Boogie verkar inte ha fått några men efter gårdagens vurpa! Benen var torra och fina och hon såg jättefin ut när Ebba longerade henne. Pigg som attan, så det blev brall och sprall i dag också! Nu var vi i ridhuset, så hon hade bättre fäste och höll sig på benen. Eftersom hon såg fräsch ut, fick hon jobba på en stund. Utebanan kommer vi att akta oss för i fortsättningen. Tyvärr, det är ju härligt att vara utomhus så här års! Hmm, vissa sådana här luftburna manövrar skulle man nog må bäst av att inte veta att ens häst har kapacitet för. Inser hur himla snäll och lydig Boogie var i förrgår när jag red ut för första gången på över tre veckor och hon blev tokglad. Inte vår angenämaste uteritt tillsammans. Hela hästen bara vibrerade av energi. Hon morras ju och pratar när hon blir så där till sig. Det var verkligen som att sitta på en krutdurk, och vid ett par tillfällen var det nära att hon briserade! Men det gick att prata med henne och få henne att avstå! Min lilla knaskuse!Kan vi nu bara få rida/jobba på i några dagar samt få tillgång till en hage igen i stället för sjukrutan, så bli väl allt som vanligt igen.

Idag har Ebba och Hottis tävlat på Corn Horse Show i Uppsala. Det var första gången sedan Hottis skadade sig  när han fastnade i staketet dagarna innan tävling i maj förra året. En hel säsong gick ju bort för hans del då.

Pga av det har han ju hamnat lite på efterkälken i sin utbildning, med quarterhästmått. Så vi skyndar lite långsamt. Eller rättare sagt, skyndar inte alls. Därför var han och Ebba inte med i några uppsuttna klasser idag. De hade två halterklasser och en showmanship klass.

Mitt uppdrag var huvudsakligen att vara chaufför och groom, så filmande och plåtande blev gruvligt eftersatt. Lite sudd med mobilen bara.

Hottis var supercool hela tävlingen. Trots att han var ganska rastlös och less på all skönhetsvård han utsatts för det senaste dygnet. Jagats med vattenslangen  (puh, det är inte lätt som westerntävlande i ett stall utan riktig spolspilta), manbandning (dötrist och mycket onödigt om du frågar herrn själv), öronputs (sluta kittlas!)  och utskrattad i hood. Det sista är lite märkligt. Borde inte hoods vara superpraktiskt för alla som som knoppas också?

Men på tävlingsplatsen visade sig Hottis bara från sin allra bästa, mest samarbetsvilliga sida! Först lite longering för att få göra av med eventuell överskottsenegi. Hur lydig och lugn som helst bland alla ekipage på framridningsbanan.

Sedan lite tröstlös sista minuten fix i motvind och damm. Jobbigast för groomen, tror jag.

Sedan in i ridhuset, där Hottis var lika samlad som ute, trots folk, hästar som stökade, och fyrhjuling som sladdade banan i princip runt hästarna.

Ebbas & Hottis klasser gick sedan rätt efter varandra. Youth halter, Youth Showmanship och Open Halter.

1:a i Y.halter (de var ensamma där ...), vann Y.Showmanshippen för båda domarna, sedan 2:a för ena och 4:a för andra domaren i Open Halter.

Ebba var supercool i showmanship, tycker jag. Ena domaren ställde sig nämligen mitt i linjen istället för vid sidan som det såg ut i mönstret. Eftersom man skulle stanna VID domaren och sedan svänga 360 grader höger skulle man således välta omkull domaren om man följde mönstret. Som första startande fick Ebba tänka snabbt och improvisera, vilket hon gjorde med totalt pokerface! Bra jobbat!

Kul att i alla fall ena domaren tyckte Hottis var snygg nog för en andraplats i Open Halter, som alltså är en exteriör bedömning. Efter den sista klassen för Hottis tyckte vi han varit så duktig, trots att han var trött i mössan på slutet. Så vi tog ut honom och lastade honom så han fick äta och ta igen sig innan vi skulle åka. Hmm, det skulle vi inte ha gjort. I o m att han blev tvåa för ena domaren i Open Halter skulle han ha varit med i Grand Champion bedömningen... Orutinerat! Men ändå rätt mot hästen att få slippa en klass till!

