Denna vecka har vi haft tandvård på våra kusar. Hottis hade vargtänder som behövde tas, så vi anlitade denna gång veterinär med tandvårdsutbildning. Tidigare har vi haft USA-utbildad hästtandläkare. Det är ju lite omdebatterat på sina håll, fram för allt veterinärhåll, men den vi har haft har känts väldigt duktig och vettig.

      Men nu skulle det ju opereras lite, så det var lugnande och lokalbedövning och hela baletten. Hottis vargtänder hade lååånga rötter så veterinären fick jobba ordentligt. Att vara veterinär är INTE ett ergonomiskt yrke!

Boogie fick också en översyn. Veterinären var bekymrad innan hon tittade. Hur ser tänderna ut efter att ha skötts av hästtandläkare i flera år... Men hon kunde inte annat än säga att det såg fint ut. En liten hake som behövde raspas, i övrigt var det en fin mun, inte något som misshandlats genom "aggressiv amerikansk tandvård".

Däremot hade Boogie en liten slemhinneskada på ena sidan, troligen orsakad av något tryck, Vi gick igenom alla betten och huvudlagen utan att veterinären kunde hitta vad som skulle orsakat det hela. Nosgrimma trodde hon först, men det har vi ju aldrig. Däremot kom hon raskt fram till att den jaktstång jag brukar har när jag rider ut är på tok för stor. Hon rekommenderade överhuvudtaget inte bett med port, även om den är mild på jaktstången.

Jag har själv noterat att Boogie inte riktigt gillar att blir tränsad med detta huvudlaget sedan en tid tillbaka, så det kändes enkelt och självklart att skrota det på en gång. Billy Allen är grejen, om Boogie själv får välja. Vi har en sådan stång och ett tränsbett, och det är de vi använder mest. De var klart godkända av veterinären.  Lite kul, eftersom det är vår tidigare hästtandläkare som rekommenderat dem...

Nu ska Boogie ridas bettlöst en period så det lilla såret får läka i fred. Veterinären rekommenderade att alla hästar bör ha tre olika betslingar som man varierar mellan i träningen, ett tredelat, ett rakt och ett bettlöst, för god munhälsa.

Så idag provade vi sidepull på Boogie för första gången. Jag har aldrig ridit henne bettlöst tidigare, däremot brukar jag leka "bridleless" emellanåt, dvs jag håller inte i tyglarna alls och rider bara med andra hjälper. Det brukar gå rätt bra, så jag tänkte att det inte skulle vara så märkvärdigt med sidepullen. Hahaha!

Antagligen valde vi "fel" dag att testa nyheter. Boogie var extremt ivrig att få bli riden idag. Jag tog in henne från hagen på kvällskvisten och som vanligt kastade hon sig över middagen i boxen. Hon brukar bli mer harmonisk i arbetet om hon får äta lite innan vi sätter i gång, så jag plockade fram mina saker under tiden. Klicker och godis burk bl a. När Boogie fick syn på dem , slutade hon att äta sin middag och satte i gång att bjuda pussbeteenden och allmänt påvisa att här fanns det en liten häst som ville ut och jobba nu.

Jag upprepar det en gång till för tydlighetens skull. Hon SLUTADE äta från sin stora hög med gratis mat och INSISTERADE på att få GÅ IFRÅN middagen för att få jobba ihop små godisbitar i stället. Det är en HÄST vi pratar om, tillika en av de mest matfixerade på norra halvklotet. En  sådan reaktion hos en häst får man aldrig uppleva om man inte jobbar med klickerträning.

Så vi skyndade oss till ridhuset, och Boogie var så pigg och framåt att det var svårt att hålla sig för skratt. Svårt också att känna hur hon egentligen rörde sig, vilket var dagens huvudsyfte, eftersom vi ska prata med hästkliniken om den varma foten i morgon. Men det liksom bara spritte i hela kroppen på henne. Jag fick en snabbinstruktion av Anki om hur jag skulle använda sidepullen, men Boogie och jag hamnade raskt i lite missförstånd om hur det skulle funka. Hon var ju redan från början lite väl taggad, och när hon i ett sånt läge får hjälper som hon inte riktigt förstår kan hon lite grann "koka över". Just idag yttrade det sig så att hon blev lite överreaktiv på allt annat runt om och for runt som ett litet spattigt halvblod när det knakade på läktaren eller dök upp folk som körde dyngkärror. Där emellan gjorde hon fina, ambitiösa öppnor och övergångar. Efter en stund tyckte jag det var bättre att låta Ebba ta över, som är van från Hottis att rida i sidepull. Det blir så förvirrat annars när man ska lära både sig själv och hästen samtidigt. Boogie var med på noterna, men talade tydligt om för Ebba att du får allt klicka mig också om det här ska fortsätta vara lika kul.

Så vi hade riktigt kul i ridhuset alla tre. Ännu roligare hade det förstås varit om inte den gnagande oron för hoven fanns där i bakhuvudet...

Hottis ska också ridas bettlöst i några veckor så munnen får läka efter ingreppet. Jag får inhandla en egen sidepull åt oss. Det känns vettigt, och helt självklart egentligen, att alla, även vuxna hästar,  borde variera med bettlöst i träningen så munnen får vara i fred ibland. Om man tänker efter är det ju absurt hur vi bökar, hänger och stoppar in järnskrot i våra hästars känsliga munnar! Jag tycker jag är så noga, försiktig, och mån om min häst mun, speciellt eftersom hon hade tandskador när vi köpte henne, som nu läkt bort. Ändå så har där av någon anledning blivit ett litet sår, som jag inte skulle vetat om, om inte veterinären visat mig. Ändå sa har jag lyckats köpa på mig ett bett som inte passar, men som tur är inte ett som jag använder ofta. Jag har noterat att hon inte riktigt vill bli tränsad med det, men ändå tydligen inte lyckats lägga ihop pusslet på egen hand. Trots att allt jag vill, är hennes bästa! Suck!

Så  de närmaste dagarna ska vi utforska sidepullens möjligheter. Tur man har privattränare inbyggt i familjen!