i så där bra klickermodus   Mycket bättre kvalitet än när man jobbar med tryck/eftergift och det utan att jag måste hålla hennes kroppsdelar på plats. Hon bär sig helt enkelt bättre för egen maskin när hon själv bjuder på fattningen. Förvånad, någon ?

Ibland testar hon att bryta av innan jag klickat. Då är det väldigt effektivt att lite "retskrattas" och klappa henne på halsen. Då får jag en ännu bättre fattning nästa försök, och med längre duration.

Vi jobbade sedan lite med hur hon ska bryta av när jag klickat. Hon gör nämligen ett ganska hårt stopp mitt i galoppen när man klickar. Blir slitsamt och ohälsosamt för lederna i längden, och kan faktiskt leda till att klicket upplevs lite aversivt. Det märkte jag av för något år sedan när jag provade att klicka fattningar. Trots att jag klickade med timing så blev fattningarna färre och sämre, ett  tydligt tecken på att hon inte tyckte det var värt besväret ! På senare tid har jag inte haft den effekten, tvärtom har frekevensen på fattningarn ökat. Troligen för att hon numera är mer klickerklok generellt, och "står ut med " lite obehag för att hon verkligen vill ha sin belöning. Men jag har ju ändå oroat mig för belastningsrisken, så det kändes helt rätt att titta på om man kunde jobba med något slags keep-going signal och få ned henne i lägre gångart innan man klickade och stoppade. Alltså en kedja av galopp-duktig pålle - trav - klick/stop. Vi experimenterade lite och fick till ett embryo som jag tror jag kan utveckla vidare utan att tappa hennes entusiasm för fattningarna.

Så kul det är just med galoppen när hon blir så där rund, och samtidigt känns som en liten krutdurk som skulle kunna brisera. Precis då känns galoppen som bäst   


Jätterolig lektion! Tack snälla Carolina! Nästa gång ska vi påta vidare med långa tyglarna, eftersom det också är så roligt och extremt nyttigt. Boogie tar med sig så mycket av det hon lär sig där till ridningen. Troligen jag med...


Carolina följde med upp till beteshagen och sedan kom Helen med Tabby. En stor regnbåde lyste över alltihop och där stod vi och tittade på hästar som tuggade gräs medan en timme till av våra liv lades till det förflutna. Så som det kan bli i trivsamt sällskap!









Av Maria - 18 juni 2012 22:39


 


Äntligen!

Så här sent har vi aldrig släppt våra hästar förut. Det blev inte riktigt som vi hade hoppats med magert stobete och en trevlig grupp valacker på lite mer innehållsrikt gräs. För att de skulle komma ut till slut över huvud taget fick vi alldeles för mycket bete till damerna och Hottis fick helt enkelt bli hederstant!


    


För att kolla att damerna accepterade den finniga tonårsslyngeln släppte vi dem i hela hagen först. No worries! Hottis och Boogie är ju redan välbekanta med varandra och Tabby är en mycket språksäker dam. Hottis flyttar sig snällt när han flyttas på, men absolut inte längre bort än nödvändigt. O som en gummiboll är han strax tillbaks igen    


 


Sedan delade vi av med Hottis gamla sjukhagstrampstolp för att begränsa betet något. Fördelen med det övervuxna är att de trampar ned rätt mycket, så allt kanske inte hamnar i magen?!?


Efter de gångna veckornas mindre lyckade  försök att introducera hästar till varandra, var det en fröjd att titta på dessa tre kommunikativa, coola, respektfulla hästar. Igår kväll  höll damerna Hottis på lite avstånd, redan i morse var de en mer tight grupp med lika stora avstånd mellan individerna. I gräset syntes också tre tydliga liggropar nära varandra. De kom gemensamt emot mig och bad om att få bli av med regntäckena som nu var överflödiga. Var och en stod stilla och väntade på sin tur medan jag fixade. Gud, vad jag älskar dessa okomplicerade varelser! Bara att vara i deras mitt är balsam för själen! Peace & Love, man! som Ellen Ofstad sa på kursen för ett par år sedan   


 


Även om nu Boogie tyvärr blir lite tjockare än jag hoppats, så känns det ändå bra att Hottis får några sommarlovsveckor att bara vara häst och absorbera sina nyvunna kunskaper som ridhäst. En unghäst ska vara ute dygnet runt och röra sig naturligt på sommaren för att växa och må bra. Förra sommaren stod han i sjukhage halva sommaren och läkte efter sårskadan. Det kändes inte ok att han nu i år skulle behöva gå in vid 16-tiden om dagarna  bara för att det inte gick att få ihop en grupp kompatibla valacker som kan vara ute på heltid. Förresten finns det säkert ett och annat nyttigt för honom att lära av tanterna också!

När jag skulle rida Boogie i kväll kunde han vara kvar ute med Tabby som barnvakt, och det funkade bra. Sedan hade Boogie och Hottis varandra medan Tabby skulle träffa sin matte för något kul. På det viset är tre lättare än två i en hage. (Men det hade varit helt ok med några till också! Bara de förstår sig på peace & love konceptet!)


Om det här i alla fall kan funka några veckor medan Hottis  matte är på konfirmationsläger i Jämtlandsfjällen så vore mycket vunnet!


Perfekt att stallet ligger på väg till jobbet, så jag kan titta till både på morgon och kväll så här i början. Tror det blir medhavd frukost i hästhagen i morgon bitti!


 

Du och jag, Tabby, du och jag!

Av Maria - 17 juni 2012 10:28


De senaste 15 åren har det varit barnens musikval som styrt i bilen. Bamse, Astrid Lindgren och Den Lilla Sjöjungfrun dominerade under många år. En gradvis övergång till  Melodifestivalen. Sedan en lång period med i mitt tycke fullständigt hjärndött "dunka-dunka" (låter man som sin mormor, eller?) där lyriken endast och enbart bestått av "ooh oooh I want you now ooh ooh" etc. Min textorienterade hjärna fullständigt vissnar.

Så nu plötsligt dyker det upp ett och annat på spellistorna som jag gillar så pass mycket att jag ser till att få det på mina egna listor. Utveckling! Frid i bilen!


Lite lokalt:


 


 Här något inte purfärskt men nytt för mina öron, som blev alldeles till sig över både skönt sväng och ordtwistande!


Av Maria - 10 juni 2012 23:29


blev Roslagsstoppet. Det var vår första WRAS*tävling tillsammans. Så här i efterhand kan man undra varför vi inte kommit på att tävla WRAS tidigare?

Boogie behöver ju tävlas ganska ofta för att bli tillräckligt avspänd på tävling för att kunna få fram allt hon faktiskt kan. AQHA-tävlingar finns det helt enkelt inte tillräckligt ofta i lilla Sverige...


Första tävlingen på säsongen är alltid lite äventyrlig på Boogie. Hon går i gång på saker och blir hoppig och spänd. Saker och saker, förresten...Det verkar vara huvudsakligen högtalarna.


Roslagsstoppet varade i två dagar, och första dagen  skulle jag tävla tre klasser. WRAS erbjuder olika nivåer* på grenarna, från E (prova-på-nivå, walk & trot) till A. Jag hade ingen egentlig aning om vad som kunde vara rimligt beroende på Boogies förkunskaper så eftersom jag efteranmälde tog jag sådana som jag trodde vi skulle få plats i! Är hon spänd och stirrig är alla klasser för svåra, är hon avspänd kan hon ganska mycket!


 


Vår första var Western Riding klass E som jag tänkte skulle vara en lagom uppvärmning. Vi hann rida i ridhuset en stund innan, och Boogie var väldigt laddad och stissade upp sig över fram för allt en högtalare. De spelade rejält högt också! Till en början gick hon inte att nå med belöningar. Då får man bara ta till vara rörelseenergin och hålla henne sysselsatt. Det blev bättre efter ett tag, men när vi red själva klassen fick hon ett återfall just under ena högtalarna och jag fick gå till två händer och ta en diskning.


Sedan hade vi Trail C. Här var grinden något av en utmaning då vi väldigt sällan har chans att öva på fast grind, och den här var av metall dessutom. Ändå höll hon ihop sig och lyssnade bra på mig igenom grinden, men fick ett litet psykbryt när vi var klara med den. Jag fick ordning på henne utan att behöva gå till två händer, och hon avslutade mönstret ganska fint, inkl 5 sek stillasående på bron, precis nedanför den besvärliga högtalaren!



 


Sedan hade vi Western Horsemanship C, där vi gjorde ett helt ok mönster men hade 3 break of gait på railwork. Det belv lite trångt och bökigt, och Boogie vill bryta av galoppen så fort hon känner sig trängd av andra hästars närvaro. Ok ändå, för det blev inga fler psykbryt.

Enligt min mening en förväntad och helt ok första tävlingsdag efter det långa vinteruppehållet. Hon brukar bara bli bättre och mer avspänd för varje klass. Jag var faktiskt också väldigt nöjd med mig själv, om man nu vågar vara så osvensk och säga det! Jag är känner mig numera väldigt lugn och säker, även om Boogie stökar. Jag vet att hon bara blir bättre! Jag kan genuint säga att jag har en positiv känsla i min kropp hela tiden, och jag har väldigt lite fokus på vad någon annan eventuellt tycker och tänker!



Vi hade inte bokat box, utan körde hem Boogie så hon fick sova hemma. Tidig start söndag morgon, men vi hann i god tid och hann rida i ridhuset innan klasserna. Boogie kändes mjuk och fin, pigg men inte stressad. Riktigt bra kändes det...tills de bytte musik! Kände direkt ett skifte i hennes kropp och två takter in på nedanstående låt blev det hopp och studs igen. Jag förstår henne, inte min favorit heller! Nu tror jag iofs inte att Boogie har musiksmak åt vare sig ena eller andra hållet, det var nog bara att det blev mer bas jämfört med det som var innan.


Hästskrämmarmusik:




När klassen W.Horsemanship B började gick det hyffsat bra med själva mönstret. Även om jag hade missat att det skulle vara 4 varv spinn. Mönsterbilderna som låg på hemsidan var i väldigt låg upplösning så det blev suddigt och oklart, och jag missade siffrorna i den utskrift jag lyckades åstadkomma. Nåja, vi såg vad Carro gjorde och försökte göra lika   Railwork gick lite bättre denna gång, men är verkligen något vi behöver träna mer på, gärna med andra hästar i omlopp.


 

Eftersnack med Carro & Don Miko


Vi var sedan med i en Pleasure B, bara för att vi hade blivit övertalade av arrangörerna då det var för få startande annars för att köra klassen. Här gick det väl skapligt tills något brakande ihop på läktaren (några i publiken satt på en plastlår som kollapsade av tyngden) precis när jag passerade på väg  in på långsidan med högtalarna. Det blev lite för mycket, så då blev det två händer o disk igen. Är ändå nöjd med att det gick att komma tillbaka till en hand och att jag kunde rida på henne lite utan att hon exploderade och utan att få fler break of gaits. Att vi också fixade utmaningen att få göra halt  precis under högtalaren, rygga och jogga förbi den igen utan att hon spände sig kändes toppen!


En lång väntan var det sedan till nästa klass. Vi hade lunchpicknick vid trailern med syrran och hennes småtjejer. Boogie är så cool och mysig i sådana lägen och kunde vara med utan att trampa på folk och stod tålmodigt ut med kusinbarnens intensiva uppvaktning.


Kvar på schemat stod sedan Trail B som gick helt ok, men med lite klonkar i sidepass och ryggning, som inte var så mjuka och följsamma som de kan vara när Boogie är helt avspänd.



 


Vår allra sista klass var ytterligare en sådan som vi blivit övertalade att vara med på för att den skulle bli av. Ranch Trail B. I fredags testade vi några av de ingående momenten för första gången. Släpa bildäck och kasta lasso.  Boogie gillar inte när något släpar efter henne, men jag klickertränande in det på 20 min! Hade ont om tid men en bra kriterieplan   

Det låter kanske helt oseriöst att lära in ett nytt moment bara någon dag innan tävling, och det är det så klart också! Jag var dock helt inställd på att avstå momentet om jag kände att hon blev det minsta spänd. Jag var ju bara med för att de andra två duktiga ekipagen skulle få köra sin klass!

När jag tog emot repet till däcket, så testade jag att lyfta i däcket så det rörde på sig. För att göra Boogie helt klar på att nu är det däck, och för att testa om hon var trygg nog för att jag skulle våga surra repet runt hornet som man ska. Sitta på en skrämd häst med ett däck fastsurrat i sadeln som hästen försöker fly ifrån, det vill man inte utsätta vare sig sig själv eller hästen för. Har sett på några tävlingar när det krånglat till sig, och ryttaren haft svårt att få bort repet medan hästen skenar runt. Huvva! Men min knasiga, underbara lilla pärla släpade bildäck som om hon aldrig gjort annat! Dessutom på den läskiga långsidan med högtalarna! Hur stabilt som helst!

Sedan var det lassokast mot dummy. Ett riktigt kalvskinn och "döskalle" monterat på en träbock. Dummyn var hon ok med, men när vi fick lassot  blev hon lite rädd för repet. En riktig lasso är ju stel, och vi hade bara övat (ett par minuter i fredags efter däckträningen   med ett grimskaft.) Men hon lyssnade så fint ändå på vad jag bad om och blev stilla igen så jag kunde svinga lasson. Jag saknar ju helt teknik, men vad jag förstod var det viktiga att man visar att hästen klarar att man lever om med repet! Boogie stod stilla   


Bro, ryggning av L och sedan skulle man stanna hästen och göra en groundtie, i ryggningshindret, och gå ett varv runt hindret medan hästen stod kvar. Detta var ännu en sådan finstilt detalj jag inte kunnat läsa i min suddiga utskrift av mönstret, så det fick jag reda på när vi gick banan. Hej och hå! Men jag chansade, satt av , la en tygel på marken och gick runt henne. Boogie stod så fint och följde mig med blicken när jag gick runt. Bästa, fina lilla hästen som går från spänd studsboll till att verkligen försöka förstå och utföra vad man ber om! Trots att man utsätter henne för moment som hon inte "kan". Så vi blev inte diskade, vi blev placerade (fick ju stryk så klart av de två "riktiga" deltagarna) i vårt livs första och väldigt otränade Ranch Trail. Så jäkla kul, det måste vi göra om! Med mera träning, så klart!


Min syster har tagit en del bilder under söndagen, och det var kul att se hur Boogie hela tiden har ett öra mot mig. Det stämmer så med hur det kändes! Även om hon spände sig, så lyssnade hon hela tiden på mina förslag, och försökte utföra dem.


Så nu blir det till att studera WRAS-kalendern och försöka hitta flera tävlingar!

Är helnöjd med helgens övningar, första steget i år mot avspänd tävlings-Boogie!


 

Av 7 klasser blev det 2 disk, 4 tredjeplatser och en sjätteplats.





WRAS = Western Riders Association of Sweden

Beskrivning av de olika tävlingsgrenarna


WRAS olika tävlingsnivåer A - E

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards