Alla inlägg under oktober 2011

Av Maria - 24 oktober 2011 20:30

I helgen som gick deltog Boogie och jag på OHR's kurs i klickerträning för hästägare på Seglinge Gård i Almunge. Instruktörer var Carolina Fransson och Ann-Louise Ryrvik .  Ann-Louise undrade förskräckt varför jag ville gå kurs för henne. Ann-Louise och jag gick Canis instruktörsutbildning samtidigt. Carolina har gått Canis klickertränarutbildning hos mig. Carolina ger mig lektioner i "Långa tyglar"  med Boogie. Det är lite kretslopp och återvinning över det hela   kan man kanske tycka. Men helt naturligt, enligt mitt perspektiv.  Man blir aldrig någonsin fullärd. F-n vet om man ens blir halvlärd? Utvecklas gör man i alla fall så länge man är öppen för att det finns mer att lära. Från erfarna häst(klicker)människor som Carolina och Ann-Louise finns det hur mycket som helst att lära. Båda har dessutom ett väldigt ödmjukt förhållningssätt till sin kunskap och till sina elever.


    Carolina och Ann-Louise visar hur man shapar fram longering

   


Kursen var upplagd som en nybörjarkurs men flera av kursdeltagarna hade redan erfarenhet av klickerträning i en eller annan form. Första dagen var teori och några praktiska demonstrationer. För mig personligen var den största kicken denna dag känslan av att kliva in på morgonen i ett rum fullt av hästmänniskor som ville lära sig mer om klickerträning. Flera hade rest riktigt långt för att vara med. Många av oss tror jag var, precis som jag, svältfödda på möjligheter att få dela klickererfarenheter med andra likasinnade.

  

Ann-Louise påstod att hon lämnat hjärnan hemma, men lyckades ändå på ett pedagogiskt vis lotsa oss igenom de teoretiska grunderna och förutsättningarna för klickerträning. Sedan gick vi ut och testade lite grundläggande targetövningar på två av gårdens hästar. Ingen av hästarna hade varit i kontakt med klickerträning tidigare. Ann-Louise rekommenderade targetövningar som första försök eftersom man då redan från början ger hästen en erfarenhet av att röra sig bort från godiset leder till godiset. Dessutom blir beteendet kopplat till ett visst föremål, så om man ångrar sig och inte vill klickerträna mer, behöver man ju inte ta fram det föremålet igen. Hon la ingen tid på att först klicka in hästen, utan körde igång direkt. Däremot undvek hon att ha target och klicker i samma hand till en början i fall hästen skulle reagera på ljudet och bli rädd för targeten.


     


Demohästarna var av rasen PRE, som alltid verkar vara representerad vid de kurser i belöningsbaserad hästträning som jag deltagit i. Just dessa två, en hingst och ett sto, var just så lugna, balanserade och trevliga som rasens fans brukar hävda att de ska vara. Något jag inte riktigt fått se live tidigare, eftersom det väl förmodligen finns en överrepresentation av hästar med beteendeproblem på kurser i "alternativa träningsmetoder". Är väl en bit kvar innan jag blir knäsvag och dreglig vid åsynen av en spansk häst, men jag tyckte allt att det här var två fina, trevliga kusar!  Svarade fint på träningen gjorde de också, trots att de fick vara allas övningsobjekt. Väldigt tålmodiga med de feltajmade klick, den långsamma belöningshantering och det allmänna strul med materialet som tillhör nybörjarskapet. Som Ann-Louise sa, ibland är hästar nästan för snälla mot sina tränare   


 

PRE-sto i rastypisk damfrisyr

Carolina pratade sedan om olika praktiska tillämpningsområden, inom hantering, markarbete och ridning. Illustrerat av pedagogiska filmklipp. Även om det oftast är både pedagogiskt och praktiskt att börja med "trick", tills både häst och människa lärt sig hur det fungerar, så är inte nosduttar på flugsmällor eller apportering  slutmålet.

