Idag var det uppsutten nypremiär i rehabprogrammet efter vrickningen. 40 minuters skritt var den tilldelade ransonen. Egentligen kunde jag suttit upp redan för några dagar sedan, men eftersom jag numera är så taggad på de långa tyglarna, så väljer jag alltid dem när jag ser att jag kan ha ridhuset för mig själv. Med all snö som fallit under natten så var ridhuset populärt idag, så då passade det med uppsuttet. Vi samsades fint med Hottis på longerlina, fina duktiga dressyrfjordingen Eikar och lite blandade snöras från taket. Boogie blev lite laddad när jag satt upp, vilket yttrade sig i någon grimas mot Eikar och lite svanssvischande och tramp på stället. "Nu kommer alla känslorna på en och samma gång" typ. När hon blir så där laddad brukar det vara bäst att få trava igång och blåsa ut lite ånga, men den valmöjligheten har vi ju inte just nu. Vi fick pyssla med allt man kan hitta på i skritt i stället, och det är en del om man tänker efter. Dvs allt vi gör i de långa tyglarna, plus lite till. Ska passa på att använda den här skrittperioden att förstärka att hon samlar sig för skänkeln och blir lååångsammare. Ebba har gjort grundjobbet där, jag bara glassar in, snor konceptet och hottar upp det med belöning :) Så jobbar vi! Kul att vara i sadeln igen, även om det förstås känns väldigt segt att vara i en rehabperiod igen. Man får jobba en hel del med sitt eget mentala fokus. Flytta det från specifika tävlingsdatum till allmän nyfikenhet på vad man kan utveckla för framtiden. Det går lite upp och ned, kan jag säga...

Dagens smilbandsmotion går i HBTQ-anda:

Ovanstående typ av samtal var något av en icke-händelse i barna Y's liv. För ett antal år sedan höll Jonas Gardell och Mark Levengood i Melodifestivalsspektaklet tillsammans och den pedagogiska mamman fick för sig att det var ett lysande tillfälle att prata om samkönade förhållande med de små.

Tjejerna var måttligt imponerade. Som inbitna SIMS-spelare hade de för länge sedan slutat förvånas över att deras simmar plöstligt blev tokkära och hade som högsta ambition att få gifta sig med en av samma kön.

Lite annat förfarande när man vill utöka familjen bara, ett telefonsamtal till adoptionscentrat i stället för barnalstringsinriktat myspys. Så de utgick nog från att det såg likadant ut i den verkliga världen också, och blev  förvånade över att det finns folk som tycker att detta skulle vara olämpligt och dåligt på något sätt.

Man blir kär i någon man gillar och passar ihop med. Punkt.

Och precis som IRL-barn så utvecklas Sims-barn till harmoniska och välfungerande varelser om de tas om hand av vuxna som älskar dem och har tid att vara med dem!

Så hur många plus har du fyllt dina barns mätare med idag?   

Visst nämnde jag att jag gillar engagerade instruktörer   

Påskdagen tillbringar man så klart inlindad i hästtäcken i ett utkylt ridhus för att tillsammans med goda vänner titta på Long Reining Clinic med maestron själv - Piet Bakker!

Här har Piet lånat ett sjuårigt sto, 50 % Percheron+ 50 % PRE

Jag är så glad att jag åkte,och jag hoppas att mina två stöttande väninnor också tyckte det gav något, fastän konceptet långa tyglar är nytt för dem. (Jag minns själv hur jag nästan somnade på Ellen Ofstads träningshelger när någon deltagare skulle pyssla med snören, öppnor, slutor och annat obegripligt... Men nu j-ar tittar jag ordentligt!)

Piet var, precis som utlovat av de mer erfarna, en helt förtjusande hästfarbror att följa live!  Totalt engagerad, med hela kroppen, i varje ekipage! Jag gillar verkligen animerade instruktörer! Han hade ett positivt uppmuntrande förhållningssätt till både häst och människa. Träningen baserades huvudsakligen på tryck och eftergift, men helt klart med timing och känsla! Gos, klapp och godis delades också ut då och då. Utveckling i små steg. Fokus på en detalj i taget. Samtidigt som han var ivrig att pusha sedan tidigare kända ekipage mot nya utmaningar.

Det är alltid ett sant nöje att titta på duktiga hästtranare med fingertoppskänsla. Så klart att att man inte kan låta bli att undra hur det skulle bli om så skickliga observatörer och analytiker satsade sin goda timing på positiv förstärkning i stället? 

Men även med tryck och eftergift blir uppenbarligen långa tyglar ett arbetssätt som hästarna förstår och uppskattar. Friheten från både ryttare och diverse inspänningar och manicker ger avslappning och möjlighet att själv hitta sin balans och samling. Det är så läckert att se!

Väldigt roligt också att få se alla möjliga olika hästraser från olika hästsportgrenar! Jag tror allas hjärta stals av den tappra travhästen som skulle rehabiliteras efter en skada, och som tack vare sin underbara samarbetsvilja och arbetslust lyckades styra över långskånkarna till en så pass samlad trav, både rakt fram och i skänkelvikning, så att matte kunde gå lugnt vid sidan!

 Dagens hjälte!

Sagoväsen från Camargue

En liten spanjor

Percheron/PRE med sin egen matte

Som vanligt perfekt ordnat av Carolina och Walter på OHR.

Nu ska jag dra nytta av Boogies rehabperiod och satsta extra på långsnörerna, för nu är jag grymt inspirerad igen.

Fast med klicker så klart, i stället för spö!

och vara åskådare när Piet Bakker drillar lite duktiga ekipage i arbete på långa tyglar.

Jag hoppas få lite insikter i vad vi strävar mot med de långa snörena, Boogie och jag  

Här lite uppvärmning:

Vad är det här för ett år, egentligen? Hela fejan är full med statusar om skadade hästar och skadade hundar. Är det ingen som ska lyckas få komm ut och tävla i vår?

Inte alls någon tröst att inte vara ensam i eländet! Blir i stället bara nervös för att Hottentotten inte ska hålla sig på benen, han heller!

Just nu går han ensam i en hage, med Boogie i sjukhage inom synhåll. Han har en grannhäst han kan nojsa med över staketet, om den har lust.  Inte idealiskt för en kreativ och stimulanssugen ung man, vilket märks direkt i vardagshanteringen. Små grejer bara, som att allt möjligt ( läs stallinredning) fastnar i truten på honom igen. Så vi hoppas att han får möjlighet att slussas in till nya polare snart.

Idag blev han skodd runt om för andra gången. Han tycker det är BÖKIGT och JOBBIGT att inte själv få bestämma vilka ben han ska stå på. Då är det bra med en lugn och trygg hovslagare som utan väsen bara ser till att vissa beteenden helt enkelt inte ger utdelning.  Om jag själv fick välja skulle så klart all hantering belöningstränas. Men det här är inte min häst och jag får inte vara med och bestämma så mycket.

Det är dock värt att påminna sig om att bara för att man inte väljer att belöningsträna så måste man inte lägga sig i bestraffningsfilen istället! Det finns fler val man kan göra!

Tillrättaläggande av miljö t ex. I det här fallet inklusive val av hovslagare! Förra gången Hottis skoddes var vi av olika skäl tvungna att anlita en annan (duktig!) hovis än vår ordinarie. Hon var lugn och trevlig med hästen, men liten och späd och dessutom lite orutinerad, vilket gav unghästen lite väl mycket svängrum för min smak. Diverse bensprattel gav utdelning eftersom hovisen liksom åkte med.

Idag satt fossingarna som i ett skruvstäd, så att "fel" beteende inte gav utdelning, medan "rätt" beteende gav eftergift. När så hovslagarlärlingen fick träna lite på sista hoven, hade Hottis kommit på att det inte var lönsamt att trassla. I ett lugnt och vänligt klimat med beröm och uppmuntran, så känns det som helt ok träning för mig.

Något som man önskar att fler unghästar fick uppleva från början , så man slapp höra skräckhistorier om hästar som skickar hovslagaren in i väggen och måste sederas för att kunna verkas!

Nu ska jag iväg och promenera min prinsessa på dagens andra 20 minuterspass.

Jaha. Då kör vi en vända till med sjukhagar och rehabplaner, då!

Inget farligt eller allvarligt säger veterinären. Bara en "vanlig" vrickning. Som man måste förhålla sig till med respekt och försiktighet om man tänker långsiktig hållbarhet.

Boxvila en dag efter behandling idag. Sedan 2 x 20 min skrittpromenad om dagen i en vecka. 2 gånger om dagen är ju himla smidigt när man inte bor på samma adress som sin häst... Men eftersom vi ALLTID gör precis som Axel säger, så  löser vi det.

Sedan uppsutten skrittning i två veckor och sedan återbesök. Så får vi se vad som händer sedan.

Allt pga en eller annan liten skuttkrumelutt i skogshagen med Hottentotten.

Det känns tämligen surt, när hon nu kändes så fin i både kroppen och humöret. Det var ju JAG som var stel och ringrostig. Hade varit bättre om jag hade vrickat mig. Jag hade kunnat ta smärtstillande, linda hårt som f-n, bitit ihop och tränat och tävlat ändå. Eftersom jag är människa och kan behandla mig själv som jag vill.

Men nu är det Boogie som stukat foten, och då är det bara att strimla tävlingspropparna och fokusera på långsam stabil läkning och återuppbyggnad. Igen...

Jag frågade vad man kan göra för att slippa råka ut för det ena efter det andra som vi gjort nu. Fick svaret att om man tycker det är viktigt att kunna tävla får man ha hästen inne på box, och köra skrittmaskin och promenader vid handen i stället för hagvistelse. Absolut inga kompisar. Då minimerar man skaderisken, men det finns ju dyra fina tävlingshästar som lever så och ändå skuttar till och vrickar sig.

Boogie är HÄST i första hand, min fina fyrbenta KOMPIS i andra hand, och tävlingshäst i sista hand. Så valet är enkelt. Så behandlar man inte sin hästkompis! Så viktiga tävlingar finns inte i mitt lilla hobbyliv.

Som vanligt var det ett rent nöje att åka någonstans med Boogie. Enkelt och avslappnat.  Men det kunde ju vara kul att någon gång få åka till något annat ställe än veterinärkliniken!