I dag är en sådan här dag då jag  funderar över vad i hela friden jag egentligen gjort i livet för att förtjäna de här fantastiska, vackra, kloka, intelligenta,  friska, självständiga, livsdugliga och sunt envisa ungar jag fått? Jag kan liksom inte komma på något som står i paritet med denna ofattbart dyrbara gåva livet givit mig!

I yrket tänker jag allt som oftast att "folk" faktiskt inte förtjänar de fina barn de fått och som de sedan verkar göra sitt bästa för att fördärva. Misstänker starkt att det gäller även mig...

För exakt 15 år sedan placerade en sköterska en rosa marsipanbebis i mina armar. Bebisen skrek som besatt, men tystnade tvärt och tittade på mig med stora mörkblå ögon när hon hörde min röst. Så livsomvälvande! Min blotta närvaro kunde göra en liten människa alldeles nöjd och trygg!

Att min blotta närvaro nu gör samma, men inte längre lilla, människa helt galen av irritation hör så klart till livet och utvecklingen. Smällar man får ta som tonårsförälder. Man får liksom njuta, beundra och älska lite mer på avstånd. Samt innerligt hoppas att det trots vardagsgnat och tjafs, finns en trygghet i att jag alltid är beredd att gå igenom eld och vatten för mina ungar, om det behövs.