Showmanship med Bettan & Gunnes Nifty Pine på Grevagården i helgen

Jag hade inte ens med någon kamera, det var ju lite rörigt med packningen under rådande omständigheter.

Här är några "fulbilder" på stallkompisarna Maria och Bella som tävlar i Hunt Seat Equitation.

  Maria och Billy i mönstret

  Bella & Simply på samma ställe

  Line up

Hunt Seat Equitation rider man i engelsk utrustning. Först ett mönster, sedan railwork, precis som i Western Horsemanship. Lättridning och fältsits kan finnas med i mönstret.

Maria & Bella blev diskade pga svarta ridbyxor. Byxorna får absolut inte vara vita, men tydligen inte svarta heller.

På lördagen, showens tredje dag, hade vi tre klasser inbokade för Boogie. Jag kämpade denna dag med stora egna motivationsproblem och kände mest för att lasta och åka hem. Kvällen innan hade jag hamnat i en jobbig diskussion med en person vars åsikter och kunnande jag har stor respekt för. Personen ansåg att min godisbaserade träning egentligen mest ställde till det för min häst och skulle göra så att hon aldrig blev av med sina tävlingsproblem. Jag antar att grundtanken då var att jag belönar icke-önskvärda beteenden, och att hästen då kommer att fortsätta bete sig illa för att fortsätta få godis. En vanlig missuppfattning som bottnar i att man inte förstår skillnaden mellan att jobba med känslolägen och operanta beteenden.

I efterhand kan jag mest irritera mig på att diskussionen påverkade mig så mycket känslomässigt att jag både hade svårt att diskutera sakligt och att släppa det hela efteråt. Men så blir det ju när man får mothugg av personer som betyder mycket för en. Mycket energi gick sedan åt att rannsaka mig själv och mina träningsidéer. Har jag haft så dålig timing att det blivit fel utfall? Skulle problemen lösts snabbare om vi använt ett annat upplägg? Och hur viktigt är det att ens lösa problemen? Kan vi inte bara vara hemma, rida och mysa, och skita i vad folk tycker!?!

Men hur jag än vände och vred på det hela kan jag inte komma till en annan slutsats än att det hela tiden har blivit bättre, dvs att jag fått mindre och mindre av de oönskade beteendena och mer och mer av de önskade beteendena. Självklart är det så att jag säkert ofta bommar både i timing och kriteriesättning. Men enligt min uppfattning har det hela tiden gått framåt, om än inte alltid på en spikrak väg.

Med prisutdelningarna tycker jag att jag nu kommit jättelångt! Vid applåder och tjut står hon stilla och plirar på mig med tiggmule istället för att backa eller kasta sig i sidled. Jag har börjat be henne sänka nacken (”sssssänk”) för att få sitt klick, och jobbar på att hålla den positionen allt längre stunder. Målsättningen är att hon så småningom ska se lika ”livlös” ut som de andra på prisutdelningen och få sin belöning när det är slut. Jag betvivlar inte att en ”skicklig” ryttare skulle kunna trycka undan ”tokerierna” med tygeltag, sporrar och annat, men jag är ju inte en sådan ”skicklig” ryttare. Så jag får försöka ändra hästens upplevelse av situationen istället…

En annan svårighet vi har är att stå och vänta på sin startsignal vid utgångspunkten. Där kryper gärna stressen upp till ytan. Vi har hittills sett till att inte vara så lydiga och stå stilla, utan joggat i små cirklar i collecting ring i stället. Men man kan ju givetvis hamna på en tävling där funktionärer inte tillåter en att göra så, vilket min diskussionspartner helt riktigt påpekade. Plötsligt blev det väldigt viktigt för mig att bevisa att jag även kan starta en klass, stillastående från utgångspunkten.

Men som sagt, motivationen för lördagens tävlande var inte helt på topp.  Först hade vi en Amateur Trail och nu satt jag faktiskt på en riktigt styrbar och någorlunda avspänd häst. Helt plötsligt blev det viktigt att komma ihåg banan också! Det gick väl skapligt, även om vi klonkade lite onödigt här och där. Joxigast blev grinden, där det tjocka repet blev en konstig ögla som jag inte råkat ut för tidigare. När jag krånglade lite med det, trampade Boogie på grinstolpens stöd. Vi kom i alla fall trea för båda domarna, slagna av Emilie Stiwing på Docs King Calibar och Maria Sander på Chips Choco Lad, och det kan jag leva med    14 startande i klassen, så Anki räknade ut att jag fick en AQHA-poäng också! Weiiii!

Placerade mig strategiskt bredvid Emilie och Junior vid prisutdelningen, för då får man öva på extra glädjetjut!

