Sista veckan innan semestern känns stressig  - evighetslång och alldeles för kort på samma gång! Saker som måste göras klart, samtidigt som inspirationen dalar på den folktomma, ödsliga arbetsplatsen. Arbetsdagar som naggas i kanten pga av sommarlovslediga barn som behöver tillsyn, mat och skjutsningar hit och dit.

Har egentligen inte alls tid med något bloggande, men skulle vilja "dokumentera" tävlingen i söndags ändå, mest för min egen skull.

Eftersom mönstren till tävlingen inte kom ut förrän efter min tisdagslektion med Anki bad jag Ebba om lite coachning  dagarna innan. Vi körde valda delar av trailbanan och horsemanship mönstren på fredagen och lördagen. Alla mönstren innehöll s.k enkla galoppombyten (man går ned i trav ett par steg innan bytet), men som tur var hade vi ju jobbat med det hjärnspöket tidigare i år. Mest fokus la vi nästan på den fasta grinden, som Boogie brukar ha lite väl bråttom igenom. Ebba hade mig att stanna henne i varje steg, så att vi liksom smög igenom grinden. Precis som i alla andra manövrar som ryggningshinder, sidepass osv där Boogie tycker sig "se" hur jobbet ska göras, så kan det gå alldeles för fort - och fel! Nu fick vi henne att vänta på nästa signal från mig i stället.

Annars är den största utmaningen just nu att verkligen rida på en hand, utan att Boogie blir ormig eller snabb och utan att jag gör för mycket med handen. Det mesta ska sitta i benen och rumpan. Men man måste också kunna göra en förhållning på en hand när det behövs och släppa tillbaka lagom långsamt så hon får eftergift utan att ramla i sär.

Efter Matteo Sala clinicen tycker jag att det har fallit på plats för Boogie och mig att min skänkel kan vara intill hela tiden utan att det är stressande, att hon mer kan ta det som ett stöd/hjälp till vad hon ska göra med sin kropp. Jag vet att det har varit Ankis tanke hela tiden, men i bland behöver man se och höra samma sak på flera olika sätt innan det landar och fäster... Tidigare har jag haft ett sånt eget motstånd mot att lägga till skänkeln när Boogie speedar upp. Det känns ju som att gasa i stället för att bromsa i en nerförsbacke. På Matteos clinic blev det mängdträning för Boogie och Ebba i detta och jag kunde se hur det blev bättre och bättre, så sedan har jag vågat rida mer och mer så själv.

Tävlingen var en endagars för painthästar egentligen, men hade några Allbreedsklasser samt NSBA som vi kunde vara med på. Vi kom i väldigt god tid då våra klasser var först på eftermiddagen. Vi hade ingen box så Boogie fick stå bunden vid transporten när vi gjorde i ordning. Hon var väldigt cool ända tills stallkompisen Okie kom förbi och sa hej i ca 10 sek. När han försvann igen skruvade hon upp sig och började gnägga och stressa. Det var flera timmar till vår första klass, men vi bestämde oss snabbt för att jag skulle börja rida fram lite så hon fick annat att tänka på. Jag tog med mig min coach Ebba till utebanan och började jogga runt på en spänd och gapig liten häst. Böja och flytta rumpa i sidled, samt under kontrollerade former få göra av med överskottenergi var modellen. Efter ca 20 minuter blev hon så kommunicerbar att vi kunde jobba med mer småmanövrar och hon kunde jobba för belöningar. Direkt vi gick över till belöningsträning blev hon helt med mig igen. Då kan man ju undra varför man  jag inte gör så direkt från början?  Efter lite laborerande har jag kommit fram till att det verkar gå fortast att få henne att landa mentalt om jag bara fokuserar på att tydligt guida runt och ge rejäla fysiska uppgifter först, och sedan gå över till belöningar när man kapat den värsta stresstoppen. 

En stund senare fick man rida i ridhuset under lunchen. Det var jag och så ett gäng reiningekipage som skulle in i nästa klass. Reiningmanövrar runt om samt högtalarna med musik satte fart på stressen igen, så då blev det samma upplägg som på utebanan. Först mycket fysisk aktivitet, sedan finlir och några belöningar.  Hon kändes jättefin innan jag red ut igen.

Vår första klass var Allbreeds Trail. Hon kändes samlad och fokuserad. Hästen innan hade strulat på bron, som var kort och välvd med en skrittbom framför. Det hade Boogie noga studerat från startpunkten så när vi kom fram till bron kände jag att hon riktigt spetsade öronen mot den. Men med fasta skänklar runt om så gick hon över jättefint utan tvekan. Sedan klantade vi i ryggningen, som var ett T-kors. Det blir alltid lite svårt för Boogie som då försöker lista ut för tidigt om vi ska vänster eller höger med rumpan, och jag får parera och så kommer vi i otakt med varandra. Galoppbommarna med bytet låg väldigt tajt och konstigt så det gick så där. Grinden tänkte Boogie först inte alls gå fram till, så jag fick ha stadig ytterskänkel. Är nöjd med att jag fick till en lugn stadig skänkel som varken stressade eller släppte efter. "Kom igen Boogie, vi kan det här" sa jag också, eftersom man får prata med sin häst. Och det kunde vi, det gick rätt bra när jag väl fick i gång henne.

 Foto snott från Susanne som ajfånade från tävlingen... I bakgrunden syns ryggningslabyrinten

Så var det bara en sidepass i vinkel kvar, som hon också skötte fint men tyvärr klonkade lite i.

Vi kom 6:a av 13. Placeringen var inte det viktiga, jag var nöjd med känslan av att ha tagit hästen från stresspåse till lugn och sansad, på egen hand, och att ha genomfört alla manövrar på banan. Jag hade själv en lugn och trygg känsla i kroppen när jag red, en känsla av att vi kan och vi fixar. Det var det bästa med den ritten!

Nästa klass för Boogie var NSBA Open Trail med Anki. Team Anki/Boogie var nu tillbaka i gammal fin form för Boogie gled som en väloljad liten ål, njae - snarare köttbulle genom hela banan. Det blev beröm från domaren och en första plats!

Ganska direkt efter var det min tur igen. Samma mönster som i Allbreeds Trail, men nu hette klassen NSBA Non Pro Trail. Boogie kändes cool när vi red in, och jag var inställd på att upprepa ritten från vår första vända, minus missen i ryggningen. Tji fick jag för det, Boogie pep till och tog en galopp in bland travbommarna i första hindret, coolade ned sig när vi red bort från högtalarzonen och skötte bortre delen av banan bra, men fick ett rejält bryt igen när vi kom till sista hindret (också under högtalarzonen). Sidepass fick jag inte till med den studsade hästen så jag valde att joga runt och över de sista bommarna några gånger. Vi var redan diskade då jag gått till två händer, och jag ville bara få  avsluta med något hon klarade under omständigheterna.

Planen hade varit att åka hem om hon jobbat bra i sina tre trailklasser, men så här ville vi ju inte avsluta dagen! Så vi var med även i Allbreeds Western Horsemanship. Här skulle man stå och vänta på sin tur att rida mönstret precis under högtalarna, men det gick prima. Hästen precis före oss gjorde sitt mönster med allehanda krumbukter och bocksprång och det kändes lagom kul att vara tvungen att låta Boogie studera detta med stort intresse. Men hon var som en filbunke när det var vår tur, och jag har nog aldrig ridit ett så lugnt och fokuserat Horsemanship-mönster på tävling förut! En tredjeplats hamnade vi på, så det blev en bra avslutning av vår tävlingsdag!

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med dagen! Kanske mest med min egen mentala insats. Jag tycker att jag lyckades bra med att fokusera på en sak i taget och att hitta en lugn bra känsla när jag red, och att  snabbt hitta tillbaka till den igen efter att det strulat.  Jag är också jätteglad för den fina coachningen jag fick från Ebba, både dagarna innan och under tävlingen! Dessutom fick jag massor av värdefull praktisk hjälp med förberedelserna av minigroomarna Märta och Magdalena, så det var ett riktigt familjeprojekt denna gång   

 

AK

7 juli 2011 12:14

Det låter hur kul och bra som helst ju!

http://bacillen.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...