Carolina, som jobbar som beteendekonsult för hästägare, berättade att 50 % av de telefonförfrågningar hon får handlar om lastningsproblem.


När lördagens sista pass var slut skyndade jag mig till stallet för att förbereda Boogie inför morgondagen. Eftersom jag pga jobb och sjukdom knappt träffat min häst på en vecka, kändes det som jag ville kolla av var vi stod när det gällde spontana beteenden och sånt. Boogie gick snällt över i "klickermodus" med stor entusiasm. Lo and behold, vi har faktiskt en "framför-förar-mapp"  där man hyffsat lätt får fram ingångar ("gamla" sorten runt matte), puss, backa, sänka huvudet. Vi har handtarget, targetstick och hovtarget. Och gripa föremål, men jag har inte hittat någon apport som funkar riktigt bra. Hästars gripteknik är lite annorlunda.

När vi bläddrat klart, tog jag på långa tyglarna och Boogie var så på att det blev komiskt. Spontan trav i öppnorna  och väldigt raska steg överlag. När jag tyckte det var dags att avsluta blev hon riktigt sur och joggade runt mig och vägrade låta mig plocka av henne utrustningen. Jag fnissade mest och väntade ut henne, men hon var mycket bestämd och försökte släpa ut mig på fyrkantspåret igen. För ett oklickerskt öga ser väl sånt här ut som rena galenskaperna. Ostrukturerad fnissig tant låter liten köttbullehäst styra och ställa. Idag ridhuset, i morgon världsherraväldet...

En mer öppensinnad person ser kanske en kvinna och en häst som har rätt kul ihop. Någon som känt Boogie över tid skulle kanske också kunna förstå vilket underbart lyxproblem det är att numera ha en häst som INTE vill SLUTA träna.


På söndagen var det således Boogies tur att följa med på kurs. Jag åkte tidigt så vi skulle hinna rida lite innan kursen eftersom det var ett bra tillfälle till miljöträning i nytt ridhus. Väl på plats sken solen så fint, så vi tog miljöträning utomhus i stället. Inte så onyttigt det heller. Det var massor av ystra hästar i hagarna runt om gården, och Boogie blev spänd som en fjäder. Visst är det lite märkligt att hon är så cool med mycket i miljön som trafik, maskiner, ilskna hundar och galna gubbar på rullskidor, men hästar i hagar är en stor distraktion? Eller så är det väldigt logiskt...

Härligt ändå att hon lyssnar så bra på mig, även när hon är spänd och fundersam. Öronen spelar, och man kan "prata" henne framåt.


På förmiddagen jobbade vi i grupper med två hästar i varje. De hästlösa deltagarna fördelades mellan grupperna och bidrog med råd, stöd och praktisk handräckning. Mycket prylar blir det att hålla reda på, och till häst är allt så stort att det inte ryms i fickorna. Dessutom har hästar en fenomenal synvidd. Gömma targeten bakom ryggen, jo pyttsan, de ser ALLT!


 

PRE-hingsten jobbar också med gripande på den fiffiga bitvänliga lilla bollen.



Boogie och jag jobbade med apporteringen. Ann-Lousie hade en bra samling prylar med sig som låg bättre i munnen på Boogie. Bäst var en mini-variant på boll med handtag. När vi hittat rätt föremål gick det att höja kriterierna både vad gäller duration på hållandet, hålla i rörelse och att börja lämna i handen. Där gick vi via handtargeten.

I min grupp var också en  Morgan-häst med husse som var alldeles nya på klickerträning.


 


På eftermiddagen hade varje häst en "privatlektion" med valfritt innehåll. Jag valde att få Ann-Louise hjälp med att titta på vad man kan göra för att minska lite på Boogies frustrationsbeteenden. En viktig grund i klickerträning är att undvika obehag i form av tillrättavisningar och korrigeringar. När hästen har tänt till på träningformen blir den ju väldigt taggad på att få försöka igen och igen. Hästen har ju ingen förståelse för att både den och tränaren behöver täta pauser för att utvädera träningen, göra nya planer, fylla på godisfickan, arrangera om materialet och allmänt pusta. Det har ju inte hundar heller, men om man tycker det blir stökigt med 13 kilo ivrig, entusiastisk lagotto som hoppar omkring och vill göra mer, så är det en fjärt i universum jämfört med 500 kg dito häst.  Det är inte ovanligt att hästklickare blir rädda/arga och blir aversiva mot hästen. Dessutom ger de upp på klickerträningen, eftersom det blev så jobbigt. Jag har nog lite svårt att bli rädd för Boogie, men det känns som det blir lite rörigt för både henne och mig. Ingen av oss hinner vila hjärnan i pausen. Dessutom reagerar den icke-klickande omgivningen negativt när de ser galenskaperna. Det blir inte så bra PR för metoden, om man säger så...

För att strukturera upp träningen tydligare i träningspass kontra paus, föreslog Ann-Louise att vi jobbade väldigt tydligt med en arbetsplats i ridhuset och en paus-plats. I arbetspassen växlade vi mellan lite olika beteenden, eftersom det också kan vara en källa till frustration för henne när man byter. Så efter en 10 repetitioner av  t ex apportering blev det paus borta vid väggen. För att få gå tillbaks och jobba på arbetsplatsen krävdes att hon blev passiv. Jag höll i henne i grimman, och hängde väl stundtals som en liten vante under hakan på henne. När hon blev stilla och drog en suck gick vi tillbaka och körde ett pass om 10-12 repetitioner av något igen. Så släpa tillbaka hästen till pausplatsen och vänta på nästa lugna suck. Boogie svarade bra på upplägget. Ända tills vi jobbade med hovtarget och Ann-Louise under pausen skulle visa något för publiken med targetmattan. Det var det här med hästars vidvinkelseende! Vips brottades jag med 500 kg häst som skulle till sin matta NUUUU!  Nåja, ett tillfälligt återfall, sedan hittade vi något slags lugn igen.

Så småningom är tanken (tror jag) att man jobbar med pausstationen på samma sätt som på hund, så att man kan ställa hästen där medan man går och fixar med material och annat. Kanske kan man göra en markerad plats med bommar och träna pausbeteende?

Jättekul var det att få träna med input från Ann-Louise! Vad trist det är att träna själv! Så viktigt det är med andras ögon på den egna träningen för att inte fastna. Det spelar ingen roll att man har de teoretiska kunskaperna, man har alltid enorm nytta av utifrånperspektivet.

Som vanligt när vi är på sådana här kurser så var Boogie inte helt säker på att hon verkligen ville åka hem. Nostarget på en flaska, som hon sedan fick tömma var lösningen på det lilla 5-minutersproblemet. (Näe, det var inte Jack D i flaskan, det var blåbärssoppa).

Jag ville nog inte åka hem jag heller! Så härligt att få nörda runt med bara klickerfolk en hel helg!

  

Carolina visar med islänning hur man kan jobba med flytta för tryck och positiv förstärkning om man noggrant undviker upptrappning av trycket.

Boogie var fortfarande väldigt i klickermodus idag när jag skulle rida, så jag tog tillfället i akt och bara experimenterade. Vi var själva i ridhuset, så det var bara att släppa loss. Hon blir så lätt, så lätt för hjälperna. Jag testade att utmana lite genom att be om "jobbiga" saker som sidvärtes rörelser och sträcka höger bog. Hög förstärkningsfrekvens varvat med lite längre durationer för att försöka hålla humöret på topp samtidigt som hon fick jobba lite. Hade ju varit kalas om man samtidigt kunnat få Ankis feedback på om jag verkligen klickar för rätt sorts rörelse? Tyvärr uppstår ju inte klickermodus hos vare sig mig eller hästen på våra lektioner, då det liksom inte finns utrymme för att varva med perioder av hög förstärkningsfrekvens. Det är svårt att få det bästa av två världar att mötas!

Boogie var hur som helst väldigt på G i kväll och visade tydligt att hon gärna ville röra på kroppen. I mitt tycke fina galoppfattningar, en sådan där kväll när det även gick att göra dem på en hand och lång tygel med hög kvalitet. Själva galoppen kändes rund och fin med hög energi. Så klart inte ett enda vittne...












ANNONS
Av Maria - 14 oktober 2011 21:48

Idag har vi fuskat i ridskolebranchen, Boogie och jag. Det är kluvet det där, att låna ut hästen till "icke invigda". Å ena sidan vill man erbjuda vänner och barnens kompisar chansen att få en trevlig nära-häst-upplevelse. Få dela med sig av det allra bästa vi har. Å andra sidan kan Boogie rätt tydligt signalera att hon helst skulle slippa. Smått folk och även fullvuxna nybörjare som bara vill få sitta på och åka lite 'a la Skansen är inga problem. "Nice work if you can get it" säger Boogie och myser i den kravlösa ponnyridningsrollen. Det är de här ridskoleutbildade som "kan" som får henne att slicka öronen mot nacken och grina illa. Som är lärda att starta hästen gör man genom att hacka hälarna i hennes sidor, och vars egna balans är helt beroende av de får hänga i hästens mun. Jag var väl sådan själv när jag började hos Anki för 7-8 år sedan. Om ingen någonsin visar en något annat, tror man ju att det är så det ska vara. Så jag vill ju gärna få visa t.ex Märtas kompisar att det finns andra sätt. Tyvärr, men ganska förståeligt, är det inte helt enkelt att få Boogie att visa sig från sin bästa sida. Så starka auktoriteter är nämligen de flesta ridlärare, att många av de förslag och anvisningar jag kommer med, får ett mycket skeptiskt mottagande. Det brukar börja redan när vi hämtar in hästen. Leda i långt grimskaft istället för att hålla under hakan? Mysko. Det går alldeles utmärkt att rida Boogie i engelsk utrustning, och med mycket "kontakt" . När vi var på Mallorca motionerades Boogie av gårdens dressyrryttare, och jag tror det utföll till ömsesidig belåtenhet. Men när vi har ridskoleelever, stora som små, på besök kör vi konsekvent westernutrustningen, inkl stångbett och romal. Inte bara för att de ska få prova på, utan just för att plocka bort så mycket av det invanda som möjligt. Så säger vi att eftersom bettet är så skarpt (vi har mildaste tänkbara) så MÅSTE man rida på lång tygel. Sedan sliter jag som en tok med att försöka förklara hur man styr med MAGEN, inte handen, och ungarna tittar på mig som om jag vore komplett galen. Jag har verkligen all respekt för Ankis pedagogiska förmåga och tålamod! Så svårt det är att fomulera i ord det som är helt ickeverbala upplevelser av ryttarens kropp i sampel med hästens! Säger man flytta vikten till vänster, så hänger genast hela ungen i 45' vinkel. Säger man använd skänkeln kommer en trumvirvel av sparkar som får Boogie att grina illa. Håll handen stilla ovanför manken kan man säga hur många gånger som helst, utan att de slutar hala och dra. Ganska fascinerande att se hur Märta, som kanske rider max 3-4 ggr/år, har så mycket lättare att följa instruktionerna än de som rider varje vecka. Trots att hon inte tränar ridning, så är hennes sits och balans inte ett dugg sämre än de "ridvana" kompisarna. När de blir av med möjligheten att hålla fast sig i tyglarna har de nämligen ingen balans alls. En annan fördel som icke ridskoledrillade Märta har är att belöningsbaserad ridning är en självklarhet. Så fort hon tycker Boogie gjort något bra, ska det vara snask. Gör förstås underverk med Boogie, som plötsligt blir mycket mer förlåtande i sin inställning till dunsar i ryggen och oklara vägdirektiv. Ridskoleeleven tittar perplext på. Mata från hästrygggen, vilka galenskaper! I kväll tror jag vi hittade en skaplig balans mellan acceptabel upplevelse för både Boogie och gäst. När det kom önskemål om högre fart övergick vi till longering, och Boogie skötte sig med den äran, trots sin stundtals vingliga last. Om man inte samtidigt blir dragen i munnen och bankad på, kan man stå ut med att galoppera med något som dunsar lite i sadeln. I alla fall i flugviktsklassen. Även Märta vågade sig på några galopper. Två nöjda tjejer förkunnade stolt sina bedrifter för respektive pappor vid hemkomsten. Gästen ville komma tillbaka för repris i morgon. Men jag tror inte vi ska fresta på varken mitt eller Boogies tålamod så snart igen ;)

ANNONS
Av Maria - 10 oktober 2011 23:38

Idag lyckades vi åstadkomma ett scenario som de flitiga koreanska produktutvecklarna tydligen inte föreställt sig.


Ponera att man låter sin tonårsdotter ta hi-tech-bilnyckeln (den som inte behöver stoppas i något hål för att bilen ska kunna öppnas eller startas, utan bara behöver befinna sig i bilens omedelbara närhet) och gå i förväg till bilen en stressig måndagsmorgon.

Ponera sedan att sagda tonårsdotter vill bli avsläppt utanför skolan på ett ställe där man egentligen inte borde stanna, speciellt inte med trafik bakom sig.

Då kan det tydligen hända sig så att bilnyckeln lämnar bilen med den avstigande passageraren samtidigt som  bilen fortsätter till nästa kommun med den nu nyckellösa bilföraren. Samt att bilföraren då tolkar det lilla diskreta pip som uppstod när high-tech-nyckeln passerade den magiska 75 cm gränsen, som ett slags varning från backningssensorerna pga av ilsket närgången bakomliggande bil, ännu en finess som vi inte hunnit upptäcka.


Då kan resultatet bli att man står där på jobbet i grannkommunen med en bil som nu varken går att låsa eller att starta. Det blir inte någon alldeles lyckad start på arbetsveckan varken för den uppstressade bilföraren, bilförarens make som måste åka från sitt jobb tidigt  och köra kurirbil med nycklar härs och tvärs över upplandsslätten, eller för tonårsdottern som måste offra läxtid för att ta hand om den nyckellösa och strandsatta moderns häst.


Men just det lilla scenariot är kräver förmodligen exceptionellt utanför-lådan-tänk, så ingen skugga må falla över de koreanska innovatörerna!


Jag älskar min Hyundai ändå!


Av Maria - 9 oktober 2011 09:24


...courtesy of hubbie  and his latest shopping spree.


User friendly too! I can read or watch anything I want and make the coffee I like, without even looking at a manual.  Hubbie can have his precious morning sleep without interruptions of "Laaaaaars!" A win-win situation    

Av Maria - 5 oktober 2011 22:41


Folkpartiet har lagt en motion om att införa licenskrav för farliga hundar.


Sådan tur för Ami att hon bor i Texas! Det kunde annars ha blivit besvärligt för matte att ansöka om tillstånd för en sådan här "Kategori A" hund som då endast får ägas av en specialutbildad person som ska använda den i sin yrkesutövning.


 

För farmor och mormor räknas väl inte som ett yrke? Inte ens om man har  socionomutbildning och ett helt livs erfarenhet av att ta hand om och rehabilitera både tilltufsade människor och djur. Men tillsammans med Ami (som kommer från ett hittehundsstall) är matte huvudsakligen en farmor och mormor som visar sina småttingar hur roligt och givande det är att umgås med djur.


Och Ami skulle nog inte alls trivas som kategori A hund som "inte får vistas ute i samhället som sällskapshund"!


 

Sällskapa är liksom livet för Ami! Där de små är, där är hon! Helst med kroppskontakt. Hon övervakar ridlektioner och följer med till söndagsskolan.

En sådan himla tur att Ami inte bor i Sverige.

Och att hon har Becky till matte...

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se