Sedan hade vi Open Green Pleasure, där faktiskt Fröken Anki får ta på sig en break of gait i galoppen. Jag hade ingen koll på att Emil och Simply låg precis bakom mig, så när jag hör fröken väsa ”Fel galopp” när jag passerar under ryttarläktaren, tror jag ju att det jag. Sådan är respekten för vår tränare, att om hon säger fel galopp, då är det fel galopp, även om det känns helt rätt! Nåväl, eftersom vi var med för att rida till musik, hade det absolut ingen betydelse.

Lite tråkigare var det i Amateur Western Horsemanship, där vi hade ett mönster med ett enkelt galoppbyte. Man skulle komma i en volt i höger galopp, gå ned i trav två steg och sedan upp i vänster galopp. Boogie kändes lite spänd när jag la volten runt första konan så då fegade jag att trycka med skänkeln. Jag har ju farit fram som en katapult i tillräckligt många horsemanshipmönster tidigare, så jag tycker att långsamt känns bra. Men då tappade hon galoppen, jag fick fatta om och så plötsligt var i vi framme där vi skulle byta och då blev det ett flygande byte och diskning. Hej och hå! Fast jag tror knappt jag någonsin gjort ett så fint och smidigt flygande byte…

Hur som helst så la vi ännu en spunk och sprattelfri tävlingsdag till handlingarna, och jag återfick något av min motivation igen. Det funkar ju! Sedan har jag ju dessutom bästa peppkompisen Bella att snacka med!

Så på söndagen var jag riktigt laddad! Nu var också första dagen som Anki hade klasser med Boogie. Hon var först ut i NSBA Open Trail, så jag satt inget på Boogie innan det för att inte stöka till hennes upplägg. Det vart väl ingen toppenrunda, det tappades galopper och klonkades en del.

Sedan var det min tur att rida NSBA Non-pro på likadan bana som i Amateur Trailen. Trodde vi tills banvandringen, då vi upptäckte att grinden var vänd åt andra hållet men fortfarande skulle jobbas med vänster hand. Backningsgrind alltså, men det kan vi ju ;-)

Boogie kändes hur cool som helst, så i collecting ring kände jag att jag verkligen ville visa hur bra hon kan stå stilla vid startpunkten. Så vi stod där och hängde och tittade på ekipaget före som red fram till grinden och först där upptäckte att den var vänd åt andra hållet. Så hon öppnade med fel hand och blev diskad och jag hann precis tänka att man aldrig ska slarva med att gå banan, innan det blev min tur. Det började bra, men sedan höll stigbygeln på att glida av foten (höger så klart) i galoppen, och jag blev tvungen att lätta på skänkeln för att fixa tillbaka den. Boogie hade vid det här laget ridit just dessa galoppbommar 3-4 gånger så när innerskänkeln lossades tog hon det som signal att vända genaste vägen till nästa bom, och i ögonvrån ser jag en kona som inte stått där på banvandringen , men som fanns på banskissen och som jag vet att vi borde rundat.  Diskade! ( NSBA, koner och jag går visst inte riktigt ihop...)  Jag red så klart färdigt hela mönstret ändå, och Boogie kändes kalas, så det var inte med någon dålig känsla jag red ut, tvärtom.

Sedan hade Boogie bara en ritt kvar, och det var Senior Open Trail med Anki. Denna runda blev mycket bättre än deras första. Förutom två ”onödiga” klonk såg det ungefär som Boogie och Anki för ett år sedan. De kom 2a för ena domaren och 3a för den andra, vilket jag tror adderade en halv AQHA-poäng eller så till Boogies register.

Så sammantaget, i min bok, en helt godkänd nystart för kossehästen!

Nu laddar vi om inför nästa tävling, som troligen blir i Uppsala den 3 juli.

Så Boogie och jag kom iväg till Grevagården till slut, men viss del av entusiasmen blev så klart kvar hemma.

Onsdag kväll hann vi provrida i ridhuset, men tyvärr hade de stängt av musiken när jag och Boogie kom dit. Boogie kändes allmänt pigg och samarbetsvillig, men underlaget gjorde att galopperna kändes lite annorlunda, tyckte jag. Anki red henne också en stund, men tyckte hon rörde sig bra.

Torsdagen var Novice Amateur Show, vilket innebär att alla klasser är för amatörer, och då endast de som tagit under 25 AQHA-poäng i grenen. Med tanke på hur lång tid det tar att skrapa ihop sina poäng med det låga antal tävlingar och deltagare vi har i Sverige, så består målgruppen av de flesta av oss..

Boogie och jag hade först en Trail Walk & Trot, som är en helt inofficiell prova-på-klass. Boogie gjorde en Boogie, kan man säga. Dvs kunde inte stå still, vill tjuta och fara i väg alternativt göra blandade småhopp på stället. Bara att ta två händer och diska sig, samtidigt som jag försökte guida runt lite och få något gjort. Hade jag haft huvudet lite kallare hade jag förstås gjort som Anki säger, och bara sett till att få trava över så många lämpliga bommar som möjligt, istället för att försöka fortsätta följa mönstret när man ändå är diskad. Nåja, jag tycker det redde ut sig skapligt ändå. Jag var inte förvånad att detta hände, det hade jag nästan räknat med i någon form. Domaren tyckte visst det såg farligt ut en stund, men läskigt känns det inte, det finns liksom ett slags behärskning även i galenskaperna… Men domaren hade kanske dagens första ekipage färskt i minnet, där hästen gick upp och omkull med ryttaren efter en korrigering med bettet…

Hur som helst, jag hade helt klart kunnat göra ett ännu bättre jobb med guidningen när det rörde till sig, men jag försöker ha lite överseende med att det faktiskt inte bara för Boogie, utan även för mig, är 13 månader sedan senast begav sig. Dessutom ännu längre sedan hon fick tävlingsspunk!

Sedan var det en lunchpaus innan det var vår tur igen, nu i Novice Amateur Trail, som är en riktig klass, med AQHA-poäng. Boogie var spänd i sidorna, och därmed lite svårmanövrerad, men inga Boogie-utbrott, inte ens i ryggningen som låg precis under högtalarna. Grinden, som låg precis intill hennes gamla spunk-trigger läktaren, med publik precis i öronhöjd, gick prima. På slutet skulle man först stanna i en box och vända90’grader, men då hade hon lite sug mot hemrakan, så jag lät henne liksom bara gå igenom istället för att tjafsa med ett stopp i ett läge där hon kanske skulle vara svårstoppad.  Vi fick en femteplacering, medan Emil och Simply vann denna klass precis som de gjort med Walk & Trot tidigare på dagen.

Sedan deltog vi en Novice Amateur Pleasure, där min avsikt var atthelt enkelt öva på att vara i arenan. Boogie är ju långt ifrån en pleasurehäst, så det var inte någon besvikelse att inte få rosett i denna klass, utan snarare en seger att utföra den, på en hand, utan spunk!

Efter det hade vi Western Horsemanship, först Walk & Trot, sedan en ”riktig” Novice Amateur, och om jag inte minns helt fel kom vi femma i båda. Inga snygga mönster precis, utan lite stelt och forcerat, men spunkfritt!

Avsikten med fem klasser första dagen, var att få in Boogie så många gånger som möjligt på banan, så att hon kan landa och känna sig ”hemma”. Det kändes ju som att det gått planenligt, enligt min åsikt.

På fredagen var det mest Halter-klasser. För första gången någonsin hade jag anmält Boogie även till en sådan. Hon är ju inte en sådan häst (heller) men eftersom Anki nu har ridit ihop tillräckligt många trail-poäng på henne för att hon ska få ställas i Performance-klass tyckte jag vi kunde prova på. Det var ju en chans att få vara inne på banan även denna dag, då inga andra klasser fanns i våra grenar.

Boogie var lite uppjagad först när hon kom in på framridningen. Hon ropade efter sina stallkompisar och stressade lite. En anledning till att jag undvikit ”hand”-grenar är att jag tidigare tyckt det varit omöjligt att få styrsel på henne från marken om hon stressar upp sig.  Men nu var jag faktiskt extremt nöjd med hur jag kunde ge henne uppgifter, och belöna bra utföranden, så att hon kunde stressa ned och bli samarbetsvillig igen trots att hon började på tårna.

Två timmar senare var vi fortfarande på uppvärmningen och tämligen möra. Promenera och jogga själva med en häst i ett ridhus i sommarvärmen, iförd fastsprejad filthatt, jeans och långärmad skjorta, så vet ni!

Plötsligt var det vår tur att gå in, precis när Boogie somnat vid min sida. En stor grupp märrar skulle in samtidigt i uppsamlingsringen inne på arenan så det var bara att hänga på. När vi kom in till musiken där, kom helgens sista Boogie-spunk. Hon sprätte till, och då nöp väl kedjan man måste ha på Halter-grimman, så hon reste sig lite. Jag släppte efter så fort jag kunde, och så tog jag direkt i grimman så inte kedjan skulle stressa henne mer. Sedan försökte jag jobba igen med små uppgifter, så gott det gick i trängseln, och belöna med någon enstaka godbit (vi var ju bara i collecting ring än så länge).  

När det äntligen var vår klass, var vi tre som skulle in, och Boogie skulle springa först. Travsträckan gick rätt under högtalarna, men nu gjorde hon inte ens en grimas. Det gick hyfsat att ställa upp henne, och hon stod stilla trots att hela proceduren drog ut på tiden. Domarna upptäckte nämligen att de måste diska mina två medtävlare, då de redan varit inne med sina hästar även i Aged Mares klassen.  Det blev förstås strul och diskussioner innan de äntligen kom och inspekterade Boogie, men hon var nu som en filbunke. Vann klassen gjorde hon också, visserligen på walk over, så domarna hade ju inget val när de väl konstaterat att hon hade korrekt bett osv. Så vi fick stå kvar när de körde Grand Champion också. Där hade så klart en liten kossehäst inget att hämta, men det blev ju mycket träning på att stå stilla i arenan med musik och publik!

I tisdags skulle jag rida min sista lektion innan tävlingen. Redan i bilen när jag körde förbi grabbhagen noterar jag att Hottis inte riktigt beter sig som Hottis. Han står ensam, långt ifrån de andra och ser ut att sova. På väg ned till märrarna går jag precis förbi honom, men han tittar inte ens upp. Något är helt galet, han går ju annars under smeknamnet ”In-your-face”. Jag dyker in under tråden för att kolla honom och tror först att det är något djur som rivit upp hela hans vänstra bakben. Vid närmare granskning syns att han måste haft eltråden virad flera varv runt benet. Sår överallt från karleden upp till ljumsken. På insidan strax nedan för hasen ser det extra illa ut. Det bubblar upp saker ur ett djupt sår.  Hottis verkar chockad, liksom avstängd, och vill knappt röra sig när jag tar på honom Boogies grimma och släpar med honom upp till stallet. Anki hjälper mig konstatera att han verkar kunna belasta benet normalt. Jag duschar bort allt blod, men bestämmer mig strax för att veterinär måste ut och kolla.

Hon kommer inom en timme, konstaterar att Hottis är lite chockad, sätter lugnande och lokalbedövning. Det djupa såret går ända in till benhinnan och dessutom har stora böjsenan blivit lite naggad i kanten. Hon syr, lägger på jättebandage och skriver ut penicillin och smärtstillande. Sjukhage, 2-3 månaders vila. Han är ung och stark och kommer att kunna bli bra igen, tror veterinären.

Så istället för att åka hem och packa inför tävlingen börjar Ebba och jag plocka fram trampstolp och tråd för att ordna en sjukhage bredvid valackhagen. Att sätta Hottentotten i en av de grusade sjukhagarna på andra sidan ridhuset tror vi inte ett ögonblick på. 

Stackars Hottis, stackars Ebba! De som har tränat och trimmat så inför sommarens tävlingar! Har vi nu en sådan här eländes sommar fram för oss igen? Hur är det möjligt?

Ebba verkar ta det hela med en fattning som är osannolik för en fjortonåring. Hon tycker till och med att jag ska åka iväg med Boogie på tävlingen ändå. Hottis ska ha penicillin injicerat i halsmuskeln varje dag. Vi hade ju en sådan vända förra året också, när han fått ett sticksår i framknäet, och det slutade med tumult och inläggning på hästkliniken. Då hade han en smal liten åringhals, nu finns det lite mera muskel att jobba med.  Men kan man begära av en fjortonåring att hon ska kunna utföra intramuskulära injektioner? Det tycker inte jag, och anser att jag måste stanna hemma. Dottern å sin sida, tycker synd om tränaren (!) om hon inte får tävla Boogie nu efter allt jobb hon lagt på henne.  Maken är mest störd över alla tusenlappar i startavgifter som inte återbetalas för Boogie, som ju inte är skadad. Summan tycks motivera honom tillräckligt för att kunna tänka sig att vara Ebbas assistent och chaufför.

Till slut bestämmer vi oss för att packa lite halvhjärtat, kolla hur det går för Ebba att göra injektionen på onsdag morgon och sedan bestämma.

Hottis har klarat sin första natt ensam i stallet alldeles utmärkt. Han är stor kille nu, och kan sova själv, trots att de andra är på bete. Ebba sätter kanylen, ca 5 cm rakt in i halsmuskeln ska den. Jag distraherar Hottis med morötter. Ebba skruvar på sprutan med penicillinet och alltihopa går rakt in enligt plan. Hottis blir inte det minsta upprörd. Han finner sig sedan väl till rätta i den lilla hagen vi gjort, med resten av grabbarna på andra sidan staketet. Ebba hävdar bestämt att hon fixar det här, med pappa som chaufför och morotshållare. Som flera kommenterat under helgen, hon är en tjej av det rätta virket!

Så med väldigt kluvna känslor blir det hästbad och tävlingspackning för mig, i sista minuten.

  Tiggmulen lastad i spiderhorse dressen.