Vi rullade hem till Boogie i stället. Hon hade inte fått göra något på hela dagen förutom att stå i sin lilla ruta.

Nu var planen att longera lite och sedan låta henne gå i en tom stor hage en stund medan vi fixade med alla saker.

Det började bra med uppvärmning i skritt vid handen. Hon verkade lugn och mest sugen på gröna strån i kanten på ridbanan. Jag hade valt ridbanan, för jag tänkte att hon skulle bli lite lat där det är djupt och tungt underlag. Tyvärr underskattade jag både min lilla krutdurk och kvaliteten på underlaget. När jag sedan släppte ut henne på longerlinan så fullkomligt exploderade hon. Först tänkte jag att det var bra att hon brallade loss där i stället för i hagen sedan. Men underlaget på utebanan är dessvärre förrädiskt, så hon gick omkull. Fy f-n, det såg så läskigt ut! Högra bakbenet såg ut att hamna under henne i en konstig vinkel. Hon var jätteskärrad när hon kom upp på fötter. Ebba följde med mig upp till ridhuset så vi kunde titta igenom rörelsemönstret på fastare mark. Det såg ok ut. Tror jag, jag blir ju nojjig som bara den.

Vi får se hur hon mår i morgon. Älskade knäppgöken!

Jaha, det är knappt man törs skriva det, men Boogie är fit for fight igen. Vrickningen är helt utläkt så nu är det bara att under två veckor gradvis trappa upp träningsdosen till normalnivå igen.   

Veterinär Axel hittade ingen reaktion vid böjning av kotan nu, tyckte hon rörde sig jättebra och såg väldigt fin ut. Han kollar ju alltid fram också när vi ses, och var jättenöjd. I fram rör hon sig numera enligt honom mycket bättre än de flesta av hennes rasgelikar. Tänk vad rätt veterinär, rätt hovslagare och rätt träning kan åstadkomma! Jag blir kallsvettig när jag tänker på vad som kunde hänt om vi fortsatt låta den första veterinären sommaren 2010 spruta kortison på kortison och vänta på utdömningsläge...

Glad och varm i hjärtat blev jag ju också när Axel sa att Boogie är en sådan skön individ, en sådan där häst som man aldrig glömmer.

Så det var ett riktigt roligt besök på Brunmåla idag. Ibland får man ju vänta för att det kört ihop sig på kliniken, så jag hade plockat med mig långa tyglarna i fall det skulle bli tid över. Vi hann  låna ridhuset en stund innan det blev vår tur, och Boogie var supertaggad, pigg och understimulerad som hon är. Att hålla sig till skritt var svårt, men det gick...

Sedan kom Axel, och då blev det ju ännu roligare. Nu FICK man ju springa. Först korridoren, före och efter böjning. Matte behövde inte ens påminna om att det skulle springas, det skötte Boogie själv. Sedan volter på hårt underlag, t o m det var kul idag. Sedan longering i ridhuset, och Boogie känner helt klart till tågordningen vid det här laget.  Trots att vi nyss varit i ridhuset och jobbat med de långa tyglarna, var hon nu extremt inställd på att få bli utsläppt på volt och få börja springa. Äntligen, efter tre veckor i stillhet!  Riktigt fin, rund samlad galopp bjöd hon på som extranummer, helt oombedd. Vad de kan , när man inte lägger sig i och stör   

Sedan var det klart! Vi behövde inte ens gå in på kliniken idag. Så vi firade med lite grönt!

Hem var det inte så bråttom till, sa Boogie. Fint grönt gräs ute och trevligt ridhus som man blir klickad i OCH FÅR SPRINGA I!! Så hon ställde sig snällt på lämmen som hon brukar, men i stället för att gå in, vände hon huvudet och tittade menande, först på gräset och sedan bort mot ridhuset. Tittade på mig och buffade lite.

Ska vi verkligen åka härifrån, redan?

Eftersom jag vet att hon kommer att gå in när hon tänkt färdigt, så får jag inte ens förhöjd puls. Hon hade bara lite extra att tänka på idag...

Oj, vad kul det ska bli att börja få rida på lite igen! Istället för att köra med handbromsen i.

Boogies liv ska snart få återgå till det normala socialt sett också. Vi avvaktar lite med det i väntan på nya hästar som flyttar in till helgen. Det ser ut som om Boogie ska få en tjejkompis igen, en quarterdam.

Axel hade lite kloka tankar om hur man ska gå till väga när man flyttar Boogie till normal hage igen. Man ska helt enkelt rida/jobba henne först så att hon är varm i hela kroppen och inte überpigg när man släpper henne. Hur vettigt som helst. Man tar ju aldrig hästen  direkt från boxen och rider i väg i galopp, men så blir det lätt när man släpper ut en konvalescent i hage igen.

I morgon blir det mycket pyssel i stallet, misstänker jag. Hottis och Ebba ska tävla på Corn Horse Show i Uppsala på lördag. (Och Boogie o jag på söndagen var det ju tänkt från början   )

Jisses, vad jag saknar mina go'a gamla stallkompisar extra mycket nu! Alla är jättetrevliga i vårt nya stall, riktigt schyssta, seriösa hästtjejer i alla åldrar.

Men - det känns ju väldigt påtagligt hur speciellt det var med gemenskapen tidigare så här inför en tävling. Svårt att inte tänka på hur kul det var när flera i stallet skulle tävla på samma ställe, andra som inte tävlade själva kom och supportade, och alla faktiskt visste vad vi höll på med.

Showmanship at Halter är kanske inte enklaste grenen att promota bland de som inte tillhör den närmaste kretsen?

Men viktig miljöträningen för Hottentotten!

Nu ska jag ladda inför skolchefens deltagande i Debatt i kväll.

FY för den lede, vad trötta vi är på regn och kladd! Samt att det varje dag man bestämt sig för att nu, nu ryker de, dubbdäcken - då kommer det en skvätt snö till!

Kattskrällena vägrar gå ut. Johnnie Walker har gett begreppet soffpotatis en ny dimension. Eller heter det soffkramare?

Det är inte kul att vara häst  heller i geggan!

Vare sig man har 16 kvm eller en hel hage lera att vistats i...

Konvalescenten är som sagt piggelin.

Idag hade vi ridhuset för oss själva på förmiddagen, så då skojade vi till det lite.

"Think before you walk"

Boogie var duktig och tänkte själv och lyssnade på hjälper i lagom mix. Precis som det ska vara när man är trailhäst  

Det är så tacksamt att plocka fram bommar när man vill få henne fokuserad och arbetsvillig. Idag var det inga helikoptervarningar!

Men hon skulle hemskt gärna vilja få jobba i lite högre gångarter!

Hottis och Ebba trimmar inför tävlingen på lördag. Det blir Showmanship och Halter för dem.

Men de passade också på att variera med bommarna.

Har spanat lite på tv-sändningarna från världscupen också.

Blev helt fascinerad av att dressyrryttarna har börjat med hjälm! Någon, Isabelle Werth tror jag, dessutom i blingad guldhjälm.

Hittade en ny idol bland hoppryttarna, Richard Spooner, som efter sista hindret hade snask redo och gav till sin häst från hästryggen.

 "Åh, sa Lotta Björe, man kan verkligen se vilken fin relation han har till sin häst"  Hmm, undrar varför   

Samtidigt berättade hon att hästen tidigare varit väldigt svårriden men numera till vardags mest tränades av Richards fru, eftersom han trivdes bäst med henne. Låter som om familjen Spooner vet hur man jobbar i team!

Dags att ladda batterierna inför arbetsveckan...

Ser mest fram emot återbesök på Brunmåla i slutet på veckan. Håll tummarna!

Nu är jag less på det här. På riktigt.

VILL - HA - FRISK -HÄST - NU!

Inte kul att få höra att Boogie leker rodeo-bronco i boxen innan utsläpp och i sjukhagen när man krattar stallplan.

Det finns helt klart gränser för hur länge en liten kossehäst tycker att det är ok att vila sig i form. Den gränsen verkar ligga vid typ 2 veckor.

Nu är vi i det tröstlösa ingenmansland som ligger mellan ett rehabprogram som skall följas för bästa fysiska resultat och en liten kuse som är uttråkad och inte förstår sitt bästa.

Alla som någonsin haft en häst eller hund, vars fysiska aktiviteter av hälsoskäl måste begränsas, fast de inte längre känner att det gör ont, vet nog precis vad jag pratar om!

Djur har en naturlig rörelseglädje! Gör det inte ont så vill de röra på sig. Det ligger ett överlevnadsvärde i att hålla igång och se till att man är i form.

Helt klart gör det inte ont på Boogie just nu! Det är ju bra! Vad som känns mindre bra är att det sista veckan fram till återbesöket hos vet,  känns som jag måste jobba EMOT Boogies natur. Det går emot min natur att gå emot hennes, men måste ju göras.

I normala fall väljer jag att gå med rörelseenergin, fast omsätta den i något konstruktivt. Laddad häst får röra på sig, så blir laddad häst lugn och sansad häst på nolltid.

Lägger man i stället i handbromsen så får man bekymmer. Luftburna sådana. Och flygcert har jag inte.

Där är vi nu!  I miniskala, men ändå... I'm too old for this shit....

Fortsättningen på utmaningen från Ann-Lousie:

• Varje taggad person måste svara på de 11 frågor de fått och publicera svaren på sin blogg
• Välj sedan 11 nya personer att tagga
• Skapa 11 nya frågor för dem att svara på
• Gå till deras blogg och tala om att de blivit taggade
• Tagga inte den person som taggade dig!

Jag taggar

A-K: Bacillen betraktar  Anna 3 vallare  Annabloggen  Carolinas Klickerhästar  Illbattingen  Matte Mette Ninnie  Shettis & co   Snabbköpskassörskan   Tina & Labradorerna       Åsas hundar  

Mina frågor:

2. En deppig tonåring i din närhet tycker att livet känns rätt meningslöst. Vilken film eller bok skulle du sätta i hans eller hennes händer för att inspirera och ge perspektiv på tillvaron?

8.Nämn en djurart du skulle vilja få prova att träna?

9.Vad är vardagslycka för dig?

10.Vilken position i syskonskaran har du (endabarn, storasyster, mellanbror etc), och tror du att det har påverkat dig i livet?

Väntar med spänning på dina svar   

Bästa fiskdomptören, hingsthållaren och Caniskollegan Ann-Louise har skickat en bloggutmaning.

Den går ut på att svara på hennes 11 frågor, och sedan hitta på 11 nya frågor att utmana 11 andra bloggare med.

Here it goes:

1. Om du vann 6 miljoner och inte fick ge bort något utan bara spendera själv - vad skulle du göra?

Ganska bergis något hästrelaterat sentimentalt urdumt... T ex  ta föl på Boogie och starta en kossehäst från grunden. Ha tid och råd att träna och tävla kogrenar i tillägg till "allt det andra" jag vill göra med mina hästar :)

2.Vilken är den bästa bok du läst och varför?

Kan omöjligt välja en. Läser periodvis väldigt mycket. En bok som under en viktig formbar period i livet betydde mycket var "Families and how to survive them" av John Cleese och Robin Skynner.

Är extremt förtjust i hela Mumin-sviten av Tove Jansson. Så mycket visdom i dem!

"Emergence - labeled autistic" av Temple Grandin och mycket annat som hon skrivit, som så väl sätter fingret på vad det innebär att vara människa.

Det är lättare att säga vilka favoritförfattare jag har, förutom ovanstående:  Nick Hornby, Mark Haddon, John Grisham, Michael Connelly, och på svenska Leif GW Persson och Torgny Lindgren.

Läser väldigt mycket deckare och väldigt lite fiiin Litteratur...

3. Berätta om någon människa du mött som betytt eller inspirerat dig extra mycket?

Min 33 år äldre vän Karin som jag lärde känna när jag var ca 10. Som alltid behandlade mig och pratade till mig som om jag var en mogen männsika och inte en snorunge. Som visade mig hur långt man kan komma i relationen till sina djur med vänlighet och ömsesidig respekt.

4.Tror du det finns liv på andra planeter?

Ja, men jag tror inte de kommer hit och utför rektala examinationer av amerikaner eller trampar upp meddelanden i veteåkrar. Universum är alldeles för stort för att vi ska ens inbilla oss att vi vet en bråkdel om vad som kan finnas där.

Därför gillar jag slutscenen i en av mina absoluta favoritfilmer:

5. Vad gör du en perfekt dag?

Långpromenad med hundarna och  sedan härlig ridtur på Boogie. Kanske både och i kombination? Det är nästan bäst!

Lång latte och en deckare på läsplattan. Sedan kommer barnen hem och vi tittar på någon fånig film tillsammans.

Laga mat tillsammans med make som är på gott humör, och lyssna på bra blues!

6. Om du kunde ge dig själv som 15-åring ett retroaktivt råd, vad skulle det vara? Du kan resa tillbaka i tiden som i reklamen och ge ett råd till dig själv, du har ju lite mer "facit" nu.

"När din bästa killkompis frågar om ni kan bli ihop, säg ja, även om du tycker att han är en liten spinkis. Du kommer inte bara att rädda er vänskap och slippa göra honom väldigt ledsen, har du lite tålamod i några år så finns en enorm utvecklingspotential även på tillväxtområdet...

Trevlig, rolig och empatisk är faktiskt jättesexigt - jag lovar!

Dessutom kommer många du idag tycker är lite töntiga och nördiga utvecklas till riktiga kap, medan de där du nu tycker är snygga och coola går en utveckling till mötes som trinda gubbar med cricket och dart som huvudintressen i livet. Något som heter Facebook kommer att bevisa detta med full kraft om drygt 25 år.

Just you wait and see!"

7. Vad gör dig glad?

Min familj och mina djur. Mitt jobb när jag får se människor utvecklas och göra framsteg i mognad och psykisk styrka.

8. Vilket var ditt favoritplagg när du var 15 år?

Hmm, hade skoluniform måndag - lördag och ridkläder på söndagar, så det får väl bli mina Lucinda Green ridbyxor då. Helskodda och stela som tusan tills de var inridna.

9.Vad visste vi inte om dig?

Att jag väntar på att chihuahua ska bli otrendigt så jag kan skaffa en. Utan väska dock.

10. Vad är det mest pinsamma du gjort?

Att på en skolåterträff i 20-årsåldern först inte ens känna igen den långa, stiliga och extremt vältränade  marinofficeren, som alltså var min gamla nobbade kompis...

11. Vilka fem saker skulle du helst vilja ha gjort innan du sitter på ålderdomshemmet?

Utifrån den familjebakgrund som finns med Alzheimers och skit så har jag inte för avsikt att sitta på något ålderdomshem.

Så det får bli

• Rida in unghästar
• Prickskytte
• Hoppa fallskärm
• Simma med vithajar
• Safari till fots i Serengeti

och annat skojsigt när det börjar dra ihop sig!

Läste precis om en forskningstudie av Facebook gjord på Göteborgs universitet.

Surdegsbaken och löparrundornas överflöd på fejan är inte ren inbillning. Av tusen användare i studien var det endast 15 % som statusuppdaterar om att de mår dåligt, medan 51 % gärna rapporterar när de mår bra. Åtta av tio statusuppdateringar handlar om positiva saker. Att statusuppdatera om deppighet kan medföra att man stryks från folks vänlistor. I en fjärdedel av fall där man valt att plocka bort någon som FB-vän uppgavs deprimerande statusar spela in.

Det är lätt att få för sig att alla andras liv är precis så lyckade som deras statusuppdateringar vill skylta med. I alla fall om man är kvinna, gymnasieutbildad och låginkomsttagare. Då riskerar man tydligen att få sämre självförtroende av att spendera mycket tid på FB.

Om man däremot är högskoleutbildad, medel- eller höginkomsttagare och dessutom karl, verkar man vara mindre känslig. Om det beror på att man redan mår så förträffligt för att man är så förbaskat framgångsrik, eller om man då är insiktsfull nog att genomskåda att folk "fotoshoppar" sina FB-uppdateringar för att framstå som intressanta och socialt attraktiva, det kan studien inte förklara.

Själv blir jag mest glad av att gå in på fejan en stund. Jag älskar just min personliga vänmix av vänner och bekanta från livets olika skeden och världens olika hörn, hundnördar och cowboysare (både wannabes och äkta vara), samt alla vanliga "svenssons".

Om "folk" nu levde så fantastiskt genomtänkta och berikande liv som deras statusar indikerar, så skulle man inte behöva blocka alla dessa spel och appar som de verkar hinna ägna timmar åt trots alla storbak och långkok,  zumbapass och joggingturer, släktmiddagar och romantiska utflykter med äkta hälfter.

Så tänker i alla fall jag