Gissningsvis är det fler hundtränare än jag är vakna sent i natt pga av det adrenalinpåslag som debattprogrammet Kvällsöppet orsakat.

Personligen avskyr jag det format som Kvällsöppet och andra debattprogram i TV erbjuder. Programmakarna har inget intresse av att belysa ett ämne från olika synvinklar på ett sakligt sätt. Nej, man vill bara göra "bra tv", så själva poängen blir liksom avbrutna meningar och folk som pratar i munnen på varandra. Jag tycker Natasja Ravenklint gjorde ett mycket bra jobb i det hopplösa formatet, och jag beundrar verkligen hennes lugn och saklighet när den ena grodan efter den andra hoppar ur "motståndarnas" trutar.

Jag är extremt, ruggigt besviken på SKK's flata inställning och är glad över att jag just nu inte bidrar med några slantar till den organisationen. Kommer det ny hund i hushållet som ska meriteras blir jag ju tvungen igen, och det kommer att bära mig emot!

Det känns så oerhört frustrerande att motståndet mot att få belöna är så inbyggt i människan att man hittar på alla möjliga idiotförklaringar till varför det inte skulle kunna vara möjligt att få fram pålitliga stabila beteenden på det viset. Hur man gömmer gammal tradition och vidskepelse bakom begrepp som "sunt förnuft" och "naturligt" och tycker att det räcker som motargument mot vetenskapligt beprövade metoder. Samma personer kanske hellre vill ha en vitlöksklyfta i örat i stället för antibiotika nästa gång de får bihåleinflammation? Eller varför inte ett korslagt silverbestick under sängen?

Någonstans är det väl lite sorgligt att så hängivna personer som faktiskt vigt sina liv i "hundens tjänst" aldrig kommer att få uppleva den ståpäls som uppstår när ens (tidigare hartokiga) hund lös på promenad snubblar på en tryckande hare som sprätter i väg i 120 och hunden vänder sig mot en med en uppsluppen "haha, nu tänker du kasta boll till mig" blick!

Inte heller kommer de någonsin att få uppleva att sitta på 500 kilo vältrimmat muskelknippe till häst när snöplogen plöstligt närmar sig med slamrande plogblad mot asfalten och dinglande kedjor som slår gnistor, känna hur varenda muskelfiber i hästkroppen spänner sig för (det naturliga beteendet) flykt, men sedan slappnar av för att vända huvudet mot ryttaren med blicken "Hey, I've got a clickertrainer on board and you're soooo gonna reward me for that thing"

Som Stenmark sa: "Hä löns int’ förklar’ för den som int’ begrip."

Men nog är det sorgligt med alla människor som som så gärna vill uppleva glädje, gemenskap och kommunikation med sina djur och ändå aldrig får uppleva det som vi "klickernördar" gör.

Just nu befinner jag mig i en fas i livet då jag inte alls har lust att informera och missionera. Jag vill just nu bara ha det riktigt bra med mina egna fyrfota. Tur att det finns andra som vill och kan. Man får väl turas om att hålla facklan kanske?

Nu ska jag radera rödhaken, rosenkvisten och stenåldersmannen från den lokala hårddisken och bara tänka på de runda fina volterna i förvänd galopp som Boogie och jag övade på tidigare i kväll (med hjälp av en handfull torkade äppelskivor med kanel. )

Stenmark, som inte pratade så mycket, sa nämligen något annat bra också:

"Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag"